Jämlik valfrihet – valfri jämlikhet?

Jämlik valfrihet – valfri jämlikhet … Är inte det en skiljelinje i dagens politik (och gårdagens också, för den delen)? Kanske en av de viktigaste skiljelinjerna, dessutom.

Jämlik valfrihet: skall vi, oavsett tillgångar, ha ungefär samma möjligheter att åtnjuta medborgerliga rättigheter och kunna välja mellan olika alternativ för hur vi vill ordna vårt liv? Möjligheter att välja skola, sjuk- och åldringsvård är väl det man tänker först på.

Valfri jämlikhet: skall de personliga tillgångarna vara avgörande, d.v.s. att valfriheten kan villkoras bort för den som saknar tillgångar (men ökas enormt för den som har en välfylld kassa)?

Uppåt väggarna ….

… i sydligaste änden av Stockholms centralstation kan det se ut så här. Förr fanns här den kungliga väntsalen, med egen utgång mot perrongen, när V-Gurra skulle åka iväg ut i landet (eller ut ur landet ibland, ner till Rivieran).

Nu finns där ett konferenscentrum som sorterar under Radisson SAS hotel. Jag var där idag och lyssnade på några föredrag om energibesparing. Det är uppenbarligen ett område där mycket kan göras och vinsterna är stora för de intressenter som gör rätt saker. Och det är klart: i stället för att hela tiden försöka producera mer energi kan det vara vettigt att ta bättre hand om den energi som vi redan har. Men vem skall ta hand om vinsterna: kraftbolagen eller konsumenterna? Och skall ”marknaden” klara av det här på egen hand, eller krävs det att myndigheterna ingriper och reglerar? Det är ekonomiska, tekniska och politiska ideer som står mot varandra, och det torde vara svårt att uppnå fullständig enighet.

Klämmiga pojkar

Här är ytterligare ett källarfynd, denna gång från 1938. Författaren, Ebbe Lieberath, var militär och svensk scoutpionjär. Efter att ha bläddrat lite drog jag slutsatsen att det här knappast var en skrift som jag hade ork/lust att läsa om. Den kommer från ett antikvariat, och man kan se att den haft minst två ägare tidigare.

Jag undrar om dagens scouter skulle orka igenom detta inferno av klämmighet. Priset, 1,50, motsvarar 37-38 kronor i nutida penningvärde. Knappast en bok som inköptes till klämmiga pojkar i mindre bemedlade arbetar- eller jordbrukarhushåll.

En gång hade vi ett försvar, nu har vi Odenberg …

Så här skriver krönikören Carl Hamilton idag i Aftonbladet om läget i det svenska försvaret:

Försvarspolitiken av i dag är så vanskött och omgärdas av en sådan tystnadens konformism att man konspiratoriskt kan misstänka att allt handlar om något helt annat: att göra det impopulära Nato-medlemskapet med ett svenskt yrkesförsvar till en ren expeditionsaffär, en nödvändighet.

Ja, det är ju frågan om vi egentligen har något försvar, även om en stackars tok som citeras i Hamiltons krönika tror att våra legoknektar i Afghanistan på något sätt skulle försvara Sverige. Har över huvud taget någon afghan någon gång hotat Sverige? Att det svenska försvaret kraschat får samtliga partier i Riksdagen ta på sig, vare sig de kallar sig försvarsvänner eller nedrustningsvänner. Men den nya regeringen har inte gjort läget bättre. En gång hade vi ett försvar, nu har vi krigsminister Odenberg och några legoknektar i Afghanistan. Hade konsult Persson fått råda kanske vi haft en kontingent i Irak också, men det sprack lyckligtvis. Var det verkligen så här vi ville ha det med våra dyra försvarspengar?

