Ännu ett bevis på grågrön vinter


Vad är det för märkvärdigt med den här bilden då? Inget annat än att det är första gången jag lägger ut en bild tagen med min nyinskaffade telefon på bloggen, samt att den ger ännu ett bevis på att denna vinter i sanning inte är vit. Grågrön snarare, Möjligen är det snö på väg i stockholmstrakten kan jag se i SMHI:s prognos, men det verkar inte vara som på den gamla goda tiden när det kunde snöa dagar i sträck.

– Och bilden föreställer … ? – Årstabäckens utlopp i Årstaviken för några dagar sedan. En billig kameratelefon med inte så många pixlar, men man ser ju vad det är i alla fall!

" …vårlikt trots mörkret"


Det har varit varmt i januari, SMHI skriver:

Över halva månaden har dygnsmedeltemperaturen varit över noll i större delen av Götaland och Svealand, så man kan förstå att det har känns vårlikt trots mörkret.

Bilden ovan ger syn för sägen – så grönt var det på Fittjanäset igår eftermiddag. Här tror jag det kommer in lite konst också. Det var så blött så jag ville inte gå ut på gräsmattan, men jag tror de där röda grejorna är någon sorts skulptur. Annars ser de ut som pallar utan sittdyna som har ställts på högkant. På den högra pallen tycker jag mig skymta en liten ljus fläck som i själva verket kan vara den vanliga lilla skylten som talar om vem som är konstnären och vad grejen kallas. Kan det vara konstverket Fittja står pall?

Och även om det är grönt här så lär de ha en massa snö i västra Asien. Så det kanske jämnar ut sig?

Svärmintelligens och demokrati

Jag skrev för några dagar sedan om begreppet ”svärmintelligens”. Jag kom att tänka på det när jag läste en klagovisa över demokratins förfall hos bloggarvännen i Småland Tomas Jonsson: Alternativen till dagens politiska system. Som synes alltså inte bara klagomål utan också positiva alternativ.

Det går att laborera med olika modeller, med majoritetsval, folkomröstningar och annat, men om dessa ändå brakar ihop med strukturer som har helt egna dagordningar kommer även de bästa intentioner att misslyckas. Och det är den situationen vi har idag, och det kanske kommer att bli värre.

Det är lätt att få med sig folk på saker som fungerar bra, men fungerar det dåligt är det svårare – ungefär så skulle man kunna formulera svärmintelligensen om den skall in i demokratin. Beslut om offentliga verksamheter som leder till privatiseringar eller att de fungerar som privata vinstmaximerande bolag har inte haft stora folkliga opinioner bakom sig, och resultaten har inte alltid varit helt lyckade. De flesta människor begriper helt enkelt att samhällsviktiga tjänster skall skötas i offentlig regi. (Och de kommuner som inte sålt bort sina kraftbolag är glada för det!) Om man diskuterar skolväsendet anser förmodligen de flesta att det är bättre med väl skötta skolor som är till för alla än ett kaos med alla möjliga sorters privatskolor som fungerar som idiotsäkra kassakistor för skolentreprenörer. Att opinionen för att Sverige skall avbryta en fredsperiod på ungefär 190 år för att börja krig med diverse stamfolk i Afghanistan är synnerligen liten är viktig för folket men tydligen inte för de politiska bossarna. Det där med EU som skulle gå med i Sverige, fast det nu verkar som om Sverige gått med i EU … Och så vidare.

Det är inte så att alla folkopinioner är riktiga, och opinionerna kan svänga hit och dit. Det kan bli helt fel. Men i begreppet ”svärmintelligens” ingår att det inte finns plats för några styrande centra, inte för demagoger och folkförvillare, utan de som ingår i svärmen reagerar relativt likartat och samtidigt på impulser utifrån. Människor är dock inte myror eller fiskstim, och man kan ställa höga krav på hur den ”demokratiska svärmen” skall fungera. En stor del av det mänskliga ”stimmet” måste vara beredd att ta till sig och förstå en del av hur samhället fungerar för att kunna reager – och det gör de flesta.

