Sångsvan – mitt i stan

Klockan 13.30 gick jag över Hornsbruksgatan och hörde något hoa till i luften. Och se: en vacker liten plog bestående av fyra sångsvanor kom sträckande i god ordning förbi Högalidskyrkans torn i riktning mot Årstaviken. Trevlig naturupplevelse mitt i stan.

För några årtionden sedan hade man knappast sett det här. På femtiotalet fanns det bara några hundra sångsvanor kvar i Sverige, och de häckade på ensliga ställen i Lappland och ansågs vara mycket skygga. Folk uppmanades att hålla sig långt borta från deras bon. Långa tider av förföljelse hade drivit stammen mot randen av utrotning.

När jag började titta på fåglar i början av åttiotalet hade läget blivit bättre. Uppe i Vallentuna kunde man se sångsvanor på sina stora bon, eller lunkande omkring på fälten. (Ser man en svan som knallar omkring på en åker långt uppe på land är det en sångsvan.)

Sedan åttiotalet har det blivit mer och mer av dem, även under vintern runtom Stockholm. Även på Strömmen har jag sett en, och inte verkade den vara så blyg heller. När den simmade fram mot knölsvanarna flyttade de raskt på sig. Det gör mig inget – jag tycker sångsvanen ser trevligare ut än knölsvanen. Dessutom är sångsvanen vår ursprungliga nordiska svan medan knölsvanen infördes på 1500-talet (på Johan III:s tid tror jag).

Till sist: sång är fel ord. Trumpetarsvan kanske vore bättre, för det är närmast trumpetstötar de låter höra ofta och gärna. Kanske inte så vackert, men imponerande. Om man lyssnar till några hundra sångsvanar som ger hals samtidigt blir det rätt häftig ljudvolym!

Skärpning, svenskdj-r!

Igår var jag inne på Arkitekturmusei bibliotek och tittade i hyllan där det stod ett antal volymer om vår store arkitekt Gunnar Asplund. Han är ju omtalad i samband med att Stadsbiblioteket i Stockholm, ett av hans storverk, skall byggas ut.

Att mannen är känd i arkitektkretsar hade jag lite aning om tidigare. Skogskyrkogården är ett av hans verk, och förra året stötte jag på några utländska arkitekter vid tunnelbanan där som frågade om vägen. Jag tog dem i kragen och förde dem in genom stora ingången till kyrkogården där de kunde häpna över den himmelska vy som Asplund skapat – man kan häpna över den även om man inte är religiöst sinnad, den gör att man liksom sköljs upp mot himlen. De där arkitekterna var för övrigt i Stockholm just i samband med tävlingen om utbyggnad av Stadsbiblioteket.

Eget foto taget vid huvudingången till Skogskyrkogården, som numera är ett Världsarv. Klicka på bilden så att den åker upp i större format, för här har formatet betydelse!

En av byggnaderna på Skogskyrkogården. Substantivet ”trevlig” kanske passar illa på en kyrkogård, men jag kan inte hitta på något bättre.

Nå, åter till Arkitekturmuseet: jag noterade att flera av böckerna om Asplund var på spanska och nämnde det för bibliotikarien. ”Jamen han är jättestor i Spanien” svarade hon. ”Och i Italien också.” Och då klickade det till i skallen: hur många sådana storheter har vi egentligen, och vad gör vi av dem?

När jag slog upp picsearch för att eventuellt hitta en bild av Asplund hamnade jag här. Det verkar komma från en spanskspråkig bibliotekskatalog. Inte kan jag mycket spanska, men här står det att hans verk tillhör arkitekturhistorien.

