Gamla nyheter

Våren har slagit till och den här bilden tillhör nu kategorin ”gamla nyheter”. Dessa krokusar plåtade jag nämligen igår morse och idag har de nog hunnit slå ut ytterligare. Snödroppar och vintergäck har synts i ett par veckor, igår sjöng koltrastar på flera håll när jag gick från Söder upp till Vasastan, och tiden verkar vara ur led. Samma känsla hade jag idag: aprilväder i februari, det är inte sunt. Gröna vintrar och tidig blomning har man upplevt förr. Då har det varit skönt, men nu känns det mer olustigt. Har vi passerat en tröskel där klimatförändringarna börjar skena okontrollerbart, eller finns det tid till motåtgärder?

Ur ”klimatförnekarnas” synvinkel vore det väl bäst om situationen blir okontrollerbar, för då kan de rycka på axlarna och säga att ”vi kan ju ändå inte göra något”. Jag antar att de inte uppfattat att alternativet ”inte göra någonting” inte existerar även om klimatförändringarna helt och hållet vore naturens verk och inte gick att påverka. Stigande vattennivåer här, extrem torka där, fler och värre orkaner, sönderfallande ekologiska system – kan man tro att det är gratis att försöka parera sådana olyckor?

Cloud computing

Läs det här så får du vet något nyttigt, pukko! Jag säger inte att jag begriper så mycket av den här processen, men jag har i alla fall läst McLuhan och anar lite vart utvecklingen drar iväg. Då är frågan: skall vi låta utvecklingen dra iväg med oss okontrollerat, eller skall vi försöka styra den till bästa möjliga resultat?

Wetterstrand som komedi och allvar

Den ironi jag öste över Miljöparti-Wetterstrand igår återkommer idag som gravallvar på Dagens Nyheters ledarsida. Där skrives, på tal om Wetterstrands vändning:

Klokt av henne, nu blir hon stadsrådsfähig i en eventuell s+mp-regering. Ännu klokare hade det varit om språkröret fått med sig sitt parti. Men det kanske kommer, miljöpartiets tyska kollegor har lyckats bli så realpolitiska att de nu till och med inlett diskussioner med konservativa CDU om att styra i Hamburg.

Hejarop av den typen borde vara rena dödskyssen för Wetterstrand och hennes meningsfränder i partiets ledning. Realpolitik? Säg ren och skär opportunism! När partiet var nytt och grönt (grönt i flera bemärkelser) vill man hindra uppkomsten av partiledare som gjorde politiken till en personlig karriärväg – i så fall uppfattade jag det. Nu verkar den idealistiska inställningen bit för bit försvinna. Tvi vale!

Sahlinskan borde nog fundera ett varv till på den framtida politiken. Miljöpartiet är opålitligt, Vänstern meddelar att man vill hålla på sina principer och ställer inte upp på vad som helst, den gamla samarbetspartnern centern är inmurad i Alliansen – vem kan man då samarbeta med, och hur? Jag tror fortfarande att Alliansen har en hyfsad chans i nästa val genom att det socialdemokratiska maktpartiet dribblar bort sig själv.

Miljöpartist ändrar uppfattning

Sveriges Radios hemsida skriver att Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand har ändrat uppfattning och vill nu slopa kravet på att Sverige ska lämna EU. Det är EU:s klimatarbete och utvidgning som har bidragit till hennes omsvängning.

Jaja, ge ett bindande erbjudande om ministerposter i nästa regering så kan nog Miljöpartiets ledare ställa upp på både NATO och bombkrig och annat i den stilen också. Det gjorde ju motsvarande gröna parti i Tyskland på sin tid. Man fick en utrikesministerpost, och den tidigare gatukämpen Joshka Fischer kunde därmed visa upp en lysande avslutning på sin karriär. Ibland förekommer han till och med med en kria på Dagens Nyheters ledarsidor, och om Wetterstrand och hennes vänner gnetar på kanske de också kommer så långt! Eller sjunker så djupt, beroende av hur man ser på saken …

Undrar vad medlemmarna i Miljöpartiet säger? Det är väl ändå fortfarande så att idealismen blir större ju längre bort från partiledningen man kommer, och en del borde nog känna motvilja mot att vara transportkompani för cyniska karriärister. Hur vore det med en medlemsrevolt?

Vem skall styra vad som står i läroböckerna?

Enligt en artikel i Dagens arbete vill IF Metall i Göteborg, och får stöd av sin förbundsstyrelse, att LO ökar sitt inflytande över vad som står i läroböcker så att fackets historia får mer utrymme. Argumentet är att fackets motparter gör sig breda i skolorna och man vill få fram mer av den fackliga synpunkten.

