Time After Time – Miles Davis Live in Montreal 1985

http://youtube.com/v/TNP9OuwCVJs

Den här låten är trevligt kontemplativ så här på nyårsafton. Man kan helt enkelt luta sig tillbaka och lyssna och inte tänka på något särskilt. Det finns flera inspelningar med Davis på YourTube, och man kan också hitta en kufisk video med Cindy Laupers originalinspelning.

Nyårshälsningar och -önskningar

Här hälsar den lille vintergubben och hans ulliga kompis

GOTT NYTT ÅR

till er alla (åtminstone till de som förtjänar ett sådant, de andra kan gott …).

Nu har jag bloggat sedan 21 februari och klämt ur mig över 560 mer eller mindre djuplodande inlägg om ditt och datt. Det första handlade om den mänskliga naturen och jag tror nog det finns anledning att komma tillbaka till det ämnet. Det är ju ett ämne som står oss nära, och där dessutom ”forskning pågår”.

Löften och önskningar inför kommande år då? – Några nyårslöften avger jag aldrig, vilket inte heller ger kval för brutna löften framöver. Men jag har planer på inlägg om planekonomi och samhällsteori med anknytning till miljö- och resursfrågor, och det kanske kommer i januari – eller när jag känner för det. Det borde för övrigt bli en fråga att grunna över varenda dag framöver, om man nu inte tror att resurserna är outtömliga. (Det tror ju inte nationalekonomerna heller, varför skulle de annars tala om ”knappa resurser”?)

En önskning för 2008 kanske kunde vara att SAP slutar uppträda som Alliansens femte medlem och att irakier, palestinier och afghaner får välförtjänt fred, men önskningar bör vara någorlunda realistiska så jag får hitta på något annat. Nej, varför inte hoppas en lång och skön vår, med trevliga naturupplevelser som kan rapporteras till den vakna läsekretsen här? Det är bara ett par månader innan vi kan vänta de första flyttfåglarna, om det nu inte kommer en sen, lång och seg vinter.

Höga husplaner i öst


Av en slump, via bloggen Röda Raketer, kom jag in på avdelningen ”Sovjetisk arkitektur och höga hus”. En serie bilder börjar här. Bilden härovan hittar man där och kommer från något som jag tolkar som Arkitekturmuseet (i Moskva, får vi anta) som man hittar här. Måste erkänna att jag inte läser kyrilliska bokstäver och ryska helt obehindrat. Men till bildserien finns engelsk text. Och jag tycker det här är konstnärligare än moderna datatillverkade ritningar.

Flertalet hus i bildserien är feta exempel på officiella byggnader, men just det här är ett bostadsprojekt som väl inte är så olikt de skyskrapor som slogs upp i USA vid ungefär samma tid – 1930-talet? Att bygga högt är att demonstrera någonting, exempelvis makt, och makt fanns såväl i USA som Sovjet vid den tiden. Men om vi vänder blicken hemåt och funderar på de senaste höghusplanerna i Stockholm, som Lövholmen, finns det någon makt bakom där? Eller annorlunda uttryckt: är detta en arkitektur för frigörelse eller för en annan fångenskap (och fången i vad)? – Det kan ju vara så att uttolkarna har fel: vi bygger höga hus för att det är kul att bygga höga hus helt enkelt, för att utrymmet att bygga är begränsat och för att ingenjörer och tekniker gillar utmaningar. Sedan kommer man släpande med en ideologisk förklaring för att kunna sälja idén till politikerna. Undrar vad Albert Speer tänkte innerst inne när han pysslade med planerna för det tyska världsherraväldets huvudstad? En djup filosofisk idé, eller bara ett toppenprojekt för en arkitekt med många uppslag?

För övrigt finns det rätt maffiga skisser till planerad förnyelse av Slussen i Stockholm omkring år 1900, så storvulenhet är banne mig inget ryskt eller sovjetiskt påfund. Finnarna har ju också byggt hus som är ena rejäla blaffor, som riksdagsbyggnaden i Helsingfors. Att bygga stort är att hävda sig, även om det ibland mer lutar åt ”musen som röt”.

Bild från Lövholmens hemsida. Jag såg förresten att de länkat till mig. Tack för den äran & uppmärksamheten.

