Var det här det sprack? – En provokation, ett förslag till forskning

Över 6000 personer har varit inne på den här bloggen enligt en räknare. Några har läst en del också. Nu tänker jag ur minnet plocka fram några historiska data, skriva en del provokativa saker, samt ge förslag till forskning (om inte frågan redan är utredd).

Som ni vet krisade Sverige (och resten av industrivärlden) ner sig från slutet av 70-talet, fast det egentligen tog ytterligare 10-15 år innan det började märkas på allvar. Innan dess var det en tid av stora strejker, från Göteborgs hamn och LKAB-gruvorna 1969-1970 och framåt, det strejkades på fabriker, på byggen, på hyggen (den stora skogsarbetarstrejken). Det var ju inga generalstrejker direkt, men rätt mycket folk var på gång och stämningen var radikal. Men mot slutet av perioden kom en episod som verkar mindre viktig men som visade att andra tider var på väg – andra tider kom därför att folk reagerade på fel sätt.

Här kan vi knyta ihop två tendenser: arbetarrörelse och feminism. Gruvarbetarna och skogshuggarna var riktiga karlar. De fick mycket stöd. Men så kom andra och ville vara med i mitten av 70-talet. Det blev städerskestrejker. Hotellstäderskor i trakten av Skövde och på järnverket i Borlänge.

Särskilt historien i Borlänge minns jag, för där tog företaget in strejkbrytare. Nu stod metallarbetarna inför valet: vara solidariska med de strejkande och köra ut brytarna, eller vika sig för företaget. Vi vet inte vad som hänt om de stått emot. Men vi vet vad som hände när de lät strejkbrytare städa fabriken. Strejken krossades. Min teori är helt enkelt att detta nesliga nederlag ingick i den process som gjort att särskilt den socialdemokratiska rörelsen idag i stort sett saknar moralisk ryggrad. Man svek de som mest behövde hjälp – och knäckte sig själv moraliskt på samma gång. För svek hänger kvar och gnager även om man försöker intala sig själv att ”det var nog bäst det som hände”.

Vill man vara provokativ kan man väl säga att masarna på järnverket var bättre på att vara stora i truten, sitta hemma och glo på hockey i TV med en liter i näven, eller ränna runt i skogen på älgjakten, än att försvara städerskornas – och därmed på sikt sina egna – intressen. Inte vet jag om det stämmer, men många bör ha skämts ordentligt. Och kanske socialdemokraternas i stort sett fullständiga kapitulation för liberalerna hjälptes fram ur svek av den här sorten.

Vad har detta med feminism att göra? – Idag säger sig alla jävlar vara feminister, men hur mycket handlar det om att stödja kvinnor som verkligen behöver stöd, alltså i stort sett arbetarkvinnor? Stöd till de unga smarta ”tjejerna” i deras karriärer och slagsmålet om vem som skall vara främst vid köttgrytorna – är det feminism? – Jag känner snarare att det är ett symptom på en dålig politik. Ett svek. Tvivelaktig moral. Och jag har ingen lust att kalla mig feminist.

Jag har ett förslag till någon forskare eller student som vill göra en större uppsats eller till och med en avhandling: studera skeendet omkring städerskestrejkerna på 70-talet, och särskilt den i Borlänge. Kolla om jag har rätt. Finns det något tidsmässigt samband mellan LO-gruppernas avtagande stridsförmåga och misslyckandet i Borlänge? Vad gjorde socialdemokraterna? Vad gjorde vänstergrupperna som var fler och aktivare på den tiden? Vad betydde städerskestrejkerna för kvinnogrupper inom och utom fackföreningsrörelsen? Hur agerade företagen och deras organisationer?

Det där är ”arbetarhistoria” och kanske inte så gångbart längre, men det borde kunna ge intressanta rön för såväl arbetar- som kvinnohistoria i vårt land. En hel del personer som var inblandade i konflikterna bör ännu finnas kvar och kunna ge sin version. Man kanske till och med kan ge ordet åter för en stund till några människor som var längst ner i näringslivets prestigetrappa men som ändå vågade räta på ryggen och säga ifrån!

Har kapitalismen fått gränsproblem?

