Aspekt på kulturmord

Dagens Nyheter skriver om tibetanska minneskonstnärer som har klarat att hålla enorma gamla versepos i huvudet. Nu är den sortens människor på utdöende (olika medier för att bevara minnen har ju funnits länge, de blir alltmer avancerade för var dag, och behovet av minneskonstnärer försvinner) så det är bråttom att registrera vad gamlingarna minns innan kunskapen har ohjälpligt försvunnit.

Det handlar närmast om
eposet om Kung Gesar, kanske världens längsta litterära verk med 20 miljoner ord och mer än en miljon verser. En 86-årig tibetan vid namn Sangzhu har 67 berättelser (av över 120 kända) av detta epos i sitt minne. Litterturforskar spelar in, skriver ner och ger ut berättelserna på tibetanska.

Och detta är väl också en aspekt på kulturmord … ? Eller? (Obs. ironi.)

Liknande minneskonstnärer vandrade nog omkring i det klassiska och förklassiska Grekland och drog sina utantilllärda berättelser om det trojanska kriget som sedan skrevs ihop till Iliadens och Odysséens stora epos när skrivkonsten blev brukbar för litteratur.

Rödebyhistorien igen

Från Dagens Nyheter idag:

-17-åringen gick oftast på sådana som inte hade några vänner. Han tyckte dom var mobbade och så skulle han göra saken värre. Han kanske tyckte det var status att hålla på så där.


Hur var det jag skrev i oktober förra året när Rödebyfallet blev aktuellt:

Det må så vara att de är omogna tonåringar, men sannerligen inte så omogna att de inte begriper vad de håller på med. Plågoandar vet mycket väl att de är plågoandar, för de njuter av vad de håller på med.

Hoppas att den där ”17-åringen” äntligen åker dit så det dånar om det. Men samtidigt kan vi fundera en del på varför sådant händer på den fridfulla landsbygden. Mobbarna finns där också. Elaka människor blir inte mindre elaka för att de bor ute i en skog. Möjligen kan de utveckla sina talanger extra i en miljö där ingen vågar säga ifrån för att man inte vill ”stöta sig med grannarna”.

Nytt om PPM-eländet

Idag kommer nya uppgifter om PPM-eländet i Dagens Nyheter. Fast egentligen är det inget nytt, utan bekräftar ungefär hur det fungerar i ett kasino: det är slumpen som styr (och kasinoägaren som vinner). Spararna hade fått högre avkastning på rena chansningar än på ett aktivt PPM-val, skriver DN. Och det är ju ungefär så det fungerar. Trevligt att läsa för den majoritet av folket som inte besvärat sig med några aktiva val. Spelaren vid roulettebordet gör också ett aktivt val, tänk på det, och så kan man göra det aktiva valet att inte gå dit. Men man kan inte aktivt välja var roulettekurvan kommer att hamna.

(En dunkelt ihågkommen historia: var det inte USA-ekonomen Paul A Samuelson som kastade pil i USA:s kongress för att visa hur slumpmässigt det är med aktiekursernas utveckling för olika bolag? Var det inte till och med så att det gick enligt vad hans pilar visade?)

Jag undrar om det är ett utslag av svärmintelligens att så få gör aktiva val i det här systemet? Det kanske var bra att IT-kraschen kom ungefär när den kom år 2000, och därmed på ett tidigt stadium upplyste de fåkunniga om att det farligt när man sparar sina surt förvärvade slantar vid spelbordet? En del blev lurade, men många hann uppfatta att grannen inte talade sig varm för ”aktivt val” och följde då den linjen. Och då blev det i alla fall inte sämre än vad det kunde ha blivit.

Det hade varit bättre om vi fått välja vilken bank vi ville placera våra pengar i (med ett bombsäkert konto på Riksgälden som bästa alternativet!).

