Fel saker kastas

Jag har inte haft något vidare koll på nyhetsflödet idag (heller) men jag tycker att det är en jäkla konstig idé att folk skall behöva springa ut på gatorna och slåss vartenda år just på min födelsedag. Om de nödvändigtvis skall kasta någonting så räcker det väl med slängkyssar? Stenar och andra hårda föremål är klart olämpliga och kan faktiskt orsaka kroppsskador!

Hoppa av i tid!

Sälj, sälj, medan tid ännu är tid! Domedagen är nära!

Ja, det är ju inte för att göra reklam för det här företaget som jag kopierat in annonsen här (den finns i DN:s ekonomibilaga idag). Däremot tycker jag den är ett tecken i tiden. Nu står den jättestora krisen för dörren – och några ser den som en god affärsmöjlighet!

Undrar hur det går för alla småkids som under de senaste åren blivit itutade konstiga idéer om ”entreprenörskap” och som i stora skaror svarat ”ja” på enkäter om de vill bli företagare? Och vad säger Maud ”skrikan” Olofsson, hon som tycker att alla skall ha F-skattesedel?

Krugman om krisen

I en kommentar till ett tidigare inlägg påpekade en av mina läsare att exempelvis Paul Krugman hade förutsagt att det skulle bli kris och att usla bolån skulle vara den utlösande faktorn. Han skriver i en färsk krönika i New York Times om det där med kriser igen. Kan vara värt att läsa, det är inga konstigheter men vissa saker förtjänar att repeteras. Som att det är trevligare att tala om att allt går bra än att det ser ut att gå åt helsicke, och att det skenbart lyckade avvecklandet av kriserna i slutet av 1990-talet gav en falsk känsla av trygghet. Det ekonomiska systemet såg att att köra ut över branten men klarade sig, och då fick folk för sig att faran var över.

Det där sista får mig att tänka på den falska känslan av trygghet som rådde under en tid i Sverige efter Andra världskriget, när många fick för sig att arbetslöshet var något som tillhörde det förflutna. För nu visste man hur sådant kunde klaras av. Socialdemokraterna kunde rida högt på den känslan länge. Idag är detta historia.

Men åter till Krugman. När det tycktes gå rasande bra för USA:s ekonomi för inte så länge sedan var det ingen som ville lyssna på varningar att den var som ett stort pyramidspel. (Ponzi scheme tycks vara den lokala termen för detta därborta, efter en påhittig italiensk svindlare.) Att man hade lyckats klara de närmast föregående kriserna gav en känsla av att toppgubbar som Alan Greenspan hade allt under kontroll. De svängde sina magiska spön och så skingrades eventuella krismoln. Men det som hände var att de förhållanden som orsakade den nuvarande krisen kunde växa fram i skymundan och det var många som inte ville se symptomen ens när de verkligen började bli synliga.

Vad händer när den här krisen börjar ebba ut? Krugman antar att samma gamla gäng av svindlare kommer ut på banan igen och börjar larma om att de skall få köra sina geschäft igen, utan att hindras av några dumma regleringar. Därför ber han den tillträdande Obamaregeringen om att genomdriva reformer på finansområdet. Man kan undra – det är knappast några ivriga reformvänner som Obama hittills har knutit till sin administration. Men som inte mer än liberal ekonom (och det anses väl väldigt radikalt av många i USA) kan Krugman inte göra så mycket mer än att vädja om reformer. De lär knappast nå fram till de förhållanden som orsakar kriserna, utan snarare fungera som stötdämpare för de värsta smällarna och plåster på såren.

Själv undrar jag om inte dessa jättelika krispaket som nu körs ut Jorden runt kan vara grunden till nästa kris? Kan inte sätta fingret på den svaga punkten med säkerhet, men om staterna tömmer sina resurser nu (exempelvis genom våldsam upplåning och skattesänkningar) vad finns det kvar att göra nästa gång?

Min nästan antika adventsstake

Den här adventsstaken lägger jag ut på nätet med speciell hälsning till en läsare i Emmaboda – hallå Nicke, så här ser min ljusramp ut! Egentligen skulle jag ju inte ha tänt den förrän på söndag, men jag kunde inte hålla mig. Och nu väntar vi bara på tomten … !

Är det något speciellt med själva ljusstaken då? – Jodå, åldern! Det är en tidig variant, minst 55 år gammal, och stommen är gjord av trä! Man kan väl nästan kalla den för antikvitet?

