Worldmapper

(Det är något skumt med det här systemet: ibland försvinner bilderna efter ett tag. Men jag kör det här inlägget en gång till så får vi se om det går bättre den här gången.)

Ta det där med vår (kart)bild av världen: när jag var ung var det ganska enkelt, nämligen att Sverige och Europa låg i mitten och sedan fanns resten utåt kanterna. Så småningom var det lustigkurrar som ändrade världsbilden genom att flytta centrum så att kanske Australien låg i mitten, eller man betraktade Jorden från Nordpolen eller någon annan konstig vinkel. Men det var ju samma värld i alla fall!

Idag fick jag av en slump (alltid dessa slumpar!) tag på en nätadress till några som kallar sig Worldmapper och som har skapat en massa olika kartor som kan bidra till att vi ser världen på ett annat sätt. Det finns 366 kartor med olika teman. Här följer några exempel.

Den här kartan visar hur Jordens militärutgifter fördelade sig år 2002. Afrika och Sydamerika är inte särskilt framträdande i sammanhanget. Europa och USA däremot groteskt uppsvällda.

Antalet tandläkare kanske är lite mer jämnt fördelat – men som vanligt ligger Afrika illa till. Ser jag rätt så är Cuba lika välförsett som Mexico med odontologer.


Till sist fördelningen av barnarbete. Huvudsakligen en afrikansk och asiatisk företeelse tycks det.

Det virtuella labbet

I pappers-DN idag finns artikeln ”Onlinespel kan användas för sociala experiment”. (Jag hittade den inte i nätupplagan.) Forskare i sociologi och ekonomi ser de virtuella världarna i olika online-spel som potentiella studieobjekt:

De virtuella världar som byggts upp i spelen är … perfekta för att studera sociala nätverk och ekonomiska system på ett sätt som annars inte är möjligt. Allt spelarna gör, från kommunikation till ekonomiska transaktioner, registreras och kan översättas till statistik.

Om man lägger ihop det här med framstegen under senare i neurologi, spelteori och andra vetenskapsgrenar som jag knappt begriper mig på är det inte svårt att se möjligheterna. Förr måste utopisterna skriva berättelser om idealsamhällen på isolerade öar långt borta. Som tekniken nu utvecklar sig kan man i stället ”realisera framtiden i mjukvaran”. Man kan skapa stommen till tänkta världar med olika grundförutsättningar, och sedan låta X antal deltagare bygga vidare. Och så får man se vad som händer.

Som slutkläm på ett surt inlägg för några dagar sedan skrev jag:

Måste vi vänta tills det kommer en superdator full med artificiell intelligens som talar om hur framtidens samhälle bäst skall byggas medan vänstergrupperna sitter och ältar det förflutna? Och vem programmerar den datorn?

Vi behöver inte vänta på nästa generation datorer. Verktyg finns för att börja bygga den framtida demokratin i cyberrymden och se hur den fungerar där, och sedan försöka föra ut resultatet till den verkliga verkligheten. Vore det inte idé att låta en del partistödspengar glida in i en sådan verksamhet, och försöka göra den världsomspännnade – det vore väl spännande!

PS. Man kan ju lägga upp andra modeller också, som den med perfekt konkurrens som en del nationalekonomer fortfarande verkar älska, och se hur länge den överlever i den virtuella verkligheten. Förresten – jag såg i Strindbergs skriverier om teater att han använde uttrycket ”virtuell verklighet” redan på 1910-talet. Gubben var i vissa avseende före sin tid (och ibland var han efter, och i vissa fall bakom … flötet – men nästan alltid intressant.) DS

Patentligan


Det finns för många bra bloggare som plockar upp intressanta fakta. Om folk bara skrev smörja kunde jag strunta i dem och gå ut i solen i stället.

Här är ett intressant fakta som jag fiskat upp från vår storbloggande vän Lennart i Silicon Valley. Rangordningen i patentligan – antal patent i vissa länder per miljoner invånare. Sverige och Finland ligger bra till. Jag antar att det delvis beror av att storföretag som Ericsson och Nokia patenterar så mycket som möjligt av sina telefonisystem för att hindra konkurrentintrång. Men eftersom även andra länder gör samma sak bör siffrorna vara jämförbara, även om Japans siffror enligt originalartikeln i The Economist är en aning uppblåsta.

