Richard Falk om Gaza

Jag hade egentligen tänkt stänga igen för kvällen, men här kommer ett lästips. Det är Richard Falk, FN:s rapportör för de ockuperade palestinska territorierna, som har intervjuats. Han kördes ut av israelerna för ett par veckor sedan. Vad han säger tror jag på ett litet utrymme ger en bred sammanfattning av vad som händer, såväl lokalt i Gaza som i regionen och globalt.

Nyårsfunderingar hit och dit


Nu har nyårsmörkret sänkt sig över Stockholm. Mörkt var det redan för en månad sedan när jag tog den här bilden. Som ett armband i svart sammet ligger stadskonturen och speglar sig i Årstaviken.

Till höger vita ljus från fönstren i de nya bostadskvarteren i Liljeholmen. Månne sitter många där nu och undrar hur det går med lån, arbete och annat under det kommande året? Till höger det gulbruna ljuset från rivningen av Vin & Sprits gamla anläggning. Där skall det också bli bostäder. Blir man av med dem? Krisen kryper allt närmre, blir allt djupare.


Den här parollen kommer att bli ännu mer aktuell nästa år eftersom majoriteten i Riksdagen tycker att det går bra att skicka ännu fler soldater till Afghanistan. Nu verkar det som försörjningslinjerna till ockupationstrupperna via Pakistan mer eller mindre har klippts av. USA försöker lägga om via Centralasien och Kaukasus, men frågan är hur intresserade andra berörda stormakter är av det. Nya svenska förluster torde vara svåra att undvika. Vem bryr sig? Det är ju yrkessoldater som skickas ut, inte värnpliktiga.


Kan man hoppas på att Årstabäcken kommer att fortsätta att sorla lika trevligt nästa år? Det är väl en positiv nyårsönskan i alla fall, mitt i allt eländet. Om några månader kommer trastarnas sång att eka i bäckravinen, och kanske en gärdsmyg drar några drillar på kvarnruinen högre upp.


Den här bilden hade väl passat bättre på min stockholmsblogg, men … Stadshuset bär sina tre kronor som varande den finaste symbolen för Mälardrottningen, men vad skall det bli av området runtomkring? Det blänker till i ett fönster bortom Tegelbacken, byggkranarna reser sig mot himlen, vad skall det bli av min hemstad?

Kanske ungefär där den högra kranen står finns planer på en jättekåk. Man kan undra hur många sådana projekt som sopas bort av den pågående krisen. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt: sopa bort ett antal onödiga villor i de kommuner som har misskött byggandet, och se till att rejäla stadsområden med hyreslägenheter skapas där i stället. Då blir det rum för nyinflyttade, hyrorna kan hållas nere, och bostadsspekulationen får sig en rejäl snyting.


Demonstration för Palestina. Det har varit flera sedan jag tog denna bild. Tyvärr lär det nog fortsätta nästa år.

Den här kartan har funnits några år. Jag kopierar in den här med kommentaren att den visar varför en tvåstatslösning var omöjlig på 1940-talet och varför den är omöjlig idag. Det går inte att bilda en hållbar stat av mängder av icke bärkraftiga småplättar som ligger inneslutna av en annan stat. En stat skall inte vara religiös – vare sig judisk, islamisk eller något annat – utan neutral till sina medborgares religiösa uppfattningar så länge de inte är allmänt störande. Med andra ord är enda anständiga lösningen (vi har ju en oanständig med fullständig etnisk rensning också) att en sekulär stat bildas på det område som omfattades av det gamla brittiska Palestinamandatet. Med tanke på den fula roll som britterna spelade här när de bröt upp det ottomanska riket kunde de gott få bidra med en slant till den nya staten.

Ja, det är svårt att sia om framtiden, men att det skulle bli någon vettig lösning av konflikten i Palestina nästa år tvivlar jag på. Möjligen skulle läget ändras om det stora missnöjet i Egypten (det har ju bland annat varit stora strejker där) leder fram till att Mubaraks regim störtas och landet får en ledning som inte står på USA:s lönelista. En sådan regering skulle nog inte deltaga i blockaden av Gaza.

