Bristande krismedvetande?

Hur många mäklarskyltar måste ut på gatorna samtidigt innan vi kan tala om kris?

Jag brukar ibland läsa en bloggande ekonom vid namn Dani Rodrik som kan ha intressanta synpunkter. Sålunda skriver han här att en anledning till att många ledamöter i USA:s riksdag inte röstade för det aktuella krispaketet (700 miljarder dollar i livräddning för slarvputtar i finansvärlden) är att deras väljare ännu inte har känt av någon kris.

Det kan vara en orsak till deras handlande: politikerna riskerar att förlora sina platser om de ställer upp för en krisplan som väljarna på hemmaplan inte gillar. Då kan man fråga sig varför väljarna tänker på det sättet. Ser de ingen kris, eller tycker de att krisen är oviktig så länge den inte gäller dem själva? Varför finns inget krismedvetande?

I själva verket är det kanske så att det finns en permanent kris som rullar på hela tiden, men den är normalt förvisad till fattiga områden och väcker därmed ingen uppmärksamhet (utom hos en del forskare som studerar fattigdom i USA exempelvis). Fattiga människor i USA röstar inte i någon större utsträckning.

Röstar gör däremot många bättre bemedlade. Uppmärksamhet blir det därmed när det händer något bland mer välbärgade människor. Om det skulle bli för många utmätningar och konkurser i de ”finare” områdena, och detta kan kopplas till finanskrisen, skulle nog väljarna där kräva att staten och deras politiska representanter omedelbart ingrep med hur mycket pengar som helst för att rädda deras skinn.

”Det är de rikas paradis, men ingen hör en fattigs bön” som det stod i visan.

Halt anka, inte lam!

En anka förvisso (Daffy), men knappast ”lam”.

Kongressen i USA röstade inte som presidenten ville om nödhjälpen till utsatta banker. Detta fick en morgontidning i Sverige att utmåla Mr. Bush som varande ”lam anka”. Man kan säga mycket om Hr. Bush, exempelvis på engelska att han är ”a lame duck”. Men översätter man detta till svenska blir det i själva verket ”halt anka”. Kolla med Skolverkets ordbok på nätet exempelvis och be den göra en översättning baklänges från svenska till engelska på ”lam”. Det engelska ordet blir ”paralyzed”, inte ”lame”.

I och för sig finns det andra felöversättningar att klaga på, men de är mer av historiskt intresse. Det märkliga uttrycket ”ont krut förgås inte så lätt” kommer från tyskan. Där handlar det inte om någon krut, utan ”Unkraut” som är svårt att bli av med. Och det betyder ”ogräs”, och därmed blir talesättet lättare att förstå.

I berg- och dalbanan

Dags att plocka fram de dystra rubrikerna. Se upp: här kommer ”marknadens dom”!. Nu rusar vagnarna i ekonomins berg- och dalbana nedför spåret med en rasande otäck fart!

Här är en kurva över utvecklingen på Stockholmsbörsen under fem års tid …

… men tar man bara ett års statistik så ser det ut så här.

Som synes ger kurvorna lite olika perspektiv. Statistik kan berätta mycket, men berättelsens innehåll beror mycket av när den börjar och när den slutar. Femårsserien här ovan börjar mot slutet av föregående lågkonjunktur exempelvis, när IT-bubblan hade spruckit. Med en serie på tio år hade den bubblan och den vansinniga börsyran strax före år 2000 kommit med också.


Med långa tidserier ser man också mer av de viktiga långa vågorna som sköljer fram och åter över landets ekonomi. Ekonomi är ingen naturvetenskap direkt, det handlar om vad man vill se och vad man tror sig se. Är det en katastrof som nu utspelar sig när banker kraschar och staterna tvingas ingripa, eller är det stora möjligheter som öppnar sig – och möjligheter för vem? Spekulation kan förklara en del av börsens beteende, men det finns också en bakgrund i tekniska förändringar i ekonomin, hur världspolitiken utvecklas, och andra faktorer. Klimatförändringar kan långsiktigt bli viktiga.

Och till sist verkligen kortsiktigt, som det var alldeles nyss.

Stockholm 17:30
-5,4% I år: -30,0%
Dow Jones 22:13
-6,9% I år: -21,8%

Paniken är nära på börsgolvet på Wall Street påstår Dagens Industri. Nästa gång det blir kris kanske man inte ens bryr sig om Wall Street, då kanske vi får höra om panikscener på Shanghaibörsen i stället. Man vet ju inget om framtiden, men det är möjligt att finansmarknaden i USA blir så tilltufsad nu att Asien kan ta över snart.

