Dags för spända anletsdrag?

Stockholmsbörsen befinner sig på randen till en riktigt prekär situation skriver någon analytikerpajsare i Dagens Industri. Tja, när är situationen inte prekär? Börsen är en spelhåla. Någon vinner, många gör det inte – särskilt inte när förtroendet för systemet som börsen vilar på sviktar, vilket det gör ibland. Som nu exempelvis.

På bilden nedan kan man se en lämplig förebild för spänt anledsdrag att visa upp av en före detta glad spekulant: prislappen på aktieportfölj sjunker samtidigt som dyrare lån och fallande bostadspriser gör att fina bostadsrätten i Stockholms inre innerstad blir svårare att ha kvar och kanske måste avyttras till förlust.

För ögonblicket minns jag inte om det här märket är från Kongo (Brazzaville) eller Kongo (Kinshasa). En ful firre är det i alla fall. Caulolepis longidens är det vetenskapliga namnet. Undrar om inte longidens betyder lång tand? Hur som helst: framtidens politik kan hänga en hel del på hur den här sortens långtandade spekulantliberaler tänker sig att agera. Vilka slutsatser kommer de att dra? – När du ser en gynnare på gatan med den här minen – var observant, man vet inte om han kommer att bli våldsam!

Papper, pensel och färg, del 2

Här är några tillägg till de målningar jag publicerade igår. Båda är gouacher och kommer från en vecka i Karlskrona i mitten av 80-talet.

Ovan: Utsikt mot gatan från den lilla kåk jag bodde i. Blekingarna hade en lustig vana att exempelvis måla fönsterkarmar röda. Det ger trevliga färgklickar bland husen.

Nedan: Ett av de gamla kruthusen i hamnen. Taket ligger (eller låg åtminstone när man hade krut där) löst ovanpå tornet. Tanken var, att om olyckan var framme och krutet exploderade skulle taket lätt flyga av och sprängkraften åka rätt upp i luften. Det skulle orsaka mindre skada än om förrådets stenväggar hade sprängts iväg och åkt iväg som ett regn av projektiler över staden.

Vilka ”monster” tror du finns på riktigt?

Aftonbladdrets insatser för sans och förnuft är som alltid intressanta. Här är ställningen i en omröstning som jag nyss klippte ut. Frågan man ställer är:

Vilka ”monster” tror du finns på riktigt? (Obs, du kan välja flera)

Obs citationstecknen omkring monster. Monster är hemska varelser som jagar oss människor. Men frånsett Djävulen är det få på den här listan som konsekvent stör oss. Ibland är det tyvärr tvärtom. Våra vänner i Loch Ness och Storsjön sticker sällan nosarna över vattenytan men jagas av sensationshungriga människor. Snömannen (yeti, som vi kännare säger) i Himalaya och Pamir lever i en miljö som hotas av uppvärmningen. Storfot sticker så fort en människa kommer i närheten. Tomten sköter sitt och håller klaffen om han får sitt fat gröt vid lämplig tid. Trollen får ont i öronen av våra hemska kyrkklockor och måste fly långt bort i skogen – som nu kalhuggs av profitintressena. Näckens livsmiljö inskränks av torrläggningar och kraftanläggningar i vattendragen. Sjöjungfrurna förolämpas ständigt av folk som hävdar ”det finns inga sjöjungfrur, man har sett sjökor, sälar eller valrossar” – fnys! Djävulen har skumma relationer till Gud – den gynnaren bör man däremot se upp med! De drygt 41% som förnekar förekomsten av monster har nog aldrig hört talas om George W Bush.

Ställningen just nu:
Odjuret i Loch Ness (32.8 %)
Storsjöodjuret (15.6 %)
Snömannen (17.5 %)
Storfot (22.5 %)
Tomtar (19.3 %)
Troll (14.2 %)
Näcken (8.7 %)
Sjöjungfru (9.6 %)
Djävulen (18.0 %)
Det finns inga monster (41.2 %)


Totalt har 34281 personer röstat.
Omröstningen startade 2007-10-30 07:01

Är det något skumt med Putin?