Ecuador med atombomber?

Den skarpsynte bloggarkollegan Lasse har upptäckt samma sak som som jag med höjda ögonbryn noterade i pappers-DN i morse. Nämligen att Lisa Bjurwald på ledarsidan påstod att Ryssland var i färd med kärnvapenprogram i samarbete med Venezuela och Ecuador. (På bilden: Bjurwald, inte Lasse. I någon tidigare bloggpost som jag nu inte hittar igen har jag för mig att jag noterade att Bjurwald har konstiga stirrande ögon, och det håller jag nog fast vid. Stoppar man i sig några konstiga saker vid redaktionsmötena i Mariebergsskrapan?)

Nu lär det hela vara raderat i elektroniska upplagan, men pdf-upplagan är oförändrad och så här ser det ut:

RYSSLANDS PRESIDENT Dmitrij Medvedev är på handskakningsturné i Latinamerika och anländer i dag till Kuba för ett möte om bland annat olja med den kommunistiske statschefen Raúl Castro.

I går eftermiddag skrev Medvedev och president Hugo Chávez under ett avtal, där Ryssland förbinder sig att hjälpa Venezuela att utveckla ett kärnvapenprogram. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, på besök i Quito, meddelade samtidigt att Ryssland är intresserat av att utöka sitt kärnvapensamarbete med Ecuador.

Ryssland storsatsar alltså på energiallianser – men militärt samarbete står också på agendan. På måndag äger en marinövning mellan Ryssland och Venezuela rum i Karibien. Några timmar efter att Ryssland lade fram övningsförslaget för Caracas, ställde Washington in den så kallade ”123-uppgörelsen” med Moskva. Avtalet hade döpts efter ett avsnitt i den amerikanska atomenergilagen och syftade till att bereda
vägen för ett utvidgat rysk-amerikanskt utbyte av kärnvapenteknologi.

USA KOMMER ATT hålla ögonen på marinövningen, trots att de utåt sett behandlar
den ryska närvaron som något av ett skämt. ”Åtföljs de av bogserbåtar den här gången också eller?”, frågade en talesman för amerikanska UD. Rysslands 250 meter
långa, kärnvapenbestyckade kryssare Peter den store räknas som ett av världens
mest kraftfulla fartyg. Risken finns att skrattet fastnar i halsen när övningen inleds. Om inte annat för att de ryska militäraktiviteterna inte verkar begränsas till havet. I går rapporterade västerländska korrespondenter att ryska bombplan genskjutits av amerikanska stridflygplan över Norra ishavet, nära Alaskas kust, i en isande repris av kalla kriget.

Var det kanske det här vicepresidentkandidaten Sarah Palin menade med sin berömda groda, då hon hävdade att hon kunde se Ryssland från sin hemstat Alaska…

Man kan väl undra hur det där med kärnvapen slank med? Var det medvetet? Undrar om det inte snarare var på det undermedvetna planet – att ”vapen” omedelbart måste hakas på ”kärn” när det handlar om stater som DN:s ledarredaktion inte gillar trots att man egentligen inte tänkt på saken? För hade Bjurwald tänkt sig för hade hon ju inte skrivit det där. Då hade det ju blivit en hellöjlig lögn. Att Ecuador skulle vara ute efter att skaffa sig atombomber verkar löjligt. De vill bli av med USA-basen i Manta, och det skall väl vara fixat nästa år.

Att några ryska militärplan skulle orsaka en ”isande repris av det kalla kriget” verkar också löjligt. Lika löjligt som att hävda att USA-truppers närvaro i Kaukasus skulle vara harmlöst och helt naturligt. Ja, man kan väl undra vad DN:s ledaravdelning stoppar i sig innan de författar en del av sina krior?

Den lille pojken Wolodarski skall visst bli någon sorts politisk redaktör på DN. En rolig kommentar (inte för honom och Hans Bergström kanske) finns här.

Maskinen som kan återskapa mammutar


Det här skall vara maskinen som kan återskapa mammutar (en anknytning till det här tidigare inlägget). Jag tycker den ser liten ut. Även ett litet mammut-barn (det heter kalv, kanske?) måste väl ha ganska svårt att ta sig ur det där lilla hålet på framsidan? Man kanske får börja med den där arten av dvärgmammutar som fanns på Wrangels land, norr om östra Sibirien, för bara några tusen år sedan?

Finansiell härdsmälta – akademisk kris

”Den finansiella härdsmältan är en akademisk kris också” skriver en professor i internationellt bankväsende.