Och här vill jag anknyta till gamla hederliga liberala tankar om att folk lugnt och sansat diskuterar livets frågor, och därefter tar ställning. (Obs: gamla hederliga liberalalugnt och sansat … alltså inget muppartat gallskrikande från nyliberaler och liknande figurer!) För länge sedan citerade jag den norske filosofen Arne Naess’ Sex normer för saklighet, mot missbruk av känslorna . De kanske kan vara användbara för att få till ett bra debattklimat som är inriktat på att lösa verkliga problem, inte bara för att demonstrera makt och stödja karriärer. En del människor kommer ändå att av olika anledningar hamna utanför det beslutande stimmet. De kan ha svårt att förstå vad som händer, eller de kan tillhöra de små eliter som tidigare kunnat topprida ”stimmet” men som nu förlorar makten. Ur den synpunkten är det inte svårt att förstå att en del politiker i det närmaste vill förklara hela befolkningen som varande misstänkta för brottslig verksamhet … .

Men i ett positivt, skapande och effektivt framtida debattklimat kanske det inte gör så mycket om dagens partier försvinner? Reinfeldt som ser så snäll ut kanske kan börja jobba som manlig förebild på något dagis i stället, och lära barnen att vara snälla mot varandra och dela med sig?

Utpressning


Fed måste sänka ikväll. Annars väntar nya ras i USA

är den otvetydiga rubriken i Dagens Nyheter. – ”Måste”?

Wall Street räknar kallt med att Federal Reserve, med Ben Bernanke i spetsen, sänker USA-räntan igen i kväll. Skulle USA:s centralbank mot förmodan avvakta kan det bli regelrätt börsfall.

Jaha, då är vi där igen. ”Gör som vi säger, annars ….” Spekulanterna tar en nation som gisslan.

Penningpolitik är viktig men tråkig och inget man sitter och läser om dagligen såvida man inte är lite konstig i knoppen. Det lilla jag läst om Federal Reserve i USA har tidigare innehållit hyllningar till dess föregående chef, Alan Greenspan – men hyllningar som övergått till förbannelser från vissa håll. Greenspan anklagas för att se till att bubblor kunde byggas upp genom att se till att pengar varit billiga att låna. Och nu kräver spekulanterna att efterträdaren Bernanke fortsätter på den vägen. ”Billiga pengar, annars fixar vi till en kris!”

Nu kanske krisen kommer i alla fall, men å andra sidan kunde man ju tänka sig en dos chockterapi: upp med räntan för att möta inflationshot och attrahera utländskt kapital. Låt spekulanterna ta ansvar för sina egna göranden och låtanden och stoppa flödet av billiga pengar som bidrar till att nya bubblor skapas hela tiden! Det låter väl rimligt? Man låter varet rinna ur det infekterade såret och låter det läkas, i stället för att dölja såret och låta infekti0nen bli värre hela tiden.

Men det kommer inte att hända. Chockterapi är något man slår fattiga människor världen över i huvudet med – inte fina gossar på Wall Street. Antagligen kommer en del av de kriminella spekulanterna att åka dit i samband med den ökanda huslåneskandalen, men resten kan fortsätta som vanligt … ett tag till, medan dollarn faller och, USA:s ekonomi blir allt skakigare och i obalans med omvärlden. Pratet om USA:s ”urstarka” ekonomi kan vi nog glömma snart.

På tal om Greenspan – här är det lilla diktförsöket

Skämtan med Alan Greenspan

som jag skrev förra året med anledning av mannens vana att läsa i badet:

Läser om Greenspan i morgonbladet:
Greenspan våndas i morgonbadet
vid tanken på kris i ekonomin –
Borta är börsens jubelskrin
när index höjdes varenda dag,
nu hotar krisens gisslande slag

Börsen är bara till för narrar
nu står de där i kylan och darrar
och ängslas som andra fattiglappar

… Greenspan karet på vatten tappar!