Många av de sovjetiska projekten från 1930-talet kom inte längre än till ritbordet, eller stoppades av kriget. Angående de storstilade planerna för att bygga om Moskva under Stalins tid skriver man så här:

Considered today, it is clear that the best examples of this architecture, most of which never got beyond the drawing board, are more profound and interesting than the ideological norms within the constraints of which they were devised. Behind many grandiose projects one may often discern the desires of those endowed with power to affirm the greatness of this or that historical epoch. May the unrealised plans of these monumental buildings serve as a reminder that it is right and proper to build innovatively without destroying the historically valuable past.

Men på tal om att bygga på höjden: på samma ryska sajt hittade jag den här kyrkan som allt ser ut som vi tänker oss en klassisk rysk-ortodox trä-helgedom. Och nog är den uttryck för en strävan mot himlen! Hunden ger en uppfattning om hur stor den är.

Länkarna stärks i bloggosfären


Så här öde låg vår stockholmska Västerbro i morse, just när gatlyktorna var på väg att släckas. Inte ett fordon, inte en fotgängare i sikte. Man kunde höra rasslet från ett torrt eklöv som blåste runt på gångbanan vid Rålambshovsparken .

Men … i bloggosfären är det sannerligen inte öde. Där kryllar det av ettor, nollor och synpunkter på alla livets väsentliga och oväsentliga frågor. Och så knyts bloggar och hemsidor samman med länkar, och där har jag nu gjort en smärre uppgradering. Förutom att egoistiskt länka till mina egna aktiviteter på nätet finns nu ett nytt sidelement som innehåller …

Länkar till snälla människor som har länkat till mig

Dessa har jag hittat hittills. Skulle du ha en länk till mig men känna dig bortglömd är det bara att skicka ett upprört meddelande så skall jag rätta till saken!

Radiointervju med Anne Ramberg, Advokatsamfundet

Jag har lyssnat på en radiointervju med Anne Ramberg, generalsekreterare i Svenska Advokatsamfundet och hörde några saker som jag ville ha i repris. Nu har vi ju modern teknik tillhands, så jag gick in på Sveriges Radios hemsida och lyssnade den vägen. Bra funktion!

Det handlade mycket om integritet, rättssäkerhet och den alltmer hotande övervakningssamhället. Även jurister som är ledamöter i Riksdagen verkar svälja de allt skummare påbuden utan att göra uppror. Och inte är det någon större skillnad mellan de två stora partierna, SAP och M, i hur man behandlar allt mer påträngande krav att få snoka i medborgarnas göranden och låtanden utan att det ens finns misstankar om kriminalitet. Ramberg har jämfört detta med övervakningen i gamla DDR, och det håll hon fast vid. Ramberg kallade de två partierna ”kollektivistiska” och dessutom inkonsekventa genom att de byter åsikter tvärt. Däremot sade både hon och intervjuaren att Vänsterpartiet fört en konsekvent linje för att försvara rättssäkerheten. Det här borde ge upphov till rätt intressanta reflexioner, och kanske även självprövning på sina håll – men jag tror inte det blir något med det.

Det pratades en del om hur lagrådet skulle kunna agera, eller om Sverige behöver en författningsdomstol som sätter stopp för lagstiftning som strider mot grundlagens utsagor om fri- och rättigheter. Jag antar att det bästa medlet mot maktmissbruk är en vaken och demokratiskt sinnad befolkning som håller tummen i ögat på sina politiker. Och som försvarar de demokratiska rättigheterna genom att göra det jag gör just nu – jag utnyttjar dem!

Balkonglådor i Liljeholmen


Jag kilade över Liljeholmstorget idag på väg mot tunnelbanan och tog den här bilden. Här var det tidigare en blåsig busshållplats, en parkering och en bensinstation. Nu har man byggt nytt och fint vad det gäller bostäder och tunnelbanestation i området. Nedanför rasslar den populära spårvägen mellan Sickla och Alvik förbi.

De gröna balkongerna ger ett lustig intryck, ungefär som man hängt kuber på husväggarna. Eller man kan vitsa till det: Balkonglådor.