383 págs.
10. Erik Gunnar Asplund. Escritos 1906/1940 Cuaderno de viaje 1913
La faceta de Asplund como arquitecto es bien conocida y sus obras, difundidas a través de medios diversos, forman ya parte de la Historia de la Arquitectura. Sin embargo, ver reunidos sus escritos en esta colección de textos que fueron publicados a lo largo de su vida de forma dispersa pone de manifiesto un aspecto poco explorado y hasta cierto punto impensable de su personalidad.
Tampoco se publicó nunca el “diario de viaje”, escrito por el joven Asplund entre el otoño de 1913 y la primavera del año siguiente, que se recoge aquí editado por primera vez. El tono íntimo propio de una redacción de este tipo, pero sobre todo los dibujos y fotografías que acompañan al texto, ofrecen un contrapunto intenso a los escritos que el arquitecto realiza con la intención de publicar. Su mirada hacia el paisaje físico, pero sobre todo humano, en su paso por Italia y el Norte de África revela una especial sensibilidad personal y ofrece una clave importante para entender la arquitectura que en ese momento proyecta.

Vilka slutsatser kan man dra av detta? – Bland annat att det finns, inom kultur och vetenskap, ett antal svenskar som är stora internationellt, men att Sverige är dåligt på att ta hand om deras minne. Skärpning, svenskdj-r! Här är fler exempel:


Emanuel Swedenborg – stor kanon inom vetenskap och religion, nog mer känd i utlandet än i Sverige

Jöns Jakob Berzelius – en av de största av den moderna kemins grundare

Apotekare Scheele från Köping – upptäckte bland annat grundämnet syre

Oskar Montelius – om man läser arkeologi på högre nivå bör man stöta på den här mannen, för han är en av den arkeologiska typologins grundare. Först kom dansken Thomsen, sedan Montelius. Oskar hade också den moderna och förmodligen korrekta uppfattningen att norra Sverige kanske befolkades österifrån, inte från söder som man annars har trott.

Och så finns det lokal kändisar som jag inte har plockat fram bilder på men som nog skulle kunna utnyttjas. ”Kina” är ju väldigt smått och lokalt förstås, men det finns kineser som har kläm på Bernhard Karlgren som gjorde stora insatser i kinesisk språkhistoria. Ordförande Mao kände till honom och frågade någon (Nils Holmberg kanske?) om ”den gamle mannen som kunde kinesiska så bra”. Det fanns en svensk som betydde mycket för kinesisk arkeologi, J Gunnar Andersson – läs hans Den gula jordens barn. Kan vi förvänta oss att garanterat obildade svenska exportnasare tar upp de här förebilderna när de möter sina kinesiska motparter?

Vad har vi mer att komma med?

  • Exempelvis Anders Celsius, termometerkonstruktören. Möter du en utlänning som tror att C står för centigrade, ge den jäkeln en rejäl omgång! Fråga om Farenheit står för Fentigrade då!

  • Ångström, fysikern. Å har blivit en internationell vetenskaplig förkortning för ett pyttelitet mått.

  • Svante Arrhenius som kanske var den förste som kom på växthuseffekten, fast han trodde den kunde vara bra genom att hålla istiderna borta. Nu blev den lite väl för bra … .

  • Tabellverkets grundare – vars namn jag skamligt nog har glömt men som betytt mycket för befolkningsstatistiken Jorden runt.

  • Och många fler som jag inte kan plocka fram ur minnet.

Och hittills har jag inte ens nämn Karl Linné. Men det är väl typiskt för svenskarnas genialiska sätt att behandla sina store genom att sälja mycket av hans papper till England. Var det inte samma sak med Swedenborgs papper förresten? Tvi!

Inne ute eller ute inne?

Här är några fotografier jag tagit under november på olika platser i Stockholm. De får illustrera en fundering om ”upphävandet mellan ute och inne” som verkar pågå i den moderna byggnationen. Genom att lägga tak över innergårdar och stänga ute vädrets makter, genom att lägga övergångar och tak mellan hus och därmed skapa platser som förvandlas till halvtäckta torgliknandne företeelser, genom stora glasytor som gör att det som är utanför och det som är innanför flyter ihop – suddas gränsen mellan ”ute” och ”inne” gradvis bort. Kanske det finns ett ideal att vara därinne men ändå ha så mycket utsikt att man ser om det är busväder därute så att man kan vara glad att man ändå är under tak?

