Uppsala ist eine Reise wert


Lördagen tillbringade jag i Uppsala, vilket inte är vardagsmat (inte ens helgdags-dito) för mig. Notera det myllrande folklivet på stadens gator klockan halv nio på morgonen! Eftersom jag hade gott om tid kunde jag strosa runt och fylla kameraminnet med intryck …


… som exempelvis detta exempel på hur det nya och gamla lutar sig mot varandra i lärdomsstaden – gamlingen kanske skulle må bra av lite puts här och där?


Grand-iost!


Om Uppsala är känt för något är det väl gluntarnes vetgiriga skaror, och naturligtvis bör de ha någon gata eller gränd som sin egen!


Mitt egentliga mål denna dag – Humanistiskt centrum, en blandning av gammalt och nytt i lätt förvirrande arkitektur.


Det fiffiga med att ordna till en massa glas och nivåer hit och dit med fri genomblick är att man till slut nästan inte vet var man är – ute, inne, uppe, nere? Eller svävar man bara iväg på den humanistiska lärdomens lätta vingar?


Fasaden speglar träden på begravningsplatsen bredvid. Gruset på gravarna var välkrattat för övrigt. Glas, glas och åter glas i den moderna arkitekturen. Hoppas det inte är för mycket akademiska intriger därinne, för det kan ju lätt bli att man kastar sten i glashus!


Här har vi lite äldre, av många säkert uppskattad sextiotalsarkitektur – och på den tiden tyckte man tydligen inte att hela fasaden behövde vara som ett superkolossalt fönster. Det räckte med formgjuten cement.


Jag har inte mycket kunskap om det nya konserthuset i Uppsala men förstår att det varit omdebatterat på olika sätt – och det förstår jag.


Det ligger som en massiv klump vid Vaksala torg och är säkert inspirerande för de torghandlare som just höll på att packa ihop för dagen när jag tog bilden.


En interiör: halvmörk mystisk stämning som förstärks av det gula ljuset från bland annat det som jag antar är garderoben till höger.


Jag åkte inte rulltrappan upp för att kolla vad som fanns där uppe, men hade jag gjort det hade det väl känts som en färd på röda mattan. Listigt uttänkt, man far med VIP-mattan mot den kulturella upplevelsen.




Och till sist en klottervägg vid stationen. För det mesta är jag emot klotter, men här har man nästan lyckats med att få till något njutbart.

Afrika är stort


Här är en karta jag hittade på nätet nyss. Den visar att Afrika inte bara är ganska stort, utan väldigt stort. Notera att inte bara USA, Kina och Indien ryms inom Afrikas gränser, utan även Sverige, Norge och Finland, Argentina och Brittiska öarna. Delar av Afrika mår inte så bra idag (som nyhetsförmedlingen fungerar får vi sällan höra om när det verkligen går bra) men vågar man ändå vara optimist? Trots den pågående konstgjorda katastrofen i Somalia, det oroliga Kongo, misskötseln i Zimbabwe, inbördeskriget i Sudan etc etc? För att inte tala om HIV, torka och regn om vartannat vid fel tidpunkter, korruption, förtryck. utplundring … ändå skulle jag vilja känna optimism vad det gäller mänsklighetens vagga. För vad är alternativet?

Onödiga stater och Shanghaigruppen

När Kosovo blev självständigt gjorde jag tummen ner. Det är ju en enhet som inte har stora chanser att bli självbärande, i alla fall inte vad det gäller lagliga verksamheter. Jag är inte mer postitiv vad det gäller Sydossetien och Abchazien. De blir inget annat än bihang till Ryssland. Nu spelar man från rysk sida ut självständighetskortet för att NATO genom sitt agerande i Kosovo gav dem möjlighet att göra det. NATO räckte lång näsa åt Ryssland och nu gör ryssarna samma sak. Resultatet är två nya onödiga stater med tveksam framtid. Rysk annektering hade varit rättframmare.