Husen är inte så höga, och kan kanske anknyta till vad jag skrivit tidigare om hus som är lagom stora. (Klicka på taggen ”arkitektur” så kommer en massa inlägg fram ur arkivet.) Inte är husen i Liljeholmen som småhusen på östra Söder, i miljöer med äldre bevarade anor. Men kanske som ”höghus i Hagfors 1962” – alltså ganska blygsamma skyskrapor i folkhemsstil! Men om gänget bakom Lövholmenprojektet får igenom sina visioner, då jäklar blir det himlastormande hus nästan à la Babels torn i närheten!

Nepal på väg mot republik – och sedan?


Nepal har ibland förekommit i nyhetsrapporteringen de senaste årtiondena, ofta med kommentaren ”en av världens fattigaste länder”. På senare år har det handlat inte bara om fattigdom och folk som försöker ta sig upp på Mount Everest, utan också om uppror och inbördeskrig. På bilden är premiärministern Girija Prasad Koirala till vänster (han är åttio år har jag för mig, och kanske inte en kraft för framtiden) samt ledaren för det maoistiska upproret, Prachanda. (Prachanda är en pseudonym. Vet inte vad det kan vara på svenska, och de engelska översättningar jag har sett varierar – verkar dock vara något i stil med ”Den eldfängde”.)

En förstarangsfråga verkar alltså vara att få loss nepaleserna ur fattigdomens järnsax, och för det krävs att de samhällsstrukturer som trycker ner folk försvinner. En av dessa är monarkin, och ett av upprorets krav har varit att kungen får respass. Nu har majoriteten av parlamentet röstat för det. Kanske kung Gyanendra får förena sig med andra exilkungligheter någonstans i utlandet. Förr i tiden drog de till franska Rivieran eller Italien – hur läget är idag vet jag inte.

När jag började intressera mig för utrikes frågor i långt-bortländer på sextiotalet var man ofta hänvisad till böcker med gamla uppgifter, stencilerade informationsblad och liknande. Nu lever vi i en annan tid. Här är ett par länkar direkt till Himalaya: Nepalnews med artiklar ur engelskspråkiga tidningar. Maoisterna har givetvis också en sajt på flera språk, men med sämre uppdatering i alla fall vad det gäller det engelskspråkiga materialet. Affischen nedan är kopierad därifrån.


Maoisterna har en stor grupp i parlamentet, och med andra partier som kallar sig kommunister har de flertal. Frågan är vad som händer efter valen till den konstituerande församlingen som skulle ha ägt rum redan men som skjutits på framtiden. Nästan alla partier, vilken politik de i övrigt företräder, är för att införa republik. Men vill man ha till breda reformer för att gynna de fattiga, eventuellt på de rikas bekostnad, blir det nog sämre med enigheten. Hur som helst är det en mycket intressant situation. Ett långvarigt och stort uppror leder fram till val med flerpartisystem och där majoriteten kan vinnas av en koalition av kommunister och socialister.

Dessutom ligger Nepal inklämt mellan stormakterna Kina och Indien och det är inte ett behagligt läge alla gånger. Kanske nepaleserna kan utnyttja det diplomatiskt genom att spela ut grannarna mot varandra och hoppas att ingen av dem överreagerar. Det största hotet kan vara Indien, men om Beijing säger åt New Delhi att lämna nepaleserna ifred kanske indierna håller sig lugna. Ur officiell indisk synpunkt kan det vara besvärande med maoister i ledningen i Nepal, särskilt om de lyckas genomföra genomgripande reformer. Ett liknande uppror pågår i delar av Indien och verkar ha tagit fart rätt ordentligt på senare år. Det officiella Kina var fientligt mot upproret tidigare men har fått byta fot i frågan och åtminstone ”gilla läget”. Men att de nya mandarinerna i Beijing skulle ha särskilt höga tankar om revolutionära fattigbönder och stamfolk söder om Himalaya som hyllar Mao Zedong kan man tvivla på.