I Dagens Nyheter skriver ledande fackliga företrädare (en av dem är min ordförande, får jag väl säga som medlem i Sif) om hur direktörers och aktieägares vinstintressen är en hämsko för investeringar. De framför att:

I den senaste konjunkturuppgången har investeringarna i svenska företag utvecklats ovanligt svagt. Den främsta orsaken till denna negativa utveckling är aktieägarnas höga avkastningskrav. Krav på snabba vinster och bonusprogram som premierar kortsiktigt beteende av företagsledningar riskerar lägga ytterligare hämsko på investeringsviljan. …

Mellan 2002 och 2005 ökade tillverkningsföretagens vinster med 465 procent och utdelningarna med 377 procent. Under samma period har investeringarna legat kvar på närmast oförändrad nivå. Först det senaste året har investeringarna tagit fart – vilket är alldeles för sent i en konjunkturcykel. Risken är att företagen inte kan utnyttja den ökande efterfrågan fullt ut och att företagen därmed tappar marknadsandelar.

I Sveriges 20 absolut tyngsta storföretag minskade investeringarna fortfarande under 2006, samtidigt som vinster och utdelningar ökade kraftigt. Utdelningar till aktieägare i dessa företag under förra året var 50 procent högre än investeringarna för framtiden. …

Författarna pekar på skumma saker med bonussystemen:


Drygt 75 procent av företagen anger att de har bonussystem för sina chefer. En tredjedel av dessa anger att bonussystemen är kopplade till så kallad kapitalreducering i företagen. I klartext innebär detta att företagsledningar som säljer ut tillgångar eller håller igen på investeringar premieras.


Det kan med andra ord vara lönsammare för företagsledningarna att ägna sig åt finansiella manipulationer än trista planer på verkstadsbyggen, maskininvesteringar och liknande. Säljer man verkstaden och det mesta i övrigt på firman slipper man tänka på sånt strunt!

Ett ansvarsfullt företag bör återinvestera i lika hög grad som exempelvis maskiner och annan teknik minskar i värde. Därför är det allvarligt att avskrivningarna varit större än investeringarna i tillverkningsindustrin sedan 2001. Utvecklingen har vänt de senaste åren, men fortfarande är investeringarna lägre än avskrivningarna. Risken på sikt är att när maskinparken är körd i botten så väljer företaget i stället att nyinvestera i ett lågkostnadsland, en utveckling vi sett på alltför många orter i Sverige. Till detta ska läggas att generösa investeringsbidrag och subventioner inom EU gjort det gynnsamt att flytta, i vissa fall lönsam, verksamhet till andra länder.


Med andra ord: missköt eller kör slut på din gamla fabrik, och flytta sedan verksamheten till något låglöneställe där du eventuellt kan få bidrag från EU.

***

Författarna kritiserar företagsledningarna, men man kan se det här problemet som ett symptom på betydligt djupare problem, och därvid ta stöd från ingen mindre än Karl Marx, den siste av de stora klassiska nationalekonomerna. Marx hann aldrig bli färdig med sina forskningar om ekonomi i allmänhet och kapitalism i synnerhet, och eftersom han studerade en ständigt pågående process kunde han aldrig bli färdig. Nya förhållanden tillkommer hela tiden. Däremot kunde han upptäcka vissa tendenser. Där är en som är särskilt viktig, för den handlar om kapitalismens möjligheter att överleva.

Vad var det nu Marx ansåg sig ha sett? Han kallade det för Lagen om profitkvotens fallande tendens. Jag vet inte om den termen är helt lyckad, en lag och en tendens skall man nog inte blanda hur som helst, men den handlar om detta:

Ju mer kapital du har, desto mindre kommer nytillskottet av produktion att bli när du ökar kapitalmängden. (Med kapital menas inte pengar utan produktionsmedel, bör tilläggas.) En modern natinonalekonom skulle säga att kapitalets marginalproduktivitet avtar, men i grunden är det samma sak. När företagen måste vräka in allt större summor i sina produktionsapparater för att hålla vinsten uppe, men noterar att den nya avkastningen ändå har en tendens att minska, kan det vara en alternativ väg att ledningar och aktieägare i stället för att investera delar ut investeringsmedlen till sig själva. Man kan också försöka hålla vinsterna uppe exempelvis genom att dra ner personalen, stoppa löneutvecklingen, eller försöka flytta till ställen med billigare arbetskraft. Givetvis kunde man dra ner ambitionerna vad det gäller vinster och utdelningar, men det är mindre troligt. Det troligaste är faktiskt att man växlar från produktion till spekulation, för där ligger pengarna.