Från en synpunkt verkar det rimligt: offensiven från Svenskt Näringsliv in i skolorna förtjänar att bemötas med andra synpunkter så att det blir bättre balans. Men man kunde ju tänka en annan väg också. Nämligen att särintressena lyfts ut från produktionen av läromedel och att ingen propaganda smygs in via skenbart objektiva läromedel. Om propaganda förekommer skall avsändaren framgå klart och inte röras ihop och döljas i annat material.

Och jag tycker fortfarande att Svenskt Näringsliv är en uppblåst och missvisande benämning på en särorganisation för några företagare.

Danska anor

Historikern och SACO-utredaren Gunnar Wetterberg skriver på DN kultur om Roskildefreden 1658 och sina skånska anor. Det var ju den freden som gjorde att en massa danska områden blev svenska. Även jag har någon skånsk ana, men om man bara räknar i rätt nedstigande led på min fars sida är äldsta säkert urskiljbara släkting en blekingsk bonde från Ramdala socken som föddes omkring 1702. Men jag har uppgifter om andra blekingar i släkten som levde under den danska tiden. Såvitt jag vet är det från Ramdala och Jämjö socknar min blekingesläkt kommer. Och så höll det på till 1860-talet när farfarsfar lämnade Femmeryd i Jämjö för att börja arbeta på järnvägen i stället. Så småningom hamnade han i Uppsala. Och resten är historia, som man säger.

Vad hade hänt om Karl X inte fört sina eviga krig i Polen och Danmark? Nu är vi inne på ämnet kontrafaktiskt historieskrivning, alltså ungefär som att ”vad hade hänt om något annat än det som verkligen hände hade hänt?”. Kanske vi i stället hade haft ett mer primitivt utkantsbetonat svenskt-finskt rike med tyngdpunkt längre österut än idag, bort mot Baltikum och Ryssland. Under några hundra år försökte svenskarna upprätthålla ett rike där man dels slogs i söder, dels i öster, vilket översteg landets resurser. Med koncentration åt något håll, gärna mot den svagare sidan, hade imperiet kunnat hålla ut längre. Vad nu det hade varit bra för. Bättre att vara en småmakt som inte så många bryr sig om än en stormakt som ständigt måste försvara sin stormaktsställning.

Karl X Gustav, 1622-1660

Karl X var ingen ”svensk nationalist”, han var en tysk furste som tagits upp till Sverige för att ersätta den avgående regenten drottningen Kristina. Han ville ta kontrollen över Öresund och eliminera Danmark och bygga ut det mångnationella svenska riket.

Men Danmark överlevde och gränsen mellan våra båda länder började i stället upplösas redan på 1950-talet när den nordiska passunionen infördes. Med EU och den stora bron upplöses gränsen ytterligare och områden på bägge sidor sundet börjar se ut som en Öresundsregion. En svårighet kan vara att det finns parter i det här målet som ser öppenheten som ett sätt att främja sina egna intressen utan att ge motparten så mycket (en anklagelse som jag sett riktas mot danska sidan, vet inte om danskar har samma uppfattning om svenska ageranden). Men ändå kanske man kan säga att delar av Karl X:s vision håller på att förverkligas, men nu utan att folk blir ihjälslagna i parti och minut.

Det politiska landskapet i Tyskland

Jag skrev igår om att det politiska landskapet i Tyskland håller på att ändras. Tyskland är ett grannland, många svenskar tycker det är extra viktigt att inte veta så mycket om grannländerna, men för att illustrera gårdagens påstående är här ett citat på det tyska tungomålet:

DIE LINKE ist jetzt in 10 von 16 Landesparlamenten mit eigenen Fraktionen vertreten, in zwei weiteren mit Einzelabgeordneten. Schon vor Hamburg war sie mit 175 Landtagsabgeordneten die drittstärkste Kraft in den Ländern und damit deutlich vor Grünen (129) und FDP (107).

Med andra ord: i storlek vad det gäller företrädare i delstatsparlamenten är die Linke det tredje största partiet (efter kristdemokrater och socialdemokrater). Vad det kommer att leda fram till vet vi inte, men möjligen måste den politiska scenen i Tyskland ta ett steg till vänster för att möta utmaningen från vänstern.

Det här är ett tecken på att politiska låsningar med rötter i det kalla kriget håller på att upplösas. Allt fler människor i Europas valmanskårer har växt upp efter det kalla krigets slut, deras värld är en annan än de övre medelålders, och de möjligheter och hot vi står inför idag är andra än för 30-40 år sedan. Det vore märkligt om det inte slog igenom även i de politiska valen.