I kväll sände SVT1 andra delen i en internationellt hopkokad miniserie om Vladimir Putins person och väg till högsta makten i Ryssland. Det var ödesmättad bakgrundsmusik, kanske i stil med skräckfilmens bakgrundsplinkande innan helvetet bryter loss, samt intervjuer med folk som i stort sett allihop var emot Putin, samt diverse bildvinklar som skulle ge dramatiska eller skumma associationer. Jag tror att en källkritisk historiker skulle anmärka på bland annat att vad dessa kritikerna sades togs emot utan några invändingar eller kritiska motfrågor. Man kan också anmärka på frågor och aspekter som över huvud taget inte var med i programmen, eller berördes så ytligt att det var svårt att uppfatta någon ståndpunkt hos programmakarna.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Putin har skumma lik i sin garderob, förmodligen dock färre än exempelvis George W Bush, och att korruption och elände råder i Ryssland. Att man gör en resa tillbaka i tiden genom att åka bara några mil från Moskva, som någon av kritikerna sade, är säkert också riktigt. Den stagnation i utvecklingen som började under senare delen av Sovjettiden blev till ett häftigt fall bakåt när Sovjet bröt samman, men det var ett sammanbrott som många i väst tyckte var önskvärt och bra. Att fattigdomen bredde ut sig och medellivslängden för män blev kortare än i Indien var inget att bekymra sig om. Många miljoner ryssar lever under fattigdomsstrecket ute i förfallna byar på den lerigare delen av vischan.

Men trots efterblivenhet och fattigdom på många håll reser sig Ryssland igen. Landet är för stort för att styckas upp som skedde med Jugoslavien och för starkt för att väst skall kunna gå in och stödja en ”regimförändring”. Ryssland är faktiskt starkt nog för att kunna slå tillbaka om utlandet bråkar, eller starta ett bråk själv åtminstone i mindre skala om man känner för det. Det känns inte helt behagligt, men den ryska ledningen känns ändå mindre vansinnig än motparten i Washington. Ingen av dem är några lysande demokratiska förebilder. Oppositionen är trängd och stora delar av media är megafoner för de makthavande.

Att Putin är underrättelseagent kan vara en fördel, en sådan figur bör vara bra på att ta in och analysera data. Exempelvis om landets ekonomiska ställning. Men det sades någonstans i programmet att han styr landet som ett bolag, och då bör en varningsklocka pingla till: ett bolag av kapitalistisk typ är inte en demokratisk organisation. Det är inte ”folkets röst” som styr, det är vem som äger största mängden aktier i bolaget. Är Putin VD för AB Ryssland är han en superkollosal bolagschef helt enkelt. Putins insats kan väl vara att han slår ner de figurer som under Jeltsins tid stal stora delar av Rysslands näringsliv och åtminstone får lite hyfsning och reson vad det gäller tjuverier av offentlig egendom. Kanske just ingripandena mot oligarkerna gör att flertalet ryssar tycker att han gör ett bra jobb.

För kapitalet i väst är det ett dåligt jobb däremot om Putin ser till att de inte kan operera fritt därborta, ta över oljefält etc. Programmet handlade en del om ”oljan som vapen”. Och Ryssland har använt olja och gas som vapen i ekonomiska påtryckningar mot motsträviga grannar.

Jag kanske är överdrivet misstänksam, men kan inte ett program av den här typen vara ett varningstecken att vi är på väg in i nästa kalla krig? USA har tryckt fram NATO:s gräns farligt nära Rysslands hjärta, man vill sätta upp nya missilbaser i Europa (formellt riktade mot Asien mot i verkligheten nog mot Ryssland), försöker ta över i Kaukasus etc. Vore det konstigt om Ryssland inte reagerade och kände sig hotat? Det verkar som programmakarna tycker att vi skall tycka att det verkligen är konstigt. Och det gör mig fundersam. Vilka intressen, vilka tankar står bakom det här programmet egentligen? Kanske är det dags att titta närmare på de historiska erfarenheterna från det kalla kriget igen, och se hur den politiska propagandan fungerade, för att se om det finns några mönster som uppenbarar sig.

Papper, pensel och färg

Den konstnärliga nivån på den här bloggen borde justeras några millimeter, förhoppningsvis uppåt. Här är några verk som inte är helt färska men som jag tror inte blivit sämre med åren. Ovan är någon slags tidig höst-vision, efter en vandring på Järvafältet nära Säbysjön – men jag minns inte om jag gjorde den på plats eller när jag kommit hem. Det är en akvarell.

Klicka på bilderna så kommer de upp i ett häftigare format!

Det här är också en akvarell, gjord på innergården till ett hus i Karlskrona som jag hyrde en semestervecka omkring midsommar, -86 tror jag det var. Det kallades väl båtsmanshus men jag tror det varit bostad för varvsarbetare tidigare. Numera är nog den sortens ”pittoreska” hus nästan mitt inne i staden eftertraktade och dyra. Men det vete fasen om jag skulle vilja bo där på vintern när det stormar in från Östersjön!