Grattis, Svin-Olle!

Vi som är lite äldre kommer ihåg uppståndelsen runt Sjöbo på det vackar Österlen i Skåne i slutet av förra årtusendet. Under ledning av en centerpartistisk lokalpolitiker, tillika grisuppfödare, hade man en folkomröstning om man skulle ta emot flyktingar. Jag har för mig att ungefär två tredjedelar inte ville det, och debatten fick raskt en del otrevliga inslag av rasism. Centerpartisten hetta Sven-Olle men fick öknamnet Svin-Olle, och han ville se små blonda barn även i framtiden. Och på framsidan av Dagens Nyheter kan man se dem idag, de små genierna: hälften av niorna i Sjöbo underkända. Här och här. ”Det anses inte fint att vara duktig.”

Den källkritiske läsaren frågar givetvis om antirasistiska reportrar på DN kanske passar på att vrida till fakta och ger Sjöbo en extra snyting för att man var dumma på 90-talet. Men artiklarna är ändå av den karaktären att man kan undra om det inte är lika bra att be de där självfördummade små blondisarna att emigrera till Danmark. Det verkar klart att den där skolan skulle behöva en uppsättning superambitiösa barn med rötterna i Kurdistan, Somalia, Palestina, Chile, Kina etc. som inte tycker det är ballt att ”inte vara för duktig” utan som ger järnet. Det är sådana vi behöver för framtiden, inte en samling slashasar. De som bröt upp från en extraundervisning med motiveringen att någon skulle ”beställa tid för piercing” borde inte vara välkomna tillbaka till skolan förrän de begriper vad de håller på med. Stämmer reportaget är det inte lärararnas eller skolans insatser det är fel på, skolan har snarast gjort för mycket med tanke på hur barnen och deras föräldrar har reagerat.

Grattis Svin-Olle, här har du dina blonda fina barn!

Om historieförfalskning, antirasism och om vi lär oss något av historien

Jag hörde ett inslag i P1 igår, i Obs, där det berättades om historieförfalskning i Östeuropa. Idag läsar jag om samma sak i tidningen Kulturens nätupplaga. Det är känt sedan tidigare hur s.k. nationalister i Ukraina förfalskar och suddar i historien.

Enkelt uttryckt: tidigare generationers massmord på icke-ukrainare (som polacker och judar) skall döljas medan egna lidanden under sovjettiden skall blåsas upp och samarbetet med tyskarna under kriget sopas under mattan. Att ukrainarna på egen hand var fullt kapabla att bedriva massmord skall man inte tala om, däremot kan gärna förövarna hyllas som nationella hjältar. Men med tanke på tsarrysslands historiska arv av pogromer behöver man ju inte tro att det behövde komma tyskar till Ukraina för att tala om för lokala nationalister hur man massmördar.

Ukraina är inte det enda landet där sådant hänt, våra närmsta grannar i Baltikum har också varit gravt inblandade. När Norrmalmstorgsdemonstrationerna för baltisk frihet pågick omkring 1990 (minns inte året exakt – 1991?) skrev Salomon Schulman i Dagens Nyheter att han inte ville gå dit. Han visste vad det var för sorts folk som fanns i publiken. Hans släkt kommer från Litauen och drabbades hårt av förföljelserna mot judar. Balter var i högsta grad inblandade, och en del kunde smita iväg över Östersjön och stanna i Sverige. Jag undrar om livligt antisovjetiska folkpartister noterade det – och om de brydde sig? Jag minns att gamle utrikesministern Torsten Nilsson hade svårt för de nya ledarna i Baltikum, som Landsbergis – kan det bero av att han var gammal nog att minnas hur trettiotalsfascisterna såg ut?