Hur vore det om lite smarta människor funderade ut metoder för att lösgöra börsspekulationen från den reala ekonomin så att börsbubblor inte kan förstöra för vanligt hederligt folk? Och dessutom att se till att medel från den reala ekonomin inte sugs in i spekulation och förstörs? Det vore verkligen en revolutionär insats!

När jag knäckte bolaget …

Nä, nu tar jag allt i en del, min insats för företagets kris var nog marginell om ens det, men det är ju intressant att leka med tanken …

Så här ligger det till. Fram till början av detta årtusende arbetade jag i ett av Sveriges största och mest kända industriföretag med tentakler över hela världen. Stort trögt och byråkratiskt ibland – smidigt och påhittigt ibland – så kan man väl värdera bolaget.

En gång gick jag en liten kurs i ett ämne som för mig var obekant, nämligen relationsdatabasbehandling. Varför? – Ingen aning! Det måste ha varit ett par år in på 80-talet. Finessen med det hela var att man skulle kunna sammanställa information ur Bolagets databaser. Det låter inte så märkvärdigt, men den som har sett en skiss över de olika databaserna som då fanns skulle säkert fråga sig hur man överhuvud taget kunde få ut något begripligt ur något som mest såg ut som en tallrik mycket tilltrasslad spagetti. Under årens lopp hade kundorder, fakturering, lager och förråd, produktregister, tillverkning och annat fått sina egna skräddarsydda lösningar i olika databaser. Det fanns en enorm massa information, det fanns en massa frågor man kunde får svar på – problemet var hur man kunde peta ut rätt bitar av information ur den där trassliga och oöverskådliga spagettin? Relationsdatabasbehandling handlar helt enkelt om att på ett smart sätt kunna sammanställa information från en mängd olika databaser med olika innehåll. Ett mer bekant uttryck är väl att man ”samkör” databaser.

På den tiden hade inte persondatorerna kommit ut på kontoren. Men jag hade en terminal som var ansluten till den stora centraldatorn, som i sin tur var kopplad till en källarvåning full med stora skivminnen.

Jag gick kursen men såg ingen användning för den. Det gick flera år. Bolaget kom in i malströmmen av omorganiseringar som aldrig verkade ta slut. Jag hamnade på en avdelning, vilken minns jag inte nu, där jag plötsligt fick tanken att testa en enkel fråga: vad finns det för order här? Frågan fick datorn att storkna och jag gjorde frågan snävare: vad finns det för order som inte är slutfakturerade?

Jag lärde mig ganska snart att datorer svarar på det man frågar efter, inte det man själv tror att man frågar efter (datorn är snabb men ganska korkad). Nåväl, fram kom en massa order som inte var markerade som slutfakturerade. Jag snävade in urvalet ytterligare för att få fram order med förfallen slutleveranstid långt tillbaka i det förflutna men där det verkade finnas pengar kvar att fakturera. Det var fortfarande rätt många på listan, och nu började det intressanta – att fråga varför? Varför var datafilerna med order och ekonomidata fulla med skräp som inte avslutades eller rensades bort?

Jag nämnde ” malströmmen av omorganiseringar” och där har vi en del av förklaringen. Den uppsättning av små grå kontorsmänniskor som tidigare sett till att varje order expedierades och avslutades var i full upplösning. Den som förut jobbat på avdelning X åkte plötsligt iväg till avdelning Y och var självfallet inte särskilt intresserad av att röja upp i sörjan på X som han eller hon inte hade något att göra med. (Om ens personen fanns kvar i bolaget, för nu började man desperat skära bort folk också.)

Kvar låg växande berg av order som av någon anledning inte var avslutade men som fanns som resterande pengar i ekonomisystemen. Ofta var det bara en liten slant, ibland handlade det om miljoner. Ibland var det bara att avsluta ordern och se till att den fick status som slutfakturerad, ibland krävdes det längre utredningar. Ibland fanns det någon som kände till fallet, men ibland slutade det med ett läge där ingen visste någonting. Det senare var ju ett intressant förhållande i ett stort och till synes synnerligen administrativt effektivt företag.

Någon gång hittades en stor bortglömd fakturering som ändå kunde genomföras, men det fanns också faktureringar som varit bortglömda så länge att man inte kunde ta betalt längre. Och så fanns det ju order som någon lagt in i datasystemet, ibland med ett ordervärde på några kronor, ibland med miljoner, fast det inte fanns någon riktig order från en kund eftersom de ”kunde vara bra att ha”. Jag tyckte det var konstigt att ekonomerna ute på avdelningarna eller revisorerna aldrig slog ned på det, för de där påhittade ordrarna gjorde ju att bokföringen inte stämde. Kanske det till och med var olagligt?