Att USA ”bara” ligger trea kan bero av att man visserligen har stark teknologisk och vetenskaplig utveckling, men det finns vissa aber som håller ner antalet patent per innevånare. Högteknologi och vetenskap är inte så jämnt fördelat över landet som i Norden eller Schweiz och Japan. USA tyngs ner av stora fattiga och efterblivna områden där man kan tala om ”ninjaekonomi” i ordets dåliga mening. Jag skrev lite om det här. Skolsystemet är kanske inte det bästa om man går utanför elituniversitet och dyra privatskolor. Vissa typer av vetenskap angrips av religiösa fundamentalister. Sambandet mellan forskning och industri blir sämre om de tillverkande enheterna skickas till utlandet. Pengar som drivkraft är inte alltid nyttig om det leder till att snabba vinster (och direktörsbonusar) prioriteras på bekostnad av långsiktiga investeringar. Å andra sidan antar jag att staten i USA, via det militärindustriella komplexet, har ett rejält inflytande i vad forskning och företagsamhet tar sig för. Det innebär att statliga pengar öses ut i forskning som kan leda till patent – men där har vi åter frågan om hur mycket av den militära forskningen som kan ge vinster i den ”riktiga” (= civila) industrin. För att ta ett exempel från förra årtusendet: någon påpekade att japanerna satte in lasrar i konsumentprodukter som CD-spelare, medan amerikanerna höll på med sina rymdkrigsprojekt.

Jag gissar att det jag skrev om USA i rätt stor utsträckning kan tillämpas på Israel. Alla israeler är inte välmående supersmarta akademiker. En rätt stor del av befolkningen är araber eller orientaliska/afrikanska judar som möjligen kan vara smarta men inte har så stora resurser att utveckla någon smartness i patentligan.

Kina skulle vara en större patenterare om man inte fortfarande var ett land med mest jordbruk samt en industri som i mycket bygger på enklare tillverkning för utlandets räkning. Samtidigt finns det öar av avancerad forskning (som rymdindustri) men de räcker ännu inte till för att lyfta landet. Snarare finns risken att den nuvarande utvecklingen spårar ur, klyftorna i landet blir för svårartade och det hela slutar med en ny revolutionär smäll. Indien lutar åt samma håll. Öar av världsledande verksamheter, men sedan ett hav av fattig lantbefolkning (och uppror som sprider sig i de eftersatta områdena). Även om indierna lyckas kopiera Kinas modell med Speciella Ekonomiska Zoner, vilket är tvivelaktigt, är det knappast patentgivande högteknologi som kommer att dras dit.

Att det lilla Cuba ligger på 44:e plats är intressant. Landet har satsat på utbildning i bred skala, och det kanske kan löna sig även i det här avseendet. Men Ryssland med sina stolta vetenskapliga traditioner … suck!

Svensk företagsamhet – en del av gnällbältet?

Sverige har Nordens mest missnöjda småföretagare meddelar Dagens Nyheter nu på morgonen. I Finland är det inte alls samma nivå på klagokören. Kan det möjligen bero av att finnarna inte gnäller så förbannat om allt hela tiden?

I papperstidningen finns ett diagram som saknas i nätupplagan, och där blir bilden både klarare och oklarare. En norsk undersökningsfirma har delat upp företagen i de fem nordiska länderna i sådana som har 1-5 anställda respektive mer än 50 anställda. Sedan har man frågat cirka 2800 företag vad de tycker om ”företagsklimatet” i en skala från noll (sämst) till tio (bäst). Där framgår att båda dessa grupper är rejält nöjda i Finland (7,2 för de små och 7,9 för de stora). Även Island och Norge har högre nöjdhetssiffror. Sverige har 5,8 och 6,8. Men skillnaden mellan Danmark och Sverige verkar inte vara så stor. Slår man ihop siffrorna för små och stora företag och delar med två blir genomsnittet för båda länderna ungefär 6,3. Borde inte svenskarna hosta upp sig och inte vara som de ökända gnälliga ”pölsefascisterna”?

Det här bekräftar bilden av att det svenska systemet främst gynnar stora företag. … säger Anna-Stina Nordmark Nilsson, som i morgon blir vd för Företagarna med 54.000 medlemsföretag.