Inne i Göta Ark på Söder vid Medborgarplatsen. Ovan receptionen sedd uppifrån. Varför har den tak, den behöver väl inget skydd för något uppifrån? Stora växter hjälper till att ge lite utekänsla.

Nedan: vy uppåt på samma ställe. Detta är som en gammal innergård, men övertäckt med ett tak som släpper igenom ljus.

Här är man förvisso ute på gatan, men i speglingarna smälter gallerian i Skatteskrapan samman med det som händer ute på Götgatan. En förvirrad människa kanske skulle gå rätt in i glaset, på samma sätt som fåglar som tappar orienteringen kan flyga in i glasrutor.

I Marievik finns miljöer av den här typen, där himlen ibland försvinner bakom en överbyggnad mellan husen. De liksom lutar sig mot varandra. Här finns dessutom pelare, och det blir nästan till ett inomhustorg. Men jag undrar hur det är att gå där mellan husen när vinden tar sats in från Årstaviken, kanske laddad med ett ordentligt snöväder också! Blir det en vindtunnel av alltihop?

Ett ganska nytt område vid Ringvägen mitt emot Tantolunden: tätt byggt och högt, och mellan de två inre husen finns ett tak. Man är ute förvisso, men ställer man sig i gången trycks man ihop mellan huskropparna och får någon slags ”innekänsla”.


Sista bilden: nattbild från Stockholm södra. Går man därinne och tittar uppåt är det ruskigt högt till taket. I själva verket är det ju en butiksgata därinne, bara det att den är överbyggd med ett tak och man måste gå genom en dörr för att komma ut i ”friska luften”.

När man lägger en klimatregulerande kupa över hela Stockholm har visionen om ute-inne inne-ute kanske slutligen förverkligats!

När blir en skurkstat skurkstat eller upphör att vara det?

Jag har nyss läst en intressant intervju som Pierre Gilly gjort med en avhoppad Khomeinifientlig f.d. iransk diplomat. Den förklarar varför vissa stater åker upp och ner på USA:s popularitetslista, och i praktiken då också hur de behandlas i exempelvis svenska media. När blir ruggiga diktatorer rumsrena, när kallas demokratiskt valda politiker ”diktatorer”? Svaret kan finnas i denna intervju. Läs den!

Kreativt av bara ….

Jag har just läst ytterligare ett debattinlägg i Aftonlövets framtidsserie: nu är det Bengt Johannisson, professor i enterprenörskap vid Växjö universitet som skrivit om – entreprenörskap i ett nu växande ”upplevandeindustriellt” samhälle. Nu vet vi inte hur framtiden kommer att bli, det mesta är gissningar som nog torde vara ganska osäkra som prognoser bara om vi tittar tio år framåt, men gissningar och prognoser kan ju förvandlas till handfast politik om tillräckligt många tar dem på allvar.

Här börjar den nya ekonomin utropar rubriken (är det AB:s påhitt eller Johannisons?). Om man minns några år tillbaka i tiden så var något som kallades ”den nya ekonomin” mycket i ropet strax före år 2000. Då handlade det om nya fantastiska IT-företag som drog åt sig miljoner och miljarder av glada investerare eftersom de just var nya och skulle dra in stålar trots att de inte producerade vare sig varor eller tjänster. En typisk bubbla alltså. Den nya nya ekonomin bör helst bygga på stabilare fundament än den gamla.

Skall man läsa Johannisons inlaga som ännu en ”halleluja, framtiden blir fantastiskt med allt företagande”-predikan? – Det kan man naturligtvis göra, men det går att närma sig det hela från en helt annan vinkel. Dels som en påbyggnad på Marx’ och Engels’ (och andras) ursprungliga idéer från tidigt 1840-tal, dels som ett försvar för ett kollapsande folkhem. Kolla in det här:

Våra svenska traditioner av tillitsfullt samarbete skapar i kombination med en bred spridning av nya kommunikations- och informationstekniken hela Sveriges framtida livskraft.