Shanghaigruppen (SCO – Shanghai Cooperation Organization) hör man inte om så ofta, men det är en gruppering som inte kan viftas bort utan vidare. Medlemmar är Kina, Ryssland, Kyrgyzstan, Kazakstan, Tadzjikistan och Uzbekistan. Iran, Indien, Mongoliet och Pakistan är observatörer. Nu har man haft toppmöte i Dusjanbe, huvudstad i Tadzjikistan, och delar av omvärlden har väl förväntat sig att Rysslands energiska ingripande mot Georgien och erkännandet av Sydossetien och Abchazien skulle möta motstånd i gruppen. En svensk sammanfattning av vad som hände finns hos Ryska Posten, och sedan har jag slagit upp kinesiska Folkets Dagblad för att se om det fanns något där. Det fanns det, i form av ett uttalande från de sex ordinarie medlemmarna:

The leaders agreed that any attempt to solve problems by merely resorting to force could not work and would only hinder a comprehensive settlement of local conflicts, the declaration said.

A comprehensive solution to existing problems can be found only by taking into account the interests of all parties involved and including them all in the negotiation process rather than isolating any of them, said the declaration.

Any attempt to strengthen a country’s own security at the expense of that of others is detrimental to maintaining global security and stability, it said.

On the issue of South Ossetia, the SCO members expressed their deep concerns over the tension triggered by the South Ossetia conflict, and called on relevant parties to solve existing problems peacefully through dialogue, strive for reconciliation and push for negotiations.

Avståndstagandet från våld som enda medel att lösa konflikter bör väl i det här läget i första hand ses som en varning till Georgien och de som backat upp det georgiska ledarskapet. Kritiken mot makter som försöker stärka sin egen säkerhet på andras bekostnad verkar avse USA:s försök att ta sig in i Kaukasus och centralasien. Det lyser igenom också i det här citatet:

On the issue related to the creation of a global anti-missile defense system, they stressed that the establishment of such a system will not help in maintaining a strategic balance, runs counter to international efforts towards arms control and nuclear non-proliferation, and is not conducive to enhancing trust among countries and regional stability.

Asia Times skriver:

If the struggle in the Caucasus was ever over oil and the North Atlantic Treaty Organization’s (NATO’s) agenda towards Central Asia, the United States suffered a colossal setback this week. Kazakhstan, the Caspian energy powerhouse and a key Central Asian player, has decided to stand shoulder-to-shoulder with Russia over the conflict with Georgia, and Russia’s de facto control over two major Black Sea ports has been consolidated.

At a meeting in the Tajik capital Dushanbe on Thursday on the sidelines of the summit meeting of the Shanghai Cooperation Organization (SCO), Kazakh President Nurusultan Nazarbayev told Russian President Dmitry Medvedev that Moscow could count on Astana’s support in the present crisis.

Även Irans president Ahmadinejad deltog i mötet i Dusjanbe och gjorde (enligt Ryska Posten) en svidande uppgörelse med USA:s bombningar av Afghanistan. Afghanistans president Hamid Karzai som deltog som hedersgäst vid mötet och har också protesterat mot hur landsmännen bombas i bitar. – USA har svårt att kontrollera sina underhuggare numera, det är tydligt. Har för mig att jag såg för några dagar sedan att Irak slutit ett oljeavtal med Kina, och det är väl inget som Washington skulle vilja se. Vem som långsiktigt tjänar på den georgiska konflikten framträder nog först – på lång sikt, men de tidiga försöken att ensidigt utropa Ryssland till en isolerad förlorare verkar inte helt trovärdiga. Det är nog bara folken i själva konfliktområdet man kan säga är förlorare redan från början.

"En otäck sommar"

Sålunda skriver Konjunkturinstitutet

OECD-området befinner sig nu i en markant konjunkturnedgång. Den statistik och de indikatorer som kommit in om euroområdet de senaste månaderna har varit svagare än väntat. USA befinner sig redan i en lågkonjunktur och den fördjupas i år och första halvåret 2009. Tillväxten utanför OECD fortsätter att vara hög. Därför är den globala tillväxten betydligt starkare jämfört med den förra konjunkturnedgången 2001-2002.