Det kanske vi skall vara tacksamma för. För några år sedan fann jag en diskussion mellan en direktör och en företrädare för metallklubben på ett av de största svenska företagen, omkring 1950. De var ense om att det där med överdriven konkurrens inte var så bra, och att det krävdes stora enheter för att lyckas bra. Som exempel tog de holländska Philips, om jag minns rätt.

Så länge Sveriges ekonomi bygger på malm, skog, verkstadsindustri – alltså verksamheter som ofta kräver stora enheter – är det inte vettigt att låta resurserna ohämmat skölja ut på företagsamheter som inte ger så mycket klirr i kassan. Det strategiskt riktiga är inte att röja väg för företag för att de råkar vara små, utan att försöka hitta de människor som kan ge viktiga bidrag till samhällsekonomin. Det är inte säkert att det är ”lättnader” för företag i det oändliga som bäst gynnar Sveriges ekonomi. Det kan i oturliga fall leda till resursförstöring. Och det är inte sänkt arvsskatt som plötsligt får det att knäppa till i skallen på Uppfinnar-Jocke så att han kläcker århundradets idé. Däremot är arvsskattetjat intressant för folk som är mer intresserade av pengar än av produktiv verksamhet, och jag tror inte att det är den gruppen som primärt skall premieras.

Vad man kan göra är bland annat att förenkla administrationen för småföretagare. Men inte genom att slopa kontrollen, utan genom att lägga om den. Låt de lokala skattekontoren eller liknande bygga upp enheter som tar hand om delar av bokföringen, så att företagarna kan inrikta sig mer på affärsverksamheten. Jag vet att det här skulle leda till protester eftersom det skulle slå mot privata revisionsfirmor (som ändå är för dyra att anlita för en del företagare) men jag ser detta som en mindre intressant invändning. Som en bieffekt av det här kanske man kunde komma åt en del skattefusk som bedrivs i skydd av F-skattesedeln.

Det enda man kan säga säkert om småföretag är att de är små. Men det är en jäkla skillnad mellan den som försöker starta eget på grund av arbetslöshet, som har sin lilla butik eller verkstad för att gå där och skrota och sköta sig själv, eller den lilla grupp som sitter på idéer som är utvecklingsbara. Krascherna bland företag som haussades upp under ”den nya ekonomins” klang&jubeldagar i slutet av 90-talet visar att det inte är lätt att hitta idéer som både är högtflygande och realistiska på en gång.

Det finns anledning till att fundera på vad vi egentligen har företag till och hur de lämpligen ser ut. Ronald Coase, en engelsk ekonom, funderade på det redan på 1930-talet. Det var länge sedan jag läste hans huvudartikel i ämnet, men jag tror att det handlade om att på ett så effektivt sätt som möjligt lösa transaktionsproblem mellan olika människor. Därmed blir det en fråga för samhället i stort hur företagsamheten ser ut och regleras. Det finns inget som tyder på att en företagsamhet som släpps vind för våg automatiskt skulle fungera optimalt. Snarare tvärtom. Som Adam Smith påpekade kan företagare knappt mötas innan de börjar konspirera mot allmänheten.

Stora båtar på Stockholms ström II

Några bilder från Strömmen idag – stående uppe på Katarinavägen tillsammans med många andra tittade jag på när de stora skeppen gav sig av. Ovanför seglar (eller snarare går för egen motor) ett ryskt fartyg. Det är byggt efter hur tsar Peters skepp såg ut i början av 1700-talet.

Nedan är det lite gyttrigt därute, men det blev ingen krock. I förgrunden till höger syns Mexicos flagga.


Riggen närmast tillhör norska ”Sörlandet”.


”I Kina går kineserna med långa bamburör …

(Jag skrev några kommentar till frågan om de fångna koreanska kristna i Afghanistan på Jinges blogg. Här har jag dragit ihop det hela till en text om redigerat om litegrann.)

”I Kina går kineserna med långa bamburör
och fångar missionärerna och steker dem i smör”

för att citera en revykuplett om det s.k. boxarupproret i Kina år 1900. De kinesiska upprorsmännen vände sig mot missionärer som sågs som ombud för utländska makter. Kristna predikningar och västerländska kanonbåtar – två aspekter av samma fiende. Det blev dock halshuggning snarare än smörstekning för de missionärer som boxarna fick tag på. (Jag tror versen citerades i Tore Zetterholms De främmande djävlarna.)