Om många företag drabbas av minskad marginalavkastning för nyinvesteringar avbryts givetvis dessa och det blir lågkonjunktur. Enligt kallhamrad ekonomisk teori skulle det inte göra något, för efter ett tag måste de företag som ändå överlevt börja investera igen, och så blir det fart i ekonomin. Men den teorin förutsätter mängder av små företag, inte en ekonomi som domineras av ett fåtal jättar. Jättarna kommer inte att försöka hanka sig fram på svältnivåer som småföretagare tvingas göra, de lägger gladeligen ner fabriker som ger hyfsad men inte önskad vinst, de slaktar forskning som inte är kortsiktigt lönsam etc. Det kan alltså bli en kris som det inte går att komma ut ur med existerande samhällsramar, därför att verkligheten inte ser ut som vissa läroböcker i ekonomi. Systemets inneboende förmåga och vilja att expandera kvävs alltså.

Kapitalismen kan inte existera utan att ha möjligheter att expandera, och denna lag om profitkvotens fallande tendens säger att gränsen finns. Men var finns den? Är den avtagande viljan att investera som debattartikeln tar upp ett tecken på att företagsledare och investerare instinktivt känner att man inte kommer längre? – Om man når fram till den gränsen, och krisen kommer på allvar, kan det bli mycket farligt för hela samhället. Men det kan också bli en möjlighet att bygga nytt och bättre. Även om kapitalismen kör slut på sig själv betyder det inte att den mänskliga kulturen och förmågan att utveckla sig tar slut. Det kan vara tvärtom.

"Regeringen känns som en påse"

Det här stycket underfundig poesi fann jag nyss på sajten Poeter.se. När till och med poeterna ger sig på Reinfeldtregimen är den illa ute!

Regeringen känns som en påse

Gott och blandat

Gott om päron och nötter

Utan verklighets anpassade rötter


Kanske lika bra de börjar packa väskorna och fundera på vart de skall dra iväg? Att såga av grenen man sitter på är inget framtidsprojekt direkt!

Trafikinvasion från öster – vad göra?

För några dagar sedan kommenterade jag trafiksituationen i Stockholm med utgångspunkt från Slussen och projektet Danviks Lösen på gränsen mellan Stockholm och Nacka. När jag nu på lördagsmorgonen kom hem efter en promenad i höstdiset låg en av gratis-lokalblaskorna, Södermalmsnytt, på golvet innanför dörren. Mitt på första sidan, stort uppslaget, kan man läsa …

… en buss in till Slussen var 30:e sekund. … halterna av miljöfarliga partiklar i luften extremt höga … busstrafiken från öster kommer att öka lavinartat de närmaste åren. Om 20 år väntas Nackas och Värmdös befolkning öka med över 50 procent, så räkna med trängselkaos.

Inne i tidningen får man veta mer. 2000 bussar med 40 000 resenärer kommer till Slussen varje dag. Och då landar de dessutom i en av Stockholms smutsigaste och mest deprimerande miljöer. Slussen är inte kul. Att den river sig själv genom att betongen går sönder är föga tröst, inte heller att den ligger som en stor jäkla propp vid nästa stora översvämning. Nå, åter till trafiken:

Däremot står inget om hur många privatbilar som väller in i Stockholm från öster varje arbetsdag. Jag antar att de är rätt många, bidrar med en hel del avgaser och orsakar ohälsosamma partiklar i luften de också.

Kan det här lösas? Knappast så att all rusningstrafik och tillfälliga stockningar bara försvinner, det är inte realistiskt att tänka sig såvida inte Stockholm i stort sett försvinner. Staden har den geografi den har, mycket ligger på öar eller nära vatten och det är Mälaren och Saltsjön som sätter mycket av gränserna för vad man kan göra i det här området. Det innebär att mycket av trafiken dras ihop vid några smala övergångar mellan Norr och Söder: Gamla stan, Västerbron, Essingeleden. Även om man bygger Öster- och/eller Västerleder kommer de snart att vara igenkorkade om inte andra åtgärder också vidtas, det är skenlösningar.