Det var ett möte till minne av nazisternas massutrotning i Stockholm den 27/1, och idag skriver Ola Larsmo i DN att han undrade var de unga antirasisterna var. Det var få yngre i publiken. Varför var inte de som demonstrerar i Salem mot nynazisterna med på minnesmötet efter förintelsen? Det undrar han, men jag gissar att en av de unga antirasisterna nog kunde ställa samma fråga fast åt andra hållet: varför var ni inte med i Salem? Är döda nazister och döda nazistoffer viktigare än de aktiviteter som nazi-inspirerade personer och rörelser håller på med idag? Är rasismen i ”kriget mot terrorismen” oviktig? Är förhållandena i Gaza eller centrala Afrika mindre viktiga? (För övrigt: Förintelsedagen är till minnet av befrielsen av Auschwitz. Av någon anledning brukar man inte säga vem som befriade de överlevande där.)

Jag är mycket intresserad av historia, men här i landet verkar det som det ständiga sysslandet med vad som hände omkring Andra världskriget döljer vad som händer idag. För att ta ett exempel: Lennart Schöns insatser ger ett intryck av knappologi.

Vi vet redan att Svin-Olles farsa och hans kompisar i Sjöbo samlade timmer för att bygga ett koncentrationsläger – och vi vet att bygget fick ställas in på grund av krigsutgången. Det är i det förflutna och går inte att göra mycket åt, utom möjligen att älta det igen. Men vi vet också att på grund av politiska konjunkturer idag kan svenskar med fel hudfärg eller religion drabbas av svåra förföljelser (”kriget mot terrorismen”) och att smårasismen sannerligen inte är oskyldiga pojkstreck alla gånger. Hur man kommer till rätta med det genom att hålla möten om en historisk period som inte kan upprepas (det finns andra metoder än gaskamrar idag) har jag svårt att förstå. Antagligen har de antirasistiska ungdomarna också svårt att förstå det. Det visar att vi antingen inte lär oss något av historien, eller att vi faktiskt inte kan lära oss något om historien därför att nya situationer uppstår hela tiden. Lärandet befriar oss inte från kravet att tänka kritiskt och värdera aktuella fakta, och om politisk bekvämlighet eller feghet (det som också kallas ”bodströmeri” numera) tillåts bestämma när lärandet skall kopplas av eller på, då kan man lika gärna vara utan det.

Som sagt, historia är ett av mina huvudintressen, men när ”lärandet av historien” inte leder till några positiva åtgärder idag är lärandet i bästa fall meningslöst, i värsta fall mycket skadligt.

En ny militärallians i Latinamerika?

Borde lära mig spanska bättre. Nu klarar jag bara av enklare nyhetstexter där det går ganska bra att gissa sig fram till innehållet. Som den här från den officiella venezoelanska nyhetsbyrån ABN. Anledningen till att jag slog upp den var att jag ville kolla den mot en artikel i Dagens Nyheters nätupplaga med den intressanta titeln Chávez vill skapa militärallians mot USA. Och vem kan väl protestera mot det? Den enda yttre makt som hotar Latinamerika ligger norr om Rio Grande del Norte. På senare år har USA haft allt svårare att kontrollera sin gamla bakgård och det är inte uteslutet att Washington/Pentagon tar sig för att göra något desperat för att rädda läget. Det kan dock vara för sent. Den misslyckade kuppen mot Chavéz tyder på det, bland annat. Går alliansen igenom minskar manöverutrymmet ytterligare.

Jag har för mig att Chavéz var nere i Bolivia förra året och sade något om en Latinamerikansk armé men att det då inte skapades några större reaktioner. Vad betyder det om detta initiativ förverkligas och blir hållbart? – Det innebär att Venezuela, Dominica, Cuba, Nicaragua och Bolivia säger officiellt att ”om någon av oss angrips är det ett angrepp mot oss alla”. En normal kollektiv säkerhet alltså. Tidigare har USA kunnat gå ut hårt mot en enskild stat men med ett kollektivt försvar fungerar det inte längre.

