Bostadsbubblan i Sverige

För några dagar sedan skrev jag om den pågående bostadskrisen i USA. Det finns ett kraftigt utbud av bostäder men sämre med köpare. Idag meddelar DN att det råder ”säljhysteri på bostadsmarknaden. Aldrig tidigare har så många bostadsrätter och villor varit till salu.” Jaha, då springer väl folk fram och tillbaka och viftar med armarna och skriker hysteriskt, eller …? Fler vill sälja, färre vill (eller snarare: har råd att) köpa, det är väl kärnan i det hela.

Vad det här beror av, och vad det kan leda till, har ”experterna” skilda uppfattningar om. Kan man inte helt enkelt ta det som en gammal vanlig bubbla som håller på att tappa luft? Det kan vara en långsam och ganska fridsam pyspunka där luften gradvis försvinner ur den alltför uppblåsta bubblan, eller allt kan sjunka samman med en häftig smäll – resultatet blir ändå att de som spekulerat vid fel tidpunkt upptäcker att de förlorat X antal pengar (medan andra mer lyckliga kammar in storkovan).

Så länge det har varit lätt att låna stora belopp till låg ränta, samtidigt som tillgången på bostäder i attraktiva områden har varit liten, har priserna kunnat raka i höjden. Nu är detta tillstånd över åtminstone vad det gäller lånesidan, och en del av det stora spekulationskapitalet drar i stället iväg till råvaror och jordbruksprodukter. Skulle detta kunna ge de som sysslar med bostadspolitik ett andrum på några år för att på något sätt rensa upp och bygga spärrar mot nya framtida spekulationsvågor?

Mot tjuvlyssnande och kriminalisering av hela folket

Jag skrev om Piratpartiets manifestation mot det hotande avlyssningssamhället igår. Idag var jag i värmen på Medborgarplatsen för att se hur det skulle arta sig. Det artade sig bra. (Bra och bra – det kanske borde ha varit en rasande folkmassa som marscherade mot Kanslihuset!) Några hundra människor samlades nedanför de stora trapporna till Medborgarhuset och lyssnade till musik, tal, samt som extra krydda inspelningen av en hög ämbetsman som pratade bredvid mun. Det finns uppenbarligen redan en film på nätet, men okunnig som jag är begriper jag inte hur jag skall kunna se den.

Jag tror att den här banderollen ger en bra sammanfattning av hotet:


Här pratar mannen med det otroliga namnet Rick Falkvinge, Piratpartiets ordförande, och jag tyckte att han pratade bra (liksom de två andra, vice ordförande Engström samt en Anna Troberg vars eventuella funktion i partiet jag inte uppfattade). Bara det faktum att övervakning finns gör folk oroliga och försiktiga, och självcensuren sprider sig. Information kan (kommer att) misstolkas av övervakarna. (Kom ihåg när SÄPO för en del år sedan hade bestämt sig för att när en kurd pratade på telefon om ”bröllop” eller ”fest” så höll man på att planera ett mord!) Bevisbördan skiftar över från den som övervakar till den som blir övervakad vilket strider mot hävdvunnen rättsordning. Det är de nödvändiga samhällsförändrarna som kommer att bli utsatta för övervakning, de avvikande som ändå behövs i ett samhälle som utvecklas. En illvillig överhet kommer alltid att kunna vrida även det som den mest hederlige och oförviterlige människa gör till något skumt.


Ikväll kommer Falkvinge att överlämna en polisanmälan som handlar om att Försvarets Radioanstalt FRA sedan 1976 olagligt har ägnat sig åt den typen av avlyssning som man vill göra laglig idag. Självaste överdirektören för FRA har erkänt förhållandet inför dold mikrofon. Det skall bli verkligt intressant att se hur de ansvariga slingrar sig undan det här, för det antar jag att de kommer att göra. Jag skulle gärna se att Vänsterpartiet i Riksdagen slängde all hänsyn överbord och tog upp den här frågan jäkligt hårt. Alla andra partier är så djupt inblandade, i alla fall deras ledande skikt, att jag undrar om det finns något intresse av att röja i skiten.

