Panik i spelhålan!

Så här stod det i Dagens Nyheter 27 februari:

OMXS-index närmar sig rekordet från år 2000
Handelsveckan på Stockholmsbörsen inleddes med en uppgång, vilket förde börsen närmare rekordnivån för sex år sedan.” – Det var ingen hejd på optimismen – igår. Nänä, det var det väl inte före rekordet år 2000 heller!

När mina morgontrötta korpgluggar spanade in tidningen för en stund sedan var budskapet på förstasidan ”Börsen störtdök”. Ett rykte (som har dementerats) om vinstskatt på Shanghaibörsen lär ha varit en orsak till börsfrossa världen över, och sedan bidrog information om USA:s ekonomi till att öka oron. Men även en person utan börskunskaper (jag, alltså), men som läser en del tidningar och plockar in information från olika håll har vetat ganska länge att den kinesiska börsen är skakig och att såväl lång- som kortsiktiga problem finns i USA:s ekonomi. Frågan är väl närmast om det blir en krasch eller en kontrollerad landning därborta.

Det finns en organisation som kallar sig för Aktiespararna, men det är en jäkla bluff – man sparar inte i aktier. ”Börsen är en spelhåla” minns jag att en gammal kollega sa för många år sedan. Och det stämmer gott, man slänger in pengar där och försöker satsa på verksamheter som dels skall vara säkra, dels ge en riktig hög med pengar. Åtminstone om man är av spelartypen, är man verkligen sparare är det lugnare att ha sina pengar någon annan stans.

När samhället dras in i en period av spekulation, och folk inbillar sig att man kan göra pengar av pengar utan att egentligen arbeta för det, händer alltid en sak efter en tid: verkligheten tar hämnd. Liksom gravitationen drar höjdhopparen tillbaka mot marken kommer den ekonomiska gravitationskraften se till att uppblåsta börskurser dras tillbaka mot rimligare värden. De smarta, som sålt ut aktier i tid, kommer att tjäna på affären. Dumsnutarna som köpte när kurserna stod som högst får sig en blåsning och en rejäl läxa.

Kan man förutse hur börsen kommer att utveckla sig? Jag hittade nyss följande citat från superspekulanten George Soros i Asia Times on line:”Existing theories about the behavior of stock prices are remarkably inadequate. They are of so little value to the practitioner that I am not even fully familiar with them. The fact that I could get by without them speaks for itself.”

Det skrivs ju om en fastighetsbubbla i Kina också… . Vad händer när den spricker?

Riverbend – skrivet i blod

Jag har hört talas om Riverbend från Baghdad, men inte kommit mig för att läsa bloggen Baghdad burning förrän idag. Egentligen är det inte jag som skall läsa den, utan personer som Carl Bildt som tror att irakierna fått det bättre efter Saddams fall, eller folkpartister som fortfarande tycks drömma om att svenska soldater skall slåss i USA:s krig.

Riverbend är en yngre irakisk kvinnsperson som jag misstänker skriver bättre engelska än många av de förmodligen rätt lågutbildade amerikanska och brittiska ockupationssoldaterna som härjar i hennes land.

USA:s styrkor lär i hög utsträckning komma från små orter på landsbygden där värvning i armén är en av de få sätten och kunna komma någonstans och kanske få en utbildning. På 90-talet hörde jag ett radioreportage om att den brittiska armén i stort sett rekryterade sitt manskap från fängelserna – det är helt enkelt svårt att få andra än gamla fängelsekunder till krigsmakten numera. Förhållandet bekräftades av en brittisk rekryteringsofficer. Förmodligen har det inte blivit lättare sedan 90-talet. Låter inte det snyggt: ”den västerländska civilisationen och demokratin” försvaras av ett gäng som står i straffregistret! I Sverige på 1500-1600-talet kunde man göra sig av med bråkmakare genom att ”sätta dem i knektehopen”, skicka dem i fält och hoppas att de aldrig kom tillbaka. Om nu USA och UK är så förbaskat civiliserade och fina, varför skickar de inte en armé där alla åtminstone har en fil kand?

Och Riverbends vrede mot såväl ockupanter som deras irakiska quislingar och de religiösa mörkmännen som ödelägger Irak, mot fåraktiga internationella nyhetsmedia som inte kan rapportera korrekt vad som händer … ja, herrar Bildt och Leijonborg, ni kanske borde ägna den här bloggen en stunds studier! Eller ni kanske är upptagna av något annat, som att försöka fiffla in Sverige som stridande part i Afghanistan?