Man drar slutsatsen att ”I år och nästa år utvecklas BNP-tillväxten svagt och svensk ekonomi går in i en lågkonjunktur.”

Och så tror KI att det blir bättre tider igen 2010. Det vet de/vi ingenting om. Vad vi vet är att det aldrig sker några exakta upprepningar av historiska händelser. Att länder som Kina och Indien och en del stater i Latinamerika fortsätter att utvecklas starkt är en ny företeelse som gör konjunktursvängningarna mildare globalt sett. Å andra sidan finns det klimat- och resursfrågorna som blir alltmer pressande och som kan förstöra alla prognoser, liksom nya politiska kriser.

Och om lågkonjunkturen i USA och Västeuropa fortsätter och förvärras kommer det att slå mot exportörerna i de nya industriländerna, i den mån de senare inte kan styra om produktionen mot hemmamarknaderna. Immuna mot våra dåliga tider är de nog inte.

Utsikterna verkar alltså ganska glåmiga, och på ledarsidorna i DN märks det verkligen tydligt idag. (Men vore det inte på tiden att de lärde sig att det var georgierna som utlöste det senaste kriget i Kaukasus?). Ledaren ojar sig över befolkningsutvecklingen i Europa:

Under 2000-talet kommer européerna att börja dö ut. Enligt EU:s statistikbyrås prognoser kommer antalet dödsfall att överstiga antalet födslar i Europa redan år 2015.

Invandring kommer dock att säkra en befolkningstillväxt fram till 2035, då den samlade folkmängden i EU beräknas vara 521 miljoner i jämförelse med dagens 495 miljoner. Men därefter räcker inte nettomigrationen till för att kompensera de sjunkande födelsetalen. Den europeiska befolkningen kommer att börja minska och vara nere på 506 miljoner år 2060.

… I mitten av 2000-talet kommer Cyperns, Irlands och Luxemburgs befolkningar att ha ökat med omkring 50 procent. Storbritannien, de nordiska länderna (utom Finland) samt Frankrike, Spanien och Belgien beräknas också växa, om än något mer blygsamt. Antalet svenskar förutsägs bli omkring 11 miljoner … .

I Östeuropa, Baltikum samt Tyskland kommer befolkningstappet att bli dramatiskt. Italien, Grekland och Holland hamnar på omkring plus minus noll.

Tja, vi får väl ta upp den gamla schlagern: ”Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans/ ju mer vi är tillsammans/ ju gladare vi bli!” Vilka är då ledarskribentens förslag till lösning av problemet (om det nu är ett problem att överbefolkningen minskar):

Den demografiska krisen måste angripas på tre fronter: ökad sysselsättning, ökad jämställdhet och ökad arbetskraftsinvandring.

Men varför inte ”ökad jämlikhet”, med andra ord att angripa de växande klyftorna i samhället? Folk är ju inte särskilt nöjda med att de rikare blir rikare (i alla fall inte den majoritet som inte är rik). Och dessutom borde man väl ta upp ”ökad produktivitet, ny teknik, kortare arbetstid, mindre förbrukning av ändliga resurser”?

Vänder man på bladet hamnar man hos Ragnar Roos som snudd på målar upp Ragnarök (borde inte den killen skaffa sig en kam förresten?): En otäck sommar, är rubriken på hans epos.

Den ekonomiska liberalism som dominerat scenen sedan början av 1980-talet, drivit globaliseringen och parats med en snabb framväxt av nya demokratier kan vara på tillbakagång. Staten flyttar fram sina positioner: mer av reglering och statlig inblandning, mer av finanspolitisk aktivism à la Keynes. Misstron mot marknaden ökar. Vi har sett det förr. Och vi bör minnas att försök att hindra nya kriser med omfattande statliga ingrepp i längden föder stagnation.