Sahlinskan gör sitt jobb

Opinionsundersökningar är inget annat än opinionsundersökningar (de är exempelvis inte samma sak som ett val) och dessutom mycket beroende av hur skickliga statistikerna är som gör undersökningarna. När partiundersökningar genomförs långt före ett kommande val är de inte mycket mer värda än när man blöter ett finger och håller upp det i luften för att möjligen känna vartåt vinden blåser. Vinden kan ändra riktning. Men även det kan ha ett visst intresse om enstaka undersökningar kan sättas in i ett större mönster. Och det tror jag att man kan i det här fallet, när DN skriver att Alliansen går framåt i storstäderna.

Det är ju i storstäderna som valet 2010 kommer att avgöras. Oppositionen har en bra ledning opinionsmässigt men borde vara oroad. Själv har jag tidigare vid några tillfällen noterat att med den opposition vi har i Sverige kan Alliansen ta det relativt lugnt, den har goda utsikter att vinna nästa val också. Andra bloggare av årsklass äldre är inne på det, senast idag Jinge. Har för mig att Foto-Lasse varit inne på samma linje förut.

Varför? Visserligen finns det en enorm potential av anti-marknadsliberalism att vädja till (folkets flertal är inte intresserat av systemförändringar som på ett märkligt sätt konsekvent gynnar dem som redan har) men vem tar hand om den möjligheten? Att överhuvud taget ta och kicka in några bollar i det vidöppna mål som Alliansen erbjuder förefaller vara omöjligt. Om Alliansen är ungdomslaget verkar särskilt socialdemokraterna ha fallit ihop till knattelaget som inte ens vet åt vilket håll man lämpligen bör sparka bollen. (Ursäkta idrottsliknelsen – jag avskyr egentligen idrott.)

Det politiskt-fackliga samarbetet verkar ha rasat ihop och LO:s ledning står bara och hummar när den i kölvattnet av Vaxholmsdomen och förslagen om fri invandring för arbetskraft borde slå på de allra största krigstrummorna. Jag antar att mängder av människor ute på arbetsplatserna är oroade och gärna skulle vilja visa sin motvilja mot den förda politiken. Men de får inget stöd uppifrån, och då lär de tröttna och fly in i sina egna privata projekt för att om möjligt rädda lite av sitt liv.

Varför? Är det för att sahlinskan är inkompetent för sitt jobb? Det tror jag inte. Hon gör sitt jobb och ”den som vår Herre ger ämbetet ger han också förmågan att utföra det”. Stoppa in Nuder, Östros eller någon annan SAP-märkt tomte och resultatet blev förmodligen detsamma – de har ingen kraftfull politik att komma med, de verkar förvirrade. Är det hela sanningen? Jag tycker man ändå kan fråga om människor som bedrivit politik hela sitt vuxna liv kan vara så handfallna i en så gynnsam situation.

Det är befogat att anklaga socialdemokraterna för att vara halvvägs ett Alliansparti (och samma sak gäller Miljöpartiet). Kan det vara så att SAP:s ledning idag är så förborgerligad och anpassad till det samhälle de påstår sig bekämpa, och de aktiva medlemmarna så kuschade, att man får räkna bort partiet från oppositionen? – Det är en sak socialdemokraterna själva får svara på, men så länge de är störst och har mest resurser kan de inte springa och klanka på andra om något går fel. De är ansvariga för sin egen politik. Gör de fel, eller gör de ingenting, har de inga andra än sig själv att klandra.

Det ger oss bara ett oppositionsparti kvar på riksdagsnivå. Vad tänker Vänsterpartiet göra? Här finns faror och möjligheter. Kursen är osäker, en viss losskoppling från socialdemokraterna har skett, men räcker det? V skulle kunna vitalisera demokratin i det här landet genom att göra losskopplingen från SAP:s liberala linje än tydligare och bryta samförståndet när det är skadligt. Vitalisera genom att visa att det finns alternativ, riktigt fina dessutom, till en politik som stora delar av befolkningen spontant känner är fel.