Vad blev resultatet av detta? Miljon efter miljon av skumma ordervärden rensades bort från bolagets orderstock. Vid något tillfälle har jag för mig att bortåt trettio miljoner försvann på bara några dagar, och ekonomerna såg alltmer dystra ut. Men vad göra: man kan ju inte ha bokföringen full av order med felaktiga värden! Orderstocken sjönk med många miljoner, och jag var mannen med radergummit! Och detta för att jag läst en liten datakurs som jag först inte visste vad den kunde användas till!

Nåväl, nu var ju bolagets hela orderstock i miljardklassen och min insats därmed på promillenivå. Dock gör de där erfarenheterna att jag inte automatiskt tror att privatföretag är bättre på att hålla ordning på saker och ting. När affärsidén blir mer av att göra om organisationen minst en gång i halvåret, och mindre av att göra verkliga affärer, händer sådana saker. Order blir inte slutförda, de ramlar mellan stolarna, de glöms bort, de blir påförda felaktiga värden eller leveranstider och ingen vet någonting och cheferna är på annat håll. I andra delar av organisationen händer andra konstiga saker. Är någon förvånad?

Ecuador röstar fram ny konstitution

Röstande i Ecuador. En läskig syn för vissa personer, månne?

Resultatet av den gångna folkomröstningen i Ecuador är inte klar ännu, i alla fall inte ner till sista procenten. Jag har tittat runt i några nättidningar och det verkar som om president Correa fått någonstans mellan 65 och 70% av väljarna på sin sida. Därmed har ännu ett land i Sydamerika fått en ny konstitution som skall driva utvecklingen framåt och slå vakt om tidigare val. USA:s bas i Ecuador lär få stänga nästa år, bland annat. Miljön får bättre skydd och oljebolag kan inte härja som de vill. Ecuador går från att vara bananrepublik till en republik som bland annat odlar bananer och möts med intresse och respekt i omvärlden.

De röstande på den här bilden ser ut att vara indiankvinnor från bergen. Det är när den sortens människor kommer ut till valurnorna och får rejäla alternativ att rösta för som det kan börja hända saker. Demokrati nämligen. Ännu så länge har jag inte hört att någon skällt president Correa för diktator, men vinner han folkets breda stöd i allmänna och hederligt genomförda val och genomdriver reformer som gillas av de flesta ligger nog anklagelserna inte långt borta.

Vi får hålla tummarna för att demokratin i Sydamerika fortsätter att stärkas och utvecklas, och att de gamla onda krafterna aldrig mer kan komma tillbaka. Det här är inte bara en lokal händelse i ett ganska litet land i Sydamerika, det är en byggsten i den nya värld som nu uppstår.

Den brända jordens taktik?

Det är svårt att dölja att det är kris nu i USA. En period av liberalt klang och jubel (som de väl själva kallar konservativt klang och jubel) är förbytt i veklagan och ångest. Men vad är det som sker?

”Bolånekrisen ” säger många. Jag anser fortfarande att den krisen är ett symptom på mer djupliggande problem, exempelvis att USA går back och landet lever på kredit medan klyftorna mellan rika och fattiga skärps. Man klarar inte av ekonomin och försämrar den ännu mer genom svindyra militära rustningar och krig som inte går så bra.

Men vi kan gå ytterligare några steg. Staten finns ju där och den kan utnyttjas ett tag till. Om republikanerna förlorar det kommande valet vill de ändå ha kvar makten. Hur kan det ordnas? – Kanske genom det som kan kallas ”den brända jordens taktik”. En armé som måste dra sig tillbaka kan förstöra allt som fienden kan tänkas ha användning för. Ryssarna använde den tekniken för att försvåra för Napoleons och Hitlers framryckande invasionsarméer.

Man kan tänka sig något liknande i USA. Genom att förstöra så mycket som möjligt av statens förmåga att agera kan republikanerna försöka hålla tillbaka en demokratisk framryckning. Demokraterna får ta över ett ödeland, en ruinerad stat som inte kan genomföra nödvändiga reformer. Glöm allmän sjukförsäkring exempelvis. Statskassan kommer att vara upptagen för andra ändamål: Miljard efter miljard av offentliga dollar öses ner i de nära nog bottenlösa brunnar som utgörs av det militärindustriella komplexet och in i den vacklande finanssektorn och gör det omöjligt för demokraterna att genomdriva några reformer som kostar något. (Idag tog regeringen över ännu en fallfärdig bank för övrigt.)