Denne professor skåpar ut i stort sett alla kollegor, och det gör han förmodligen rätt i.

What we have witnessed in recent months is not only the fracturing of the world’s financial system but the discrediting of an academic discipline. There are some 4000 university finance professors worldwide, thousands of finance research papers are published each year, and yet there have been few if any warnings from the academic community of the incendiary potential of global financial markets. Is it too harsh to conclude that despite the considerable academic resources that go into finance research our understanding of the behaviour of financial mar-kets is no greater than it was in 1929/33 or indeed 1720?

År 1720 som hänvisas till inträffade ”Stora Söderhavsbubblan”, den första stora finans- och spekulationskraschen.

Nå, det är alltså ett helt forskarsamfund som i stort sett misslyckats med att förutse den nuvarande krisen (man har förutsett den i efterhand kan man väl vitsa till det) men som vi vet har ekonomerna ändå inte varit buskablyga av sig. De har sjungit marknadens lov och själva naturligtvis varit denna marknads främsta och ofelbara uttolkare. Varningar och klagomål har naturligtvis inte varit intressanta, folk i gemen är ju bara ”särintressen” som gnäller.

Jag tar mig friheten att åter citerar Lukasevangeliet, 20 kapitlet. Här ger Jesus ”de skriftlärda” en känga, och den kan vi väl utvidga till de personer som är lärda i nationalekonomien och stuckit sina förnäma näsor i vädret

45. Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:
46. »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i
fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna
sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid
gästabuden —
47. detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»

Jahapp, då är det bara att hoppas att dessa falska skriftlärda får sin rättvisa dom snart. För jag tror inte att de där 4000 professorerna är dumma i huvudet, men de vet vilka intressen de tjänar. Och de är sannerligen inte ”änkor och faderlösa”, om vi skall tala bibliskt, eller ”de som arbetar och äro betungade”.

Slabba? Slafsa?

Jag har funderat en del på hur äldre arbetare och arbeterskor egentligen uppfattar Mona Sahlin. Nu tänkar jag på människor som idag är nära eller över pensionsåldern och där det stora stödet för socialdemokratin fanns tidigare. De var unga under rekordåren, röstade socialdemokratiskt och tyckte väl att ledarna i parti och fack verkade rätt schyssta. Men idag?

Aftonlövet skriver om en ”hemlig” undersökning som påstås visa att män över sextiofem inte tycker att Mona är så bra. Och allmänt går det bakåt för SAP.

Förslag: låt oss tänka oss tillbaka till den tid när de här missnöjda var unga och mitt i livet, hur skulle man på den tiden ha karakteriserat en person som Mona Sahlin? Jag undrar om inte många hade avfärdat henne som en slabba eller slafsa med hänvisning till hennes levnadsstil och uppträdande i stort. Hade en sådan person släppts upp på ens halvhöga positioner i Erlanders administration? – Jag tvivlar. Hon stämmer knappast på definitionen av ”den skötsamme arbetaren”.

Dessutom tycker jag det är djävligt dumt av V att försöka bedriva någon sorts förhandlingar med slabb- och slafsledningen för SAP.

Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog tror att partiets nedgång främst kan förklaras av den ekonomiska krisen, men också av att s-v-mp inte lyckats forma ett regeringsalternativ.

– Under finansiell oro och ekonomisk kris i världen då är det två personer som framträtt; statsministern och finansministern. Och de har än så länge inte hittat på några ekonomiska äventyrligheter. Det belönas och vi som är i opposition kan inte agera, säger hon.

Ulvskog räknar med att det är en kortsiktig reaktion, någon slags reflex att i en kris stödja de som styr landet.

Men hon är även självkritisk.

– Vi har själva bidragit till att skapa en bild av att vi inte kan forma ett klart regeringsalternativ, under en finansiell kris. Det skapar säkert irritation hos väljarna.

Det här verkar ju korkat – en kris borde vara mums för oppositionen, man borde ha varit förberedd redan innan krisen bröt ut, man borde ha kommit med krav på skarpa åtgärder på ett tidigt stadium … nu har det pladdrats om ”budgettak”. Vem har respekt för folk som håller på på det sättet? Oppositionen får faktiskt betalt, en jäkla massa partistöd, för att sköta sitt jobb men man slösar bara bort skattepengarna på trams. Har partierna ingen egen politik får de försöka sig på att sälja partiledarens personlighet. Men vem vill köpa en slabba?