I de fall vänsterpartister har varit inblandade och hjälpt socialdemokraterna vid makten att genomföra felaktiga beslut får man göra självkritik och säga att ”tyvärr, det där gjorde vi fel och det är vi ledsna för, men nu skall vi bättra oss”. Det är några år till nästa val och det borde finnas utrymme för att förbättra politiken många gånger om. Det vore ju ett steg framåt om vänsterpartister inte blev tomma i ögonen och helt frågande när man påpekar att produktivkrafternas utveckling gör att vi raskt närmar oss en punkt där man faktiskt kan ställa socialismen på dagordningen. Om man inte tror på det är det lika bra att lägga ner V och gå in som en välmenande vänsteropposition i SAP – och se när sahlinskan envisas att slira ner i diket trots att hon kör i gott väder i mittfilen på en enormt bred och väl framkomlig motorväg.

Spelhålan och våra pensionspengar

De gamla vännerna Marx och Engels hävdade på sin tid att i det borgerliga samhället måste alla bli borgare för annars har det misslyckats, men det kommer inte att lyckas på grund av de inbyggda motsättningarna mellan bourgeoisie och proletariat. Snarare kommer motsättningarna att skärpas mellan dessa två motpoler i samhället.

Uttryckt i modernare termer så måste vi ha ”folkkapitalism”, ”folkaktier” och liknande, annars har systemet misslyckats. Nu har det misslyckats vilket är logiskt: kan någon tänka sig att hela befolkningen i Sverige skulle få en sådan ekonomisk ställning att den kan sluta arbeta och enbart leva på kapitalinkomster? Även om man har en del fast och lös egendom och några aktier lär de för de flesta inte räcka för att leva på några längre tider. Lönearbetarna kommer att fortsätta att vara lönearbetare även om de har några tvivelaktiga aktieposter någonstans på ett konto, på samma sätt som kapitalägarna kommer att fortsätta att vara kapitalägare.

I mitt förrförra inlägg klankade jag en del på liberalism i den ekonomiska sfären. En kulturartikel i Aftonbladet för resonemanget vidare, nämligen in på pensionsfrågan och vad nittiotalets nyliberala politiker ställde till med. Där finns det politisk dynamit. Göran Persson satt nere i Australien (var det väl?) och erkände att folk kommer att bli förbannade när de förstår vad det nya pensionssystemet innebär. Vissa saker borde de flesta ha förstått redan från början, exempelvis att det där fria valet av pensionssparande bara var skoj. Och många verkar ha gjort det. Inte många sitter och grubblar över hur de skall flytta sina pengar mellan fondförvaltare med konstiga namn för att göra lite större vinster.

Om det nu var så att man fritt skulle få välja var man ville lägga sina pengar kunde man väl ha skapat exempelvis låsta högräntekonton hos Riksgäldskontoret att nyttja för folk som inte ville spekulera i aktier. I stället skulle folk gissa om placeringar på en börs där inte ens ”experterna” vet hur det går från den ena dagen till den andra. Det visade ju sig sedan att gissningarna inte var bra och att så fort det blir oroligt på börsen går det illa för ”spararna”. Börsen är inte en sparbank, det är en spelhåla, och det bör skaparna av det nya systemet ha vetat från början. Det politiska etablissemanget, från höger till vänster, svalde de nyliberalas fantasterier. Knappt hade systemet satts i drift förrän IT-bubblan sprack … . Och nu har vi nästa kris på gång.

Enligt artikeln har finansindustrin och nyliberala politiker försökt skapa

… en massinvesteringskultur, där hela befolkningen investerar på börsen. Om bara tillräckligt många övertalas att försöka spekulera sig till en individuell välfärd i konkurrens med andra, så kommer det att skapa en upplevelse av att löntagare och det globala finanskapitalet har gemensamma intressen. Intresset minskar för kollektiva lösningar, och finanskapitalets värderingar vinner terräng.

Massinvesteringskulturen är alltså ett försök att introducera nyliberalismen bakvägen. Men Adam Harmes konstaterar att även massinvesteringskulturen stött på patrull runt om i världen. Folk kan visserligen lockas av finansinstitutens löften om en guldkantad ålderdom, men eftersom de flesta saknar förmögenhet, är de hänvisade till att spela med pengar som de inte har råd att förlora.