Man kan upphäva en suck och säga som gamle kanslern Axel Oxenstierna sade till sin son: Du skulle bli förvånad om du visste med vilken liten visdom världen styres. – Jag antar att många som drattat på ändan i de senaste årens spekulationsyra och vaknat upp till den trista vardagen håller med om det. Kanske krisen ändå kan leda till ett uppvaknande som får positiva följder. Men då får vänstern skärpa sig och inte överlåta de väsentliga frågorna till de blå, bruna eller svarta partierna! Det finns dock anledning att vara pessimistisk på den punkten.

Och med denna mollstämda reflexion vill jag ändå delge min trogna läsarskara förhoppningen om

GOTT NYTT ÅR!

Guerníca – Gaza


Antalet döda vid det tyska flygangreppet mot stade Guernica (baskiska Gernika) i norra Spanien den 26 april 1937 uppges till 1658 döda och 889 skadade. Många blev upprörda över hur bomber kunde regna över en stad på detta sätt. Jag antar att en del var nöjda också – det fanns ju folk i trakterna som burit sig illa åt. En del element på vänstersidan ägnade sig åt osmakliga övergrepp. Men Gernika blev ändå en symbol för terrorkriget, särskilt sedan Picasso gjort sin berömda målning och numera vet jag inte om någon tycker att just den bombningen var god och rättvis.

Ruiner i Gernika

Dödstalen i Gaza har inte kommit upp till Gernikas nivå. Inte ännu i alla fall. Och många människor världen runt hyllar de israeliska insatserna. Upproriska infödingar måste kväsas så att de vet sin plats! Och där finns ju terrorister! Och konstiga islamister!

Det finns ju barn också. Här är ett citat från vad en israelisk journalist har skrivit, en av de få som försökt ta reda på vad som händer i Gaza (citerat här):

This isn’t the time to speak of ethics, but of precise intelligence. Whoever gave the instructions to send 100 of our planes, piloted by the best of our boys, to bomb and strafe enemy targets in Gaza is familiar with the many schools adjacent to those targets — especially police stations. He also knew that at exactly 11:30 A.M. on Saturday, during the surprise assault on the enemy, all the children of the Strip would be in the streets – half just having finished the morning shift at school, the others en route to the afternoon shift.

Det får sägas vara en hård anklagelse. Man vet att gatorna är fulla av skolbarn vid en viss tid – då skickar man ut bombflyget. Hur kunde det inträffa?

Den artikel jag citerar fortsätter med att presentera journalisten, Amira Haas. En dam för vars rapportering vi bör vara tacksamma, den behövs. Men här framhålls också hennes fläckfria förflutna: båda hennes föräldrar är överlevande från koncentrationsläger. Och när jag läser det blir jag arg igen: det finns 1½ miljon i lokalbefolkningen som förmodligen mer eller mindre bra kan rapportera om detta. Det har rapporterats om detta. Men vad de otäcka infödingarna säger räknas tydligen inte – de kanske bara hittar på alltihop? Det krävs allt en journalist med äkta judiskt-israeliskt ursprung för att man skall kunna tro på anklagelserna. (Jag antar att en arabisk-israelisk journalist nog inte hade setts som mer trovärdig än en statslös palestinier i det här sammanhanget.)

Men det är ett bra arbete som Haas gör. Jag förutsätter också att hon tillhör den grupp som fått det älskvärda epitetet ”självhatande judisk förrädare”, SHIT, self-hating jewish traitor. Med andra ord en person som vågar kritisera Israels officiella politik. Hon är inte ensam i den gruppen, det finns rätt många ”självhatande judar” (anständigt folk alltså). Sen när har det varit självhat att vara en anständig människa?