Om några bataljoner från Venezuela eller Bolivia placerades på Cuba som ”snubbeltrådar” vore det ett intressant steg framåt. Eventuellt finns redan kinesiska signalspaningsförband på Cuba, kineserna är intressenter i oljefyndigheter på cubanskt vatten, och rent generellt verkar det att som om USA försökte angripa Cuba militärt skulle de stöta sig inte bara med cubanerna utan med andra makter också. Vilket gör att de bör hålla sig lugna, vilket i sin tur kan leda till en lugn demokratisering på Cuba.

Jag tyckte mig uppfatta så mycket i ABN-artikeln som att det fanns funderingar på ett större säkerhetsarrangemang i Sydamerika. Om Brasilien kunde komma med skulle alliansen förstärkas av en regional stormakt. Undrar hur man har det med planerna på kärnvapen därnere numera – en gång i tiden har jag för mig att såväl Brasilien som Argentina ville ha kärnvapen. Förhoppningsvis låter de bli. Och för Latinamerikas utveckling vore det bäst om man slapp de här militära historierna så snart det bara är möjligt. De är inte gratis.

Den rike mannens stora fötter

Bilden kommer från en rapport gjord av forskare vid Berkeleyuniversitetet. Rich nations’ environmental footprint falls on poor är titeln. Vad man försökt uppskatta är verkan av intensifierat och utvidgat jordbruk, avskogning, överfiskning, förlust av mangroveträsk och -skogar, ozonförtunning och klimatförändringar under tiden 1961 till 2000. Och inte bara att saker förstörts, utan också vem som orsakat och var kostnaderna för förstörelsen har hamnat.

Jag hade inte hört talas om den om det inte kommit en blänkare i ett elektroniskt nyhetsbrev från Naturvårdsverket som jag prenumererar på. Där gör en svensk forskare denna kommentar:

Fattiga länder som orsakar i storleksordningen 10-13 procent av växthusgasutsläpp tar någonstans 30 procent av kostnaden. Det vill säga att den obehagliga sanningen bekräftas i den här studien, vår välfärd i de rika länderna i världen, däribland Sverige, sker på bekostnad av fattiga länder i världen.

Man kan ju se på diagrammet att de ekologiska fotavtryck som orsakas av fattiga länder är mycket mindre än vad mellan- och höginkomstländer orsakar. Det är naturligtvis mycket svårt att beräkna kostnader av olika typer av ekologisk förstörelse, och var kostnaderna hamnar, men undersökningar av den här sorten bör ändå ge en viss uppfattning om vad som är på gång – utplundring alltså. När de rikaste länderna orsakar skador i de fattigaste länderna för 2,5 och de fattiga å andra sidan skadar de rika med 0,68 ”trillioner” $ är det en enorm skillnad till de rikas fördel. Men som synes är de rikas skuldnetto mot mellangruppen också enorm: man orsakar skador för 4,9 och skadas för 2,7.

En artikel av Alf Hornborg i Dagens Nyheter (verkar inte finnas i nätupplagan) för skuldmotivet vidare. Hornborg är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Artikeln heter ”Den vite konsumentens börda.”

Hornborg skriver: Vi lever på de fattiga länderna för att upprätthålla ett system som är vid vägs ände. Pratet om ”hållbar utveckling” håller inte. Etanol löser inga problem, snarare tvärtom. En stor del av Jordens befolkning lever på ett sätt som vi inte vill dela. Och de rika länderna tycker att de fattiga skall nöja sig med de småsmulor som de får ha kvar. Vad händer när katastrofen närmar sig och bryter ut? Blir det en tillnyktring? – Hornborg är pessimist vad det gäller att hållbar utveckling eller hållbar produktion skall rädda oss. Ändringarna kommer inte att göras frivilligt. Han skriver inget om att de makthavande i de rika länderna kan tvingas att ändra politiken dock, fast det ändå borde vara en möjlighet. Avslutningen är på gränsen till undergång:

Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris – även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.

Som sagt: den vite mannen har stora fötter.