Här är från ett annat hus på samma gata, där jag hyrde in mig året därpå – var det 87? Husen stod tätt, man gillade att måla med rätt starka färger och det fick jag med rätt bra här. Den här målningen är en gouache. Skillnaden mellan gouache och akvarell är att den förra är tjockare och täcker bättre (gouachefärger tar man ur tub alldeles som oljefärg) medan akvarell är tunn så att papperet oftast lyser igenom. Man hade lagt cement på taknockarna för att pannorna inte skulle blåsa bort, vilket syns litegrann här.

Baksmälla i politiska bloggosfären?

Dagens Nyheter fläskar till med 1½ sida om de politiska bloggarna. Det råder baksmälla i bloggosfärens politiska sektion, man påverkar inte så mycket som det tidigare har antagits. Det är uppenbart att alla bloggare inte presterar helgjutna analyser varenda dag, (= ett snällare sätt att säga ”mycket skräp”) och en del lyckas nästan aldrig i gjuteriet.

Några punkter att fundera på:

  • Mängden bloggare även inom rätt snäva områden gör att överblicken försvinner och man får inrikta sig på att hålla koll på dem man redan känner till och som man tror skriver vettiga saker. Beroende av ens egna preferenser blir då tendensen att man ofta läser sådana som man betraktar som meningsfränder.
  • Det är inte säkert att evighetsproducerande åsiktsmaskiner är de som har det intressanta att säga. Men genom ett evigt malande försöker de hålla sig kvar i rampljuset. Det skadar kvalitet och tilltro till bloggmediet.
  • Inte bara bloggarens egna synpunkter utan även kommentare från läsarna kan vara värdefulla. Det verkar finnas en del individer som parasiterar på andras bloggar i stället för att själv blogga och de bör tryckas undan. Då gäller det att hålla kommentarsfälten rena så att inte en massa skit kommer in. En seriös bloggare tillåter inga anonyma kommentarer och raderar trams. – Det finns en demokratisk aspekt här: den demokratiska debatten förutsätter att folk har ett anständigt tonläge och håller sig till sakfrågan, inte bladdrar ut i allmänt svammel. Om någon försöker tvinga sig in på en blogg genom att gnälla om censur eller skriva att ”det här vågar du inte släppa igenom” – då är det bara att radera!
  • Bloggmediet är under utveckling. Även om det inte spelade så stor roll 2002 och 2006 har vi inga garantier för att det inte kan få en annan betydelse till valet 2010. Jag är inte särskit datakunnig men vågar ändå förutspå att mediet har en mycket högre tekniknivå om några år. Då kanske det inte ens kallas blogg längre.
  • Höjd tekniknivå betyder inte att god skrivförmåga och kunskaper hur man gör grafiskt och användarmässigt bra bloggar minskar. Möjligen kan det vara tvärtom. Det krävs artisteri och pedagogik i kombination med teknik för att lyckas. Kan bra teknik dölja att det finns bloggnissar som knappt kan stava? – Ja, om de bara publicerar bilder.
  • Dessutom spelar personligheten roll – en tråkmåns utan temperament åt något håll lär tillverka texter som är slätstrukna. Ali Esbati eller Jinge slår mer gnistor än den trötte Carl Bildt, exempelvis, men de flammar inte hur som helst. Det gäller att hitta balansen mellan glöd och kyla, mellan fakta och fantasi, för att rycka med sig läsarna och behålla dem.
  • Sedan kan man ju fråga sig om nyttan – varför driva en politisk blogg? För att göra reklam för ett parti, en ideologi, för sakupplysningar, för desinformation, för sig själv i nästa val, för en kompis i nästa val, eller vad? Mediet i sig kan aldrig vara budskapet, men i praktiken kan det bli till detta: titta nu har XX en egen blogg – men vad vill XX med den egentligen? (Vad vill jag med den här bloggen och det här inlägget?)
  • Och till sist: har inte DN själv motiv för att förringa den politiska bloggosfären som ju är en potentiellt farlig konkurrent?

Elbilen – en gammal idé – håller än?


Hittade detta frimärke från USA. 17 cent för en elbil av 1917 års modell. Vad jag läste någonstans så var de tidiga elbilarna rätt bra. Om alla resurser hade satts in tidigt för att skapa bra eldrivna fordon och sedan se till att de kom ut i storskalig produktion hade världen nog sett lite annorlunda ut idag. Visserligen hade mängder av miljöproblem funnits kvar vid biltillverkningen, men just detta tilltag att elda bensin för att driva små vagnar för person- och varutransporter hade vi sluppit. Och med mindre oljekonsumtion hade det varit av mindre intresse för industriländerna att kriga, kuppa, plundra och bära sig illa åt i Tredje världen.