Det där SHIT-pratet är av samma sort som när republikaner i USA skriker att folk ”hatar Amerika” när de vågar komma med kritik eller obehagliga sanningar. Det är med andra ord ett sätt för lymlar att försöka smita undan kritik. Det är nog ingen tillfällighet att Israel och USA ligger nära varandra, i båda länderna finns grupper med denna mycket otrevlig mentalitet. Jag hoppas att de har gått för långt nu och att det blir en urladdning som de aldrig hämtar sig ifrån. De har själv ställt till det för sig och har ingen anledning att klaga,

Warszawa – Gaza

Jag bläddrar i en liten bok som gavs ut 1965: Nazismen i dokument, utgiven av Stig Jonasson. Här är ett par intressanta observationer:

1. Det är svårare att vara hatisk mot en granne som vi vet är en hygglig prick, och detta till och med om han/hon tillhör en grupp som generellt är missaktad, än om det är en helt främmande individ som skall hatas. Heinrich Himmler är inne på det ämnet när han talade inför underhuggare vid en konferens i det ockuperade Polen 1943. Det handlade om varför man inte kunde prata så högt om judeutrotningen, folk skulle ju kunna börja fundera på allvar vart deras grannar tagit vägen:

Det är så lätt att säga … att ”det judiska folket skall utrotas … judarnas utmönstring och utrotning, det ordnar vi”. Och så kommer de allihop, alla åttio miljonerna präktiga tyskar som var och en har sin hyggliga jude. Det är klart att de andra är svin, men det här är en prima jude.

2. 1943 krossades upproret i det judiska gettot i Warszawa. Motståndet höll till i bunkrar och källare. Men vilka var motståndarna enligt en rapport från platsen? Jo, det rörde sig om ”… undermänniskosläktet, banditerna och …” Ja, och vad då? Kan någon gissa? – Den som ropar TERRORISTERNA har helt rätt!

Man skulle ju kunna tro att skällsordet terrorist skulle ha en viss belastning eftersom det användes av tyskarna om motståndsfolk under Andra världskriget (inte bara om judarna i Warszawa), men så tycks inte vara fallet.

Låt oss då fundera på situationen i Palestina: undermänniskorna isoleras så att den mesta kontakt de har med den andra sortens människor är soldater som uppträder hotfullt, det är alltså svårt att umgås på ett mänskligt plan och se varandra som människor. Och så kryper terroristerna omkring i sina tunnlar i Gaza och morrar hotfullt mot vita människor, varpå det är fritt fram att bomba hela gänget. De är ju banditer och terrorister, en och en halv miljon till och med!

Någon lär ha yrat om att använda neutronbomber mot Gaza. Vi som är lite äldre minns pratet om neutronbomber för kanske trettio år sedan. En liten smäll som inte gör så stort hål i marken men orsakar jäkligt mycket strålning som dödar en förskräcklig massa människor (kan väl också kallas en ”smutsig bomb”). Det var väl meningen att neutronbomber skulle användas i tätbefolkade områden i Europa där gamla vanliga atombomber skulle orsaka för mycket skada – det kanske finns sjukskallar som verkligen sitter och planerar att använda en sådan bomb mot Gaza. Eller är det bara hatiskt skränande i största allmänhet? Men människokoncentrationen finns ju redan där, den är försvarslös, så varför inte? Israel har kärnvapen. Har man neutronbomber?

Naturlagar och ekonomi

Gravitationslagen/tyngdlagen och 2008 års krasch

För att eventuellt kunna uppskatta den här teckningen av 2008 års ekonomiska härdsmälta räcker det inte med att klicka här, utan du måste klicka här och plocka upp den i större format så att textsnuttarna blir läsbara. Den beskriver dock gravitationslagen inom ekonomin. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Men ekonomiska lagar har beskrivits som naturlagar tidigare också. Vid årsskiftet 1843/1844 var en skärpt yngling inne på det spåret .

Här är en teckning som föreställer min favorit, den bildade industrimannen Friedrich Engels, både som ung man och som gamling. Och nere i hörnet får hans gode vän Karl Marx vara med också. Marx är bland annat känd som vass ekonom, men Engels var ute tidigare trots att han var några år yngre än Marx. Jag hittade bilden på den nya portalen Europeana som självaste Carl Bildt gjorde reklam för idag.


