TV – för de mossiga. Men här är ett tips i alla fall.

Medelåldern för TV-tittarna i USA är nu uppe på 50 bast påstås det här. De yngre generationerna vill ha något piggare än den gamla ång-TV:n verkar det. Själv väntar jag bara på att den gamla TV:n därborta i hörnet skall packa ihop så att jag kan slänga ut den och få plats för en bokhylla till. Dessvärre saboterar jag den intentionen genom att inte knäppa på den särskilt ofta, inte ens varje dag. Och en TV som sällan är igång lär hålla länge. Då spar man lite el dock.

Ett tips för måndagskvällen: Foyle’s War på ettan. Bra engelsk kriminalserie. En gång i tiden var nästan alla engelska serier som kom hit bra, men man har drabbats av massproduktionens förbannelse även i England. Och sådant är inte bra för kvaliteten. Den här är dock bra med en trovärdig (antar jag) bakgrund i England under Andra världskriget.

Bra serie, den kan du titta på med gott samvete. Man kan till och med ignorera att skådespelerskan till vänster heter Honeysuckle Weeks. Det är tydligen det riktiga namnet till råga på allt.

Alltså: kolla in Foyle’s War ikväll hellre än USA-kriminalarna med sina ansträngda osannolika intriger på femman. Foyle behövde minsann inga jättelabb för att lösa problemen, han körde med de grå cellerna.

Och for God’s sake, spola de där töntnissarna i Midsomer, om du nu inte nödvändigtvis måste ha väldigt ansträngda mordintriger att våndas över! Fanns det bra tidiga avsnitt i den serien så har man nu sjunkit så djupt i dyn att man undrar om inte nästa avsnitt skall utspelas i Kina.

OK, du kan titta på de här tomtarna och tycka att det är fantastiskt bra med alltihop. Då har du förmodligen en så positiv syn på livet att inte ens en spik i foten verkar vara något större problem!

Reklam, konsumtion, glaskross

En bild jag tog på Ringvägen i morse. Två saker: en man på en reklamaffisch som omfamnar det käraste han har (sin bil – snacka om psyko!) och en grundligt sönderslagen ruta i någon slags (telefon?)kiosk. Klicka på bilden så syns det lite tydligare.

Vi kan ju använda det där för att fundera vidare, och anknyta till vad Lena Adelsohn Liljeroth med flera skriver om reklamskatten i DN idag. De vill avskaffa den. Enligt dem

är reklamskatten ideologiskt feltänkt. Reklam är en del av företagens marknadsföring, som är en central och nyttig del i marknadsekonomin – inget som ska straffbeskattas.

En skatt blir inte ett straff för att man lägger till straff före skatt, det är ett retoriskt knep att orda om straffskatt. Dessutom bör företagen vara allmänhetens tjänare och inte dess herrar, vilket läsaren kan fundera på medan läsandet av detta inlägg (eventuellt) fortsätter.

Varför finns reklamfinansierade media? De kan ha hög eller låg kvalitet, men de har ändå ett överskuggande mål: att leverera läsare till reklamen. Uppfylls inte det målet kan de inte existera. De som köper reklamplats förväntar sig att reklamkonsumenterna skall konsumera deras varor eller tjänster. Inte något konstigt med det, om det inte vore för den tid vi lever i. Den kännetecknas bland annat av:

  • Ett dj-a stort ekologiskt fotavtryck där vi sliter ner det kapital som Jorden utgör i stället för att klokt och gott leva på räntan. Resurskris med andra ord.
  • En klimatkris som åtminstone delvis kan knytas till mänskliga aktiviteter
  • Ett samhälle med allt större frustration, vilsenhet, energi som inte har någonstans att ta vägen.

Dessutom påstår (som jag nog redan tidigare påpekat) även neoklassiska nationalekonomer att ju mer vi konsumerar desto mindre blir tillfredsställelsen av ytterligare konsumtion. Att svenskarna är gnälligare idag än på femtiotalet kan vara ett tecken på att det verkligen fungerar så.

