Spela för dina blomster!

Bra för risskörden?

Det här har jag saxat från The Great Beyond.

Korean scientists think plant genes could be turned on by blasting fields with classical music. According to New Scientist (subscription required) actually playing Beethoven to rice plants in a lab had no effect but when sound was played to plants at specific frequencies two genes became more active. The ald gene became more active at 125 and 250 Hertz, and less active at 50 Hertz. In their paper in Molecular Breeding the researchers suggest that in transgenic plants the expression of any gene fused to ald could be regulated by sound.

OK, man spelar gamla fina Beethovens femma eller nia för risplantorna och de blir glada och spritter till, men hur är det med krukväxterna? Att saintpaulorna trivs om man pratar med dem (då får de en extrados kväve antar jag) är känt, men vilken musik skall de ha för att frodas?

Eller novemberkaktusen? En kaktus står för det mesta att glor men klämmer plötsligt till med vackra blommor i någon vecka eller så. Någon överraskningsmusik, som Haydns ”pukslaget” kan kanske passa?

Bra för novemberkaktusen?

Amatörer och proffs i vetenskapen

Det finns ingen absolut skiljelinje mellan vetenskapliga utövare och den mer eller mindre intresserad allmänheten. Det är bra, för information måste köras mellan de två lägren, och de riktiga vetenskaparna rekryteras från de som är intresserade. Vi vet också att inom en del vetenskaper kan amatörer göra bra insatser. Ta amatörastronomer som ibland hittar saker som proffsen missar, eller släkt- och hembygdsforskare/historiker som ibland kan nå upp till avancerade nivåer. Men det finns ju gränser …

… när folk inte tänker efter ordentligt. Ta det här med personer som exempelvis drar fram det ena eller andra varma året i det förflutna och sedan kungör att ”det var minsann varmt förut också, det där med växthuseffekten är bara bluff, vi kan elda på som förut!”

En rimlig motfråga är då: ”Varför har inte tiotusentals vetenskapare spridda över hela Jorden tänkt på det då? Är det inte rimligt att tro att verifierbara temperaturer i det förflutna är med i dagens beräkningsunderlag? Varför skall vi tro att några amatörer kan hitta fel och brister i de vetenskapliga underlagen där i stort sett hela det vetenskapliga samfundet har misslyckats? De som är yrkesmässigt verksamma borde ha mycket större kunskaper i vetenskaplig metodik och kritik och därmed hitta eventuella fel i kollegornas teorier och beräkningar långt innan någon amatör nosar upp dem. I vetenskapens värld, med den ständiga konkurrensens mellan forskarna, kommer felen att letas fram och korrigeras.”

Ibland kommer då amatörerna dragande med ”konspirationer” för att förklara den stora samstämmigheten i klimatfrågan numera – men då är diskussionen också slut. Man diskuterar inte på en vettig nivå med folk som tror att världen styrs av enorma dolda konspirationer. Finns det någon konspiration är det miljöförstörarna som står för den.

När jag skrivit det här föll mina ögon på en post i vetenskapsbloggen The Great Beyond. Global warming: belief but no understanding

For all the coverage given to global warming it is often assumed that a sizable section of the public doesn’t believe it is actually happening. So it is nice to see some actual research on the subject. It is even nicer to see that most people believe global warming is happening and carbon dioxide emissions are the cause.

In a new paper Matthew Nisbet and Teresa Myers review 20 years of public opinion polls on the subject (abstract). In Nisbet’s words (from his blog), “… although a strong majority of Americans say that they believe that global warming is real, that temperatures are rising, and that the release of carbon dioxide is a cause, the public remains relatively uncertain about whether the majority of scientists agree on the matter [his italics].” Which seems to mean that the average member of the public thinks that she knows what’s what, but isn’t sure that the scientists do.

Om det här stämmer kan man strunta i de tjafsiga ”klimatförnekarna” utan i stället tala om för allmänheten att de flesta vetenskapare är ense om vad som händer och att påståenden om annat är knäppgökerier,

Från värnplikt till privatarmé?