Med andra ord: hur drar man ner på pendlandet? Det är den väsentliga frågan. Det är inte möjligt för alla att ha arbete eller skola inom promenadavstånd, men man kan faktiskt jobba åt det hållet. Dra ut mer arbetsplatser till tillväxtområden som Nacka och Värmdö. Granska kritiskt privatskoleverksamheter och konkurrens mellan skolor som gör att onödigt många elever åker kors och tvärs genom stan. Kan resande ytterligare minskas under den korta rusningen morgon och kväll genom mer flextid så fixa till det. Går det att lägga mer arbete i hemmet så ordna det. Det finns säkert mer saker, men det är vad jag kan hitta på just nu. En del åtgärder kan uppfattas som ”frihetsinskränkande”. Men vad är det för frihet med trafikinfarkt och en luft full av skit som förstör lungorna?

Att vurma för Burma ..

Att vurma för Burma i dessa dar/är bättre än tala om Myanmar …

Efter att ha tittat på tidnings- och bloggkommenarer på nätet har jag fått intrycket av två rörelser. Dels är det den verkliga rörelsen i landet ifråga, inbördeskrigen som aldrig tar slut, militärregimerna och deras motståndare bland andliga och lekmän, de nationella minoriteterna etc. Dels finns det en mindre synlig men ändå märkbar rörelse i Sverige där ”alla” skall försöka framhäva sig som särskilt goda motståndare till den nuvarande juntan men gärna samtidigt försöka hitta politiska motståndare som inte är lika goda och präktiga. Eftersom intresset för just Burma sällan har varit särskilt stort här gör det hela ett yrvaket och inte så snyggt intryck. Frånsett en del exilburmeser och ett fåtal svenskar med goda kunskaper om Asien tror jag inte den här opinionen har så mycket substans. Det verkar mer handla om att visa upp sig. Och det är nästan så jag skulle vilja höra någon träda fram och lägga fram saken från de burmesiska generalernas synvinkel och notera hur opinionen skulle bemöta detta.

Jag har själv inte studerat den burmesiska historien så mycket, men det förefaller finnas en intressant bakgrund. Den ena folkgruppen efter den andra kom vandrande norrifrån frå Tibet och Yunnan och bidrog till att utveckla landet. Indiskt inflytande fanns nog där redan omkring år noll, och avancerade kulturer växte fram i floddalarna.

Jan Myrdal reste därborta omkring 1960 och skrev en del om engelsmännen och deras ”road to Mandalay” när de erövrade Burma under 1800-talet. Han jämförde deras framfart med de tyska SS-förbanden på östfronten under Andra världskriget. Säkert inte populärt hos folk som tror att engelsmän bara är öldrickande trivselprickar.

Japanerna ockuperade Burma under Andra världskriget och kom tydligen rätt bra överens med åtminstone delar av lokalbefolkningen. De var väl glada att vara av med engelsmännen. För en del år sedan läste jag att den japanske general som ledde deras styre under kriget långt senare var välkommen tillbaka, jag tror det var som Japans ambassadör i Rangoon.

Det är mycket fokus på buddhistmunkarna nu. Generellt anses buddhister vara fredliga och världsfrånvända figurer, men exempel från olika håll i Asien (Sri Lanka, Korea, Vietnam) tyder på andra tendenser i vissa lägen. Även en arg buddhist kan klippa till, men jag vet inte hur just burmeserna uppträder. Dessutom finns det kristna bland minoritetsfolken så landet är inte enhetligt religiöst heller.

Jag undrar om den centrala burmesiska regeringen någonsin har haft kontroll över hela landet. Minoritetsfolken och det nu försvunna kommunistpartiet, samt antikommunistiska flyktingar från Kina, har behärskat områden där regeringen inte har haft något att säga till om. På tal om den sistnämnda gruppen, antikommunisterna, handlar det om rester av den gamla Koumingtangarmén i södra Kina som flydde över gränsen till Burma 1949 och senare ägnade sig åt opieproduktion i ”den gyllene triangeln”. Snygga gossar.