Jag vet inte hur betydelsefull reklamskatten är i sig, men man kunde ju ta en diskussion ur flera synvinklar (ekonomiska, filosofiska och moraliska exempelvis) om hur lämpligt det är i idag att vidta åtgärder som syftar till att driva fram mer konsumtion. Det hjälper oss inte att bygga samhället resurssnålare och mänskligare, snarare förmodligen tvärtom. När det finns klara misstankar om att tillväxtsamhället växt över gränserna för vad som är hållbart finns det goda skäl att hålla igen. Detta uppskattas förmodligen inte av enskilda vinstmaximerande företagare, men som jag skrev ovan skall de inte vara våra herrar utan våra tjänare. Det finns inget som säger att det som är bra för den enskilde företagaren är bra för samhället i stort. De skall inte kunna jaga oss överallt och tjata om att vi skall köpa.Om man skall följa Alliansens linje är det ju inte önskvärt att vi sätter upp ett anslag på brevlådan om att vi inte vill ha reklam. Frågam är om inte de reklamfria zonerna i samhället bör utökas.

Examen utan ansträngning – bra va?

Var det inte någon svensk minister – hette han Littorin? – som skaffade en fin examen per postorder från USA? Några tycker det är taskigt. Själv sprang jag ut och in i skolan i åratal, grubblade över böcker, svettades på tentor, kämpade med uppsatser för att till slut få titulera mig pol mag. Men: varför, när det finns enklare vägar?

New York Times skriver om förslagna företagare i diplomfabricering – diploma mills. I stället för att gå jobbiga omvägar kan man lika gärna hosta upp några tusen och få diplom i vilka ämnen man nu tycker är intressanta. Nu verkar myndigheterna i USA inte riktigt gilla det här. Man har hittat en del offentligt anställda med diplom från dessa tvivelaktiga diplomfabriker. Numera kan de jobba över hela världen tack vare nätet och kan vara svåra att få stopp på. Det räcker med några förslagna skojare, lite nätkunskaper och hur man bygger snygga hemsidor, och så bör man väl ha kontrakt med en bra tryckare för att få fram vackra och förtroendeingivande diplom – så kör man igång!

Astronomi är intressant – kan man få bli doktor i astrofysik för några tusenlappar? Jag har faktiskt läst några böcker i astronomi och känner igen Karlavagnen när jag ser den.

Diktaturer. Ofta sjaskiga och småttiga

Förhoppningsvis har vi kommit över det stadium i debatten där man kan ropa ”Hitler” i vilken fråga som helst och anse sig som vinnare. I kölvattnet av FRA-debatten larmas det om Sovjet och DDR, däremot mindre om nazityskland (varför?). Motvallsbloggen har givit intressanta synpunkter om hur några gamla diktaturer dras upp på ett föga historiskt sett och jag vill fylla på litegrann.

De flesta diktaturer är inte enormt smarta och storslagna. De kan ofta vara sjaskiga och småttiga. Eller om de är storslagna kanske de inte är smarta eller tvärtom. Och för att göra det ännu knepigare: många som kallar sig demokrater är utan vidare beredda att acceptera diktaturer. Man behöver inte gå utanför Europa för att bevisa detta, och jag kommer att hålla mig inom Europa i det här inlägget.

För att ta det sista, om att acceptera diktaturer: bland NATO:s grundare fanns den äldsta fascistiska diktaturen i Europa, nämligen Portugal. Grekland kastades inte ut från NATO trots militärkuppen 1967 och Spanien hade någon sorts hängavtal med pakten. I Turkiet kunde våldsamma militärjuntor ta över utan att NATO reagerade. Flera av de formellt demokratiska grundarna av NATO ägnade sig åt blodiga kolonialkrig – kan kolonialister anses vara rumsrena demokrater? Att inte Portugal, Grekland, Spanien eller Turkiet dras upp idag beror nog dels på att dessa diktaturer är lika bortglömda som de koloniala massakrerna, dels att de tillhörde den sjaskiga och småttiga kategorin och inte anses kunna bevisa någonting. Själv minns jag namn på ledare för tre av de fyra diktaturerna, men hur många gör det idag? Säger namnet Franco dagens ungdom någonting, eller Salazar, Patakos eller Papadopolous?