Intressant nog började den här offensiven för generell bevakning av alla människor komma mindre än femton år efter att bland annat den Tyska Demokratiska Republiken DDR, hade upplösts och allmän avsky hade yttrats över det omfattande inrikesspionage som DDR:s myndigheter hade bedrivit. Det är skeenden av den typen som gör att man inser att pratet om att ”lära av historien” just bara är prat. Likaväl som dagens övervakare har sina goda skäl hade DDR:s ledare sina goda skäl att hålla ett vakande öga på medborgarna. Det finns alltid motiveringar, för vi har ju så goda och rena motiv, och inte kan ni tvivla på oss väl …! Den fina liberala masken spricker, fram träder samma gamla brunfärgade gangsters som tycker att hela befolkningen skall betraktas som misstänkta brottslingar. Jag firar detta faktum genom att här lägga in DDR:s fina statsvapen (nix, jag skämtar inte, jag tycker det är fint även om staten DDR hade vissa sorgfläckar).

Manifestation mot avlyssningssamhället

Låter det här spännande, viktigt, nödvändigt? Jag hittade detta här:

Nu på lördag, den 31 maj, så håller vi en manifestation i Stockholm för rätten till ett privatliv och mot allmän avlyssning. Den är på Medborgarplatsen klockan 14. På den manifestationen kommer jag också att spela upp en dold inspelning med en mycket hög tjänsteman inom säkerhets-Sverige som berättar exakt hur FRAs uppdrag bryter mot grundlagen idag, och hur lagen som ligger föreslagen plötsligt slätar över allt detta och gör det hela lagligt. Jag har redan postat orden från inspelningen, och på manifestationen kommer alla att få reda på vem det är. Det är en mycket, mycket högt uppsatt tjänsteman som vet precis vad han pratar om i de här sammanhangen.

Just det, det handlar om FRA och dess övervakningssamhälle som nu skall trummas igenom i Riksdagen. ”Jag” i utdraget ovan är Rickard Falkvinge som är inne i Piratparti-svängen. PP är inte mitt parti, men om inget oförutsett händer knallar jag över till Medis och lyssnar, och alla andra som är betänksamma över utvecklingen idag bör göra samma sak!

Några bilder från Irak-mötet på Sergels torg

Idag på Din Teater… nej, på Världens Teater … Kriget i Irak!

Halva plattan var full med människor i eftermiddags. Många satt i trappan mot Drottninggatan eller stod uppe på Klarabergsgatan och tittade när det var Irakmöte denna soliga torsdag när sommaren just kommit till Stockholm. Jag smög omkring och tog en del bilder med min lilla fickkamera. Jag brukar ursäkta mig med att den egentligen är för klen för att vara reportagekamera – och det gör jag idag också. Klicka på bilderna så blir de lite större och lättare att tolka.

Det var Irak som stod i fokus givetvis, men även andra platser där den enda kvarvarande supermakten bär sig illa åt kom givetvis upp. Här ovan handlar det bland annat om Somalia. ”Enda kvarvarande” … om vi i stället säger ”onda kvarvarande …”?

Demonstrationen plåtad genom en stor banderoll.

På scenen en veteran från den anti-imperialistiska rörelsen: Sköld Peter Mattis. Han läste upp ett anförande som den diplomatiske veteranen Sverker Åström inte kunde hålla. Men vi kan vara glada över att det finns gamla gossar som Sverker som verkligen kan ryta till! Den gästande utrikesministern från USA, Condoleeza Rice, fick sina fiskar varma, men även våra svenska ”hjältar” Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt fick höra vilka ynkliga figurer de var i flera av talen.