1843/1844 skrev Engels en artikel som han kallade Utkast till en kritik av nationalekonomin. Där beskrivs konkurrenslagen (spelet mellan utbud och efterfrågan) som en naturlag. Här kommer ett ganska långt men intressant citat, för det glider över från frågan om missanpassning mellan utbud och efterfrågan, och hur ekonomer missförstår detta, till en diskussion om planerad ekonomi. Det senare var svårt på Engels’ tid, men förmodligen lättare att genomföra i datorernas och datanätverkens tid. Jag har kursiverat några avsnitt och delat upp den ursprungliga texten i mer lättlästa småstycken:

Konkurrenslagen innebär att efterfrågan och tillgång alltid och just därför aldrig kompletterar varandra. De båda sidorna har åter slitits isär och förvandlats till varandras bjärta motsatser. Tillgången befinner sig alltid strax bakom efterfrågan, men kommer aldrig helt att täcka den. Den är antingen för stor eller för liten, motsvarar aldrig efterfrågan eftersom under nuvarande aningslösa tillstånd hos mänskligheten ingen vet, hur stor den ena eller den andra är.

Om efterfrågan är större än tillgången så stiger priset, och därigenom stimuleras tillgången. Då den senare uppträder på marknaden faller priserna och då den blir för stor, så kommer prisfallet att bli så stort att efterfrågan därigenom åter stimuleras. Så håller det på, aldrig råder det ett sunt tillstånd, utan en ständig växling mellan överretning och förslappning, som utesluter allt framåtskridande, ett evigt vinglande utan att någonsin komma till målet. Denna lag med sin ständiga utjämning, där det som på ena stället förlorats återvinnes på det andra, finner ekonomen underbar. Den är hans stolthet, han kan inte se sig mätt på den och beskådar den under alla möjliga och omöjliga förhållanden. Och ändå är det uppenbart att denna lag är en ren naturlag, ingen andlig lag. En lag som frambringar revolutionen.

Ekonomen kommer dragandes med sin vackra teori om efterfrågan och tillgång, bevisar för er att ”man aldrig kan producera för mycket”, och praktiken svarar med handelskriser, som återvänder lika regelbundet som kometerna och som nu i genomsnitt drabbar oss vart femte till vart sjunde år. …

Naturligtvis bekräftar dessa handelsrevolutioner lagen, de bekräftar den till fullo, men på ett annat sätt än ekonomen vill få oss att tro. Vad skall man anse om en lag som blott kan göra sig gällande genom periodiska revolutioner? Det är just en naturlag som beror på de berördas bristande medvetenhet. Om producenterna såsom sådana visste hur mycket konsumenterna behövde, skulle de organisera produktionen, skulle de fördela den mellan sig. Då vore konkurrensens svängningar och dess tendens till kriser omöjliga. Producera medvetet som människor, inte såsom uppsplittrade atomer utan artmedvetande och ni har övervunnit alla dessa artificiella och ohejdbara motsättningar.

Så länge ni fortsätter att producera på nuvarande omedvetna, tanklösa sätt som är underkastat slumpens välde, så länge kommer ni att ha handelskriser. Dessa måste successivt bli alltmera universella, d.v.s. allt värre än de föregående, måste utarma en allt större mängd småkapitalister och påtagligt öka massan av den klass som lever blott av sitt arbete, d.v.s. mängden arbete som måste sysselsättas, våra ekonomers huvudproblem. Till slut kommer den att framkalla en social revolution av ett slag som ekonomernas skolmästarvisdom aldrig kunnat drömma om.

Det här var en skiss, ett utkast som Engels skrev när han var några och tjugo år gammal. Mycket saknas, exempelvis hur man kombinerar planerad ekonomi med utveckling (det kommer inte att vara exakt samma saker som planeras idag och om fem-tio år, eller ens om ett par veckor, exempelvis). Ändå var han något viktigt på spåren, och det är mer än vad man kan säga om många ekonomer idag.

En superdator – lite mer avancerad än papper och penna som var viktiga hjälpmedel vid uträkningar och planering på Engels’ tid.

Mördande reklam – eller bara dålig smak?


Konsumtion är viktigt. Jag såg någonstans att östermalmshögern (ej att förväxla med stureplanscentern) meddelat att konsumtion är det som julen handlar om. (Undrar, finns det ingen kyrklig person där som kan meddela högerungdomarna att det faktiskt finns andra tolkningar …?).