Gör man en lista över diktaturer i Europa utanför Sovjetunionen under tiden mellan de två världskrigen blir den lång. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Ungern, Österrike, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien, Albanien, Grekland, Italien, Spanien, Portugal. Till detta kommer kolonialmakterna Frankrike, England, Holland och Belgien som visserligen tillämpade demokrati på hemmaplan (fast kvinnlig rösträtt saknades i Frankrike) men bedrev kolonialt förtryck. När England och Frankrike sålt ut Tjeckoslovakien 1938 uppstod ytterligare en diktatur: Slovakien.

Några av dessa stater hade karismatiska ledare som Hitler och Mussolini, men mest tycks det ha rört sig om grå tråkmånsar utan större visioner. Ibland brukar man (som synonym till diktatoriskt?) kalla deras styren för ”auktoritära”.

Varken Franco eller Salazar var några lustigkurrar eller kända för storslagenhet, och vad det gäller en del av de andra länderna kan jag inte ens klämma ur mig namnet på någon ledare. Det tyder på att de inte satt några större spår i historien. Att jag vet att Litauen hade en ledare som hetter Smetona beror bara av att det påminner om den fine tjeckiske tonsättaren Smetana.

Smetona från Litauen – skall vi kalla honom ”auktoritär” eller ”diktator”?

Motsvarande figurer till Smetona i Estland och Lettland har jag inte en susning om. I Polen satt det en militärjunta styrd av överstar i slutet av 30-talet. Här kan vi ta det där om sjaskig och småttig: hur många vet att Polen och Ungern samarbetade med Tyskland 1938 för att stycka Tjeckoslovakien och fick lite land som tack för den nesliga pakten? – Man kan ju säga att Polen fick betala dyrt 1939 för det man norpat åt sig 1938!

I Ungern hade man en riksföreståndare som hette Horthy och alla balkanstaterna var monarkier. Kung Zog I av Albanien kom dock på kant med Italien och italienarna tog helt enkelt över Albanien och införlivade det i sitt tänkta medelhavsimperium. När Mussolini sedan försökte ockupera Grekland åkte han dock på storstryk och fick be tyskarna om hjälp.

Amiral Miklós Horthy, Ungerns riksföreståndare

Vad drar man för slutsats av det här för dagens situation? Att det är tjatigt med det begränsade antal diktaturer som dras av folk (ofta med mediokra historiekunskaper dessutom) när man skall bevisa det ena eller andra. Kanske att fula sidor hos demokratierna bör granskas närmare? Kanske att det behövs bättre kunskaper om hur de ”auktoritära” regimerna vid sidan av Tyskland och Sovjet fungerade under mellankrigstiden. En regim av den typen kan uppenbarligen se ut på många olika sätt, men finns det några generella mönster som går igen och som man bör se upp för? Kan man hos Alliansen eller socialdemokraterna hitta drag som gör att de skulle kunna platsa bland de ”sjaskiga och småttiga”? Hur passar sverigedemokrater in i ett sådant mönster? Detta är mer angeläget än att att tjata om att man inte får upprepa historiska tilldragelser som ändå inte kan upprepas. Ta det sista som en släng åt ”Forum”.