Funderingar runt Skanskas varsel

Dagens Nyheter skriver idag om byggkrisen som gjort att Skanska lagt ett stort varsel. (Skanska, förresten, det låter fånigt – Skånska borde det ju vara.) Krisen har slagit till oväntat snabbt och oväntat brett. Det fungerar inte längre att svenska byggnadsarbetare drar över till Norge, för där är det också stopp. Normalt brukar byggandet ligga ett halvår senare i konjunkturcykeln, men nu verkar alla bromsar slå till samtidigt.

Byggnadsarbetarförbundet kräver åtgärder så att man inte upprepar situationen från 90-talet. Jag minns lite hur det var, eller påstods vara, på den tiden. Först var det en vansinnig högkonjunktur när nyexaminerade från yrkesskolor kunde komma ut på byggen och få jättehöga löner direkt. Sedan rasade alltihop i den ökända fastighetskrisen och årskullar av byggnadsarbetare försvann för att aldrig återkomma. Kommer samma situation att upprepas?

Det finns mycket, väldigt mycket, som kan göras. Som bekant har bostadsmarknaden ersatts av fjäskande för spekulanter, men det kunde man nu göra slut på genom rejält byggande av hyresrätter så att spekulanterna lär sig att inte göra om det där. DN skriver:

BEHOVET AV BOENDE finns, inte minst med tanke på att stora ungdomskullar är redo att fl ytta hemifrån. Men behov och efterfrågan är inte samma sak i otrygga tider. Det krävs framtidstro för att driva byggandet och det saknas nu. Byggbranschens problem är samhällets

Det finns stora behov av reparationer, underhåll, upprustningar. Det finns jobb som hänger ihop med infrastrukturen, järnvägar, spårvägar, kraftnät exempelvis. Finns resurser i form av realistiska planer, arbetskraft, utrustning och mark kan jobben påbörjas.

Det minst intressanta när man diskuterar resurser är pengar – pengar finns alltid. Problem utvecklas eller avvecklas beroende av hur man hanterar dem. Låter man efterfrågan, alltså betalningsförmåga, vara enda kriteriet för bostadsbyggande kommer vi verkligen att få ett bostadsproblem framöver i Sverige, något som kanske kan jämföras med det elände som fanns i Stockholm en gång i tiden. En del vill ha ett nytt miljonprogram vilket kan vara intressant. Man bör då studera även de negativa aspekterna av det gamla miljonprogrammet. Jag menar inte bara förorter som inte alltid blev så kul, utan att en del folk plockade ut orimligt mycket för egen del av de stora investeringssummorna. Byggmästare och byggmaterialtillverkare blev väl inte direkt missgynnade när det gällde att ställa ut saftiga fakturor? Och var byggfacket helt oskyldigt i det avseendet?

Jag fastnade vid en del detaljer i artikeln som kanske verkar perifera men ändå är av intresse.

Högt på Skanskas önskelista står renovering av miljonprogrammets fastigheter. Infrastruktursatsningar välkomnas också, men ger inte arbete åt samma personer som nu riskerar att bli av med jobbet.

Och

Bostadsbyggandet är ryggraden i byggbranschens sysselsättning. Satsningar på infrastruktur ger inte lika många jobb per krona eftersom det går åt mindre personal. Dagens byggnadsarbetare är dessutom inte utbytbara. Husbyggare och anläggningsarbetare kan olika saker.

En del av de varslade är kontorsanställda som kanske aldrig har sysslat med byggande, men hade denna bristande utbytbarhet också gällt för en äldre generation av byggnadsarbetare? Det här är ju inget generellt exempel, men min far som var plåtslagare torde ha klarat av de flesta sysslor på ett bygge: förutom sitt eget jobb (”med hammare, plåtsax och tång” för att citera en gammal sång av Ruben Nilson) kunde han mura, gjuta, timra, snickra och förmodligen en del andra saker också. Han arbetade bland annat på Södersjukhuset här i Stockholm.

Nu kan ju dagens arbetare inte börja sin utbildning genom att redan i tolvårsåldern följa med fadern till bygget och därmed bygga en enorm yrkeskunskap, men kan det vara så att man är för snävt inriktade på en gren av yrket? – Jag vet inte. När vi hade en stor varvsindustri i Sverige lyckades man på ganska kort tid omskola alla möjliga sorters människor till svetsare som svetsade ihop tankfartyg i serieproduktion. Är det omöjligt att göra något liknande idag?