Hamburg och Cypern

Fina sidor på nätet från Deutsche Welle. Finns på många språk.

Jag tittade på Deutsche Welles hemsida. Här kan man få en del intressant grafik vad det gäller valet i Hamburg.

Tittar man på valgrafiken under rubriken Ergebnisse im Wahl-Monitor kommer (om man har rätt programvara) se en del intressanta fakta. Dels om det aktuella valet, dels historiska valdata för Hamburg. En lustig sak är att kurvorna för liberalerna och de gröna nästan ser spegelvända ut. När det går upp för de gröna är det ned för liberalerna och tvärtom. Det torde återspegla det faktum att det gamla tyska miljöpartiet i stort sett är ett borgerligt parti och väljarna inte har någon större vallgrav att hoppa över vid eventuellt partibyte.

Vad blir det nu av valresultatet, förutom 6,5 procent för die Linke? Ja, teoretiskt räcker utfallet för att socialdemokraterna kunna bilda regering med stöd av de gröna och vänstern. Vill man det? Det finns en beröringsskräck nästan på gränsen till hysteri verkar det som, vilket torde bero av att die Linke delvis beror av avhoppade socialdemokrater och det därmed finns en hel del personlig bitterhet inblandat. Men som borgmästaren i Berlin har sagt: det där kan man övervinna med tiden. Och det ser ut av kommentarerna på Deutsche Welle (engelska upplagan) som insikten nu tränger in att det politiska landskapet i Tyskland håller på att ändras.

Cypern, det är ett land med spännande arkeologi som svenskar varit med om att gräva ut på 1920-talet (man kan se en del av fynden i Medelhavsmuseet i Stockholm).

Så här såg svenska arkeologer på Cypern ut 1927-1931. Obs tropikhjälmen längst till vänster!

Ett annat särdrag med landet är att den olja man har är olivolja. Jag minns ett surt påpekande från grekcypriotiskt håll i samband med Iraks invasion av Kuweit på 90-talet. Cypern hade ju också blivit invaderat och delat, men av turkarna. Det var dock inte så intressant för ”det internationella samfundet” att gripa in och rätta till. För medan Kuweit hade olja hade ju Cypern bara olivolja. Det kan man väl tänka på i samband med att Cypern nu har valt en president som kallar sig kommunist. Detta har inte orsakat några hysteriska reaktioner vad jag hört, medan däremot återkommande val av Hugo Chávez (som inte är kommunist) i Venezuela orsakar snudd på tarmvred hos vissa sorters människor.

Nu har jag hört att AKEL, det cypriotiska kommunistpartiet, till stor del består av affärsmän och dessutom skall vara ”reformerat” på något sätt, men eftersom det för ”vissa sorters människor” ibland är viktigare vad folk har för etiketter än vad de verkligen gör vet jag inte om det har någon betydelse. I Moldavien finns en regering som uppges vara kommunistisk, men jag tror man får ta det med en rätt stor nypa salt. De kanske är borgare hela bunten?

Är detta månne glada vänsterväljare på Cypern som med hopp ser an mot framtiden och öns eventuella återförening?

"The survival of the fittest …"

Igår skrev jag om forskning om mänskliga kulturers utveckling. Darwinismen kan sammanfattas som att de organismer som är bäst anpassade till sin omgivning kan leva vidare. Sämre anpassning leder till minskande möjligheter att leva vidare. För djur och växter med speciella krav på miljön men med liten förmåga att påverka den i förmånlig riktning är detta riskabelt. För en oerhört mångsidig art som människan bör hotet vara mindre. Om vi bortser från katastrofer av kosmisk art (som att Jorden krockar med en annan himlakropp) borde mänsklighetens utsikter vara rätt ljusa, förutsatt att folk använder hjärnan att tänka med.

Men nu är inte mänskligheten en stor grå massa. Det finns variationer av olika sorter. Vissa kulturer går upp, andra stagnerar. Somliga är pigga och tar för sig, andra sitter sura och glor i ett hörn och tycker allt var bättre förr. Idag ser vi detta skred allt tydligare. En process som började för åtskilliga årtionden sedan börjar nu accelerera.

Några artiklar i Dagens Nyheter (tror inte de finns i nätupplagan just nu) kan exemplifiera. Ta ekonomisidan, där vi får veta att stora statliga fonder från Abu Dhabi, Kuweit, Saudiarabien och Singapore köper stora aktieposter i svenska storbolag. Notera statliga fonder. Tydligen har inte Odellarna kunnat göra sig breda i de där länderna. Däremot finns det en klar risk att Odellarna i Sverige, med sin negativism mot offentligt ägande, gör att vi får svårt att försvara oss mot just utländska ingrepp av skadlig natur (alltså att av ren dumhet göra att vi inte tillhör ”the fittest”). Kanske en del människor ännu inte har insett att en ny värld växer fram, där kapitalisterna kan vara bruna eller gula, och inte alls särskilt snälla eller undergivna. Money talks.