Not i efterhand:
Den som tror att Mussolini var en italiensk pajas bör betänka att han var populär inte bara bland den italienska borgerligheten utan även utanför landet för att han städade upp i Italien, att han bedrev anfalls- och gaskrig och nog kan jämföras med Saddam Hussein. (Har noterat detta för länge sedan och där finns hänvisning till ett ännu äldre inlägg där jag uttryckligen dissar alla försök att jämföra Saddam med Hitler.) Mussolini var storslagen men inte helt smart i skallen. Hitler var bådadera – intelligens och storslagenhet behöver som synes inte gå hand i hand med ett sympatiskt beteende.

With a Huff and a Puff

Den superfyndiga titeln till det här inlägget kom för mig när jag fick syn på en nättidning som det ibland talas om på bloggen Det progressiva USA. Den heter The Huffington Post, beroende av att tanten som hittade på den heter Arianna Huffington. Nu kanske du fattar: With a Huff etc … ?

Man får en massa nyheter från USA som är vinklade åt det liberala hållet – jag har inte fått något intryck av att herrar som G W Bush eller John McCain är särskilt populära på den här sajten.

Det kan vara intressant att titta in där då och då för att få synpunkter från den mer civiliserade delen av USA. Som ett nyhetsbrev med nyheter som ”gammelmedia” inte skrivit om. En ”lustig” post där handlar om gangsterföretaget Blackwater som ju leds av någon sorts kristen högergynnare. Några USA-soldater dog i Afghanistan när deras flygplan som kördes av Blackwater rände in i ett berg. Änkorna försöker stämma företaget som ansvarig, men nu hävdar Blackwater att eftersom det här hände i Afghanistan så bör man döma efter den lokal islamiska sharia-lagen! I sharia verkar företag inte ha något ansvar för vad som händer deras anställda. Med tanke på att USA annars försöker få sina egna lagar (eller brist på lag) att gälla överallt är detta en intressant vändning. Och att kristna försöker gripa till den islamiska rätten är dubbelt kufiskt – men USA är ju möjligheternas land!

Den baltiska krisen fördjupas

Tidigare i juni skrev jag om den ekonomiska krisen i Baltikum, och nu är den på tapeten igen. I Dagens Nyheter skriver Schück om den svenskliknande situationen därborta: Estland, Lettland och Litauen har så att säga målat in sig i ett hörn, ungefär som när Sverige hade fast kronkurs.

Likheten med Sverige för drygt femton år sedan är en ekonomi som går in i väggen. Hög inflation och fast växelkurs har tillsammans en förödande inverkan, där det krävs åtskilliga år med svältkost för att ändra läget till det bättre. Det är inget som man önskar de baltiska länderna, som tvärtom behöver fortsätta på sin snabba väg uppåt.


Man skulle behöva ändra valutakurserna. Men nu är kurserna låsta eftersom regeringarna vill kvalificera sig som euro-stater. Lettland har gjort det på ett sätt så att man någorlunda enkelt skall kunna dra sig ur, men Estland och Litauen har bundit upp sina valutor till euron så att det nästan är omöjligt att slingra sig loss. I en värld där allt flyter är det inte så smart. Man har låtit ideologiska överväganden vara viktigare än hänsyn till vad de lokala ekonomierna verkligen klarar av. Som Schück skriver kan obalanser av baltisk typ uppträda i ekonomier som växer snabbt, men då måste det finnas säkerhetsventiler – de baltiska regeringarna har låst ventilerna ordentligt, och det kan göra krisen betydligt värre än vad den skulle behöva bli.

Å andra sidan: eftersom mycket av lånen i Baltikum har givits i euro kommer fallande kurser göra dem ännu dyrare att betala tillbaka. Nu är det byggkris därborta, tillväxttakten är ner mot noll, svenska banker är inblandade genom stora krediter …

Och inte nog med det, när vi tittar på svenska förbindelser: När det var oroligt i Estland förra året skickade Sverige över polisutrustning skriver DN. Är detta ett sätt att hjälpa en vän i nöden, eller i själva verket ett sätt att jobba fram ett system där EU-stater hjälper varandra att slå ner interna protester? Det kanske räcker med att kalla de som protesterar ”terrorister” så är det bara att slå till? Väldigt mycket accepteras ju numera om det etiketteras som ”kamp mot terrorismen”.