I en extremt marknadsliberal miljö, dessutom kombinerad med en överhet som alltmer ogenerat vill snoka i folks åsikter, kommer tilliten inte att överleva. Däremot i ett jämlikt samhälle. Därför är demokratikampen viktig.

Jämlikhet? Kolla in det här:

Upplevelseekonomins särskilda budskap är att varje konsument, varje människa, är värd särskild uppmärksamhet, den som under den industriella eran bara kom de viktigaste företagskunderna till del.

Om alla får särskild uppmärksamhet blir ingen specialbehandlad – det råder alltså jämlikhet. Tveksamheten är väl här om hur sammanställningen konsument-människa tolkas. Är man människa även om man inte konsumerar?

Eller det här, där vi kommer in i en direkt fortsättning av de kommunistiska tankarna från 1840-talet:

Morgondagens karriärer blir inte spik­raka utan har själva växlingen mellan olika verksamhetsformer – ­företagarens, lönearbetarens, ­biståndsarbetarens – som ideal.

I de ursprungliga visionerna skulle människor inte vara bundna av något annat än sin egen förmåga som de fritt kunde utveckla. Fiskare på morgonen, jägare på eftermiddagen, filosof på kvällen – ungefär så skrev Marx. Produktivkrafternas utveckling skulle göra det möjligt för människan att lämna sin förhistoria och verkligen bli människa. En fantastisk vision. Är vi på väg ditåt? Just nu känns det inte helt så.

Ibland blir resomanget packat med motsägelser:

I både industrisamhället och den begynnande upplevelseindustriella eran dominerade männen med sina självhävdelse- och utlevelsebehov. Snart nog ersätts de av upplevelser där inlevelse och sökande av högre värden än materiell vinning är viktigare. En sådan övergång påskyndas i en värld där naturen sinar som resurskälla och riskerar att kollapsa som livsrum.

Termerna industri och upplevelse känns inte riktigt sammanhängande, men det verkar som professorn tänker sig en övergång till en mer översinnlig värld. Men hur får man ihop att ”inlevelse” och ”högre värden” skall vara viktigare än ”materiell vinning” om man samtidigt skall driva en massa entrepenörskap i affärsform? Skall jag bilda ”Framtidsschamanen AB” där folk kan få gå på dyra kurser och lära sig att inte vara så förbaskat materialistiska? Men med tanke på att för mycket materiell konsumtion, som Johannison visar på, riskerar att definitivt såga av den gren vi sitter på, är det en viktig synpunkt.

Tidigare förutsägelser om att databranschen skulle vara särskilt gynnsam för kvinnor har kommit på skam, så jag ser ingen automatik att upplevelseindustrin (som torde bygga på mycket datahantering) skulle vara till särskild hjälp om man inte helt oliberalt tvingar den att vara könsneutral. I den mer ickemateriella världen kommer det att finnas en jädrans massa industri och till och med jordbruk, trots att vi officiellt har lämnat agrarsamhället bakom oss. Detta även om fabrikerna ligger i östra Asien. Det kan vara jordbruk som vi bör återsatsa på i stor skala i Sverige.

Det finns bra tankar i den här artikeln att bygga vidare på, men man skall inte lura dagens barn att de kan växa upp till lyckliga F-skattsedelinnehavare med häftiga inkomster. Snarare att det handlar om att kämpa för global tillit – och överlevnad. Angriper USA Iran kan hela det här resonemanget slås överända av en fullständigt skenande rad av internationella kriser.

Skrotkonst och annan konst



Att ”ta vad man haver” för att göra skulpturer = skrotkonst, och det kan ge kul resultat. Vete fasen vad konstnären har släpat ihop för gammalt rostigt industriavfall, men på Skeppsbron står det hela och bryter på ett intressant sätt mot Gustav III:s staty, slottet, och skeppsbroadelns fina hus.