Nu har Kina mycket inflytande i Burma påstås det. Det indiska inflytandet talas det mindre om, men ville man få någon utländsk regim att påverka generalerna undrar jag om inte indierna kunde vara villigare om de tror att de får något för det. Att franska bolag är aktiva där är nog i enlighet med franska bolags rutiner att vara aktiva på skumma ställen – de har goda rutiner för det från sina före detta kolonier i Afrika (kommer någon ihåg kejsar Bokassa i det Centralafrikanska Kejsardömet, det var väl värsta exemplet?).

Att ett negativt ljus kastas på just Kina och Frankrike i samband med Burma kan nog mycket bero av dessa länders inte alltid goda relationer med USA. Och när den nuvarande franska regeringen förbättrar kontakterna med Washington blir nog resultatet att vi får höra mindre om franska konstigheter – att konstigheterna däremot skulle sluta får man nog betrakta som mindre troligt.

Jag tycker att vi bör vara realistiska och misstänka att det sitter folk och försöker styra nyhetsflödet om vad som sker i Burma (liksom världen i stort), och att det inte alltid det är i den goda upplysningens tjänst de arbetar. För en tid sedan fick Burmas grannland Thailand en militärregim som måste handskas med interna uppror, men där kan man inte blanda in Kina som felande part och därför hanteras kuppgeneralerna i Bangkock på annat sätt än kollegorna i Burmas nya huvudstad som jag inte kan stava till.

Såväl de burmesiska som de thailändska generalerna vägrade att acceptera utslagen av demokratiska val. Är det detta som är det mest oroande, eller är det värre att västvärlden har en växande tendens att göra samma sak? Kanske de där gossarna i uniform bara är lite mer framfusiga och resoluta än kollegorna i Nordamerika och Europa?

Förstår nationalekonomerna nationalekonomi?

Den fine gamle 1700-talsitalienare Cesare Beccaria sade på tal om ekonomisk vetenskap: En av dess största fördelar är att den inte begränsas till filosofen i hans ensamma kammare – den kan bli det vanligaste samtalsämnet i vartenda sällskap av människor och alla offentliga angelägenheter ger tillfällen att tillämpa den.

Så låt oss diskutera, med anledning av ett inlägg i Dagens Nyheter idag där nationalekonomen Magnus Henrekson angriper gänget av nationalekonomer i regeringen.

Rubriken ”Regeringens ekonomer förstår sig inte på ekonomi” låter ju som en rätt häftig anklagelse.

Aldrig tidigare har de politiska beslutsfattarna haft så många forskare och forskarutbildade nationalekonomer att luta sig emot när de utformar den ekonomiska politiken.

Det gäller inte bara för de nya moderaterna vars politik utmejslats i samspel med en grupp forskarutbildade nationalekonomer. Även de tyngsta positionerna på finans- och näringsdepartementen besätts i hög grad av disputerade nationalekonomer. Numera har cirka 40 av medarbetarna en doktorsgrad i nationalekonomi. Inom centrala myndigheter som Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Konkurrensverket finns dessutom över 70 forskarutbildade nationalekonomer.

Henrekson skriver också helt riktigt:

Eftersom antalet disputerade nationalekonomer växer, och deras inflytande inom politik och förvaltning ökar, så får deras verklighetsuppfattning stor betydelse för hur den ekonomiska politiken utformas. De teorier och modeller som lärs ut på ledande nationalekonomiska institutioner blir de verktyg som ledande tjänstemän inom politik och förvaltning använder för att definiera samhällets problem och söka lösningar.

Just det: verklighetsuppfattning(ar) var det! Jag vill hävda att mängden disputerade (har skrivit avhandling) eller icke disputerade, eller förekomsten av ekonomexamina över huvud taget, är av mindre betydelse. Det kritiska är att folk utan mycket annan djupkunskap om samhället än de skolor de gått i hamnar på tunga positioner och kan styra ett helt lands politik.

Det var sällan jag upplevde något större sammanhang mellan de nationalekonomiska läroböckerna (och de nationalekonomiska lärarna) när jag studerade för några år sedan, och mina tidigare erfarenheter under många år på ett stort industriföretag. På firman var det lätt att finna att de bästa ekonomerna var sådana som hade arbetat med annat i företaget innan de kom in på ekonombanan. Det gäller helt enkelt att ha yrkes- och livserfarenheter som ligger utanför det snäva ekonomfacket. För ekonomerna styr ju inte över bara sig själva, de påstår att de har kunskaper som gör att de kan styra och ställa i hela samhällen. Att detta ibland orsakar samhälleliga katastrofer bekymrar dem föga, verkar det. Bör man släppa loss nationalekonomer på höga positioner om de inte haft ett mellanspel i ”riktiga” arbeten under en del år först och lärt sig hur det fungerar i den riktiga världen (till skillnad mot i de absurda perfekt konkurrens-modellerna)?