Formellt handlade kravallerna i Talinn om att man flyttade en staty till minne av sovjetarméns befriande av Estland från tyskarna, men det är givetvis mycket annat som spelar in. Men även om man bara ser till statyn var det dumt och klumpigt att uppträda på ett sätt som att det inte spelade någon roll att massor av sovjetmedborgare stupade i Estland. Det gav missnöjda ryska nationalister i Ryssland och eftersatta ryssar i Estland något att bita i och bidrog till sämre stämning i en tid när man borde arbeta för att minska de dåliga känslorna mellan folken. Hur som helst är det något man bör vara försiktig med att dras in i.

Volvos värde varar … vacklar …?

State of the art från automobilfabriken på Hisingen?

I eftermiddags samtalade jag en stund med en herre som jag känner flyktigt. Han menade att Volvos bilar gör av med för mycket bensin och att Mercedes är bättre.

Bloggarkollegan Jinge skriver om samma sak, men med saltare språkbruk.

För en del år sedan sade en miljöpartist att man lika gärna kunde lägga ner den där gamla bilfabriken på Hisingen (eftersom vi var på väg in i det postindustriella samhället).

Det kanske var vid samma tid som bensinmotorn kunde fira sin hundraårsdag – på radion var det någon som hävdade att det var en skandal att man inte kommit på något bättre under den tiden.

Vad drar vi för slutsatser av detta, nu när det är oroligt på Volvo och hot om stora avskedanden? En kan vara att Volvo inte har hängt med, att man kanske sitter där med gammal teknik medan världen rusar vidare. För att göra saken värre så sitter man med ägare i utlandet som också är i kris. Soppan blir dyrare och då blir det kris, särskilt för fabriker som envisas med att tillverka stora och bensinslukande vagnar. En allmän ekonomisk recession (eller hot om sådan) gör situationen ännu knepigare.

Om man tänker radikalt: vore det inte bättre att skära ner biltillverkningen radikalt och i stället se till att flaskhalsarna i produktionen av vindkraftverk eliminerades? Det behövs en massa industriell kapacitet även i det ”postindustriella” samhället och det vore tokigt om den missköttes. (Jag har funderat om den saken tidigare här.) Skall man bygga om världens samhällen för att kunna möta klimat- och bränslekriserna behövs det mängder av nya smarta trafiklösningar. Ett kommunikationsföretag som Volvo kanske skulle kunna göra en insats där med allt sitt kunnande – men vill man? Nu tar jag mitt sista minne för dagen:

En storpamp på Volvo intervjuades med anledning av att någon uppfinnare utanför firman hade hittat på något som skulle kunna vara bra i biltillverkningen. Vad jag minns så sa den dumme fan ungefär att om det hade varit en smart lösning så hade man redan kommit på den själv. Och den attityden är ju, som alla (?) förstår synnerligen oklok. Även om man för det mesta verkligen är bäst är det smart att titta på vad som händer utanför den egna tomten. Det vet man till och med i utländerna där man uppfunnit termen NIH – Not Invented Here – för den attityden. Grejor som är NIH vill man inte ha med att göra eftersom man själv vet bäst (tills högmodet har drivit en över konkursens brant)!

Krugman om egnahem i USA

Det här är Frank Lloyd Wrights berömda Fallingwater någonstans i Pennsylvania (tror jag). De flesta egnahemsägare i USA bor nog i något enklare skapelser till hus.

Det kan verka klart vilka som företräder statlig intervention i ekonomin och vilka som inte gör det: vänstern är för, liberalerna mot (och förr var högern för, men den sortens höger finns knappast mer).