Eländes elände. Om man nu tar Roosen på allvar, är det ändå säkert att stagnation ändå i alla lägen är sämre än kriser med enormt nedbrytande verkan? Om valet står mellan ingrepp som ”i längden föder stagnation” och en kris där botten går ur USA:s ekonomi och hundra miljoner människor blir bindgalna och desperata, vilket alternativ tror vi att Ben Bernanke väljer? ”Stagnation” kan ju i själva verket betyda ”stabilitet”. Vi får ju ibland höra att ”marknaden inte tycker om osäkerhet”, men varför skulle folk i allmänhet vara mer intresserade av osäkerhet då? Det är nog mindre marknaden och mer giriga kapitalister som gör att misstroendet ökar, och det är ju helt rimligt. – Nu är Kina verkligen förankrad igen som världsmakt och:

Parallellt kommer ett USA som ser sin relativa ekonomiska styrka avta tvingas acceptera att positionen som enda supermakt går förlorad. Det kan bli en traumatisk uppgörelse med den egna självbilden.

De får väl helt enkelt betrakta sig med realistiska ögon och sluta med sin vansinniga självförhävdelse! En stormakt på nedgång kan bli farlig när den slår vilt omkring sig – får Bush för sig att en attack på Iran skall vara hans avskedspresent till världen blir det inte bara nya högar med lik utan förmodligen en rejäl ekonomisk skräll som kan demolera alla KI:s prognoser. Men Roosen ger inte upp hoppet även om läget ser dystert ut:

En värld med minskad ekonomisk frihet, delad i olika stormaktssfärer, där diktaturer och auktoritära regimer vinner terräng är inget scenario att längta efter. Hoppet står till ett ökat internationellt samarbete där USA och Europa tillsammans kan integrera andra växande stormakter i en universell värdegemenskap byggd på frihet och demokrati. Sensommaren 2008 tycks inte chanserna särskilt stora att något sådant ska bli verklighet. Men med en ny amerikansk president som förstår vad historien kräver kan läget ljusna.

Annorlunda uttryckt: Indien, Kina, Ryssland, Brasilien, Venezuela m.fl. lär inte vara så intresserade av att dansa efter den västerländska taktpinnen längre. Det är väl det som menas med ”integrerade” men de vill inte vara integrerade springpojkar längre. Och inte lär det bli så mycket ändring även om Obama blir president. Han vill ju fortsätta det förlorade kriget i Afghanistan, och det är ju ingen bra början efter som det eventuellt håller på att yngla av sig i ett förlorat krig i Pakistan också. Och så har vi det där med Iran också … . Världen är otäck, och Ragnar Roos och hans kompisar gör den knappast mindre motbjudande.

… under tiden i Colombia och annorstädes

Den här artikeln ger en del siffror som inte är så roliga. Dessutom kastar de ett egendomligt ljus på personer som klagar över förhållandena på Cuba eller i Venezuela, men inte har ett knyst att säga om Colombia. Alltså:

Sedan år 2000 har USA öst in över 4 miljarder dollar i militärhjälp till Colombia. Det har givit resultat: Enligt den Colombianska juristkommissionen finns det trovärdiga anklagelser om att den colombianska militären mördade 329 civila år 2007 jämfört med 223 personer år 2006.
Antalet av militären mördade civila sedan president Uríbe tillträdde år 2002 uppges vara 997.
Inget annat land på västra halvklotet har politiskt våld på den nivån. Vad som gör saken ännu märkligare är att nästan hälften av dessa mord har begåtts av förband som uppges uppfylla krav på mänskliga rättigheter. (Obs: det skrivs här uttryckligen om våld mot civila, inte strider mot gerillarörelserna.)

Fackliga organisationer har drabbats hårt. 39 fackledare mördades 2007. Hittills i år uppgår antalet till 38. Sedan 1986 uppges 2597 fackföreningsmedlemmar har mördats.

Artikeln säger inget om internflyktingar, men det finns en förskräcklig massa sådana i Colombia också.

För att återknyta till inledningen: ett egendomligt ljus faller över klagokören som inte ser detta.

—-

Några siffror: WHO har statistik för barnadödligheten (per tusen födslar) för åren 1990, 2000 och 2006 för många länder. Jag har valt några av intresse. Venezuela: 27, 21, 18.