Nu är avskaffandet av värnplikten på tapeten (igen, har man inte snackat till och från om det i rätt många år?). Jag är en fridsam person och trivdes inte i det militära – jag var där på den tiden när nästan alla ynglingar inkallades om de inte hade något handikapp. Ett par handgranater har jag kastat, och skjutit några salvor med kulsprutepistol. Sedan dess (om vi bortser från ett par meningslösa repövningar) har jag inte hållit i ett vapen.

Massvärnplikten av den gamla modellen är död, det kan vi nog vara ense om. Men att skrota hela idén är jag tveksam till. Med en renodlad yrkesarmé försvinner en del spärrar mot att skicka militärer utomlands till ställen där de inte borde vara. En allvarlig aspekt av mer yrkessoldater ser vi redan, i form av det dubiösa uppdraget i Afghanistan. Helt plötsligt står de under befäl av en militärpakt som vi inte är medlem i, och som svenska folket inte vill vara med i.

I dagens läge är det omöjligt att skicka ut tvångskommenderade värnpliktiga på sådana operationer, det civila samhället skulle protestera skarpt. Men när det gäller yrkesmilitärer, som ju så att säga frivilligt har undertecknat sin egen tänkbara dödsdom när de tog värvning, får vi en styrka som är frikopplad från den civila världen. Den lyder under regering och riksdag. I bästa fall har riksdagen koll på vad som händer, men med den typen av mesar som befolkar riksdagsbänkarna finns hela tiden risken att de släpper ifrån sig det sista ordet till regeringen. Och från den mesiga och lågkompetenta regeringen går beslutet till statsministern. Och den nuvarande och tidigare statsministrar törs inte säga ifrån när EU eller USA kommer och vill använda Sveriges militära resurser, trots att det strider mot våra nationella intressen.

Innan den moderna staten uppstod var ofta krigsmakten en privat styrka som stod till den lokale furstens förfogande, utan att hans undersåtar kunde lägga sig i hur den användes. Med en renodlad yrkesarmé riskerar vi en sådan situation igen. Det är med andra ord en demokratisk fråga hur det svenska försvaret organiseras och används. Vi behöver en väpnad styrka som är folkligt förankrad, som inte uppfattas som hotfull av omgivningen, som vid behov kan bidra i FN-insatser, och som är tillräckligt stark för att visa att Sverige vill försvara sin självständighet. I stället för den gamla klumpiga jättevärnpliktsarmén kan vi uppfinna något modernare och smidigare.

Liberalismens död – och själavandring?

Det här är det trehundrade inlägget sedan jag började den här bloggen 21 februari i år. Hade aldrig trott att det skulle dra iväg så långt.

Dagens predikan handlar om den stora kulturkampen mellan liberalism och socialism. Jag känner mig inspirerad av ett mycket intressant inlägg i bloggen ApproximationLjus över världen”. Det är bra, läs det. Här är ett citat som drar linjerna mycket tydligt:

En anledning till att kapitalismen överlevt så länge är just detta: systemet är nästan onåbart för kritik. En miljon döda till följd av en asymmetri mellan utbud och efterfrågan? Ja det var ju tråkigt, men det finns ingen som kan sägas vara direkt ansvarig. Det är marknaden, det är vi alla och ingen alls, det är bara så det är.

Till den existerande plansocialismens moraliska fördelar hörde att det trots allt var uppenbart hos vem ansvaret låg när någon blev eftersatt. Resursfördelningen var ju planerad. Räckte det inte åt alla då hade ledarna misslyckats. Det har därför varit lätt för Stéphane Courtois att göra sina bodycounts, där offren för svältkatastrofer, skrivs på kommunismens konto.

Skillnaden mellan den ansvarslöshet som kännetecknar den neoklassiska liberala nationalekonomin (den bygger på otaliga köpare och säljare som inte kan påverka någonting) och socialismen framstår tydligt. Vad vill vi ha för politiker? Sådana som tvår sina händer och beklagar att inget kan göras åt ”marknaden”, eller systemöverskridare som manar till kamp?

