Sluta dalta

”Vi måste vara överens inom två veckor” säger Lars Ohly i en radiointervju. Annars riskerar tvåpartisamarbetet att permanentas.

– Vi har också en tidspress för att inte det tvåpartisamarbete som har etablerats ska bli så intimt så att vänsterpartiet får svårt att komma med på likvärdiga villkor, säger Lars Ohly. …

Vänsterpartiet har upprepade gånger sagt att vänstern kan acceptera utgiftstak och överskottsmål bara de två andra partierna är beredda att satsa mer på välfärden. Om det blir en vänstermajoritet i nästa val.

Strandar de här samtalen är inte vänsterpartiet intresserat av att komma med i samarbetet vid en senare tidpunkt. Och det är inte heller de två andra partierna, säger Lars Ohly.

– Den signalen har däremot varit väldigt tydlig från både socialdemokraterna och miljöpartiet den senaste tiden, att om vi kommer överens om att samarbeta så är det inte tal om ett samarbete i två hastigheter, två rum eller två olika samarbeten. Då handlar det om ett trepartisamarbete på lika villkor och det känns ju väldigt bra, säger Lars Ohly.

Och det är väl inte en situation som Tvåpartisterna egentligen vill ha. Åtminstone vill de ha stöd av Vänsterns röster i Riksdagen, fast det får inte kosta någonting. Förhandlingarna framåt lär alltså handla om hur mycket det skall kosta för Tvåpartiet att få röststöd av V.

Men är en sådan situation önskvärd? När Sahlin slängde igen dörren för några veckor sedan öppnades ett gyllene tillfälle för Vänstern att bli ALTERNATIVET i svensk politik. Det skulle ha varit guld värt om ett riksdagsparti faktiskt utan sidoblickar på värdelösa partners hade kunnat lägga fram visioner för framtiden. Changes we can believe in, om du förstår vad jag menar.

Man kunde ha tagit den pågående krisen som bakgrund till en serie krav på radikala samhällsförändringar. När en dörr slogs igen öppnades en annan för en stund och det kändes som lite frisk luft kom in – men nu tycker V:s ledning att man skall sitta och förhandlar om utgiftstak och överskottsmål mot några förmodligen innehållslösa löften om att ”satsa mer på välfärden”. Dessutom försöker Ohly måla upp en tidsgräns vars existens är ganska osäker.

Nu rasar socialdemokraterna i opinionen. Sahlins konstrande med miljöpartiet är nog en del i detta. Att V gått upp ett par procent visar lite av stämningsläget, men de procenten kan fort försvinna om partiets ledning tycker att det viktigaste är att få komma in i stugvärmen igen. V borde faktiskt ha en styrkeposition här genom att ägna sig åt praktisk politik och snidandet på politiska visioner (det borde man ha gjort för länge sedan) och förklara att man faktiskt struntar i socialdemokraterna. Vill socialdemokraterna någonting, låt dem ta initiativet och acceptera inte några knäfall. Den gymnastiken kan Sahlin och Östros ägna sig åt om de har lust. Sluta dalta med de där figurerna!

"Krisen kan lyfta Vattenfall"

Så här fina vattenfall har inte Vattenfall

Krisen kan lyfta Vattenfall står det i DN:s pappersupplaga idag. Eftersom det står ”lyft” skulle man kunna tro att bolaget har någon sorts problem, men det verkar inte så av texten som följer:

Vattenfall ökade vinsten under tredje kvartalet med 17 procent – till 5,6 miljarder kronor.

Men vd Lars G Josefsson menar att finanskrisen kan vara bra för koncernen:

– Det öppnar möjligheter när priserna på tillgångar i världen går ned.

Det ser alltså ut som om man tänker springa ut och handla upp pengarna. Till detta säger väl cynikern kanske ”ja ja, nu gör de slut på kassan och efter ett tag kommer de rännande och ska höja elpriset igen för att deras kassa är tom eftersom de köpt på sig en massa olönsamt skrot”. Litauen kanske vill sälja Ignalina för en billig penning?