Nu har ett antal koreanska kristna råkat illa ut i Afghanistan och fångats av motståndsgrupper (åtminstone påstår de sig vara motståndsgrupper). Läget i landet är erkänt farligt, motståndet breder ut sig, även en uthållig organisation som Läkare utan gränser har funnit det klokast att dra sig ur. Är koreanerna i själva verket ett slags kamikaze-evangelister som sänds till områden där inte ens de mest vansinniga USAmerikanska kyrkorna vågar gå in? Varför är de där?

Att gå in som missionär i ett område som Afghanistan – där folk i gemen bara vill bli av med utländska oinbjudna besökare med eller utan vapen – tyder på nästan fullständig huvudlöshet och känslolöshet för vad lokalbefolkningen tycker. Särskilt fullständig känslolöshet för mänskliga liv hos de religiösa ledarna. Felet här är inte att folk är kristna, utan att ledare offrar fåraktigt dumma medlemmar i sina församlingar. Guds lamm kastas in i vargflocken. Det finns skäl att fundera på om den här expeditionen har inspirerats inte bara från Korea utan också från USA. (Jag kan ju vara överdrivet misstänksam också: de där koreanerna kan ju helt enkelt vara oskyldiga små lamm som skickats ut av en helt enkelt knäpp pastor i Korea utan några djupare baktankar annat än att sprida någon kristen sektlära.)

Jag vill återknyta till något som hände när Sovjet ännu existerade. Åtminstone tre gånger flög Korean Airlines in över sovjetiskt område med civila trafikflygplan. En gång vid Kolahalvön, en gång minns jag inte var det skedde, och så vid Kamtjatka. Där sköt ryssarna ner planet och en massa människor dog. Det är mycket fel för ett bolag statistiskt sett. Var dessa ”felnavigeringar” i själva verket försök att testa hur alert den sovjetiska luftbevakningen var? Sydkoreanerna kan knappast ha bedrivit sådan här aktivitet utan uppbackning från USA. Om inget har ändrats sedan den tiden har jag för mig att Sydkoreas armé står under USA:s kommando, för övrigt.

Sydkorea är mer oberoende av USA än för några årtionden sedan men jag är skeptisk mot att det tidigare militära samarbete bara skulle ha upplösts. Även om formella strukturer upphävs kan inofficiella förbindelser leva kvar. Dessutom kan en regering idka flera linjer samtidigt: Sverige samarbetade med NATO samtidigt som man officiellt var neutral. Eller Pakistans militära underrättelsetjänst ISI som skall kämpa mot islamister till stöd för USA: ISA bidrog till att bilda talibanerna en gång i tiden, och antagligen vet man fortfarande vem man kan prata med hos talibanerna om man vill något.

Finns det en inställning hos vissa koreanska grupper, och deras vänner i USA, att man kan leka väldigt vårdslöst med människoliv om ”högre syften” kan uppnås? (Den inställningen finns överallt, det vore konstigt om just de här grupperna vore immuna mot den.) Att koreanerna skulle uppnå så mycket i rent missionsarbete är tveksamt – den kristna missionen har aldrig varit framgångsrik bland muslimer vad jag vet. Däremot kan de fungera som spjutspetsar för underrättelsearbete, kanske utan att själva vara medvetna om det. Cheferna hemma i Söul däremot kan veta, och ha kontakt med militären. Korea är formellt fortfarande i krig. Det vore konstigt om det inte gick trådar från de religiösa grupperna till militären och vidare till USA. Om agenterna/missionärerna kan hitta svaga punkter i Afghanistan är det bra för den egentlige intressenten (USA alltså). Skulle de stackars tokarna dö är det lika bra, för då kan man slå på stora trumman och ropa ut hur elaka talibanerna är, alldeles som döda flygpassagerare blev ett propagandavapen mot Sovjet.

En intressant artikel i Asia Times on Line handlar visserligen om spionkriget mellan Iran och USA men illustrerar en del av den här problematiken. Efter ett rejält underrättelsenederlag för USA blev det så att ”…the CIA embarked on a different track, focusing far less on recruiting “agents” than developing as wide a base of contacts and informants as possible.” I stället för agenter kommer ”konsulter” som gradvis dras in i verksamheten utan att förstå att CIA står bakom eftersom det inte är CIA som står för den omedelbara kontakten. Det skulle alltså vara möjligt för en underrättelsetjänst att via exempelvis religiösa missionerande grupper infiltrera och samla information i områden där man misslyckas att agera på annat sätt.