Verkligheten är, som man säger, ofta mer komplicerad. Jag hänvisar till en kolumn av ekonomen Paul Krugman i New York Times. Han skriver om bostadsfrågan i USA och undrar (detta är tydligen provokativt därborta): bör verkligen alla äga sin bostad? Och när den frågan diskuteras nämns några intressanta fakta om hur politiken i USA styr folk mot egnahemmet, vare sig det är vettigt eller inte. Man kanske kan tänka på det för Sverige också.

  • Räntan på huslånet är avdragsgillt, men inte hyran du betalar. Detta innebär att de bostadssökande förs mot egnahem genom ekonomiska styrmedel, inte för att det skulle vara det bästa boendet i alla lägen. Annars skulle man ju kunna tänka sig att staten skulle vara neutral. Men regeringarna i USA har inte varit neutrala. Av ideologiska skäl har man velat få in folk i egna små lådor. – Hur skulle det se ut om staten var neutral och lät ”marknaden” ordna det här?

Men det är mer än så:

  • Det finns statligt stödda institut (Fannie Mae, Freddie Mac, Federal Home Loan Banks – den sista är den enda som låter seriös) som skall fixa billiga lån till husköpare. Den som vill hyra får inte någon hjälp. Ännu mer styrning bort från hyresboende. Eller skall vi till och med säga ”diskriminering”?

Ytterligare några punkter:

  • Att köpa hus innebär en ekonomisk risk. Krugman uppskattar att tio miljoner hushåll sitter på lån som överstiger värdet av deras hus. Inte så kul om man tvingas sälja eller om man vant sig vid att finansiera sin konsumtion genom lån på huset. Hyr man finns inga sådana frestelser.

  • Att äga sitt hem betyder att man blir mer låst om man vill flytta till ett nytt arbete på annan ort. Särskilt i Florida och Californien är folk trängda mellan lågkonjunktur som borde få dem att flytta och egnahemmet som är svårt att sälja. (Intressant argument – en gammal svensk socialkonservativ politiker i Västmanland nämnde denna låsning som ett bekymmer redan på 30-talet, på tal om egnahemsrörelsen i Sverige.)

  • Stadsutglesning (”urban sprawl”) är också ett växande problem i och med att den utspridda bebyggelsen gör kommunikationerna allt dyrare. Småhus sprids så att invånarna måste ha bil för att klara sig. Men det upplägget håller inte när oljan blir dyrare hela tiden. Jag antar att det är en faktor som kommer att tvinga USA att börja planera för tätare städer och offentliga kommunikationer igen. Men det kommer att bli dyrt, och det kommer att bli plågsamt.

Alltså: det är OK att folk äger sina hem när det fungerar bra för samhället i stort. Men när man av ideologiska skäl vill göra husägare av miljoner människor som skulle må bättre av en bra hyreslägenhet är det inte OK. Det är en offentlig styrning som kommer att ge dyra kostnader (som betalas av folk i allmänhet men inte av de politiker, tjänstemän och företagare som drivit processen så extremt). Det är en av läxorna av den nuvarande krisen i USA: all offentlig intervention är inte bra även om den på papperet verkar vara välvillig.

(Om någon skulle invända att den nuvarande regimen i USA är konservativ och därmed benägen att intervernera i samhället skulle jag direkt invända att den misskötsel man driver mot det civila samhället sannerligen inte är konservativt – det är anarkoliberalism eller vad man skall kalla det. Hanteringen av New Orleans är väl det mest skriande fallet.)

En varning i god tid!

Du har väl tänkt på … ATT DET BARA ÄR ETT HALVÅR KVAR TILL JUL! Till den riktiga svenska julafton alltså, och inte utländska påfund som verkar kunna inträffa nästan när som helst. Med andra ord: börja plita på listor för julklappar och julkort, förbered julmaten, ladda upp för att riktigt kunna njuta av den härliga julskyltningen när den börjar någon gång i månadsskiftet oktober-november, boka upp julbordet (om det inte redan är för sent), köp köp köp … !

… och en fridefull jul till er alla!