Människor och dinosaurier


Det finns en del väldigt bokstavstrogna religiösa som har suttit och räknat efter vad som står i Bibeln och funnit ut att världen inte är så mycket mer än 6000 år gammal. Att den här planeten skulle vara flera miljarder år gammal och att livsformer funnits under hundratals miljoner år är något man inte har lust att ta in. Det lär finnas folk av den sorten som kräver att man skall lära ut att talet pi som vi vet är 3,14… i själva verket skall vara 3 precis eftersom det råkar stå något sådant i Gamla testamentet. Måste vara svårt för en sådan människa att göra tekniska beräkningar av rör och liknande. Och vad har missuppfattad geometri eller biologisk utveckling med religion att göra? Skulle de gudomliga mysterierna upphöra att existera om man säger att de gamla hebréerna var sämre på att beräkna förhållandet mellan cirkelns radie och omkrets än vad vi är? – Tydligen finns det folk som tror det.

Att det funnits dinosaurier och andra konstigheter för länge sedan är faktiskt svårt att förneka eftersom mängder av dinosaurieben har hittats Jorden runt. Men om Jorden bara är drygt 6000 år gammal, och människan skapades redan i början, måste ju dinosaurierna ha levat samtidigt som de första människorna, eller hur, och evolutionen kan ju inte ha ändrat livet på Jorden eftersom allt skapades fixt och färdigt?

Det är väl den uppfattningen som det drivs med i bilden som jag fiskade upp häromdagen. Nu står det ju visserligen i Bibeln att Jesus red in i Jerusalem på en åsna, men varför skulle han inte ha kunnat rida in på en lagom stor dinosaurie? Varför skulle man inte kunna låta Fridsfursten äntra en rasande och bindgalen Tyrannosaurius rex och driva månglarna ur templet?

Ibland tror jag att världen vore bättre utan folk som får konstiga idéer ur ”heliga” skrifter.

"Åsling – usling"

Det fanns en centerpartistisk politiker vid namn Nils G Åsling som blev industriminister i ett par borgerliga ministärer i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Vid den tiden hade efterkrigstidens guldplätering på tillvaron börjat ramla av och det var krisartat. Den gamla industrivärlden gick in i en period av stagflation, vilket innebar att hög tillväxt och stabila priser byttes mot sönderfallande industrier och galopperande prishöjningar. I Europa slogs varv och järnverk ut, så även i Sverige. Vi kom in i den tid när ”det löpande bandet ersätts av databandet”, som Marshal McLuhan skrev.

Nåväl, i Sverige skulle den borgerliga regeringen försöka ta hand om krisande industrier. Det kallades ”Åslings industriakut” när miljarder stoppades in i varv som ändå sedan fick läggas ner. Pengarna kunde ha använts på bättre sätt, men folk var arga på Åsling och ropade ”Åsling – usling”. Ganska dumt. Det var inte hans fel att industrialismen gick in i en ny fas och att japaner och koreaner kunde bygga tankfartyg till mer konkurrenskraftiga priser.

Nå, varför skriver jag om detta? – Kanske för att historien har en tendens att både upprepa sig men samtidigt lägga in en del variationer så att det inte blir någon fullständig upprepning. Riksbanken meddelade igår att man vill underlätta företagens finansiering eftersom kreditsystemet torkat ihop:

För att förbättra kreditförsörjningen för företagen har Riksbanken beslutat att underlätta för bankerna att låna ut till större icke-finansiella företag. Därför inrättas en ny tillfällig kreditfacilitet där bankerna kan använda företagscertifikat med en löptid upp till ett år som säkerhet i större omfattning än tidigare. Det är bara om bankerna köper nya företagscertifikat som de kan använda sig av kreditfaciliteten.

”I takt med att problemen på de finansiella marknaderna har accentuerats har även kreditförsörjningen till företag utanför den finansiella sektorn försvårats. Vi vill förbättra möjligheterna för företagen att låna pengar. Det här innebär att företagen lättare får tillgång till krediter och bankerna får större möjligheter att förse företagen med likviditet. Därmed skapas också utrymme för utlåning även till mindre företag från bankerna. Denna åtgärd ska ses som en komplettering till de lån i svenska kronor och amerikanska dollar som Riksbanken redan tillhandahåller”, säger riksbankschef Stefan Ingves.