Henrekson skriver att nationalekonomerna i och omkring regeringen inte förstår sig på entreprenörskapets betydelse. Det är det han menar när han skriver att de inte förstår sig på ekonomi. Vad de är ute efter är att öka utbudet på arbetskraft. Som jag ser det handlar det här inte om att förstå det ena eller det andra, utan om att olika skolor inom nationalekonomin står mot varandra.

Om någon tror att ”nationalekonomi” är ett entydigt begrepp och en samling läror som alla är ense om kan jag tala om att det är fel – ”nationalekonomi” är lika mycket enhetlig som exempelvis ”kristendom” eller ”islam”. Samla tio pastorer från tio olika samfund, eller tio nationalekonomer av olika skolor, och fråga dem vem som står för den rätta tron; du lär få tio olika svar. Om man har som viktigaste trosartikel att ekonomin förbättras om utbudet av arbetskraft görs så stort och billigt som möjligt kör man på som Anders Borg och hans kompisar. Tycker man att företagarna är det viktigaste (och att man genom att stödja dem ökar efterfrågan på arbetskraft i stället) kör man Henreksons linje med stöd till ”entreprenörer”.

En liten not: en sådan som jag kanske skulle peka mer på stödet till innovatörer, alltså folk som hittar på nya fräscha grejor. Entreprenörer kan bestå av tio personer som tvättar skjortor åt varandra, och det får man inte mycket ekonomisk utveckling av. I värsta fall blir det avveckling. Ogenomtänkt småföretagarkult bör man se upp med.

Vad har Henrekson för lösning:

Om Sverige vill dra nytta av entreprenörernas produktiva närvaro måste vi på allvar se över incitamenten för entreprenörskap. Då kan inte en stelbent arbetsrätt avfärdas som en marginell fråga i jakten på nya jobb. Då måste regelbördan sänkas och trygghetssystemen få en sådan utformning att fler väljer att satsa på ett liv som företagare.

Med andra ord: sämre trygghet för anställda, bättre trygghet och mindre administration för företagare. Henrekson ger ingen anvisning om konkreta åtgärder och därför känns slutsatsen rätt tam. En hard-core liberal skulle väl vilja ha försämrad trygghet även för företagare? Jag tror att Henrekson och regeringens ekonomer förstår sig på ekonomi lika mycket allihop. Frågan är ur vems synpunkt deras förståelser är rätt. Och det kan ju finnas ekonomer med helt andra ”rätt” och helt andra intressegrupper att ta hänsyn till.

Stalin devalverad av Christian Gerner?

En artikel i Aftonbladet är av intresse för den som läser historia (och reflekterar över vad han/hon läser). Det handlar om nya läroböcker i historia i Ryssland som bland annat ger en positiv värdering av Stalin. Vi vet att det finns skumma saker i dagens Ryssland och mörka kapitel i landets histora men just den här meningen ur en av böckerna kan knappast avfärdas som felaktig:

Under hans [Stalins] period som ledare utvidgades landets territorium; man gick segrande ur det största av krig – Stora fosterländska kriget; den industriella- och kulturella revolutionen förverkligades.

Sovjet blev större, man vann kriget i Europa och blev en industriell och vetenskaplig stormakt – det är svårt att motsäga. Eftersom vi inte får veta hur de där nya böckerna behandlar utrensningarna (det finns ju goda vetenskapliga undersökningar om antalet offer så vi behöver inte acceptera några fantasisiffror) går det inte att säga något om hur balanserad deras framställning är. Uppenbarligen siktar man på att stödja rysk patriotism, och det tror jag inte Stalin själv skulle haft något emot. Trots att han inte var ryss själv kan han nog betecknas som storrysk nationalist. Omvärlden kan dock ha anledning att bli fundersam, åtminstone om patriotismen antar aggressiva drag.