Konstnären heter Olle Jonsson från Alfta och verket betitlas (enligt en mässingsskylt) ”Horns and drums of the giants”. Fast på den översta bilden ser det ut som han gjort ett jättelikt stränginstrument av bland annat en gammal plåtbåt. ”A power struggle between the giants Bock, Starkotter and Önne took place a long time ago – all according to an old legend” förklaras det vidare. Och till slut, som ett bevis på att vi lever i nätåldern, konstnärens nätadress: http://www.ollejonsson.se. Sådant behövde aldrig Carl Larsson eller Anders Zorn fundera på.

Nedanför Strömbron, nära platsen där fågelmatningsbryggan brukar ligga, kunde man se nedanstående märkliga blomma – definitivt inte en näckros, men dock en blomma mitt i vintern.


Igår skrev jag om den förtjusning som en dam på Dagens Nyheters ledaravdelning kände när hon steg av tåget i Göteborg och fick se den fina belysning man fixat till. Och så gav hon Stockholm en känga för att vara sämre. Följaktligen höll jag ögonen extra på skaft idag, och den enda belysning jag kunde se som verkade påminna om vad man fått till i Göteborg var de här stackars träden vid trappan ner till Sergels torg. Klicka på bilden så att den kommer upp i stort format kanske lamporna syns också.

Min femhundrade bloggpost – med klassisk ton

Marcus Tullius Cicero. Vad är det han sneglar på? Sin internetuppkoppling kanske?

Det här blir min femhundrade bloggpost och jag tänkte anslå en kulturell ton. Jag kan inte latin (men skulle gärna vilja). För den som tror att latin är ett dött språk kan jag meddela följande intressanta upplysningar (som jag fått av poesiskribenten Papillon på Poeter.se, tackar!):

Internet på latin Interrete, alternativt –rete informaticum.
Surfa på nätet in Interrete huc illuc vagari, alternativt –per Interretis fluctus navigare

Statcounter har räknat ihop över 16.000 besökare hittills, och några stycken verkar läsa vad jag skriver också.

Brommastaden – en bra idé. Rensning i Husby?


Den här arkitektbilden plockade jag upp från Naturskyddsföreningens hemsida, där man också kan läsa mer om förslaget att göra något vettigt av Bromma flygfält. Tanken är att bygga en miljövänligt stadsdel för 50.000 personer på det gamla flygplatsområdet. Det skulle motsvara några års inflyttning till Stockholm. Läs själv, det är ett projekt där man försöker och kanske lyckas att slå flera flugor i en smäll – och detta utan superförtätning och hus som når upp till molnen.

I Aftonbladet skriver Helle Klein om Husby där Svenska Bostäder och kommunen beskylls för att vilja rensa bort lågavlönad lokalbefolkning som hyr till förmån för högavlönade från Kista som köper bostadsrätter. Metoden tycks vara att gå in och renovera husen och se till att det blir så dyrt att många måste flytta. Vart? kan man undra. Det är bra att att områden av den här typen inte blir reservat för lågavlönade och invandrare, men metoderna ser inte snygga ut. Kunde man inte försöka få över en del låg- och medelinkomsttagare till Kista i stället?

Om man vill få en anständig balans i Stockholms bostadsförsörjning måste inriktningen på bostadsrätter minska, mer hyresrätter och mer bostäder över huvud taget måste produceras. Det innebär förvisso ett slag mot de hysteriskt höga bostadsrättspriser som har förekommit de senaste åren, men varför skall exempelvis Stockholms stad föra en politik som innebär att man gynnar spekulanter och mäklare, gör att många skuldsätter sig olämpligt mycket, och trycker tillbaka folk som inte har så mycket pengar? – Bostadspolitiken borde vara ett förstarangsfråga vid nästa val!