Bankerna sköter inte sitt jobb, förtroendet inom systemet är kört i botten – men borde Riksbanken egentligen bry sig? Om solida företag inte kan få låna pengar för att klara av sin dagliga verksamhet är det frågan om Riksbanken skall ställa upp. Det tycker man tydligen. Men i stället för att som under Åslings tid stoppa in pengar direkt i företag och samla ihop dem under offentlig förvaltning för någon sorts omstrukturering går man här en omväg som inte väcker så stor uppmärksamhet.

Jag funderade på hur det här skulle fungera idag och kollade om det stod något i Affärsvärlden som kunde belysa frågan, och jag hittade en kolumn med kritiska frågor och kommentarer. Skribenten skissar upp en situation där en riksbanksmänniska från att ha sysslat med bankvärlden och dess problem nu hamnar i en annan sits:

Nu ska du inte längre koncentrera dig på det du är bra på: Att rädda banker för att den vägen rädda det finansiella systemet. Nu förväntas du också, i praktiken, kunna skilja på bra och dåliga affärsidéer eller på skickliga och på undermåliga företagsledare. I utsatta lägen kan det bli du som likt en affärsvärldens Nemesis avgör vilka företag som ska leva och vilka som ska dö.

Det är väl detta som affärsbankerna antas göra? Om man helt rått förstatligar bankerna och gör dem till underavdelningar av riksbanken får man den kompetensen gratis. Eller om RB köper över kompetent folk.

Likaväl som Åslings industriakut kunde bestämma över varvens liv eller död kan den här RB-skapelsen göra det, men det sker mer i det fördolda och indirekt. Om bankerna trots möjligheter att få hjälp från RB vägrar vissa företag lån, vad händer då? Kommer RB och därmed staten att i ett sådant läge låta ett storföretag gå omkull? Det kan ju handla om en bransch som är lika illa ute som de stora varven, kanske bilfabriker som tappar kunder för att man bygger fel sorts bilar. Volvo riskerar att gå omkull för att bankerna drar öronen åt sig. Insatta bedömare skakar på huvudet och säger ”det här företaget har ingen framtid”. Hur hanterar man det? Men det kan också vara fråga om goda idéer med framtiden för sig som inte får behövligt penningstöd för att bankerna inte vågar ställa upp. RB kanske inte bara behöver affärsbankskompetens, man kanske behöver en stab som kan allehanda industrifrågor också och som kan jobba med framtidsprojekt – och då går man med raska kliv bort från drömmen om den ”oberoende” riksbanken som bara sitter och glor på inflationssiffror hela dagarna. Och är det så dåligt?

Att sätta avtryck i tillvaron

Att avslöja fula brottslingar med hjälp av fingeravtryck har varit en beprövad teknik i många år nu. Det gäller bara att fulingarna inte använder handskar, och helst bör de ha ätit en fet smörgås med mycket smör innan de börjar på att kladda på fönsterrutor och andra plana ytor. Men nu rensas det i svenska polisens fingeravtrycksregister. Datainspektionen har klagat över att en del folk ligger där felaktigt. Förut rensade man bara när folk dog, själv begärde rensning, eller fyllde åttio år. (Det öppnade väl vissa möjligheter för ålderspigga inbrottstjuvar som kunde slänga handskarna och jobba vidare?) Nu städas det aktivt.

Undrar vad det här är för skum figur som gjort avtryck?

Enligt Sveriges Radio:

Tidigare togs fingeravtryck bara bort när en person som misstänkts för brott avled, själv begärde det eller hade fyllt 80 år.

Men efter kritik från Datainspektionen mot att polisen hade sparat fingeravtryck från tusentals oskyldiga svenskar har polisen det senaste året tagit bort fingeravtryck från dem som inte längre är misstänkta eller dömda för brott.

Men det här har inte varit problemfritt, enligt polisen. Polisens egna kontroller har visat att vissa fingeravtryck har tagits bort trots att de är från personer som är dömda eller misstänkta för brott, det gäller till exempel personer med fler identiteter.

Jag bara undrar: numera betraktas ju alla människor som brottslingar ända tills det att man eventuellt kunnat påvisa att de är brottslingar – så varför rensa? Alla är skyldiga, och är de inte skyldiga så blir de skyldiga!