Vad som står där i sista meningen visar att Marx och Engels hade rätt. Det går inte att i massomfattning förvandla vanliga lönearbetare till kapitalister. Däremot kan man sno dem på deras besparingar. Jag förmodar att när slamsorna av det här systemet skall samlas ihop blir det en gammal känd aktör som får gripa in – staten. Kanske livligt påhejad av en ilsken och föga liberal befolkning med knölpåkarna i högsta hugg. Bortom nuvarande kris finns redan nästa, och när ekonomiska och ekologiska problem samlar sig under det kommande årtiondet kommer börsspekulation inte rädda några pensioner – i alla fall inte för vanligt folk.

Vänliga erbjudanden – nej tack!

Nyss hänvisade jag till Birger Schlaugs blogg. Här är en annan, som drivs av Mohamed Omar, och jag tar mig friheten att saxa ett intressant stycke. Nu är det en holländare, Geert Wilders, som är i farten med en islamfientlig film (igen, suck!). Här kommer det intressanta:

Hittills har ingen velat visa filmen.

Då erbjöd sig den muslimska tv-kanalen NMO att ställa upp. Wilders tackar nej. Hot tages dock tacksamt emot.

Målet med Wilders hatfilm är ju att få så många hot som möjligt för att kunna svartmåla muslimer. Vänliga erbjudanden är det absolut sista han vill ha.

Får han inga hot kommer han antagligen att fabricera dem.

Har för mig det stod i morgontidningen att filmen är ute på YouTube i stället.

Som varande religionskritisk person (jag köper inte tibetanska munkar rätt av, exempelvis) anser jag att den enda vettiga kritiken vad det gäller islam är att förespråka att Koranen behandlas lika källkritiskt som Bibeln. Det finns underlag för detta, bland annat mycket gamla versioner av Koranen som skiljer sig från dagens upplaga – och det är egentligen en omöjlighet enligt de korantrogna eftersom dagens Koran är en exakt kopia av det exemplar som Allah förvarar hemma hos sig.

Samt att man skiljer ut islam från uppenbara icke-islamska handlingar, vare sig det rör sig om extrema Korantolkningar eller otrevliga lokala förislamska sedvänjor som islamska grupper har tagit över. Islam är förmodligen lika splittrad i undergrupper som kristendomen, och den ene trosbekännaren kan inte jämställas med den andra utan ordentlig undersökning. Man skall inte hoppa på folk i ogjort väder som den där holländaren verkar vara ute efter. Det är en sak att mucka gräl, men det är inte säkert att slagsmålet avslutas på det sätt man själv önskar!

Lite om liberalism i teori och praktik

Det finns en massa intressanta bloggar, exempelvis gamle miljöpartisten Birger Schlaugs som jag upptäckt nyligen. På tal om tjattret om OS-bojkott och bojkotter i största allmänhet skriver han sålunda:

… frihandeln bör kompletteras med ekologiska och sociala klausuler. Att frihandel utan ansvar är detsamma som att legitimera brott mot mänskliga rättigheter, ge klartecken för utsläpp och undermåliga arbetsförhållanden samt acceptera förbud mot fristående fackföreningar. Men fiffiga affärer är viktigare än mänskliga rättigheter. Och tro för guds skull inte att LO eller Svenskt Näringsliv skulle driva krav på socialt rättvis handel!

Inte ens de gröna vågar längre aktivt ifrågasätta den anonyma och ansvarslösa så kallade frihandeln. Sfären för det man får säga har blivit allt snävare, normerna för debatten alltmer rigida, de ekonomiska fördomarna cementerade som naturlagar. Trist, fantasilöst, icke-kreativt och ganska kvävande för den goda politiska debatten.

En nationalekonom/ekonomhistoriker skulle kunna lägga till att frihandel kan vara rent ödeläggande, och exemplifiera med Portugal och Indien som drabbades av engelsk handel. Vem var det som skrev att ”bomullsvävarnas ben vitnar på Dekkans slätter”? De indiska vävarna var inte sämre än de engelska, kanske gjorde de bättre tyger, men i konkurrensen med frihandlande engelsmän kunde de inte överleva. Portugal satsade på jordbruk i stället för maskiner och blev ett av Europas fattigaste länder. Idag är det följderna av handelsavtalen mellan EU och svagare stater i Afrika som har rest tvivel om frihandelns alla välsignelser. Det är ju EU som har taktpinnen.