Jaha, då har vi en sådan där konstnärlig bild igen – mötet plåtat genom tyget på en banderoll.
Den här killen ser verkligen skum ut! Bushs före detta pressekreterare kommer just ut med en bok där han påstår att killen är så nedgången så att han inte minns om han sniffade kokain i ungdomen. Om några år kanske han inte minns att han drog igång ett antal krig heller.

Jodå, offer skapas även på annat håll än i Irak.

”Condoleeza go home” – men i flera av talen, som av Mattias Gardell, framfördes en förhoppning om att Rice och hennes kompisar i stället för att åka hem borde skickas till den internationella brottsdomstolen i Haag. Som bekant är man oskyldig tills en domstol har avgjort om man begått en brottslig handling eller ej, men man måste ju medge att om Bush och hans kumpaner verkligen kom inför rätta skulle försvarsadvokaterna få det jobbigt. Därför lär de inte ställa upp frivilligt.

På vänstersidan av den här banderollen staplar USA och deras irakiske quisling al-Maliki dödskallar, men på andra sidan höjer en motståndskämpe sin bössa. För närvarande håller USA en del av motståndet lugnt i Irak genom att betala cheferna för olika grupper, men hur länge kan man hålla på med det?

Non-figurativ konst? Äggulor?


Det här är varken en fantasifull konstnärlig kreation (om man nu inte tycker att Naturen själv är konstnär, vilket jag egentligen gör) eller några äggulor som flyter i något konstigt. Det är närbilder på Jupiters atmosfär. De runda företeelserna lär vara virvelstormar av det stora och häftiga slaget. Anledningen till att bilden väckt intresse är att man förut hade två röda fläckar, men nu har ytterligare en kommit till världen genom att en vit fläck ändrat färg. Det är den lilla röda till vänster. Men jag tycker gott att man kan strunta i den vetenskapliga förklaringen en stund och bara sitta och begrunda färgerna och vad Naturen kan prestera utan att ha gått en enda termin på Konstfack.

Fortsatt bostadskris i USA

Om någon fått för sig att fastighetskrisen i USA skulle vara över så ger den här artikeln i New York Times anledning att rätta till villfarelserna.

Priserna på egna hem har fallit med 14,1 procent i USA mellan mars 2007 och 2008. Även om försäljningen har ökat något ligger man på ungefär samma nivå som 1991. Det verkar råda vad man kan kalla en överproduktionskris på egnahemsmarknaden: efterfrågan räcker inte till för att ta hand om utbudet. Förutom nyproduktion kommer det en massa hus till försäljning eftersom ägarna inte kan betala sina lån. Med andra ord är banken den verkliga ägaren, vilket även lånetyngda bostadsrättsinnehavare i Sverige kan fundera på.

Buden om vad som kan förväntas hända framåt är naturligtvis olika, en del tror att det håller på att vända, andra att prisfall och elände kan fortsätta ett tag till. Förväntningarna om ytterligare prisfall kan ju också verka hämmande på marknaden – om man inte känner sig tvingad att köpa ett hus just idag kan man ju ta det lugnt och vänta på att priserna sjunker ändå mer och därmed göra en bättre affär. Och då kanske säljarna blir ännu mer desperata och sänker priserna ännu mer, och köpare med is i magen fortsätter att vänta med sitt köp. En deflationsspiral, med andra ord.

De som vill sälja hus har det tufft. Mer än 4,5 miljoner hem är ute på marknaden i hela USA. Med nuvarande försäljningstakt kommer det att ta nära 11 månader att bli av med dem. Senast så många hem var till salu var i början av 1980-talet när det var lågkonjunktur och räntorna var två till fyra gånger högre än vad de är idag. Det där sista är intressant, för ju lägre räntan är desto svårare blir det att använda räntesänkningar för att stimulera konjunkturen. Med ett ökande inflationshot kanske räntan borde höjas i stället.