Deppiga konsumenter även i Sverige


Jag citerade förtroendet bland konsumenterna i USA igår. Det går ju utför med det, rätt begripligt måste jag säga. Idag kommer motsvarande från Konjunkturinstitutet i Sverige. Serien av mätningar i diagrammet ovan går tillbaka till senaste sekelskiftet. Verkningarna av den punkterade IT-bubblan 2000 och lånebubblan 2008 är väl tydliga. Att börserna idag ägnar sig åt några glädjeskutt lär inte göra mycket till eller från.

Diagrammet visar Hushållens konfidensindikator (CCI). CCI används för att sammanfatta stämningsläget hos hushållen. Det baseras på frågor om den egna ekonomin nu och om ett år, samt frågan om det är förmånligt att köpa kapitalvaror nu.

Varför frågar man konsumenterna om de tänker köpa ”kapitalvaror”? Hushåll köper inte kapitalvaror, de köper ”varaktiga konsumtionsvaror”. Företag däremot köper kapitalvaror. Varor som skall användas som kapital alltså. En del tror väl att kapitalvaror utmärks av att de är dyra och konsumtionsvaror tvärtom är billiga, men det kan ju vara tvärtom. Det är användningen som är avgörande. En ask spik köpt för privata ändamål är konsumtion, köps den av ett byggbolag för att sättas in i ett hus som skall säljas blir spikasken kapital.

Nå, det där var väl lite gnäll från min sida mot ekonomerna på KI. Skärp er nästa gång så skall jag sluta klaga.

Läget i svensk ekonomi fortsätter att vara mycket svagare än normalt säger KI. För en stund sedan halvlyssnade jag till en debatt mellan DN-liberalen Niklas Ekdal och gamle miljöpartisten Birger Schlaug. Det handlade om tillväxt, och om det var bra eller inte att tillväxten stannar av.

Jag uppfattade inte om man kom fram till något, men dagsläget bör vara mer omskakande för tillväxtentusiaster än för de som tycker att vi lever över Jordens tillgångar. Att tillväxt kan drivas hur långt som helst är en absurd idé, och jag tror knappast att den ryms inom ens den neoklassiska ekonomin. Men nu stannar åtminstone tillväxten av ett tag, och det kunde ge tid till eftertanke och grubblande över alternativ.

Vissa delar av världen behöver kraftig utveckling av jordbruk och industri med åtföljande ökande konsumtion, men borde inte den rika världen satsa på mer resurssnåla tjänster? Det är kanske i hälsa, kultur, utbildning och liknande som miljarderna borde läggas hos oss, snarare än som socialhjälp till märkligt skötta banker. Eller …? Då kanske man kunde få ett CCI som ständigt låg på toppen?

"… have a tiger by the tail"

Hi, kids!

They may be a decisive factor on election day. And afterwards, they’ll shake up the business of government. The new president will have a tiger by the tail.

Detta skriver en snubbe på HuffPost. Det handlar om samma härskara av nya unga väljare som jag nämnt tidigare: Generation Information. Den stora grupp yngre väljare som huvudsakligen antas rösta för Obama, och som dessutom kommer att genom sina aktiviteter förändra den framtida politiken i USA rejält. (Jag antar att smånassarna som greps för några dagar sedan för mordplaner på Obama och andra icke-vita inte räknas till informationsgenerationen.) De är emot kriget i Irak och Bushregimen, och de kommer inte att tolerera politiker som säger en sak men gör en annan, de har ett sjusärdeles handlag med informationsteknologin.

Den som lever får se, men det verkar som om Obama verkligen fångat intresset hos den gruppen, och dessutom får ut dem att rösta. Annars har ju valdeltagandet på riksnivå i USA inte varit så mycket att hurra för. Stora delar av befolkningen antar nog med rätta att det inte spelar någon roll vilken av busarna de röstar på, men den här gången kan det vara annorlunda. Och det vore verkligen på tiden. Ett stort valdeltagande och en avgörande seger för Obama kan faktiskt släppa loss krafter som skickar tillbaka republikanerna till det avgrundsträsk de borde ha försvunnit i för länge sedan.