De lite äldre kommer kanske ihåg oron som ”polska tavelförsäljare” orsakade under 80-talet. De påstods kränga konst i närheten av svenska flygvapenpiloter som förberedelse för ett angrepp från öst. Före Första världskriget var det ”ryska skärslipare” som vandrade runt i Norden och beskylldes för att vara tsarens spioner. Jag vet inte om det bevisats något i dessa fall, och eftersom det var fred utsattes varken polacker eller ryssar för preventiva våldsamma aktioner från myndigheter eller privatpraktiserande patrioter. Det var nog mest nys med paniken, men samtidigt är det inte otroligt att någon av dessa ambulerande företagsidkare verkligen hade kontakt med hemlandets underrättelsetjänst, ungefär som svenska sjökaptener kunde berätta för våra spionorgan om vad de såg i utländska hamnar. I underrättelsetjänsternas skumma värld är väl det mesta (utom hederlighet kanske) möjligt.

Det glesnar …

Povel Ramel i juni, Alice Timander och Lars Forsell nyligen – idag Ingmar Bergman (vars filmer jag inte har sett). Det glesnar, de gamla kända märkena vandrar bort. Särskilt Povel tillhör det stora bakgrundsbrus jag minns ända från femtiotalet. Musikalitet och humor. En eller ett par av hans filmer har jag sett. Och Lars Forsell med sina svenska texter till franska chansonger, det var protestsånger innan termen ens var uppfunnen. ”Jag står här på ett torg.” ”De fattigas piano.” Men vad hette sångerskan, var det Ulla Sjöblom?

Povels humor och insiktsfulla texter slår mycket av dagens småstjärnor med hästlängder. Någon i Aftonbladet gnällde för några dagar sedan om att äldre saknar humor. Jag skulle vilja skicka tillbaka frågan – har ungdomar idag humor? Hur många kan tävla med Karl Gerhards skärpa? Eller med Ernst Rolfs diktion – varenda ord gick fram, för han hade nog lärt sig sjunga utan mikrofon. Eller … Ja, tyck att jag gnäller, men jag tycker lik förbannat att det glesnar bland de stora och intressanta.

PS. Jag såg ju Bergmans version av Trollflöjten. Och den var fin! DS

Fyra sorters fattigdom

I Globaliseringens politiska ekonomi av Erik Andersson (Studentlitteratur 2001) finns fyra fattigdomsbegrepp beskrivna (se kapitel 4).

  1. Ekonomisk fattigdom. Jag har varit inne på det begreppet tidigare och det innebär helt enkelt att människor har en inkomst exempelvis lägre än en eller två dollar per dag, omräknad till köpkraft i det aktuella landet.
  2. Mänsklig fattigdom. Här utvecklar man begreppet genom att som FN se på medellivslängd (förväntad livslängd vid födseln), läskunnighet bland vuxna samt bruttonationalinkomst per invånare. Aktuell rangordning i HDI (Human Development Index) kan man se här. När Andersson skrev boken låg Norge överst, Sverige fyra och Sierra Leone sist och sämst till. Enligt de senaste siffrorna från 2006 var norrmännen kvar på toppen, Sverige hade gått ner till femte plats och sist är nu Niger. Det är 177 länder på listan – de 23 sista länderna ligger alla i Afrika.
  3. Relativ fattigdom. Här ser man till inkomstskillnader och möjligheter att göra något av sitt liv. Förhållandet har varit känt av ekonomiska skribenter åtminstone sedan första hälften av 1700-talet. Vid olika tider och platser har människor olika krav på levnadsstandard (en svensk arbetare 1930 respektive 2007 har mycket olika ideer om vad en acceptabel standard skall vara). Folk som har det ganska hyfsat ekonomiskt (de svälter inte, har tak över huvud och kläder på kroppen) kan ändå känna sig ha en dålig ställning om inkomstskillnaderna är stora. Andersson skriver om ett ”frustrationsgap” när människor som inte är utfattiga men känner förhoppningar om framtiden upptäcker att vägen till det verkliga välståndet stängs och de halkar bakåt. Det är snarare de här människorna än de verkligt fattiga som kan väntas revoltera när tiderna blir dåliga. Naomi Klein är nog en taleskvinna för den sortens människor när hon skriver om svikna förhoppningar hos unga akademiker i No Logo.
  4. Social fattigdom. Människor tappar fotfästet i samhällen i snabb förändring. Är de inte med om förändringarna kan reaktionen bli kraftig. Jag antar att de al Quaida-aktivister som kommer från välbärgade miljöer tillhör den här gruppen. De har allt det moderna, men deras hjärnor hänger inte med in i det moderna samhället.