Jag har väl skrivit det tidigare men tjatar igen: den verkligt djupgående orsaken till krisen är inte att en del banker förvandlat låneaffärer med dåliga låntagare till stort artisteri, utan att mängden människor som riskerar fattigdom i USA är så stor. När dessa skuldsatta massor med sin konsumtion skall hålla landets ekonomi igång krävs det inte så stora störningar för att systemet skall börja krångla.

Mer kritik av prissystemet

I föregående inlägg riktade jag kritik mot tanken att prissystemets signaler fixar allt till det bästa. Sådant sker bara i teoretiska ekonomiska modeller. Verkligheten fungerar mer som ett biologiskt system, alltså ganska ungefärligt. En massa mer eller mindre väl samordnade småbitar skall på något sätt hålla en levande organism gående och vid hälsa. Ibland blir det väldigt bra, ibland blir det sådant kaos i systemet/organismen att sjukdom eller kanske till och döden inträder. (Därmed inte sagt att samhället, där ekonomin finns, är ett biologiskt system. Men man kan dra vissa tankeväckande paralleller i alla fall.)

Att prissystemet för olja larmar först när krisen redan är ett faktum är en indikation på att priser inte alltid räcker för att leda samhället rätt. Med tanke på att varningar om att något var fel har kommit under årtionden kan man skärpa anklagelsen ytterligare: prissystemet kan få folk att fatta mycket olämpliga beslut, beslut som är dumma även ur deras egna snäva intressen på sikt. Varför? – Därför att det kortsiktigt ser lönsamt ut, och det är besvärligt att ändra ett framgångsrikt beteende idag för att det möjligen kan var skadligt i morgon. ”Stigberoende” kallas detta – man lufsar på längs den gamla vanliga vägen så länge det går, och hoppas att det skall vara för evigt.

Vid sidan av energi kan vi fundera över den ännu viktigare maten. Vad är det vi stoppar i oss, är det verkligen rätt saker? Eller bör man vara betänksam över exempelvis den fetma som sprider sig över världen?

Mat är liv och mat är hälsa. Men maten är också storföretagsamhet, och det är billigare att producera lättuggad smörja med smakessenser än riktig genomarbetad mat. Maten skall smaka bra men också ge oss den näring vi behöver och inte orsaka framtida kroppsliga besvär – det är väl en rimlig begäran? Ur den synpunkten borde priserna styras om så att nyttigheter gynnas och onyttigheter kostar mer, oavsett bakomliggande affärsintressen. (Borde är givetvis en värdering, en ultraliberal tycker förmodligen att folk kan få stoppa i sig vad som helst hur som helst.)

Antingen kan man subventionera de företag som producerar nyttig mat eller lägga på någon form av skatt eller avgift på onyttigheterna. En ekonom kanske skulle säga att den sistnämnda lösningen ändå inte gör att prisbilden förvrids, utan snarare tvärtom. Om man gör ett extra påslag på skadliga matvaror (eller faktiskt vilka skadliga varor som helst) kan man se det som att samhället tar ut en avgift för de skador som varan orsakar. Resonerade man på det sättet vad det gäller alkohol skulle man kanske kunna räkna in enorma hälsovårdskostnader i spritpriset.

En variant på det här tänkandet finns inom miljöområdet, med principen ”nedsmutsaren betalar”. När en firma som tjänar bra på en miljöskadlig verksamhet tvingas betala för skador som drabbar andra kommer vinsten att minska. Kallas Pigou-skatt efter en engelsk ekonom som råkade heta Pigou. Vid svåra skador kanske vinsten förvandlas till förlust och tillverkningen måste upphöra.

Ur samhällelig synpunkt kan man nog fixa till en del med hjälp av skatter, avgifter och subventioner. Men här finns samma problem som jag funderade på i föregående inlägg: hur man än mixtrar med prissystem så kommer resultatet i efterhand. Kan man med prissystem sätta stopp för problemen innan de uppstår? Och finns det inte problem som är så svåra att rent sunt förnuft säger att man inte kan sitta och vänta på att ”signaler” skall tala om vad som är rätt eller fel?

Prissignaler som krislösning?