Liberaler säger att de gillar frihandel, men vi kan dela upp dessa i två grupper: Dels praktikerna som verkligen är aktiva inom näringslivet och vet att liberal, det kan man vara när man har övertag i konkurrensen, annars får man ropa på staten. Dels ideologerna (även kända som ”muppar”) som tror att frihandel är allena saliggörande i alla lägen och absolut inte får regleras. (Vi kan ta de här två som sociologiska idealtyper som i sin mest extrema former är rätt sällsynta. Mellan dem finns anständiga socialliberaler, en typ som varit tillbakaträngd en del år men kanske nu kan återvinna mark.)

Det händer ibland att frihandlarnas övertag i konkurrensen kan förskjutas men då tar det hus i helsicke. Ta det där med olja och andra råvaror. När det blir råvarubrist och producenterna i Tredje världen kan pressa upp priserna är det inte säkert att liberalerna har tålamod med det (lika lite som de tål starka fackföreningar på hemmaplan). Särskilt inte praktikerna, som gärna ser till att stränga (föga liberala) åtgärder vidtages. Förhoppningsvis är den långa raden av väpnade konflikter från centrala Asien till centrala Afrika, och hotet om våld i norra Sydamerika, liberalismens sista krigiska utbrott. Man kan också se det som en upprepning av de stora krigen under merkantilismens epok på 1700-talet när stormakterna försökte militärt erövra konkurrenternas åtråvärda naturtillgångar. Och kunde man inte göra det kunde man åtminstone försöka förstöra dem.

När det liberala (eller konservativa, enligt deras egna språkbruk) USA upptäcker att oljestater vill handla i euro i stället för dollar, eller att konkurrerande stater kan ta över oljefält (typfall: Sudan och de kinesiska oljebolagen) är kriget inte långt borta. Fast aggressionerna måste ha ett mer upphöjt motiv (som demokrati eller kvinnliga rättigheter – dessa glöms dock ofta dagen efter invasionens inledning).

Ibland är det argumentation på vulgärare nivå. Vi som är lite äldre minns att det räckte med att de oljeproducerande staterna i OPEC började agera enigt för att den rasistiska propagandan om ”oljeshejker” skulle dra igång. Idag kommer konstiga påhopp från liberaler om Venezuela för att landet föredrar att använda oljeinkomsterna på lokal och regional utveckling. Jag vet inte om liberalerna har upptäckt att majoriteten i Boliva, där man också skärper kraven på utländska oljebolag, är icke-vit och därför kan utsättas för smygrasistisk hets. Annars kommer det nog. Först kommer propaganda, sedan försök till undergrävande verksamhet, och om det inte fungerar (och om man vågar) blir det militära angrepp.

Det som har hänt de senaste veckorna har varit illa för liberalismen i dess marknadsfundamentalistiska form. Den kritik mot liberalismen som Schlaug tycker är tystad i Sverige utvecklas starkt på andra håll i världen. De finansiella systemen har visat sig inte klara sig utan omfattande offentligt stöd. Förtroendet är kört i botten. Idag kan man läsa i morgonbladet om ytterligare stöd till tyska delstatsbanker som dragits ned i spekulationsträsket och behöver hjälp för att inte gå över styr. Såväl i Europa som USA erkänns att den självreglerande marknaden (som ju är en av grundbultarna i det liberala tänkandet) inte klarar sig utan offentliga regleringar. Och vem hade trott det egentligen? Via bloggen Det progressiva USA meddelas att Barak Obama talade om finanskrisen och om behovet av förändringar i New York. Och det är inga små grejor:

the change we need goes beyond laws and regulation – we need a shift in the cultures of our financial institutions and our regulatory agencies.

Det är bara i neoklassikernas modeller för perfekt konkurrens som man kan få en självreglerande ekonomi att fungera – men en sådan ekonomi fungerar inte i praktiken så det kan vi bortse ifrån. Verkligheten smäller verkligen högst, trots att den avfärdas som ”störningar” av en del nationalekonomer!