Hanne är upprörd

Det är nästan komiskt med dessa personer som i dagarna springer omkring och är upprörda och fläker upp sina tilltufsade liberala egon i kölvattnet av FRA-omröstningen. Plötsligt har verkligheten ramlat ner i skallen på idealisterna, och den var inte vacker att skåda. Ta Hanne Kjöller i Dagens Nyheter exempelvis.

Vi är många som skakar på huvudet och som fortfarande i något slags chocktillstånd frågar oss hur det här kunde hända.

Illa, illa … .

Borgerligt självmål är rubriken både i pappers- och nätupplagan på Kjöllers klagan. Men i den senare har en provocerande underrubrik försvunnit: Ska vi rösta på Ohly nu? Det kanske var för magstarkt även när förtvivlan nu ropas ut offentligt och de sörjande klär sig i säck och aska? (Lars Ohly är väl närmast en snäll socialliberal, så vem skulle ha något emot att rösta på honom?)

Det som började med en myndighet som sökte en arbetsuppgift, som fortsatte med en departementspromemoria under den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund och som krafsades ihop till en proposition av dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg, snabbt, snabbt så att inte Integritetsskyddskommittén skulle hinna före med sitt betänkande och sina invändningar – är nu verklighet. Det är overkligt.

Nej, Hanne lilla: det är verkligt! Jag undrar om inte vilken organisationsforskare som helst, som Parkinson med Parkinsons lag exempelvis, hade kunnat tala om att organisationer har en klar tendens att bita sig fast i tillvaron och dessutom försöka expandera. Just expansionen bevisar ju att den behövs (även om den egentligen är meningslös eller till och med skadlig)! Har organisationen sedan politisk uppbackning på hög nivå är det bara att tuta och köra!

Hur gick det till när en borgerlig majoritet i fredstid fattar ett beslut att börja massavslyssna vanliga människor som inte är misstänkta för något brott? Hur gick det till när en riksdagsmajoritet klubbade igenom ett beslut som strider mot åtminstone en av våra grundlagar (Regeringsformen, kap 6, § 2)? Hur gick det till när flera av de unga liberaler som sitter på personliga mandat från många av oss bara vek ned sig?



Tja, i den mån det inte finns väldigt hemliga förfaranden bakom dubbla kulisser vet vi väl ändå hur det gick till. Partiledargänget satte sig på röstboskapen i Riksdagen eftersom de visste att risken för bakslag är måttlig. (Bakslag inne i Riksdagens plenisal – inte ute bland folket – får jag väl förtydliga, för där har man ju åkt på pumpen.) Man kan gissa på påtryckningar från USA och från vissa svenska myndigheter, men i stort sett har väl processen varit öppen. ”Det kunde gå till …” därför att flertalet svenska riksdagsledamöter är räddare för partipiskan än för att bryta exempelvis mot en eller annan grundlag eller mot internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter eller mot sans och sunt förnuft.

En aspekt som jag inte sett men som kan vara viktig, är att den borgerliga opinion som nu är upprörd inte var det när fuskregeringen öste ut anklagelser om enormt fusk i socialförsäkringssystemen – och har fortsatt med det trots att man inte kunnat framlägga några bättre bevis än diverse ”gissningar”. När regeringen upptäckte att man kunde jaga arbetslösa och sjuka utan att få rejält fan för det var det lättare att gå upp på den här nivån där alla är misstänkta för … tja, för vad som helst verkar det. Det ger i själva verket en dålig bismak med ”liberaler” som nu skriker om övergrepp för att försvara sina ynkliga små fildelningar medan de höll käften när folk med allvarliga svårigheter utsattes för Maktens övergrepp.

Rösta på Lasse nästa gång Hanne! Han var minsann ute på Riksdagshusets trappa och blandade sig med den upprörda mängden. Det vågade ingen Allianshövding göra! Vad säga som avslutning? Kanske: liberalismen är död, leve liberalismen!