Skulle det inte vara mysigt att komma susande i en kärra à la den där på frimärket – eller kanske någon modernare kreation med bättre ventilation, isolation, fjädring etc.?

Der schöne Adolf och den stora tvärsäkerheten

Två diktatorer för priset av 1,25 lire. Hitler och Mussolini på ett frimärke från Italienska Östafrika (Etiopien, Eritrea, Somaliland). ”Två folk, ett krig” är slagordet – ”due popoli, una guerra”. Fast italienarna var aldrig särskilt lyckosamma på slagfältet. Illa utrustade afrikaner kunde de slå med hjälp av giftgas, annars blev det mest stryk för dem själva. Det var mer bett i den tyska krigsmaskinen.

***

På lördagskvällen körde SVT filmen om Hitlers sista tid i Berlin. Satt skinnskallarna och siegheilade framför TV:n, månne? Pratet i förväg om att Hitler skulle verka särskilt mänsklig i den här filmen tycker jag bara är trams. Vad vill man ha? Något engelskt-amerikanskt propagandablaj som gör historien i stort sett obegriplig? En genuint otrevlig och talanglös gallskrikande galning hade aldrig kommit så långt som Hitler gjorde. Dessvärre hade herr Hitler mycket talang, i vissa avseenden alltför mycket talang. Och hade han varit genuint otrevlig hade han inte kunnat påverka och dra in normalt tänkande människor i sin krets.

Der schöne Adolf verkade dock ha tappat formen våren 1945. Fantiserade fram obefintliga arméer som skulle rädda Tyskland och hans (och Albert Speers) drömmar om Germania, den arkitektoniska smaklöshetens och diktatoriska storhetsvansinnets höjdpunkt. Skällde om dumma generaler och hela folket i allmänhet som ansvariga för att projektet gick åt h-e. Han själv var det inget fel på, och Goebbels flinade att folket hade sig själv att skylla. Eva Braun framstod som närmast hjärndöd och kaoset i Berlin appellerade säkert till skinnskallar idag som ändå tycker att livet är meningslöst och slut och kan avslutas med ett riktigt Ragnarök.

Att systematiskt skylla ifrån sig, som Hitler gjorde, är en sak att ta fasta på. Han var och är inte ensam om detta. I min recensionsblogg finns noteringar om Erik L Karlssons Mitt möte med nazismenl. Bland annat skrev jag det här:

När ELK vill förmedla sina erfarenheter till nutiden är det en som jag fastnar för, den som kanske är bokens värdefullaste: föraktet i vissa kretsar för den demokratiska eftertänksamheten, den uppblåsta tvärsäkerheten om vad som är rätt och fel. ELK skriver att “idag låter frågor [av typen “Var inte den starka viljan, fastheten och beslutsamheten bättre än analysen, alternativen och diskussionen?] helt malplacerade.” Tyvärr är frågan inte malplacerad. Jag tänker direkt på vissa politiska riktningar idag när jag läser detta. Den politiska etiketten är inte det viktiga, det är attityden det gäller: “Vi har rätt, och det är ingenting att diskutera.”

Här tror jag faktiskt jag har lärt mig mycket mer än ett dussin byråkrater från Forum för levande historia. För här har vi exempelvis neokonservativas och neoliberalers metod, och de är sannerligen inte historia – möjligen samtidshistoria.

Det finns två sidor hos den här typen av människor: dels tvärsäkerheten och oförmågan att lyssna på argument, dels påhittet att alltid skylla på andra när det går fel. Med denna inställning om egen ofelbarhet måste skyllandet på andra automatiskt komma – för om jag själv inte har fel så måste det ju vara fel på andra! Republikanerna i USA är ett lysande exempel. Eftersom de alltid har rätt kan det ju inte gå fel om man angriper Afghanistan eller Irak, naturligtvis. Samma sak om man bestämmer sig för att anfalla Iran. – Och i miniformat finns det många av den här sorten i vanliga företag och organisationer. De tränger sig fram och bullrar, men vad får de egentligen gjort?