Inte kul med blött om fötterna

Jag läser om Tuvalu på nyhetsbyrån IPS’ hemsida. Långt ute i Stilla havet, världens näst minsta land, 26 kvadratkilometer, inte mer än fyra meter över havet som högst, och de flesta invånarna bor en eller två meter över havsnivån.

Nuvarande havsnivå, alltså. Havet behöver inte stiga så mycket för att hela landet skall försvinna eller åtminstone bli obeboeligt. Stormar, vågor som slår över hela den lilla landytan, saltvatten som tränger in – dåliga utsikter. Tuvaluvierna själva släpper nästan inte ut några växthusgaser och är helt oskyldiga till att deras land riskerar att vara borta om några årtionden. Många av invånarna har redan tagit konsekvenserna av detta och flytt till Nya Zeeland. Man bygger miljövänliga anläggningar för att ta ut energi av biogas (svinspillning och liknande) men det är ju inte den här lilla folkgruppen som skall behöva anstränga sig. De kunde gott elda med supersvavelhaltig olja dygnet runt utan att det gör något. Åtgärderna måste komma i industriländerna, såväl de gamla i Europa och Nordamerika som de nya i Asien och Sydamerika.

Den konstiga tystnaden

En av de viktigaste frågor vi har att ta ställning till är FRAMTIDEN. Det är där vi kommer att leva, även om det ur mänsklig synpunkt ofta är lättare att lulla omkring i det förflutna. Den ständigt like intressante bloggaren Lennart, på andra sidan Jorden i Silicon Valley, har en intressant bloggpost om robotteknik. Den borde ha utlöst en störtflod av kommentarer, men det enda som finns kommer från mig. Och jag vet förskräckande lite om hur sådant fungerar, även om jag sett industrirobotar i aktion ute på verkstadsgolvet.

Jag har FORTFARANDE väldigt svårt att förstå att inte vänstern hugger tag i frågor om robotteknik, bioteknologi, artificiell intelligens, nanoteknik (och andra grejor som jag inte förstår mig på) eftersom det här är verktygen som skulle kunna föra mänskligheten från ”nödvändighetens till frihetens rike”. Vore det kanske dags att låsa in ledarna för alla vänstergrupper någonstans och säga åt dem att de slipper inte ut förrän de kan beskriva principerna för en kvantdator och ange grunddragen i nanoteknologin, och sedan förklara hur det här kan länkas in i ett demokratiskt samhälle på oändligt mycket högre nivå än den liberala mischmasch vi har idag?

En tolkning av den här konstiga tystnaden om den nya befriande tekniken är att vänstergrupperna helt enkelt inte har listat ut hur exempelvis avancerad bioteknik som ännu inte finns skall länkas samman med kampen för bättre a-kassa idag. Det är enklare att tala om det som finns här och nu. Men jag är ändå positiv, det borde kunna gå. I själva verket MÅSTE det gå, för vänstern är den enda kraft i samhället som kan föra den liberala frihetsrevolutionen till sin fullbordan och ta oss från människans förhistoria in i dess historia. Liberalerna själva kan inte göra det, vi ser dagligen hur de glider tillbaka mot alltmer reaktionära positioner.

En negativ tolkning av tystnaden kan vara att vänstern helt enkelt inte bryr sig, eller är motståndare till det enorma vetenskapligt-tekniska genombrott som sker i vår tid. Men då har den sprängt vägen till framtiden och kan lika gärna lägga sig ner och dö.

Av de bloggar som kallar sig vänster som jag tittar på regelbundet är det bara två-tre stycken som i någon större omfattning går in på naturvetenskap, teknologi och samhällsvetenskap. Är inte detta skräp? Måste vi vänta tills det kommer en superdator full med artificiell intelligens som talar om hur framtidens samhälle bäst skall byggas medan vänstergrupperna sitter och ältar det förflutna? Och vem programmerar den datorn?