Inte nog med det – den ruttna stanken av avgrund och träsk i demokratiska partiet också kan vädras ut. För nog är det en samling korrumperade skummisar som sitter i båda de stora partierna! Men det har de kunnat göra för att de folkliga rörelserna inte kunnat hävda sig. Illusionslös som jag är tror jag inte att Obama är så mycket bättre än de andra, men genom att frambesvärja den folkliga tigern kan han tvingas till ett val: att svika alla förhoppningar, eller ta ett grepp om tigerns svans och försöka hänga med. Annars kanske han åker ut nästa gång det blir val.

Försök hugg tag i svansen på den här gynnaren om du törs!

Det har diskuterats hur rättvisande opinionsundersökningarna i USA är. Att undersöka opinoner är ingen exakt vetenskap, men det går ju ändå att på ett ganska litet urval av människor förutspå rätt bra hur exempelvis rösterna i de svenska valen kommer att fördela sig. Men då gäller det att urvalet är korrekt utformat. Här har man problem i USA, för man har använt modeller som förutsätter att ungdomar inte är så benägna att rösta. Men om plötsligt andelen ungdomsröstande ökar kraftigt med hur det var tidigare, och huvuddelen av dem dessutom går till den ena kandidaten, finns det risk att hela undersökningen blir felaktig. Det tycks som om flertalet ungdomar ser Obama som sin kandidat.

Det nämns en intressant felkälla till, nämligen att när opinionsundersökarna ringer för att fråga folk ringer de till fasta telefoner. Men som bekant blir fasta telefonen alltmer något som äldre människor har medan ungdomar ofta ”bara” har mobil. (Själv har jag höjt min hip-faktor genom att ställa av den fasta telefonen – den är ju faktiskt mer till hinder.) Det där påminner om något tidigare presidentval i USA när opinionsinstitut ringde runt och frågade folk vem de skulle rösta på. Notera: de ringde runt. Och därmed tappade de en mängd väljare som inte hade telefon. Minns jag rätt var det Truman mot Dewey (det här var före min tid, för övrigt) och Deweys väljare hade telefon. Trumans väljare var fattigfolk utan telefon, men de röstade i alla fall, så opinionsundersökningen körde i diket rejält.

När Generation Information ryter till kommer det att märkas!

Man kan ju undra vad som händer om Obama inte blir vald, speciellt om det börjar lukta valfusk någonstans. Vad gör Generation Information då? – Nej, låt oss hoppas på ett jordskred som plockar fram alla positiva krafter som finns i USA och sopar de mörka krafterna långt långt bort så att de aldrig kan komma tillbaka!

Vill du köpa ett redigt bergrum?

Fortifikationsverket säljer ett rejält stort bergrum i trakten av Åtvidaberg. Det var tidigare flygledningscentral, enligt artikel i DN. Man kan slå upp verkets hemsida och få beskrivning inklusive karta till stället. Det kunde man inte få förr i tiden, då var det nog fienden som hade bäst koll på var våra hemliga anläggningar låg.

Jag är inte bombsäker, men jag antar att det här var en av de bombsäkra radargruppcentralerna (Rgc) som ingick i stridsledningssystemet Stril-60. Och med detta är vi tillbaka i en annan tidsålder, där Sverige hade krigsmakt som en liten stormakt och pengar vräktes in i anläggningar och materiel, särskilt för flygvapnet. Och det här var alltså en flygvapenanläggning. Den hade byggts med gammal stabil teknik under sextiotalet, innan de känsliga datorerna kom in i den här verksamheten.

Jag vet inte närmare hur det såg ut på sådana ställen, men antagligen var det några radarmaster på ett högt berg, och i utspängda utrymmen under markytan satt diverse folk och tittade på radarskärmar och styrde flygvapnets aktiviter.

Utspritt över Sverige låg ett nät av Rgc dit bland andra L M Ericsson levererade utrustning. I början av sjuttiotalet när jag började på L M var nätet i stort sett utbyggt och började bli gammalmodigt. En ny generation med datastyrning av telefoni (det var på den tiden man använde hålremsor och hålkort!) hade redan kommit. Sedan kom ännu nyare grejor. För några år sedan mötte jag en kollega på gatan som berättade att de nyare grejorna – som jag under livlig transpiration var med om att släpa fram – också har fallit för åldersstrecket!