Även i USA är konsumtionen viktig. För några veckor sedan blev en butiksanställd krossad när bindgalna konsumenter slog sig in i varuhuset där han arbetade. Han gav sitt liv för en god sak då? I alla fall kommer väl Wal-Mart (den (ö)kända lågpriskedjan) att få punga ut med en slant till de efterlevande. Men det var nog inte på det sättet som mannen ifråga hade tänkt stödja sin familj.

Inget lärt men allt glömt? Det kan man undra, och det gjorde personen i USA som tog ovanstående bild alldeles nyss, för här gör någon handlare reklam för realisation och ”doorbuster”. Kan man översätta det med ”dörrkrossare” kanske? Konsumenterna skall jagas upp till närmast galenskap och så slå ner dörrarna innan butiksfolket hunnit öppna dem. Och dörrkrossning handlade det ju om när Wal-Mart-mannen dödades. Eller skall vi säga ”mördades”?

Kommer du ihåg den gamla låten: ”Allting går att sälja med MÖRDANDE reklam …”?

Sergels torg – Gaza

Några bilder från mötet mot det israeliska angreppet – Sergels torg, plattan, vid lunchtid idag:

”Jag har gjort ont” kunde vara en bekännelse från alla de som under årens lopp har varit ansvariga och verkställare av den israeliska politiken mot palestinierna. Och att de senaste bombningarna är en show med sadistiska inslag … svårt att förneka.





Långa och korta konjunkturvågor?

Oxford street London, strax före julen. Inga lysande affärer direkt. Bilden kommer härifrån.

Kris var det, ja. En vågdal i konjunkturstatistiken. Sedan kanske det går uppåt igen. Men det finns kortsiktiga konjunktursvängningar och långsiktiga, och de är inte likadana. Några års överdriven spekulation i kombination med nedtryckt köpkraft kan orsaka en kris i stil med vad vi upplever nu. I grunden är det en klassisk överproduktionskris: det tillverkas mer än vad som går att sälja när konsumenterna inte kan handla på kredit.

Men de långvariga konjunkturerna är något annat. De är beroende av djupare samhälleliga förändringar, som när helt ny teknik införs. Ta utvecklingen på 1800-talet och 1900-talet: När ångkraft, elektricitet och förbränningsmotor slog igenom ledde det till att helt nya industrigrenar uppstod, att samhällena och deras ekonomi kunde byggas på nya sätt (och att gamla näringar gick under). Den nya teknologin under några tiotals år kunde skapa en god konjunktur. Inom ramen för denna långsiktiga konjunktur förekommer också de vanliga kortsiktiga svängningarna, men man får väl tänka sig att en vanlig lågkonjunktur är lättare att uthärda om den inträffar när den teknologiska konjunkturen är på väg uppåt än när den har uttömt det mesta av sina krafter. Ta Sverige i slutet av 1950-talet och 1960-talet exempelvis: då var det några mindre konjunkturnedgångar men eftersom landet i stort ändå gick framåt gick det ganska lätt att uthärda såväl det som att äldre industrier och jordbruk slogs ut i massomfattning.

Ingen bra paroll för att få folk att handla mer: Ni kan väl köpa något, era aschlen! Härifrån.

Idag finns mindre av de möjligheterna, det är svårt att tänka sig nya stora näringar som på kort tid kan dra till sig hundratusentals människor. Alltså: när den långsiktiga konjunkturcykeln går över i en långsiktig kris i väntan på nya samhälleliga lösningar, och det samtidigt inträffar en vanlig kortsiktig kris, kan följdverkningarna bli verkligt svåra. Kanske vi har det läget idag. Förutsägelser (vet inte hur allvarliga de är, kan vara branschintressen som larmar också) hävdar att uppåt en fjärdedel av detaljhandlarna i USA kan vara borta inom två år. Det är dels ett resultat av att konsumtionen faller, men man kan också gissa att tekniska förändringar (som näthandel) spelar in.

Kanske EU:s utveckling kan ses i detta sammanhang? Organisationen bildades under den långa uppgångsperioden efter Andra världskriget, med grund i kol- och stålindustrierna. Det finns förvisso kolgruvor och stålverk kvar, men att de här branscherna drabbats av stora nedläggningar antyder att fokus för EU låg fel. Man tittade på näringar som tillhörde historien, inte på framtidens branscher. Även 1960 var det mer framtid i datamaskiner än kolgruvor.