Göteborg lyser (jaha, och …?)

En skribent baserad i Stockholm steg av tåget på Göteborgs central en sen eftermiddag i slutet av november. Och häpnade och förtjustes. I lyktor och träd satt tusentals små, små lampor, formade till trekanter som stiliserade granar eller till rektanglar à la standar. Ljusbärarna kantade gator och alléer. Över allt syntes en jättehög ljusgran, att den stod på Liseberg kunde också den tillresta stockholmaren förstå.


Göteborg lyser, utbrister DN:skribenten Barbro Hedvall. Nu skall vi inte hacka på Barbro, hon verkar ju rätt vettig jämfört med en del andra nissar på den där redaktionen, men det kan vara intressant ändå att notera vissa saker.

”Jag vet att förklaringen till Göteborgs eklärering [finare ord för fin belysning] heter Göran Johansson och en stenhård tradition av kommunal styrning” skriver Hedvall. Och så jämför hon med Stockholm (jag har kursiverat på några ställen):

Visst finns ljusramper på somliga hus, granar står litet varstans och somliga gator har juldekorationer, vanligen i form av girlander tvärs över. Det är lättare att se vad som inte finns: ingen design, ingen stil, ingen bestämd tanke.

Stockholms politiker har under åratal lämnat det gemensamma utrymmet till allsköns kommers. På torgen står kiosker och småbyggnader och skymmer helheten och förvirrar blicken. I Kungsträdgården, stadens centrala paradplats, hålls jippo på jippo. Och däremellan fylls platsen av kiosker, scener och sportrotundor. Det pråligaste i juldekorationsväg som Stockholm bjuder är Stenbecks gran på Skeppsbron. Den lyser vackert och syns, men är en solitär.

Själv tycker jag att Stenbecks gran (som ju är en byggsats, inte ett äkta träd) mer ser ut som amerikaniserad smörja och dålig smak. Och den är ju faktiskt ett exempel på hur det gemensamma utrymmet ockuperats av allsköns kommers.

Om man låter ”marknadskrafterna” sköta det offentliga rummet blir det kommers av alltihop. Det är ju det ”marknadskrafter” är till för. Det blir ett köptempel, inte en levande stad.

Vad alla vuxna människor förstår (ultraliberaler kan inte räknas som vuxna) är att i stora sammanhang behövs samordning och hänsyn till många olika intressen. Det fixar inte företagare som var och en är ute efter sin privata vinst. Kanske en stark arbetarrörelse och färskare erfarenheter som industristad som gör att man har klarare blick för detta i Göteborg?

I Stockholm har liberalerna (och däri inräknar jag hela gänget av politiker från vänster till höger) låtit staden fara vind för våg. Kanske de inbillar sig att Smiths osynliga hand skall komma och ordna allt till det bästa? Den som har läst Smith torde veta att den miljö den där osynliga handen antas fixa och dona inte har, och inte kan ha något gemensamt med dagens ekonomi. Jag har skrivit om det tidigare. Det krävs att kommunen går in och pekar med hela handen och talar om vad som skall göras – vare sig det nu gäller att sätta upp några trivsamma belysningar eller andra saker som gör att vi kan vara stolta över vår Mälardrottning. Men jag undrar om småpojkarna på Dagens Nyheters redaktion fattar det?

(Jag funderade lite mer på Smith och hans ”hand”: den kanske skulle kunna fungera i en synlig version, i en modern datoriserad socialistisk ekonomi? … värt att tänka vidare på!)

November är en trist krabat

För den som händelsevis inte vet det – just så här deprimerande mörk, regnig, blöt och trist är november. För att understryka det trista läget bifogas bilden av en stubbe med snö.


En glåmig utsikt över Årstaviken, från Tanto mot Marievik. Notera den ömkliga lilla flocken av gräsänder i bildens nederkant, och hur de måste ta sig fram i det deprimerande halvmörkret.