Ett nytt litteraturfynd från källaren





Här är ett nytt fynd från min bokskatt nere i källaren, nämligen Jukan och atomraketen, utgiven 1954. Författaren uppges heta James Morris. Boken är översatt från danska, översättaren heter Gemma Funtek-Snellman. Det fanns enligt baksidan en hel serie Jukan-böcker, huvudpersonen verkar vara en djungel-nisse från Amazonas som umgås med en tam puma. Det handlar om en expedition till Mars med en atomdriven farkost. En tillfrågad deltagare är först tveksam: han åker hellre till Mekka och Medina trots ”de fanatiska infödingarnas vilda hat”. Men så kommer han på bättre tankar och sällskapet drar iväg på äventyr på ”den röda planeten” (Mars. alltså). De spännande illustrationerna visar hur äventyrarna blir besprutade av ödleliknande företeelser som håller till i Marskanalerna och stöter på någon sorts ”huvudgubbar”. Naturligtvis finns det stora myror där också, som våra hjältar måste fajtas med innan de kan ta sig hem igen. Sånt var spännande tyckte man på den tiden.

Konstnären måste veta och våga

Den här skulpturen står på Drottningholmsvägen, utanför Thorildsplans gymnasium. Vad skall den symbolisera? Eller är det inget symboliskt, utan bara bilden av en man som just håller på att flyga av en häst som tvärstoppat? Sådant har man ju sett i hästhoppningstävlingar. Under förutsättning att ingen blir skadad ser det mest roligt ut, särskilt om hästen vägrar vid vattengraven så att ryttaren får sig ett bad!

Jag undrar om texten nedan har hängt med ända sedan skulpturen sattes upp, eller om någon person med textmallar varit där och ”förbättrat”. Hur som helst förespråkas ett konstnärsideal som man väl varken kan säga bu eller bä till. Å ena sidan är det bra att konstnärer är påhittiga och hittar nya synvinklar på tillvaron, å andra sidan är det alltid någon knäppskalle som skall försöka hitta några tabun att överskrida utan att det känns så speciellt nödvändigt. Det kanske snarare känns pinsamt.

Sex normer för saklighet, mot missbruk av känslorna

Eftersom jag i de två föregående inläggen behandlat yttrandefrihet och diskussionens nödvändighet för demokratin kanske det är lika bra att här lägga till ”Sex normer för saklighet, mot missbruk av känslorna” som jag kopierat från Arne Naess, Livsfilosofi, Natur och Kultur 2005, sid. 71-72. Det finns självfallet problem att genomföra dessa regler i praktiken, och jag är inte helt säker på hur vissa av dem i detalj skall tolkas, men de är bra i alla fall. Alltså: De sex etiska normerna för verbal kommunikation:

1. Håll dig till ämnet.

2. En formulering som i en allvarlig diskussion har till syfte att återge motståndarens synpunkter, måste vara sådan att motståndaren finner återgivelsen adekvat.

3. Ett inlägg bör inte lida av flertydighet av den art att åhörarna eller läsarna blir vilseledda att tolka motståndarens uttalande på ett ofördelaktigt sätt.

4. Tillskriv inte motståndaren ståndpunkter som vederbörande inte håller med om. Argumentera inte mot fiktiva eller konstruerade motståndare.

5. En framställning bör inte göras på ett sådant sätt att åhöraren eller läsaren får en skev bild som tjänar en parts intressen på bekostnad av andras.

6. Kontext eller yttre omständigheter som inte har med saken att göra, bör hållas neutrala.

Om reglerna är effektiva mot fullständigt ohederlig motståndare vet jag inte, men kan man genomdriva att varje debatt skall föras enligt dessa riktlinjer kanske det ändå kan fungera någorlunda. Och psykopater kanske man inte diskuterar med.

Farligt med diskussion?

Efter att ha skrivit föregående inlägg kom jag att tänka på ett annat fall av bristande diskussion med folk som har fel åsikt.