Igår skrev en kille vid namn Ragnar Roos om oljepriset på Dagens Nyheters inre ledarsidor. Han är full av förtröstan:

Omställningen bort från oljeberoendet måste snabbas på. Nu gör marknaden en stor del av jobbet. De höga priserna sätter igång positiva dynamiska processer. Det blir lönsammare att utveckla alternativa energikällor. Kraven ökar på att göra bensinsnålare bilmotorer. Och godstrafik med järnväg kan stärka sin konkurrenskraft mot lastbilstransporter.

Det är bättre att prischocken blir kännbar redan nu än att den slår till först längre fram. Ju mer abrupt väg bort från oljesamhället, desto större blir problemen.

Själv är jag mer skeptisk. ”Nu gör marknaden …” skriver han som god liberal. Jag tror jag fattar det bakomliggande resonemanget, för det är elementär nationalekonomi. Minskad tillgång eller ökande kostnader för att ta fram en vara gör att dess pris stiger. Därmed faller efterfrågan, och utbud och efterfrågan kommer i balans. Prismekanismerna gör att utbud och efterfrågan regleras och samhällets resurser utnyttjas på bästa sätt.

Men detta nu … . Varför inte för länge sedan? Prissystemet har lett världen åt helsicke i många år just därför att oljan har varit billig och lätt att komma åt. Därför har det inte funnits särskilt stora drivkrafter för att på förhand få bort världsekonomin från oljeberoendet. Först måste det bli kris, sedan kanske något händer. Ur neoklassisk nationalekonomisk synpunkt är det logiskt, men ur normalmänsklig logisk synvinkel …?

Oljeberoendet är en av mänsklighetens stora frågor, men marknaden och dess politiker visade sig oförmögna att arbeta förebyggande. När oljan var billig kändes inte tvånget att skapa positiva dynamiska processer. Detta är i själva verket ett mycket allvarligt systemfel. I ett av de viktigaste ekonomiska områdena har prismekanismerna inte visat sig vara tillräckliga. Vill det sig riktigt illa har prissystemet inte reagerat trots att vi kanske har passerat en tröskel där klimatförändringarna börjar skena på ett okontrollerbart sätt. Då kanske det inte hjälper med några positiva dynamiska processer.

Elitklasser?

Elitklasser? Jag har aldrig varit riktigt förtjust i den typen av argumentation därför att det finns en dum socialdemokratisk tendens att röra ihop två saker: dels skolor för ”eliten”, för barn med penningstarka föräldrar och där ungarna inte behöver vara särskilt skärpta, dels skolor som tar hand om barn och ungdomar med särskild begåvning åt något håll. Föräldrarnas förmögenhet säger inte så mycket om vad du har i skallen, det borde vara ganska enkelt att förstå. Det här handlar om pedagogik, och egentligen handlar det också om att vara snäll mot människor.

Som jag ser det har skolan två viktiga uppgifter: dels att i massomfattning lära ut saker som eleverna inte kan, dels ta hand om och hjälpa elever att vidareutveckla särskilda talanger. Det här är svårt, det ställer krav på pedagogik (och kostar därmed en massa pengar) men det är viktigt för samhällets utveckling. För man vet ju aldrig i förväg var den speciella begåvningen dyker upp. Ibland visar den sig av sig själv ganska fort, ibland kan det kanske krävas en skarpsynt omgivning som ser möjligheterna.

Det finns dock en tredje viktig uppgift för skolan, nämligen att se till att människor från olika grupper i samhället möts på lika villkor och får möjlighet att förstå varandra. Ett demokratiskt uppdrag således. Här stöter man ihop med principen om att ta särskilt hand om vissa elever, för det kan verka som man bryter mot principen om lika villkor och behandling. Detta kan leda till det tråkiga resultatet att elever som är intresserade av studier av det ena eller andra hamnar i någon slags terrornästen som domineras av elever som absolut inte är intresserade av någonting annat än att försöka sabotera undervisningen. Ta skandalhistorien i Sjöbo för ett tag sedan.