Schack matt, matt av schack

Jag försöker lära mig spela datorschack. Det går inget vidare. En klipsk tioåring skulle slå ut mig ganska lätt. Men här är en intressant observation jag gjort:

Det verkar ju som om mina vita kämpar är segerrika när en motståndarpjäs förpassas från brädet. Ibland är det så, men ibland händer något annat. Om jag slår ut en av motståndarnas bönder utan att tänka mig för kan det hända att en av hans tunga pjäser, kanske ett torn eller en löpare, kommer dånande i det hål som jag öppnat på brädet. Så länge den svarta bonden stod där blockerade han vägen för sina egna pjäser längre bak, men när jag slår ut den och ställer dit en av mina egna pjäser är hindret borta. Och så slutar det med att jag förlorar partiet igen. Bara för att jag tog bort en motståndarpjäs som stod bra där den stod och faktiskt tjänade mina intressen.

Sådana spelbrädets tanklösheter händer också i världspolitiken. Ta arabvärlden och Iran. Där finns lysande exempel. I Iran avsatte västmakterna en regering som ville nationalisera oljan i början av 50-talet. Man trodde att Iran var säkrat, med shahens diktatur. Men så kom Khomeini och den islamska revolutionen och slog spelet överända.

I Irak tyckte USA att det var bra när Saddam slog ner inhemsk opposition och gick i krig med Iran. Sedan blev det så oerhört viktigt att Saddam avsattes, för då skulle allt bli så bra – och nu sitter USA fast i ett krig där man inte vet hur man skall trassla sig ur.

Afghanistan är ett annat fall (visserligen inte arabiskt eller persiskt, men i alla fall ett fall): talibanerna verkade bra ur USA:s synpunkt en tid, sedan skulle de nödvändigtvis slås ut samtidigt med al-Qaida, och så sitter USA med ännu ett krig som bara blir värre och värre. Talibanerna försvann för en tid, in kom krigsherrar som redan förött landet och gjort sig ordentligt impopulära, och nu är talibanerna tillbaka igen, starkare än på länge.

Slutsatsen är uppenbar: ibland är det bättre att vara tålmodig, att inte söka kortsiktiga framgångar om det leder till att man ändå får smörj på slutet.

Skämtan om bloggosfären

En gång i tiden seglade koggar
till och från Stockholm med nyttig last

Numera sitter folk mest och bloggar
och tittar i lådor gjorda av plast

De vill inte segla ute bland skären
eller vandra en stund i vår vackra natur

Hellre sitter de hemma och bloggar –
det är det som skiljer mänskor från djur!

(Not: koggen var ett medeltida handelsfartyg som även syntes till här i Stockholm.)

I Afghanistan vinner alltid hemmalaget

Senast Sverige var i krig vann vi, genom att tvåla till norrmännen 1815. Men nu är det något i görningen igen: svenska soldater som formellt ingår i ett FN-uppdrag i Afghanistan står under USA-befäl. USA för krig i Afghanistan, det är inget som de försöker dölja. Vilken tänkande afghan som helst kan av detta dra slutsatsen att Sverige också är i krig med hans land.

Nu vill några ljushuvuden skicka dit svenska flygplan också, eftersom våra trupper kan behöva flygunderstöd. Den enkla lösningen på det problemet vore att ta hem soldaterna, men man kan misstänka att SAAB vill använda Afghanistan som ett skyltfönster: ”Titta vad våra fina plan kan bomba, vill ni inte köpa några stycken?”

Nu närmar sig våren, och under vintern har man kunnat läsa artiklar i exempelvis Asia Times on Line där talibanernas kommendanter lovar en våroffensiv som heter duga. Redan förra året var tufft för de västliga invasionsstyrkorna. Engelsmännen fick ordentligt med smörj i sina värsta strider sedan Koreakriget. Det lär inte bli lättare för dem i år. Den ”västvänliga” regimen i landet kontrollerar knappt huvudstaden, befolkningen är missnöjd för att ingenting fungerar och för alla människor som dödas ”av misstag” när amerikanerna jagar omkring och skjuter och bombar urskillningslöst, talibanerna som var borta för några år sedan har gjort en stark återkomst.

Men om man struntar i etiketter som ”taliban” eller ”al-Qaida” (vi vet ju inte alltid vilka det är som angriper invasionsstyrkorna och deras afghanska samarbetsmän) finns det ändå en historisk lärdom att ta in: i Afghanistan vinner alltid hemmalaget! Engelsmännen försökte invadera Afghanistan tre gånger, 1840-talet, 1870-talet och 1919. De blev utkastade och tvingades till slut erkänna Afghanistans självständighet. Hur det gick med Sovjets invasion 1980 vet vi, den misslyckades trots att den sovjetiska armén var större än de NATO-förband som nu finns i landet.

Även om krigstokiga svenska militärer inte har några dubier att börja slåss i ett land där de vet att de knappast är välkomna borde de åtminstone notera statistiken: Afghanistan är en kyrkogård för angripare, och vare sig vi skickar Gripen eller inte är det hög sannolikhet att de tappra afghanerna vinner den här gången också. Och den afghanska motståndsrörelsen lär inte bry sig om nationaliteten på de utländska soldater de pangar ner. Inte ens om det är svenska yrkessoldater.