En person vid ryska utbildningsdepartementet citeras också:

Om historievetenskapen har till uppgift att belysa alla aspekter av en historisk händelse och analysera dem, så har en historielärobok till uppgift att formera en människas förhållande till omvärlden, till sig själv, till människorna hon lever med, till landet, till staten.

Låter inte detta som filosofin bakom exempelvis Forum för levande historia? I stället för att ta fram alla aspekter och analysera dem kommer staten in och beordrar fram urval och presentation av fakta för att uppfostra folk så att de inte får ”fel” idéer. När man läser historia i skolan utsätts man för ett urval av fakta, det är oundgängligt. Men jag undrar om inte inlärning av historiska data borde kombineras med en del doser av källkritik och historiefilosofi även i de lägre årskurserna. Historia är ju ingenting som fastslås en gång för alla. Historian är något som skrivs och skrivs om hela tiden.

I Aftonbladet tillfrågas historieprofessorn Christian Gerner om dessa böcker, och hans svar är märkliga. Han citeras:

Målsättningen är inte att ge eleverna möjlighet att kritiskt diskutera historien utan att indoktrinera dem i patriotism.

Ja, där har vi ju Forum! Och Forum är väl inte Gerner emot, åtminstone så länge det gäller att hindra en kritisk diskussion? Men så skall han också ha sagt:

Det här doftar 1800-tal. Det är ungefär som om vi skulle lyfta fram Karl XII och hans krig.

Ganska lustig tankegång. Om man skall jämföra Stalin med någon svensk ledare torde Karl IX vara mer lämplig än Karl XII. Karl IX kom till makten med tvivelaktiga metoder, han fungerade som en råbarkad och brutal bondestödd diktator och tvekade inte att kapa huvudet av personer inom adeln som kunde hota hans ställning (Linköpings blodbad kan väl sägas motsvara Moskvarättegångarna). Fast märkligt är också att inte Hitler dras fram som vanligt. För ärligt talat: om någon skulle utropa att Karl IX var en godmodig och trevlig figur, inte skulle allmän hysteri och krav på censur och upplysning utbryta! Detta till skillnad mot Hitler som ju sysslade med saker som Stalin inte hade på sin repertoar, nämligen renodlade utrotningsläger.
Karl XII var visserligen envåldshärskare men det var han född till, och om man vill leta fel hos honom torde det värsta vara att han aldrig begrep när det var tid att sluta att föra krig. Han blev en ständigt krigande äventyrspolitiker, och det kan man inte anklaga den försiktige Stalin för att ha varit.

– Jag kan inte se annat än att Gerner (ofrivilligt?) har råkat devalvera Stalin till en mer rimlig historisk position.

Stockholms dystraste plats?

För rätt många år sedan hade Radio Stockholm en enkät om ”Stockholms fulaste plats”. Vinnare var bussterminalen vid Slussen. Jag har inga större invändningar mot detta. Här är inte ett ställe där folk stannar länge, utom i stort sett de som råkar arbeta i kioskerna, hos SL och liknande. Stockholm växer. Mer och mer folk flyttar in. Alla andra är på väg någonstans, men för att komma till någonstans måste många först passera genom skärselden i form av denna dystra gråhet. De här bilderna tog jag i tisdags eftermiddag när jag skulle åka till Nacka.

I Nacka lyssnade jag till kloka och intresserade människor som skulle diskutera det kommande projektet Danviks Lösen på gränsen mellan Stockholm och Nacka. Dock gled diskussionen snabbt iväg mot Slussen och kommunikationsproblemen i Stockholm. Man kan inte undgå att dra slutsatsen att risken för trafikinfarkter (det uttrycket användes flera gånger) i Stockholm skulle vara betydligt mindre om vår stad låg på ett ställe med färre sjöar och öar.

Geografin gjorde Stockholm till en viktig knutpunkt men nu gör geografin att staden riskerar att strypa sig själv. Fortsatt utbyggnad av snabbspårvägen till ringlinje, nya tunnelbanelinjer och kanske färjor skulle kunna lätta en del på trycket. Vidare kan trycket på kommunikationerna sänkas genom mindre arbetspendlande – dels genom mer distansarbete, dels genom att dra ut mer arbetsplatser till ytterområdena. Vad man bör akta sig för är dock att dra in mer bilar i stan, för då har vi infarkten här snart.

Det här är ju rena öknen … betongöknen! Kan man göra något åt det?