Utslagen från marknaden. Kanske är det den ”kreativa förstörelse” som Josef Schumpeter diskuterade, men det finns väl förstörelse som är allt annat än ”kreativ”?

En artikel i nationalekonomiska VoxEU frågar varför internhandeln inom EU inte ökat med mer än 10-15 procent sedan euron infördes. Ekonomer hade trott på större utfall tidigare, med ledning av historiska erfarenheter från andra mindre valutaunioner. Några alternativ ges, men inte det att valutaändringar i vissa lägen inte ger så stor draghjälp för handel. Pengar är ett medel, inte ett mål i sig, och medlet kan ha större eller mindre verkan beroende på var och hur det används.

De historiska förutsättningarna kanske helt enkelt har ändrats? Är EU-ländernas ekonomier inne i en period där den långsiktiga tekniska utvecklingen håller på att stanna av, och den kortsiktiga konjunkturen är dålig, kan man inte vänta sig stora ökningar av handeln. Sedan euron infördes 1999 har vi haft två stora kortsiktiga ekonomiska kriser och en permanent underliggande tillbakagång, så varför förvänta sig en enorm tillväxt? Den gamla långa konjunkturvågen byggd på industrier som krävde äldre typer av industri har ebbat ut, den nya vågen med datorisering och bioteknik verkar har svårt att slå igenom på samma sätt som industrierna tidigare – och det är problematiskt så länge det dominerande politiska tänkandet domineras av gammalt industriellt tänkande.

Tidigare kunde människor i massomfattning överföras från hantverk och jordbruk till nya fabriker, kontor och service (förvisso fanns det problem längs vägen!) men hur blir det i det nya efterindustriella samhället där servicesektorn förmodligen är den som mest behövs utvecklas i vår del av världen, men där den härskande eliten snarast vill strypa den? Är inte service det bärande elementet i nästa långa konjunkturvåg som skall föra oss in i en lycklig framtid? – Har en känsla av att jag kommer att återkomma till den här ”lilla” frågan.

Bomberna mot Gaza

Inrikesministeriet i Gaza. Man kan bomba sönder hus. Att bomba bort hela folk är svårare.

Jag minns 1967, sexdagarskriget, opinionen i Sverige var nästan helt på Israels sida. Själv var jag ung och oinformerad och trodde att det var goda israeler som slogs mot onda araber. Palestinierna fanns ännu inte i medvetandet annat än som diffusa ”flyktingar”. I Aftonbladet skrev en av de få avvikande, signaturen Doktor Gormander, i sin spalt att ”gangstern från Sinai slår till igen”. Denne gangster hette Moshe Dayan, militär chef även under kriget 1956 när Israel tillsammans med Frankrike och England gav sig på Egypten. Gormander fick sparken från Aftonbladet.

Påståenden från israellobbyn om att svenska media alltid skall ha varit Israelfientliga kan avfärdas som rena lögner. De flesta svenska media har alltid varit fåraktigt godtrogna och/eller fega vad det gäller konflikterna i västra Asien. Man får väl lägga till några doser rasism och religion också (där intressant även icke-muslimska araber i allmänhet avfärdas som godtagbara bombmål – en kristen arab är lik förbannat en arab!). Det var först in på början av 1970-talet, med rapporterna om massakrerna i de libanesiska flyktinglägren, som en mer israelkritisk press uppstod.

Och nu bombas gettot i Gaza igen. Lägligt nog hände det när många barn var ute på gatan för att gå till skolan. För övrigt: finns det inte statistik som visar hur många palestinska respektive israeliska barn som har dödats de senaste åren? Någonstans har jag sett det. En fråga som generellt kan ställas är denna: Är det inte konstigt att palestinierna utmålas som angripare trots att andelen palestinska offer ligger mycket högre än antalet israeliska offer år ut och år in? Eller denna fråga: Varför var världen inte särskilt intresserad av den här konflikten så länge det i stort sett bara var palestinier och araber som dödades? Kan detta ointresse faktiskt ha lett till att konflikten kunnat dra iväg och blivit så ohyggligt svårlöst?