För Colombia: 26, 20, 17

De två länderna ligger alltså ganska lika till och har haft samma förbättringstakt fram till för ett par år sedan. Det skall bli intressant att se vad reformerna inom venezuelas hälsovård får för betydelse när statistik för 2007 och 2008 kommer, och vad som kan hända när freden någon gång bryter ut i Colombia. Båda länderna har ju enorma rikedomar att utnyttja för att bygga välfärd för de många. På de flesta håll i världen minskar barnadödligheten, men i Ekvatorialguinea ökade den mellan 1990 och 2006 från 103 till 124! Men där har man väl en regim som sitter på en massa olja och som inte bråkar om nationalisering och liknande.

För Cuba gäller: 11, 6, 5.

Och USA: 10, 7, 7.

Och det är ju där som skon klämmer kan man gissa: USA har sämre siffror och en regering som inte är intresserad av att göra något åt saken. Osmakliga liberaler larmar om att det här är ingenting att bry sig om, hälsovård är bara strunt! Men att öppet tala om vad ett regimskifte enligt deras önskan på Cuba skulle innebära för hälsovården, det kniper de käft om.

Cuba borde egentligen jämföras med någon karibisk grannstat, inte med supermakten i norr. (För Canada är sifferraden 7, 5, 5 för övrig.) Om vi antar att Dominikanska Republiken är mer jämförbar med Cuba i regionen kommer skillnaden att märkas: 50, 33, 25. (Om man tar Costa Rica, som inte är helt utfattigt, är siffrorna 16, 13, 11.)

OK, Sverige då eftersom du undrar: 6, 3, 3.

Det ligger många olika saker bakom statistiken men jag antar att ju mindre en regim satsar på hälsovård, vare sig det är av fri vilja eller att man blir tvingad till det, desto högre blir barnadödligheten. Hälsoläget i ett land beror förmodligen mindre av vilken politisk etikett regimen själv eller andra sätter på den, och mer av vilken politisk vilja det finns att faktiskt förbättra hälsovården. Är man ärlig lyckönskar man cubanerna till framstegen. Annars kan väl ungarna få dö medan liberalerna skålar för friheten!

Varför är den arabiska världen i dåligt skick?

Varför är den arabiska världen i ett så dåligt skick? Jag plockar fram en bok som skrevs av en kristen libanes, Amin Maalouf: Korstågen enligt araberna, första gången utgiven 1983. Korsfararna kan avfärdas som brutala, primitiva, fanatiska. Men det fanns andra förhållanden också som talade till deras fördel och till arabernas nackdel, och de berör Maalouf i sin efterskrift, tankar som är av betydelse även idag:

  • Muslimerna kunde, till skillnad mot korsfararna, inte bygga stabila stater. Korsfararna kunde växla härskare utan att hela bygget riskerade att falla samman när högste chefen dog och folk drabbade ihop om arvet. Den kristne kungen kunde inte upphäva beslut som hans råd av riddare tagit, detta till skillnad mot godtycket hos den muslimske härskaren.

  • Det fanns principer för fri- och rättigheter, inklusive respekt för äganderätt, hos korsfararna som saknades hos de muslimska härskarna. En sådan stabilitet och garantier mot godtycke bör ha varit fördelaktig för den allmänna utvecklingen.

  • Medan den muslimska civilisationen var av högsta klass under korstågstiden kom den att stanna i utvecklingen. I stället var det européerna som tog över och vidareutvecklade den lärdom som fanns hos araberna. Araberna var å sin sida inte intresserade av att lära sig något från européerna.

Den sista punkten torde visa på det verkligt stora problemet i den arabiska världen – man ställde sig helt enkelt vid sidan av medan Europa traskade på. Västerlänningar lärde sig arabiska för att kunna ta över klassisk lärdom som araberna i sin tur hade fått från grekerna, men det fanns ingen vilja hos de arabiska lärde att studera europeiska språk för att ta in ny lärdom. Och det var ödeläggande på sikt. Visserligen krossades Konungariket Jerusalem och andra korsfararstater under medeltiden, men 400-500 år senare kom västerlänningarna tillbaka, starkare än någonsin. Och detta har fortsatt in i våra dagar.