Jag tror det var i Karlskrona förra året, någonstans i Blekinge i alla fall, där en person från arabvärlden blev utsparkad från en folkhögskola. Mannens olämplighet bestod i att han uttryckte sympati för Zarqawi, en mystisk jordanier som påstods leda al-Quaida i Irak och vara ansvarig för diverse angrepp mot civilpersoner. Zarqawi påstås senare ha dödats vilket dock inte har minskat kriget därborta på något sätt, så man kan ju undra över mannens verkliga betydelse. I den mån han existerat verkar han ha varit otrevlig och skadat motståndskampen mot ockupanterna (den främjas ju inte genom bilbomber på marknader, exempelvis).

Men här är kärnfrågan: någon yttrade en obekväm synpunkt och kastades ut. Om Zarqawibeundraren hållit tyst hade han kunnat gå kvar. Vad vinner man på det? Mer hyckleri i samhället, är det eftersträvansvärt? Hade någon frihetsälskare i stället tagit en debatt och bett om detaljer: ”kan du tala om varför du tycker så?” hade det varit rimligt. Själv tycker jag det är ganska lätt att argumentera mot bilbomber på marknader, men det kanske skolfuxarna i Blekinge inte klarar av? Eller strävade de bara efter att vara politiskt korrekta i modern liberal mening (”tyck som jag/tyck som chefen eller håll käft!”).

Fri och anständig diskussion är hörnpelare i demokratin. Idag blir attackerna mot just denna diskussion allt hårdare. ”Kriget mot terrorismen” tas som ursäkt, men det handlar om ”kriget mot demokratin”. Att försvara demokratin genom att försvara åsikter man inte tycker om kan kännas motbjudande när det gäller vissa opinioner, men man försvarar inte demokrati genom att sätta munkavle på folk. Det räcker gott med lagstiftning mot förtal, missfirmelse, olaga hot och hot mot folkgrupp men (för att ta en annan vinkel) om någon hyllar Bush och USA har han eller hon rätt att göra det, hur dumt det än låter.

Forum för levande historia

Det finns en märklig skapelse som heter ”Forum för levande historia”. Ett sorts statligt organ som skall upplysa folk om vilken uppfattning staten tycker de skall ha om vissa saker inom historien. Det är märkligt: vi har ju historieundervisning i skolan, och jag antar att historisk litteratur säljer rätt bra om den är intressant och välskriven. Behövs det dessutom ett statligt ”historieverk” som styrs av de politiska konjunkturerna (och som därför inte verkar intressera sig för kolonialismens, kapitalismens etc. eventuella brott)?

Förra året gjorde Iran sig officiellt löjligt genom en ”förintelsekonferens” med blandat deltagande – en del skumrask, men också några anti-zionistiska judar som inte omnämndes så mycket i den västliga rapporteringen vad jag vet. Det var också en svensk där, vilket utlöste en del upphetsning här hemma. Mannen var lärare, och nu skulle han sparkas från sitt jobb. Jag tyckte det kändes fel – här hade man ju en lysande chans att ta en offentlig debatt och smula sönder ”historierevisionisternas” argument. Nu skapade man bara ännu en martyr.

Den 17/12 förra året skrev jag således det här ebrevet till Forum:

Hej,
finansieras inte er organisation med offentliga medel? Borde den i så fall inte göra skäl för pengarna genom att utmana den där Bernhoff (mannen från Teherankonferensen) på debatt? Tror han att 300.000 judar dödades så kunde han ju ombes förklara var resten tog vägen, exempelvis. Om ni har kunniga forskare med pedagogisk förmåga tillgängliga borde det inte vara alltför svårt att plocka sönder mannens argument, antar jag. Om ni inte klarar det, har jag svårt att förstå er existens.
Hälsningar
Björn Nilsson

Jag väntar fortfarande på svaret. I och för sig inte till mig, men att Forum går ut och utmanar förintelseförnekarna till debatt. Eller kan det vara så att man slår sig för bröstet och säger ”vi har rätt, vi behöver inte bevisa någonting!”.