Att drömma om en vit jul – Andreas Malm

Blek vintermåne över en helt snöfri ekbacke på Djurgården i Stockholm, den 28/12 2007

Vem säger att julen skall vara vit – ens här i Stockholm? Det är enda större invändningen mot Andreas Malms julbetraktelse (”Hejdå, mitt vinterland”) i Aftonbladet. Jag tycker mig minnas ett antal jular de senaste årtiondena som varit gröna, regniga och höstkulna snarare än gnistrande vita. Och den riktiga vintermånaden är väl inte förrän i februari? Vi är inte där ännu, och den ryckigare väderlek som klimatförändringarna innebär kan också medföra en riktig vargavinter då och då (till tillfällig tröst för skidåkare och klimatförnekare). Men i det stora hela är detta en skitsak mot de stora miljökatastroferna som inträffar idag och de ännu större som kommer om vi inte kan få hejd på uppvärmningen. Brist på snö här är en struntsak jämfört med en jättetyfon som blåser rent kusterna i östra Asien.

Det tunga i Malms artikel handlar om annat än bristen på skidmöjligheter här på vintern. Den vita julen är ingen tillfällighet eller ett lokalt fenomen, utan

… en lokal härold i den armé av budbärare som sänts ut över världen och uppträder som uteblivet regn i Australien, sommarfrost i Bolivia, en månad för tidig grodsång i England, uråldriga färskvattenkällor som plötsligt smakar salt i Bangladesh, tropiska cykloner som för första gången brakar in i Brasilien, breda floder som smalnar till rännilar i södra Afrika, havsvågor som häver sig över Tuvalus atoller, sprucken is i den arktiska arkipelagen, monsuner med okänd styrka över New Delhis gator, ökenstormar allt längre söderut i Kina.

Den vita julen är nordeuropeisk folklore. Julregnet ingår i en global folklore om ett klimatsystem som rämnar.

Hur räddar man situationen? Många glada konsumenter tycker nog att när det gått så långt kan man lika gärna fortsätta konsumera, loppet är ju kört i alla fall. Upptryckt mot Malms artikel är en annons om flygsemester på något varmt ställe, så det går snabbt att hitta inspiration. Där olika rörelser kämpar för sina rättigheter handlar det om att över huvud taget ha en Jord att kämpa på:

… där arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och de antikoloniala befrielserörelserna har stridit för en demokratisk jord, en fri och jämlik jord, en jord med självstyrande folk, kan vi i dag drömma om att över huvud taget ha en jord. En fungerande planet, med bibehållna förutsättningar för mänskligt liv, har blivit Utopin.

Men riktigt går inte resonemanget ihop. För som jag tycker det ser ut så vävs de olika rörelsernas kamp ihop med arbetarrörelsens socialistiska målsättning, utopin att bevara vårt liv ger upphov till en kraftfull rörelse:

Drömmen om en vit jul måste hädanefter, av ofrånkomliga politisk-ekonomiska lagar, vara drömmen om en demokratiskt planerad ekonomi: så länge de kapitalistiska företagen får bestämma själva gäller business as usual. Drömmen om en vit jul är drömmen om att samhället – inte privata profitjägare – styr investeringar, raserar och bygger infrastrukturer. Drömmen om en vit jul är, inte minst, drömmen om en värld där centrum och periferi, en kategori rika länder och en kategori fattiga, inte längre existerar.

För några årtionden sedan kunde måttligt reformistiska socialdemokrater och socialliberaler säga saker i den stilen. Idag får de förmodligen krampanfall och rullar sig på marken och skriker något obegripligt om ”Stalin” eller ”kommunism”. Vem bryr sig? Inte så många, hoppas jag. Malm har sakert fel i detaljer, men i det stora ser han ut att ha rätt. Nu ställs liberalismens ”enda väg” mot ”ofrånkomliga politisk-ekonomiska lagar” – vem vinner den matchen? ”Den enda vägen” visar en kuslig tendens att vilja ta slut i en öken någonstans medan den andra vägen åtminstone kan ge de flesta människor ett anständigt liv, så valet verkar lätt – följaktligen misstänker jag att kampen kommer att bli mycket hård och ful. Inte kommer Exxon att lägga sig frivilligt, och maktresurser har man.



Jösses vad man kan lattja med elektroniken. Här är ett tips som jag fiskade upp via bloggaren Klepke: ett program från St Andrews-universitetet i United Kingdom, programmet kan startas här. Man kan ladda upp en bild av sig själv till programmet och bli efter några steg förvandlad till afrikan, asiat, viting (om man nu inte redan är det förstås), fyllerist etc. Jag förvandlade mig först till en mangabild och sedan i en version som vore jag målad av den store Velasques. Kul.