Dår- och slakthus Afghanistan

Afghanistans inte särskilt representative president Karzai (han har knappt en kontroll över Kabul, däremot ser det ut som om motståndsgrupperna börjar få grepp över tillfartsvägarna till staden) protesterar mot det senaste NATO-angreppet mot en by i västra delen av landet: uppåt 90 döda, varav ett femtiotal barn.

USA mal på med sitt vanliga om att det visst var talibaner, och det skall utredas (hur många utredningar håller man egentligen på med? vad leder de till? och är det rimligt att förövarens organisation utreder om något fel har begåtts?) … .

Men i slutet av artikeln i New York Times kommer en ganska sannolik förklaring till blodbadet: stamrivalitet i kombination med att NATO-styrkorna inte klarar av kontrollen nere på marken. Någon som hade något otalt med den bombade gruppen sprang till US-amerikanerna och påstod att ”därborta finns det talibaner”. Eftersom ockupationsstyrkorna inte hade kapacitet för en utryckning med marktrupper skickade man flygvapnet. Och man kan ju lita på att piloterna inte hade någon större aning om vad de bombade eller raketbesköt. Jag misstänker att man kan hitta åtskilliga fall där detta här hänt, att smarta afghaner utnyttjat de dumma amerikanernas godtrogenhet. Om man är sur på folket i grannbyn är det ju toppen att få hjälp av USA:s flygvapen för att bomba bort dem!

Det måste ju tränga fram information till NATO-piloterna om att mängder av deras operationer innebär masslakt av civila. Reagerar de på detta eller blir det bara en axelryckning och en ursäkt att ”jag lydde ju bara order”? Eller är ett asiatiskt människoliv inte värt något för de modiga männen i miljondollarsmaskinerna?

Bernanke funderar på regleringar

Den nionde bankkonkursen för året har inträffat i USA. Den här gången är det ingen jättehistoria, det är en liten bank i Kansas som slagit vantarna i bordet och bankgarantierna för insättningarna träder i kraft. Man börjar få viss rutin på att hantera sådant här så att inte fullständig panik utbryter. Men det är ju ändå en indikation på att det finansiella systemet inte mår riktigt bra och det kommer att sprida ännu mer osäkerhet och oro: var kommer nästa krasch, och hur stor blir den?

Högste bossen för Federal Reserve, Ben Bernanke, har funderat över vad som kan göras långsiktigt, enligt reportage i engelska Economist. Ju värre krisen blir, desto större blir mottagligheten för förslag om regleringar. Det verkar som tanken är att övergå från reglering av vad enskilda institutioner har för sig till att se till helheten – det som fungerar bra för en bank kanske är åt helsicke om man ser till hela ekonomin. Och det låter ju inte konstigt. Inte heller att det kan vara bra att försöka komma åt de ökända ekonomiska bubblorna innan de växer upp och blir farliga. Men då är ju problemet hur man i förväg ser att en bubbla är en bubbla. Och räntan, som ju är riksbankens viktigaste vapen, är inte den ett för trubbigt vapen när det, som Bernanke verkar tänka, behövs kirurgiska ingrepp?

Dessutom finns ju maktfrågan: vem skall vara denna mäktiga reglerare? I en federal stat som USA blir det nog extra knepigt att placera in regleraren på rätt ställe i skärningen mellan riks-, delstats- och branschintressen. Och hur långt ut i finansinstitutionernas utmarker skall regleringarna sträcka sig?