Sålunda skriver Ali Esbati om dagens situation:

I Gaza spjälkas världen. Västvärldens hyckleri drar upp linjerna. Tillsammans med miljoner och åter miljoner väljer jag utanförskapet: jag är inte vi med era ruttna, omänskliga lögner.

Manifestation mot Israels massaker i Gaza!
Kl 11.00 söndag 28.12 på Sergels Torg, Stockholm!

Och varför tror västvärlden att detta bara kan fortsätta? För att offren är icke-vita, månne?

Nu bombar israelerna, fast det torde stå klart att bombflyg inte vinner något krig. Det måste till marktrupper, men sådana är riskabelt att skicka in. De väpnade styrkor som finns på den palestinska sidan i Gaza har nog inte samma kvalitet som motståndet i södra Libanon för ett par år sedan, men den israeliska ledningen måste fundera på hur svåra egna förluster man kan riskera. Man kanske borde ha funderat redan för många år sedan, när man tyckte det var kul att islamistiska grupper ställde till besvär för PLO … men översmarthet torde vara en israeliskt problem. De tror att de är jättesmarta fast de går ner sig mer och mer i träsket.

Palestinierna försvinner inte, de kan inte flygbombas bort, i Gaza finns tusentals man som har handeldvapen men nog också en del saker som kan slå hål på pansrade fordon. Och vid norra gränsen finns den libanesiska motståndsrörelsen med bevisad kapacitet att slå långt in i Israel. Israel är inte längre i det läget att man kan slå när som helst och hur som helst och vara säker på att komma undan med det.

Kanske ingår angreppet i Gaza i någon plan för att säkra de bakre områdena inför ett angrepp mot Iran, men igen: är det smart? Kanske är det den desperate spelarens sista försök innan allt går överstyr? För oss som inte är särskilt förtjusta i islamisk militans är detta oroande, för det är den sortens människor som vinner på de israeliska krigsförbrytelserna så länge inte västvärlden ingriper och tvingar fram ett anständigt uppträdande – och det finns inga tecken på det.

När kan man släppa på principerna?

Biskop Rowan Williams ser mot ett himmelskt ljus och skriver om befrielse från principer som skoningslöst utesluter vissa människor.

Så här vid jul kanske det är lättare att känna en viss andlig stämning. Mannen på bilden ovan är en legitimerat andlig person: Rowan Williams, ärkebiskop av Canterbury, den anglikanska kyrkans överhuvud. Den är fortfarande statskyrka tycks jag mig ha uppfattat, men det är en kyrka som ibland kan ryta till. Kanske det är ett gammalt subversivt kristet budskap som ligger där i kulisserna och ibland låter höra av sig.

En sådan inställning är störande för den världsliga makt som förvisso kan påstå sig hylla andliga värden men som känner sig illa berörd när någon tycker att hyllandet också borde visa sig i praktisk handling, eller ställer mer krav på de stora och mäktiga än de små och svaga. Det hände något sådant vid årsskiftet 1984-1985 i Sverige när dåvarande biskopen Stendahl fick för sig att kritisera skatteflyktingar i en predikan. Den gamle högerledaren Gösta Bohman trädde fram och var mäkta förtörnad över att biskopen lade sig i!

I veckan före jul skrev biskop Williams en artikel i engelska The Guardian med titeln (satt av redaktionen misstänker jag) Put aside your principles and remember: all you need is love. Vilka principer handlar det om? Är det inte bra att vara principfast?

Williams anknyter till en schwezisk teolog, Karl Barth, som kämpade mot nazismen redan innan den gripit makten i Tyskland. Barth angrep de principer som uteslöt, principerna om ”vi” och ”dom”. ”Dom andra” som vi kan strunta i, eller om vi inte struntar i dem kanske det går lika bra att slå ner eller jaga bort eller till och med utrota dem. Sådana principer, detta exkluderande av människor, är en princip som kristendomen kan befria oss ifrån, ansåg Barth. En befriande principlöshet som gör att vi slipper bli förtryckare eller förtryckta.