Men vart går den politiska utvecklingen när liberalismen går i stå? Man kan ju hoppas på demokrati och utveckling, men det är inte säkert. Ur liberalismens blå kappa kan det, om det vill sig illa, någon brunfärgad sörja tränga fram när man måste dra sig tillbaka från de framskjutna positionerna. (Blått, det var ju de spanska fascisternas färg förresten.) Och fram rycker de stora och allt starkare staterna i Tredje världen som inte ger mycket för liberalerna i väst – hur skall det sluta? Är det ett diktatoriskt Kina eller ett vänsterdemokratiskt Venezuela som liberalerna till slut kommer att ty sig till?

Päron. kung päron, päron igen …

Detta är ett päron som ser ut som en rumpa (om man nu har den sortens fantasi).

Här är en teckning från början av 1830-talet av den franske karikatyrtecknaren Charles Philipon. Den visar hur dåvarande franske konungen Louise Philippe Ier (Ludvig Filip I) genomgår en metamorfos och förvandlas till ett päron. Och sedan fick han heta ”kung päron” i folkmun fram till revolutionen 1848 när han flydde till England.


Detta lättsamma inlägg avslutas med bilden av ett päron som somliga kritiker verkar tycka är ett dj-a aschl… .

Medborgarskapets uttunning?

Jinge skriver idag om regeringens och miljöpartiets (vingelputtarna de gröna) nya förslag till regler för arbetskraftsinvandring, som det läggs fram i Dagens Dumheter. Jag skulle vilja lägga till några tankar från en annan synvinkel än Jinges. Det här är nämligen en fråga som förtjänar att betraktas från många håll.

I en del debatter på nätet (mot yimbyister bland andra) har jag framhållit att det är tillgång på arbeten och bra samhällsservice, inte exempelvis häftig arkitektur, som gör att folk kan tänkas vilja komma hit och arbeta. Och då tänkte jag på exempelvis duktiga indiska IT-experter, eller varför inte folk som vill hoppa av från USA på grund av ett kollapsande samhälle och allt mindre värd dollar? Om vi bortser från problematiken med ”brain drain” från fattiga länder (och det skall vi inte bortse ifrån!) finns det en massa experter på olika områden som det kunde vara bra för Sverige att få hit.

Det finns en del sympatiska åsiktsyttringar i DN-artikeln men de verkar mer som smäck för att komma till pudelns obehagliga kärna. Och därmed över till rubrikens fråga om medborgarskapets uttunning.

Som medborgare i Sverige, Burkina Faso eller vilket land som helst har jag rättigheter och skyldigheter. Jag betalar skatter och de kan ses som medlemsavgifter för att vara med i landets rättigheter och skyldigheter. I och med att jag är dokumenterat svensk medborgare (född i landet av svenska föräldrar eller har papper på att jag fått medborgarskap här) har jag inom det landområde där svensk lag råder en del privilegier jämfört med personer som inte är svenska medborgare.

När företag kan plocka upp arbetskraft och ta in den i Sverige och förbigå arbetssökande svenskar (jag förutsätter lika kvalifikationer, och att medborgarskapet är den enda väsentliga skillnaden) har man tagit bort en del av de hjälp- och skyddsfunktioner som den svenska staten förutsätts utöva till nytta för sina medborgare. (Jo, vi vet ju att en feg svensk stat ändå har svårt att skydda sina medborgare, särskilt om de har fel hudfärg, men den saken får vi ta separat… .)

När organiserad arbetskraftsinvandring startade i slutet av 1940-talet var ordningen en annan – här kommer ett citat från en uppsats jag själv skrev för några år sedan (D-uppsats i samtidshistoria, kan läsas här):

Med arbetstillstånden som medel kunde myndigheterna styra värvningen mot branscher och områden där behoven var som störst. De fackliga organisationerna fick större inflytande än företagen på vilka som skulle värvas. Gången var att företag som behövde arbetskraft vände sig till AMS, vilken i sin tur vände sig till länsarbetsnämnder och fackliga organisationer för utlåtande. Om de gav sitt medgivande tog AMS kontakt med arbetsförmedlingen i det berörda landet, och den skötte tillsammans med företaget rekryteringen.