Frågan är: vems sida står man på? Jag råkade vara en studieintresserad elev och jag står på min egen sida. Jag tror ändå inte att jag är ensam på den kanten. Nu tvivlar jag på att jag skulle ha varit kvalificerad för någon av de klasser för toppresterande elever som man tänker sig idag, men bättre pedagogiska handtag hade nog varit till hjälp. Och inte skall de ambitiösa tvingas att i den omedelbara närmiljön uthärda ligistgäng som inte hade tolererats på en vanlig arbetsplats. Detta även om ynglen kan uppvisa alla existerande bokstavskombinationer! I en sådan miljö har man svårt att lära sig även det man normalt borde ha lätt för. Vem har nytta av det?

Antagligen tror en del vänsterfolk att likriktning med kaos är en socialistisk linje. Det är tvärtom. I den grundläggande socialistiska teorin finns idén om att människor skall kunna utveckla sina olika talanger. Ta fasta på det. Då kan vänstern få en skolpolitik för framtiden, bortom Björklunds snäva klassintressen.

En intressant bloggpost av en ung syndikalist finns här.

Hotas Federley av klasstryk?

Det handlar om förslaget om att Försvarets Radioanstalt FRA skall få lagra all elektronisk kommunikation som passerar landets gränser för att möta diffusa ”hot”. För riksdagsledamöter som påstår sig vara emot totalitära modeller där hemliga polisen snokar överallt borde det vara lätt att rösta nej till ett sådant förslag. Så är det dock inte. Här en artikel från Sveriges Radios hemsida:

Den ende borgerliga riksdagsman som förra året la ner sin röst eftersom han är emot avlyssningen, han lär inte göra det igen. Centerpartisten Fredrick Federley vill inte ställa upp på en intervju, men säger på telefon till Ekot att konsekvenserna av att inte följa partilinjen blev för jobbiga.

Hur kommer detta sig? Har Federley blivit hotad med klasstryk om han inte ställer upp? Eller kanske ännu värre – att bli struken från valbar plats på listorna till nästa riksdagsval?

Hur mycket civilkurage har man rätt att vänta sig av en riksdagsledamot? Egentligen är väl exemplen på sådant mod ganska sällsynt. Man får gå tillbaka till 1950-talet när folkpartisten och varvsarbetaren Ture Königson lade ner sin röst om ATP för att hitta ett, tror jag. Och frågan idag borde egentligen gå till alla som tänker rösta för förslaget.

Oscar Swartz har skrivit en del om FRA-lagen på sin blogg. I det senaste inlägget har han förhoppningar om att en presskampanj skulle kunna sätta stopp för den, genom att exempelvis Expressen slog på stora trumman och körde en artikelserie.

Jag har en känsla av att Oscar missar en annan skapelse i de här sammanhangen, en struktur som gör att det är mindre troligt att det blir en kampanj. Numera heter den Styrelsen för psykologiskt försvar. Förut var det Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Där sitter de stora och viktiga journalisterna med på ett hörn och försvarar rikets säkerhet. Säkert känner de sig som speciellt insatta och gynnade och vill inte gärna störa de goda relationerna med myndigheterna. En sorts kompiskorruption alltså mellan chefredaktörer och ämbetsmän. Man kan väl inte bli ovän med snubbarna som man groggar med tillsammans på beredskapsövningarna!?

Traditionerna går tillbaka till myndigheternas styrning av pressen under Andra världskriget. På den tiden fanns det dock mer tidningar, och några var mer eller mindre olydiga. Idag är nog pressen så strömlinjeformad och nedslimmade att det inte lär höras mycket därifrån. Däremot kan motröster höjas i bloggosfären – just den del av ”den globala byn”, den som FRA vill snoka i ifall Jöns Jönsson i Blomstermåla skulle visa sig ha terroristiska eller andra kriminella böjelser.