En kritisk fråga angående bubblor är det kapital som gör att de kan uppstå – någon måste ju börja spekulera i något, varpå uppblåsningsprocessen sätter igång. Skulle man kunna tänka sig att försöka dränera spekulationskapital som flyter omkring och kan misstänkas orsaka ekonomiska okynneshandlingar? Kan man förbjuda investeringar, eller beordra att de går i en viss riktning? Men då ingriper man ju mot grundläggande friheter i det kapitalistiska systemet – kan man göra det? Fast var det inte något i den stilen man laborerade med i Sverige under rekordåren när bolagsvinster temporärt kunde låsas in på konton i Riksbanken? Sedan släpptes de loss när det verkade bra ur konjunktursynpunkt. Att upprepa den sortens bravader kanske är svårt men man kunde kanske fundera ut nya lösningar som faktiskt har samma verkan och som parerar problemen med den äldre modellen. Nu måste det fungera i en miljö som åtminstone delvis kan betecknas som post-industriell.

På tal om England förresten, här är en dyster krönika om hur läget utvecklas där.

Sammanfattningsvis kan man säga att dagsläget inte är så förmånligt för krav på avregleringar.

Om den ideologiska husmarknaden i USA, stadsutglesning och lite annat

Nu kommer jag dragande med ett ganska långt citat från DN idag. Långt därför att jag tror att det här inte finns i nätupplagan ännu. Det handlar om recensionen av en bok DAVID FREUND ”Colored Property. state policy and white racial politics in suburban America”. Några speciellt intressanta meningar har jag kursiverat.

Den amerikanska fastighetskrisen handlar inte bara om ekonomi. Det är en kris för en nationell idé om huset och det individuella ägandet. Bakom den gigantiska kredithandeln på bostadsmarknaden i USA finns djupt rotade kulturella värderingar och normer som har präglat majoriteten av amerikanska medborgare i decennier. Positivt laddade ord som familj, oberoende, medelklass och nation har knutits till det fristående enfamiljshuset i förorten.

I dag framträder många amerikanska städer som en ojämn fördelning av parkeringar, shoppingcentrum, kontorskomplex, sportarenor och bostadsenklaver – strimlat, utslängt och isolerat genom ett nät av motorvägar. Frågar man någon varför, får man svaret att det är en konsekvens av marknadskrafter och kulturella preferenser, en ödesbestämd utveckling där offentlig planering endast har spelat en statistroll.

Myten om den fria marknaden är lika livaktig som den är falsk. Faktum är att statliga subventioner har varit helt avgörande för stadsutvecklingen och bostadsmarknadens karaktär i USA ända sedan 1930-talet. Hemmen i förorterna byggdes med hjälp av statliga bidrag, och ägdes med hjälp av skattereduktioner och låga låneräntor.

….

Den statliga politiken bemödade sig samtidigt om att verka i det tysta för att inte bryta illusionen av ”marknadens självreglering”. Det förde med sig att den vita medelklassen betraktade sin privilegierade ställning som ”naturlig” och som en ”rättighet”. Det var marknadens objektiva belöning för idoghet, talang och förmåga.

….

Köpet av villan i förorten innebar inte sällan både uppoffringar och utsatthet. 1971 års Gallupundersökning visade att två tredjedelar av den amerikanska befolkningen ansåg sig tillhöra medelklassen. Men deras inkomster och fastighetsskulder pekade otvetydigt på att en stor del av denna grupp i verkligheten var fattig.

….

Och än i dag är de ekonomiska aktörerna på bostadsmarknaden också ideologiproducenter. Fannie Mae och Freddie Mac är bara de senaste exemplen i en lång historia av märkliga kreditföretag. De är vinstdrivande aktiebolag samtidigt som de är offentligt understödda institutioner, skattebefriade och skapade av staten med det uttalade uppdraget att sprida det individuella husägandet.

Ja, och så gick det som det gick. Konstruktionen blev överbelastad och hotar att rasa ihop och dra hela världsekonomin med sig. Hade man pratat med Karl Marx om saken hade han kanske pekat på vad han och kamraten Friedrich Engels skrev i det Kommunistiska manifestet 1848, nämligen att kapitalisterna för att lyckas måste påtvinga hela samhället sina levnadsbetingelser – men det kommer inte att gå. Den dolda fattigdomen i villakvarteren rycks ut i ljuset så alla kan se den. För att kunna leva någorlunda nöjd och glad i det borgerliga samhället måste ganska stora delar av folket kunna ta del av åtminstone delar av den borgerliga livsstilen. Om det skall fungera måste kapitalisterna vara redo att dela med sig av den nationella produktionen. Men den viljan har snarare avtagit, man vill ha mer, och när den nationella ekonomin inte växer så mycket innebär det att de rika tar en större del av kakan och fattigdomen och utmätningarna tilltar bland dem som nyss trodde sig vara ”medelklass”. (Jag har varit inne på ungefär samma ämne tidigare, bland annat här.)