Jag skrev ”gammal stabil teknik”. Ta de telefonstationer som L M Ericsson leverade till Holland före Andra världskriget men som överlevde bombardemangen av Rotterdam. Eller växlar i Italienska nordafrika som beckat igen under kriget – det kom ner folk från LME och blåste bort sanden från reläerna och växlarna gick igång igen! Snacka om kvalitet! Man sålde telefonväxlar med tanken att det här är grejor som skall hålla i fyrtio år. Sänktes sedan till tjugo där jag jobbade, man insåg väl att det skulle bli omöjligt att hålla reservdelar ens så lång tid.

På tal om luftövervakning, har du hört begreppet ”tornsvalor”? Det där var innan radarn kom till Sverige. I stället för radar hade man flygvapenlottor som stod på högt belägna platser med kikare och försökte hålla koll på passerande flygplan. Och enda avancerade tekniska hjälpmedlet var en telefon. De kallades ”tornsvalor”.

Konsumentförtroende och allmänt vansinne

Här är ett diagram saxat från Affärsvärlden. Konsumentförtroende i USA 1970-2008.

Konsumenterna i USA uppges enligt mätningar inte ha varit så deppiga på 40 års tid som de är idag. Synd att inte diagrammet går tillbaka ytterligare tio eller tjugo år, så att de gyllene åren efter Andra världskriget kommit med. Omkring 1970 var det en brytningstid, när Vietnamkrig och oljekriser och det inbrytande efterindustriella samhället började märkas. Enligt nationalekonomen Wolff som jag hänvisat till tidigare (länk till ett av hans föredrag finns här) var det omkring 1970 som 150 års ständig standardstegring för arbetarna i USA avstannade medan deras produktivitet fortsatte att öka. Resultatet blev bland annat den lånebubbla som vi nu ser implodera med förfärande hastighet och skaka världens banker.

Som sagt: hade diagrammet börjat exempelvis 1960 tror jag skillnaden mellan konsumenternas förhoppningar inför framtiden då jämfört med nu hade varit ännu tydligare. För inte bara hus- utan kreditbubblorna i stort sjunker nu ihop. Köpfesten som drevs över rimlighetens gränser tack vare flödande krediter har tagit slut. Det finns anledning för väldigt många människor att vara bekymrade.

1847 skrev Marx, som då inte hade kommit så långt inom nationalekonomin men redan hade intressanta synpunkter följande:

Det finns till och med faser i de moderna folkens industriella liv, då alla människor gripes av ett slags rus att göra profit utan att producera. Detta spekulationsrus, som periodiskt återkommer, avslöjar konkurrensens verkliga karaktär, som söker undslippa den industriella tävlans nödvändiga betingelser.

Med andra ord: när stora mängder människor försöker ta en genväg förbi det produktiva arbetet, och i stället ägnar sig åt spelverksamhet, är kraschen och baksmällan inte långt borta. Att ”alla människor” grips av ruset är att ta i, men många är det, och när de kommer in i en drömvärld där värdet på ens hus, bostadsrätt, aktier eller vad det nu är, tycks kunna öka i all evighet – då är det fara på taket. När massvis av vardagliga kvartsfigurer påstår sig vara intresserade av aktier, fonder och liknande – då bör man dra öronen åt sig. Vid det laget har förmodligen de verkliga experterna (som inte bör blandas ihop med dagstidningarnas ”experter”) redan flyttat sina tillgångar till ett säkrare ställe.

(Man kan ju tillägga att ett värde som uppträder på det här excentriska sättet förmodligen inte är ett reellt värde utan bara en prislapp som ändras då och då i enlighet med marknadens humör för dagen.)

De som kan smita undan krisen, och fortsätta att ”göra profit utan att producera” är ett mindretal. Den stora och illa utsatta gruppen blir, om vi accepterar Wolffs resonemang (som ju går i Marx’ tradition) alla de som producerat men förnekats andel i den stigande produktiviteten och profiten efter 1970. Ännu mer illa är det när exempelvis pensionsmedel först blåses upp i spekulationsfonder som sedan faller ihop. Hade de arbetande i USA varit bättre på att ta hand om produktivitetsvinsterna, och därmed inte tillåtit att förmögenhetsklyftorna blivit så våldsamma, hade krisen inte behövt bli så kraftig.