Stockholm – sjöfartsstaden

När jag var liten kom pråmarna fortfarande in med sand och sten till Söder Mälarstrand utifrån Mälaröarna. Nu är det snarare ”tjänstesektorn” som styr längs en lång bit av kajen: Vandrarhemmet ”Mälaren” och flera hotellbåtar, samt en del båtar som verkar innehålla kontor.

Stockholm är verkligen en stad på vattnet, en stad för båtar. Då återstår frågan: vilka båtar, vilka verksamheter? Skall kajerna inne vid stadskärnan fyllas av flytande hotell, nöjeslokaler och kontor, eller vill vi ha tillbaka något som påminner om den tid när skärgårdsskutorna lade till vid Strandvägen med sina laster av fisk, ved och annat nyttigt? Kan vilka ruskiga vrak som helst ligga här, eller skall någon sorts skönhetsråd få gå in och rensa bort skamfläckarna? Skall båtarna till Finland och Baltikum släppas in nästan i Stockholms centrum, eller skall vi ha en hamn för den trafiken längre ut? Kan man tänka sig att en spännande blandning av vattnens skönheter och ruffiga gamla skorvar kan samsas vid våra kajer och gör det hela till en livfull miljö?

Och borde inte båttrafik i SL:s regi byggas ut starkt mellan olika delar av staden, och dessutom ges sådana villkor att det för många blir billigare att ta båten i stället för bilen?

Jag har nyss fått boken Sjöfartsstaden Stockholm och kommer att studera den med intresse. Den är utgiven av Samfundet S:t Erik ( http://www.samfundetsterik.se ) som ger ut böcker som är intressanta för oss stockholmare.

På vintern går kråkorna på isen

Varför tycker kråkor om att gå på is
att stå på is? –
Det måste roa dem på något vis
att stå där – lugnt filosofera
eller gå utan mål – flanera
promenera
spekulera om en godbit att narra ur händerna
på de dumma godtrogna änderna
eller göra slut
resolut
på norsar som fångats av en trut.
Därför går kråkor på is!

(Dikten är 22 år gammal, fotot tog jag vid Riddarfjärden idag.)

Vinterdikt

I skrivande ögonblick pågår ett stilla snöfall utanför fönstret. Här är en liten dikt om snö och vinter som jag skrev för länge sedan:

Björkars krökta triumfbågar
bugande snötyngda

Ibland är det tyst

Den tystnad som kommer ur en stor vinter
Och skogen på andra sidan fälten
ser ut som en mattglaserad kakelfris
Snön är mjuk och vänlig att gå i
Vintern är stor

Hitler = Saddam, Saddam = Hitler … eller?

Hitlers spöke syns i vår samtidshistoria – inte som historisk person, utan som en figur som den ene eller andre diktatorn eller allmänt besvärlige nutidspolitikern jämförs med. Men antag att Saddam nu efter sitt abrupta frånfälle hamnar på en varm plats där han får chansen att diskutera sina stordåd med ”der schöne Adolf” (Hitler, alltså). Skulle då inte Adolf, med sedvanligt tyskt filosofisk skarpsinne, kunna göra följande analys:

Om nu Saddam = Hitler så måste Hitler också vara = Saddam. Men är de likvärdiga? Om Hitler under 1930-talet hade varit lika lyckad som Saddam 50 år senare hade ungefär följande hänt:

Nazisterna hade kunnat bygga en rätt bra välfärdsstat i de delar av Tyskland man verkligen kontrollerade. Bergsborna nere i Bayern försökte hela tiden bryta sig loss ur Riket.

Men 1938 började man krig med Tjeckoslovakien om Sudetområdet. Dessvärre för Tyskland slog Tjeckoslovakien tillbaka så hårt att tyskarna var nära att förlora kriget. Utan omfattande internationellt stöd till Tyskland hade det gått åt h-e. Nu slutade kriget med stillestånd och oförändrade gränser. Nazistregimen fick nöja sig med att hanka sig kvar i de områden av landet som man kontrollerade. Bayern låg nu helt utom kontroll från regimen i Berlin, och alla planer på att börja bråka med Polen om Danzig och Polska korridoren fick skickas i papperskorgen.

”Med andra ord”, kunde Adolf säga till Saddam, ”om jag hade varit lika tafflig som du och dina arabkolingar hade vi tyskar aldrig kunnat starta det andra världskriget. Därför är det helt uppåt väggarna att påstå att Hitler = Saddam eller vice versa. Hoppa i asfaltsjön och dränk dej, lille dussindiktator.”