Man kan utveckla resonemanget: det som gör liberalismen omöjlig att vidareutveckla under egen etikett är att samhällets resurser är ojämnt fördelade och att ojämlikheten ökar och leder till monopol. Därmed minskar faktiskt möjligheterna för alltfler människor att förverkliga någon sorts frihet. I bästa fall sitter man i en förgylld bur, i sämsta fall är den inte ens förgylld. Livet levs under parollen ”allt är tillåtet men inget är möjligt”. Eftersom nyliberalerna på grund av sin syn på äganderätt inte vill ta itu med ojämlikheten (jag skrev lite om deras typ av optimalt samhälle tidigare) har de uppnått sin gräns för politisk expansion. Det finns bara en väg för dem: att gå bakåt, att bli alltmer reaktionära.

”Under egen etikett” skrev jag. För som andra också har anmärkt: valet socialliberalerna har att göra är att antingen följa med nyliberalerna ner i reaktionens träsk, eller fortsätta den liberala frihetsrevolutionen under socialistisk etikett. Den skakiga internationella ekonomin, kolonialkrigens återkomst och kriget mot ”terrorismen” ( = kriget mot demokratin) gör att valet har blivit akut. Om den gamla liberalismen dör kan den ändå återuppstå i nästa våg av frihetskamp, göra en själavandring in i en ny socialistisk kropp. Motsättningarna mellan en klassisk marxism och en modern socialliberalism inte vara oöverstigliga.

Jag vill komplettera med en blänkare om ”den existerande plansocialismen”. En del forskning har gjorts på senare år men resultaten har varit sådana att man knappast kan förvänta sig helsidor i Dagens Nyheter om detta. I en forskningsöversikt i Journal of Economic Literature får vi veta att ”planen” sannerligen inte var allsmäktig och oföränderligt fixerad. Det handlade snarare om ständiga serier av korrigeringar, och femårsplanerna blev egentligen aldrig färdiga. Artikeln heter ”Allocation under Dictatorship: Research in Stalin’s Archives” av Paul Gregory and Mark Harrison, i septembernumret 2006. Ett citat:

Research in the archives has shown how decisionmakers at every level actually allocated resources: They made it up as they went along, using intuition, historical precedent, and common sense. As befits a bureaucracy, there were plenty of formal
rules, but the rules were constantly revised or overridden. Those at higher levels made formal rules, only to break them. Those at lower levels, unable to live without rules, relied on customary norms or rules of thumb.

På den tiden använde man kulramar för att räkna fram femårsplanerna (egentligen mer avancerat än vad det låter – en abakus räknade lika snabbt som en elmekanisk räknemaskin av ungefär 1970 års modell). Hur skulle det gå att köra femårsplaner med supermoderna och supersnabba datorer?

Stort och tomt!

Tänk på det här om du vill tänka något stort – och tomt:

A “giant hole” in the universe has been discovered by astronomers from Minnesota. Investigating an area of the sky known as the WMAP Cold Spot, Lawrence Rudnick and colleagues found a void empty of stars, gas and even dark matter (press release). As AP’s widely circulating report notes, the hole is big: an “expanse of nearly 6 billion trillion miles of emptiness”

Tänk, så tomt att inte ens den berömda svarta materian finns där! Jag kopierade detta från The Great Beyond, för övrigt. Nästan 6 miljarder biljoner (fick jag till det rätt där?) engelska mil av tomrum därute i universum! Man kan få svindel för mindre.

Samtidigt funderar jag över i vilken science fictionbok det skrevs om ett jättestort hål i universum? Någon gång för många år sedan har jag läst det. Någon sf-författare tänkte den här företeelsen innan vi kände till att den fanns i verkligheten. Idag är sf komprometterad och nedsolkad (hårda ord kanske?) av töntigheter som Stjärnornas krig och liknande. Vilda västern och sagor flyttade ut i rymden, där rymdskeppen bullrar fram i vakum (det är inget buller i tomma rymden, men lik förb…).