En lustig figur vid namn Magnus Henrekson, professor vid Institutet för Näringslivsforskning, har detta budskap: Det är aldrig bra med den som har makt över jättemycket pengar som inte är ens egna. (”Jättemycket” – är det ett bildat sätt att tala?) I de stora bolagen sitter ju inhemska direktörer och har ”jättemycket” pengar som inte är deras att styra över, det tillkommer några nya som dessutom har uppbackning från sina hem-regeringar. Flera av de nämnda länderna har dessutom ett klart ”demokratiskt underskott”.

På kultursidan finns en essä av Johan Lagerkvist, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, betitlad Det kinesiska spöket. Jojo, ett spöke går genom Afrika … . För att kunna fungera som verkstad för den rika världen ökar kineserna snabbt sina insatser i Tredje världens råvarurika områden. Afrikanska och andra ledare ser en ny partner som de kan samarbeta med utan att bli utsatta för konstiga krav, medan kinesiska företag ibland uppträder på ett sätt som orsakar motvilja bland vanligt folk (råkapitalism är inte roligare att bli utsatt för även om råkapitalisten är en guling i stället för den vanlige gamle vitingen).

Europa klagar över mänskliga rättigheter i Sudan men kan misstänkas för att vara mer upprört över att kineserna är mer framgångsrika i tävlingen om Darfurs olja. Man kanske kan se det som att Europa och USA tappar i ett par grenar i kampen om att vara ”the fittest” – man driver en hycklande politik vad det gäller stöd till utveckling och till mänskliga rättigheter, och man har sämre villkor att erbjuda i samarbetet. Det begriper naturligtvis afrikanerna, och har de möjligheter att välja ökar de kontakterna med Kina. Då hamnar man på efterkälken och får nöja sig med att gnälla. Om Europa/EU vill klara sig bättre får man göra upp ett och annat, bland annat den konstiga marknadsfundamentalism som gör att stora delar av kontinentens befolkning känner sig främmande för hela projektet. En parasitär elit kan inte ens säkra sin egen överlevnad på sikt. Men, som jag påpekade, vi människor skiljer oss från enklare livsformer som har svårt att anpassa sig till ändrade betingelser. Vi kan göra korrigeringar. Har vi insikt och mod att göra det?

Kulturer och det naturliga urvalet

Kan mänskliga kulturer, och därmed den mänskliga historien, utvecklas och förändras hur som helst? Eller finns det ramar, och kanske någon sorts lagar som styr deras uppkomst, utveckling och eventuella fall? – Finns det inga ramar eller lagar kan vad som helst hända och all framtida utveckling är i stort sett omöjlig att förutse. Men hittar man mönster i utvecklingen kan det bli möjligt att göra rimliga gissningar om framtiden för den mänskliga civilisationen.

Forskare vid Stanforduniversitetet i USA anser sig ha funnit att mänskliga kulturer är utsatta för ett ”naturligt urval”. Detta har man kommit fram till genom att studera utvecklingen av kanoter hos olika grupper i Söderhavet (bra konstruktioner överlever, dåliga gör det inte), och det hela ses av vissa som ett vetenskapligt genombrott.

The process of natural selection can act on human culture as well as on genes, a new study finds.

En forskare vid Stanford, Deborah Rodgers, låter det hela utmynna i en rejäl snyting åt dagens utveckling och dagens ledare (kursiveringarna är mina):

”Unfortunately, people have learned how to avoid natural selection in the short term through unsustainable approaches such as inequity and excess consumption. But this is not going to work in the long term,” she said. ”We need to begin aligning our culture with the powerful forces of nature and natural selection instead of against them.”

Examples of cultural approaches that are putting humans at risk include ”everything from the economic incentives, industrial technologies and growth mentality that cause climate change, pollution and loss of biodiversity, to the religious polarization and political ideologies that generate devastating conflict around the globe,” Rogers said. ”If the leadership necessary to undertake critically needed cultural evolution in these areas can’t be found, our civilization may find itself weeded out by natural selection, just like a bad canoe design.”

Med andra ord: om inte skötseln av den här planeten förbättras riskerar allt att gå åt h-e. Fast av den korta sammanfattning jag läste vet jag inte hur tung den här rapporten är vad det gäller att förklara varför det kan gå åt h-e. Men en hel del forskare verkar se den som epokgörande.