Demokraterna skulle alltså få ta över ett fullständigt konkursbo, så nedtyngd av utgifter att det i stort sett är förlamat. De skulle få skulden för allt som är dåligt men inte kunna åtgärda problemen utan tvingas fortsätta det republikanska vanstyret, och så kunde republikanerna kanske kunna vinna nästa val.

Kan ”den brända jordens taktik” fungera? – Det är en fråga om politisk vilja och politiska beslut. Obama är ett oskrivet kort men utan ett väldigt tryck underifrån kommer han knappast att föra en radikalt annorlunda politik. Krigen kommer att fortsätta, betalningarna till banksystemet kommer att fortsätta och det finns inte mycket utrymme för något annat. Ja, såvida inte några mäktiga politiker hostar upp sig, drämmer näven i bordet etc etc … därför att en tillräckligt stor del av väljarkåren börjar låta väldigt irriterad, och kanske för att utrikes makter som sitter på stora tillgångar i USA-papper hör av sig och protesterar. Eller något annat händer. Det senaste året har visat att det är svårt att sia, särskilt om framtiden.

Ännu en aspekt på eken

Jag skrev om olika aspekter av det mäktiga ekträdet igår. Men jag glömde en. Dock kan jag hänvisa tillbaka till det här äldre inlägget och exempelvis denna artikel i morgontidningen. Vad kan man säga: även stora mäktiga ekar kan ruttna, och till slut kanske man måste fylla igen hålen med cement för att de inte skall ramla omkull. Men ramlar gör de till slut i alla fall, lik förbaskat.

Ollonen mognar


Här är ett par bilder jag tog i morse: Årets ekollon på en liten planta. Allt är fuktigt av nattens dagg och löven börjar byta färg. Man ser gallbildningar här och där också på bladen.

Idag är den kanske mest en estetisk upplevelse, men förr var eken Querqus robur en blandad välsignelse för folket på landsbygden. Negativt var att ekar invid åkrarna kunde suga ut marken. Eftersom landet behövde ekar för att bygga fartyg av det härdiga träet var det inte heller tillåtet för bönderna att hugga ner träd som de tyckte var i vägen. Inte så kul alltså.

Men det fanns ju ytterligare en aspekt som just hade med ekollonen att göra: i ollonskogen skickade man ut sina svin, och där kunde de äta sig feta. I de medeltida lagarna (som Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet) fanns föreskrifter för hur det skulle gå till. Där fanns också föreskrifter om straff om man tjuvhögg eller barkade ekar på andras marker.

”Att gå genom ekluten” är också ett bekant uttryck. Det torde betyda att något på ett bildligt sätt svider i skinnet. Förr gjorde man någon sorts avkok på aska av ekbark som användes för att garva skinn. Jag tror det luktade pyton med skinnen som låg i stora kar med eklut.

Ekar är mäktiga, imponerande, när de fått växa till sig under några hundra år. ”Guds träd” kallas eken i finska Kalevala. Även en naturlyrisk ateist kan få en smått andlig upplevelse av att betrakta en jättelik ek som kanske började sin bana som ett litet ollon under Gustav vasas tid.

Dessutom gillar jag de här dunkla färgerna!

Idag firar vi …

… nej det gör vi inte, men om upphovspersonerna har räknat rätt så borde Jordens befolkning sluta konsumera idag. Vi har redan slukat de resurser som skulle räcka för hela året och kan därmed ”högtidlighålla” årets Earth Overshoot Day. Det är en dag som inte ligger vid en fast tidpunkt. Den kommer tidigare för varje år.

Titta lite på diagrammen nedan och fundera! Jag tror inte det här med resurshushållning och förbrukning är en exakt vetenskap eftersom olika förhållanden ändras hela tiden, men det är klart att det finns allvarliga bekymmer och det finns farliga tendenser framåt.

Slöseri med resurser kan ses som ett systemfel. En nationalekonom kan protestera mot det påståendet och hävda att när ekonomin får fungera utan ingripanden kommer prismekanismerna att se till att resurserna används så smart som möjligt. Och det är riktigt att företagen ofta hushåller så mycket det går med insatsvarorna i sin produktion. En företagsekonom kanske då kunde påpeka att företag i allmänhet vill sälja så mycket som möjligt och att resursbesparingarna förmodligen äts upp av ökade volymer tillverkade och konsumerade varor.

Systemfelet ligger alltså i den drift att ständigt utvidga sina marknader som företagen leds av. Tillväxten som skall leda till ett angenämare liv riskerar att slå undan grundvalarna för det angenäma livet.