Den liberala idén om hur ”människan” eller ekonomin ”verkligen” är, är ett elände av samma sort. Eftersom den sanna verkligheten finns bakom det existerande samhällets tråkiga yta är det bara att sparka undan ytan, och det ju snabbare desto bättre. In med chockterapi bara! Låt folk skrika, det kommer att gå över när folk ser hur fint det blir snart. Av någon anledning har inte några nya paradis sprungit upp ur ruinerna av de stater i Tredje världen eller gamla östblocket där de neoliberala ideologerna från Världsbanken och Interationella Valutafonden fått genomföra sina projekt. Men var hörs någon större självkritik för detta?

Vad vill jag komma med detta? Jo, för den som inte uppfattat budskapet: det är de farliga mekanismerna och människotyperna som måste undersökas, avslöjas och oskadliggöras. Etiketterna säger mindre än innehållet när det gäller att värdera en tankeriktning. Nazismen dog med Hitler. Den var personberoende i hög grad. Att småsekter fortsätter att hylla Hitler ändrar inget. När tvärsäkerhetens och intoleransens (de hänger ihop) evangelium predikas idag är det av andra, och de får ibland masstöd och kan förefalla vara demokratiskt anständiga.

Det gäller att se till att den människotyp som utmärks av tvärsäkerhet och intolerans inte tillåts att tränga sig fram och dominera. Det bästa sättet att göra det är genom fri och öppen demokratisk debatt (se Arne Naess’ Sex normer för saklighet för hur det skall skötas – en debatt enligt de normerna blir rena giftet för många neo-typer) och hoppas på att trollen spricker när de dras ut i dagsljuset. För när det gäller fakta kommer alltid den narcissistiska människotypen att få svårigheter. Han/hon är självupptagen, och är man det kommer man så småningom få svårt att värdera och förstå det som är utanför jaget – och då är man såld.

Vilken jäkla "integritet"?

Tänk dig att en rökare fullt medvetet blåser rök i ansiktet på en astmatiker och meddelar att det är hans rätt att göra det. Han har nämligen köpt cigaretterna, och det strider mot hans integritet att säga att han inte får blåsa rök på någon som inte tål röken utan kan bli sjuk. Det är nämligen hans pengar och hans fria val! Här skall ingen komma och tala om för honom … .

De flesta förstår att det inte rör sig om integritet här, i alla fall inte för rökaren. Däremot i högsta grad om hälsa för astmatikern.

Jag hörde för ett par veckor sedan att det var känsligt det där med flyget och dess utsläpp av gaser som bidrar till att sabba Jordens klimat. Om man säger åt folk, eller rent handgripligt stoppar dem från att flyga, skulle det inkräkta på deras integritet. – Knappast. Jorden är som astmatikern, dock med problemet att den inte kan flytta på sig när det börjar kännas obehagligt. Den måste ta emot all smörja, exempelvis i form av koldioxid, som människor släpper ut. Men Jorden är inte en soptunna med obegränsat utrymme, och inte kommer det några sopåkare och tömmer den vid behov heller. Det där är saker vi måste bevaka själva.

Att dra ner på flygandet är inte integritetskvävande, det är sunt förnuft.

Utan is är isbjörnar ställda


Här är en kraftfull gammal sovjetisk isbjörn, valör 15 kopek. Möjligen går den på is också. Men igår hörde jag på radion om krisläge i en liten by längst bort i Ryssland i trakterna av Berings sund. Där bor det 140 människor. Samtidigt har man en invasion på 200 isbjörnar som dessutom är hungriga eftersom de inte ätit på länge.

Problemet för björnarna är att de skall ut på isarna för att börja jaga vid den här tiden på året, men tiden för isläggningen har blivit senare och senare på grund av uppvärmningen. De följer sin gamla vandringsled där de gått vartenda år men plötsligt är det bara vatten där det borde vara is. De får helt enkelt vänta tills det fryser på, och det gör de i den där stackars lilla byn. En flicka har redan blivit dödad av en isbjörn. De är inte ute efter människor, de är ute efter mat. Utan is är det jobbigt att vara isbjörn.

Här är en annan isbjörn, en vilsen stackare kanske från det danska Grönland. Den grönländska isen smälter, och den smälter alltför snabbt för att det skall vara hälsosamt för omvärlden.

Jag har bara sett riktiga polartrakter en gång, när jag flög över Grönland på tjänsteresa. I den rosafärgade kvällssolen fick jag några bilder av landskapet därnere genom flygplansfönstret: bergstoppar som stack upp ur isen, en isfylld fjord mellan höga vita berg. Ett märkligt land som kanske hinner ändra utseende rätt mycket till och med under min livstid.