Jag skulle tro att om Williams bara behandlat detta som något som tillhörde historien eller länder långt borta som det är accepterat eller nästan påbjudet att fördöma hade det passerat utan några klagomål. Han kanske till och med hade fått en klapp på axeln av någon god liberal. Men, men … den gode biskopen tar sig till att ge den moderna ekonomin, och därmed marknadsliberalernas käraste ögonsten, en förmaning. När brittiske premiärministern Brown kör på med sina krispaket får han inte ”glömma” eller definiera bort en massa människor, för det kan placera honom i samma exkluderande fack som vissa centraleuropeiska politiker på trettiotalet, de som Karl Barth bekämpade. Ännu har inte principerna lett till samma förskräckliga resultat som i det förflutna …

Yet we are not completely immune from appealing to ”principles” in order to help us avoid some of the harsher consequences of our policies and preferences. They may in themselves be good and positive principles, not like the destructive ideologies of the past century. But we’re bound to be uncomfortably aware at the moment that what
looked like a principled defence of some of our economic assumptions (this is what real wealth creation means and there is no other coherent way of defending it) seems more ragged and vulnerable than it once did.

The unprincipled question won’t be silenced: what about the particular human costs? What about the unique concerns and crises of the pensioner whose savings have disappeared, the Woolworths employee, the hopeful young executive, let alone the helpless producer of goods in some Third-World environment where prices are determined thousands of miles away?

People react impatiently to this, asking why religious believers should be taken seriously when they talk about economics. Fair enough. But the whole point is that the believer doesn’t want to talk about economics, only to ask an ”unprincipled” question – to make sure that principles don’t simply block out actual human faces and stories. How we make it all work is vastly complicated – no one is pretending it isn’t. But without these anxieties about the specific costs, we’ve lost the essential moral compass.

Så sent som igår hade nog den förhoppningsfulle ungliberalen fnyst åt alla ”moraliska kompasser” och i stället dragit en psalm om ”friheten” eller en hallelujakör om ”aktieägarvärden”. Strax före jul hörde jag att kyrkan på Wall Street nu märker en ökad tillströmning av besökande finanspajsare som stukats i sitt högmod av den pågående krisen. Jag skulle tro att även många av dessa människor skulle välkomna en princip som säger att de inte skall bortdefinieras från samhället för att de ruinerats genom egna eller andras vansinniga spekulationer, eller att den som börjar sjunka i det svarta havsdjupet inte skall hjälpas med en frälsarkrans. Den brittiske premiärministern Gordon Brown kommer från ett prästhem och borde begripa detta, men som varande minister och misstänkt krigsförbrytare (kriget i Irak!) är han nog förtappad. Williams uttryckte sig mycket milt tycker jag, men sura reaktioner har kommit.

Andra religiösa samfund har också kritiska synpunkter på materialism och uteslutande av människor, samtidigt som det finns trovärdighetsproblem (ta katolska kyrkan med sin egen makt och rikedomar, med sina relationer med den världsliga makten även när den inte är så kul att ha att göra med, sina pedofilskandaler och andra otrevligheter – samtidigt som det finns just den där kritiken som jag skrivit om ovan).

Somliga samfund är dessutom uttalat exkluderande: ”Tro som vi gör eller dra åt …!” Därvidlag påminner de om politiska rörelser varav somliga är sig själv närmast, andra är mindre inskränkta och där goda och onda tendenser kämpar med varandra, inom rörelsen och kanske ofta inom de enskilda medlemmarna. Hur känner sig medlemmarna i de mosaiska församlingarna i Sverige när Israels behandling av Gaza alltmer ser ut som östfronten 1940, strax innan den stora utrotningen började? Sover de gott om natten eller inser de att palestinier är människor de också? Eller kan de exkludera bort nyfödda barn eller sjuklingar som dör på grund av Israels blockader och vägspärrar som ”undgängliga” som man inte behöver bry sig om?

Med min inställning känns det naturligt att gå tillbaka till den tidige Marx som före revolutionerna 1848/1849 diskuterade människans frigörelse. Det gick visserligen genom den proletära frigörelsen som sopar bort klassförtrycket, men den skulle komma att frigöra alla människor. En vision att sträva efter. Kanske den möjliggörs bortåt 2020?