Nä, riktig sf är andra och djupare grejor. Genren brukar ju anses som i första hand amerikansk, men en av de stora i branschen – Stanislaw Lem – var polack. En del bra sovjetisk sf skrevs också, och här i Sverige skapade Harry Martinsson Aniara. Den vetenskap man använder behöver inte bara vara naturvetenskap, sociologi eller antropologi går också bra.

En svensk sf-novell som jag minns handlade om att man kopplade ihop alla datorer (eller om det hette datamaskiner på den tiden novellen skrevs). Sedan frågade någon denna supermaskin: ”Finns gud?” – ”Nu finns gud” svarade maskinen, samt avlivade med hjälp av en blixt en desperat person som försökte stänga av strömmen. Det kallar jag science fiction! En känsla för det förunderliga lika stor som det där hålet i rymden!

Varför skall vi sköta om Sverige?

En artikel i Dagens Industri skriver att svensk livskvalitet lockar tysk arbetskraft. Välbetalda tyska arbetare vill flytta hit på grund av mindre stress och bättre trygghet.

Nu får jag vatten på min kvarn igen: om Sverige skall vara ett bra och attraktivt land att bo i gäller det att slå vakt om alla de fina kvaliteter vi har. Allt är förvisso inte perfekt, men mycket är bra, och att riva ner det i någon slags jakt efter att efterlikna England och USA är milt sagt dumt. Det är snarare så att även USA skulle kunna vara en källa för invandring till Europa och Sverige om det krisar till sig rejält därborta. Liberalt anständiga personer som inte står ut med en alltmer religiöst och politiskt inskränkt samhälle exempelvis kanske kan söka en fristad på den här sidan av Atlanten?

Eller för att ta det från en annan synvinkel: om Sverige är bra för svenskarna att leva i kan vi också få in bra folk utifrån. Välfärden blir en konkurrensfördel. En åldrande befolkning gör det nödvändigt med invandring. Hur man ser detta i förhållande till arbetslösheten kan vara en annan fråga, men grundregeln är ändå att välfärdssamhället inte skall rivas ner utan snarare bör förstärkas.

Virtuell och verklig verklighet

I Dagens Nyheter idag (en essä i kulturdelen som inte verkar finnas på nätet i skrivande stund) spekulerar en professor och en doktorand över den ökande svårigheten att finna gränsen mellan det verkliga livet och livet i dataspelet. Men är det så svårt egentligen? Även om en person flyr in i dataspelets virtuella värld så till den grad att han/hon inbillar sig verkligen vara där borde man kunna ta bort villfarelsen genom att exempelvis stänga av lufttillförseln – man kan inte andas virtuell luft. Och eftersom man inte kan pinka i en virtuell toalett får man förmoda att även detta är ett förhållande som ibland väcker den virtuelle resenären ur hans/hennes dröm. (Och det låter humanare än ett rejält struptag, för övrigt.)

Jag gick här på morgonen och funderade lite mer på det här med experiment i spelsituationer, virtuella världar, och möjligheter till upplevelser avskiljda från den egna kroppen – saker som jag skrivit om tidigare vid några tillfällen. Tänk om man kunde konstruera den virtuella världen ”Checkpoint”. Där åläggs proisraeliska personer att sitta med en cyberhjälm på skallen i en stekhet plåtlåda ett antal timmar och uppleva hur det är att vara palestinier och vänta på att (eventuellt) tillåtas passera en israelisk vägspärr.

Eller den virtuella ”Burnout-världen” som är uppbyggd så som en rejält utbränd människa uppfattar sin verkliga värld. Kunde vara nyttig för folkhälsoministrar exempelvis, och ger kanske besked om man kan sova bort ”en släng av utbrändhet” eller ej. Om inget annat hjälper får man konstruera super-cyber-världen ”Doom for Dummies” och skicka in alla personer med dålig social empati där – och så råkar hela hårddisken bli raderad… !

Andra saker som kunde vara kul att testa experimentellt i en virtuell värld är vad som händer om alla brott upptäcks och bestraffas, respektive om alla brott ignoreras och därmed inga straff utmäts. Teoretiskt borde brottsfrekvensen i ena fallet vara nära noll och i det andra nära hundra (om vi har skalan noll till hundra). Men stämmer teorin med den (virtuella) verkligheten?