Med den ordningen var det svårare att hävda att de nytillkomna italienarna i Västerås eller Nacka tog jobben från svenskar.

Enligt artikeln i DN skall Arbetsförmedlingen …:

… inte längre i varje enskilt fall pröva om arbetskraften redan finns tillgänglig. Om arbetssökande med rätt kompetens finns i landet finns det inget skäl att tro att arbetsgivaren, med de svårigheter det trots allt kan innebära, skulle välja att rekrytera i utlandet. Arbetsgivarens bedömning av sitt eget behov ska således vara avgörande.


Ursäkta, men är inte detta milt sagt dj-t naivt? Det finns mycket goda skäl att tro att företagen hellre plockar upp billig arbetskraft i utlandet än dyrare i Sverige. Herr ministern och hans medskribent kanske inte tror att företagen är intresserade av maximala vinster? När företagen gör sina bedömningar är behov och prislapp synnerligen väsentliga. Och detta lär inte bara röra högt kvalificerade yrken. Man kan lugnt utgå från att det även (eller kanske till och med främst) kommer att handla om arbeten utan större inkörningstid och där det inte lär vara svårt att få hit folk.

Är inte detta ytterligare ett argument för grupper som Sverigedemokraterna? De fiskar ju bland folk som ligger risigt till på grund av de senaste årtiondenas strukturförändringar, och med den här politiken blir det knappast svårare för dem att påstå att politikerpamparna knuffar undan svenska medborgare till förmån för invandrare.

Kapitalismen leder till globalisering och utsuddande av nationsgränser. Kapitalet känner inga gränser, det går dit där man vädrar de största vinsterna. Det är en sanning som Marx och Engels framförde redan för 160 år sedan, men som de sedan korrigerade en del när de blev klarare över hur explosiva de nationella frågorna kan vara. Och de är fortfarande explosiva. Att knuffa åt sidan människor som har medlemskap i staten Sverige till förmån för folk som inte har det (gärna under glada rop om ”solidaritet”), det är att be om trassel. Möjligen kan det vara en uträkning med detta. Om SD kommer in i Riksdagen kanske Alliansen får möjligheter att hänga kvar bortom nästa val också.

I framtidens värld kanske det inte kommer att finnas något annat medborgarskap än världsmedborgarskapet. Bor man på den här planeten har man rättigheter och skyldigheter och ingen diskrimineras på grund av bostadsort eller något annat oväsentligt. Det kommer att bli positivt hoppas jag. Men för att komma dit krävs en ordnad nedmontering av dagens gränser, inte ett kaos där mängder av människor mer eller mindre berättigat känner sig illa behandlade och förbisedda av de politiker som är tillsatta för att skydda deras rättigheter som medborgare. Då kan vi få väldigt obehagliga mellanstationer på vägen till paradiset.

Solidaritet … har någon hört det ordet?

Jag läser en artikel i tidningen Proletären om ett författarmöte, närmare bestämt ett möte med arbetarförfattare. Vi har stolta traditioner på det området i Sverige, med en rad författare på prosa och dikt som kommit från enkla miljöer men visat sig väl så vassa som förmågorna från de finare salongerna. Bara för att ta ett namn ur högen: Harry Martinsson! Från den blekingska fattigdomen ändå ut i världsrymden!

Fack och socialdemokrati har nog aldrig varit riktigt bra på att ta hand om sina egna begåvningar, och med åren har det inte blivit bättre. Det gäller både författarna och hela den del av samhället där facket värvar sina medlemmar. Nu citeras Lena Kallenberg som sägandes att ”Det finns ingen drivande ideologi överhuvudtaget. Solidaritet är knappast ett ord längre. De som hoppar av facket hoppar ju av från ingenting.” Ja, det är ju knappast någon utsikt att vi får uppleva att LO:s nuvarande ordförande förvandlas till ett rasande vilddjur i kampen för medlemmarnas intressen – och varför skall de då vara medlemmar om tacken ändå bara blir dyra medlemsavgifter och hotet om en kniv i ryggen då och då?