Det här recensionsutdraget ger två viktiga förhållanden: dels att staten i USA jagat på en process så att den blivit allt annat än spontan, dels att de ekologiskt ohållbara utglesade städerna är en följd av denna politik. Varför inte kalla det för ett planekonomiskt försök som gått fel och som blir allt mindre hållbart ju mer de ekonomiska och ekologiska problemen samlar sig? Politisk styrning och ekonomisk påverkan (som Federal Reserves räntepolitik) har fungerat ungefär som en kommandoekonomi. Planering är, vad nu än folk tror, systemoberoende. Det är helt enkelt olika metoder för att försöka få vissa saker att hända framöver, oberoende av vem som planerar. I stället för att skrika ut sina order eller presenterat en femårsplan har makthavarna i USA viskat diskret bakom kulisserna och låtsas att saker bara har hänt av sig själva. Och då är det ju logiskt att man får gå in och försöka städa upp i en soppa man själv skapat, som i räddningsaktioner för fallfärdiga bolåneinstitut detta år. Hade processen verkligen varit helt marknadsstyrd kunde väl marknaden själv ha fått tvätta sin byk.

På tal om stadsutglesning eller ”urban sprawl” så intervjuas poeten och arktitekten Lars Mikael Raattamaa i tidningen. Han verkar inte ha riktigt samma negativa syn på de där områdena som yimby-folket.

Han är också en hårdför arkitektur­debattör som brukar rasa mot vurmen för innerstaden och dess inrutade stenstadskvarter. Och ta ställning för de mer svåröver­skådliga områdena i stadens ytter­områden där allt tycks ligga huller om buller: motorvägar, villor,­ fabriker, naturstråk, köpcentrum, miljonprogramslängor. Där finns inga hierarkier, ”ingenting är ­underordnat”. Precis som alla olika röster i hans bok.

Detta verkar som ett ställningstagande för ett stadslandskap som, om vad David Freund skriver är riktigt, åtminstone delvis är resultatet av en viss typ av ideologisk styrning av byggmarknaden i USA sedan trettiotalet. Men jag har en känsla av att det finns en massa nyanser som inte syns vare sig i recensionen eller i intervjun med Raattamaa. Samt att styrningen inte hade varit så framgångsrik om den inte motsvarat faktiska preferenser hos många människor.

"Folk [danskar] är ovänliga" och engelsmän super som svin?

Super svin? Nej, vi skall inte vara orättvisa mot våra knorrförsedda trivsamma vänner. Men engelsmän kan vi väl dissa rätt bra. En artikel i New York Times berättar om de engelska hordernas framfart på turistorter i Medelhavsområdet. En pest för omgivningen tycks det, och ibland stryker en och annan med i det allmänna kaoset. Kufiskt – jag trodde tyskarna var mer i gasen, men de kanske har lugnat ner sig. Och så finns det väl en hoper försynta engelsmän som inte märks så mycket i de här sammanhangen, men de turistar väl inte på de värsta fylleställena.

Och hur var det nu med danskarna? Jag har under många år misstänkt att ”det danska gemytet” mer har varit ett hjärnspöke hos svenska fyllskallar och mindre ett vetenskapligt bekräftat faktum. Dagens Nyheter berättar att Danmark inte hänger med i den växande turismen, och en anledning som angivits av tillfrågade personer är helt enkelt otrevlighet. Att danskarna uppfattas som främlingsfientliga och krigiska hjälper inte heller upp deras status.

Jaja, du har nog rätt Hamlet: there is something rotten in the realm of Denmark! Och är det så mycket bättre i England egentligen?