Börs i berg&dalbana

Jag vet inte mycket om börsangelägenheter. Däremot har återhämtningen förra veckan efter senaste raset inte känts särskilt övertygande, och idag kom det en ny nedgång.

Varför? – Därför att de grundläggande problemen finns kvar. Det man har gjort är att kasta goda pengar efter dåliga (ett antal centralbanker har slängt in en massa friska pengar i banksystemet för att hålla privatbankerna på gott humör så att de inte inför totalt kreditstopp) samt att sänka räntor för att hålla i stort sett alla på gott humör. Under tiden pågår ansträngningar för att lista ut vem som sitter på de dåliga värdepapper som bostadslåneinstituten i USA har smugglat ut på marknaden.

Man behandlar symptom, inte orsaker, till krisen. Dessutom innebär det att den ansvarslösa utlåning som är en del av krisen inte bestraffas. De som lånat eller lånat ut pengar för att räntorna var låga och det var gott om pengar uppmuntras att fortsätta med det.

Ett brutalt sätt att få bort den här typen av utlåning (och den överkonsumtion den leder till) är att höja räntan rejält. De som skulle drabbas värst av höjda räntor är folk med små tillgångar, inte välbeställda direktörer som säkert har fixat undan ordentliga reserver om deras etablissemang skulle fallera. Men: Att låta banker och kreditinstitut gå i konkurs för att de missköter sig är inte heller bra. Erfarenheterna från 1930-talet visar att det är mycket olämpligt att låta banker gå omkull så att spararna förlorar sina insättningar, det raserar förtroendet för samhället i stort och spararna kan ta till extrema åtgärder för att demonstrera sitt missnöje.

Med andra ord kan hänsynslösa chefer för banker och kreditinstitut hålla hela samhället som gisslan – de spelar högt, men de vet att börjar det gå åt helvete måste staten på något sätt gå in och hjälpa dem vare sig den vill det eller inte.

Nu faller huspriserna i USA, vilket innebär att de som tänkt konsumera genom att låna på huset får det svårare. Hur mycket den allmänna konsumtionen påverkas av det här har jag ingen aning om, men den bör påverkas om inte konsumentpriserna kan sänkas och inflationen hållas kort. Det finns anledning att tvivla på bägge dessa förutsättningar. Med andra ord kan det vara inledningen till en större nedgång vi ser nu.

Frågan är om småfolk som köpt bostadsrätter till höga priser och stora lån i Stockholms innerstad, eller de som spekulerar i våningsköp ute i förorterna, också skall börja bli nervösa? Det finns inte någon ”subprime”-marknad i Sverige, men finns det garantier för att det ändå inte finns svaga länkar i lånekarusellen någonstans? – Det lär visa sig, förr eller senare.

Det tycks som om amerikanen i gemen måste lära sig spara. Och det gäller USA som stat också. Om USA hade varit ett skuldsatt land i Tredje världen, och inte den skuldsatta ”enda supermakten”, hade nog Världsbanken och Internationella Valutafonden redan för länge sedan varit inne och beordrat genomgripande reformer för att tvinga fram sparsamhet. Men nu är supermakten supermakt och kan därför fortsätta att glida iväg mot en möjlig statsbankrutt. Om man skulle peka på en orsak till krisen är det ”dålig ekonomisk disciplin” i USA. I och för sig kan man fundera lite mer på de s.k. oberoende centralbankerna också – eventuellt återkommer jag i den frågan.

Västern är röd

Ja, det blir mörkare kvällar och svalare i luften – vad man än tycker om’et står hösten bakom ett hörn och fifflar med gula blad och avgående flyttfåglar. Men än kan man ta sig en kvällspromenad ner mot Reimersholme och njuta av en häftig solnedgång utan att bli kall om öronen. Var det inte Homeros som skrev om det vinfärgade havet? Här är det Mariebergsfjärden, vattnet mellan Kungsholmen, Söder och Essingeöarna, som får en blåröd kanske vinartad ton i det sista solljuset.