Foton för användning


Det här är huset där tidningen Dagen kommer till. Låg inte redaktionen på Surbrunnsgatan en gång i tiden? Nåväl, skulle man fråga mig skulle jag säga att ”det här är ju gamla snickeriet på L M i Kransen”. För det är just vad det är: L M Ericsson hade ett snickeri med riktiga snickare som kunde göra fina arbeten i trä, och de fanns i det här huset på 1970-talet. Jag var där någon eller några gånger när det var snickeri.

Jag antar att det var därifrån som jag kontaktades för användning av ett foto som jag lagt upp på bloggen. Och dagen därpå fanns det i Dagen!

Trodde att denna förfrågan var en engångsföreteelse, men häromdagen var det Piratpartiet som hörde av sig och undrade om det gick bra att använda en bild. Och det var OK för mig. De gillade tydligen ett av de foton jag tog under den historiska manifestationen på Medborgarplatsen 31 maj förra året.

Vad lär man sig av detta, generellt? – Ja, att om någon tidning eller organisation hör av sig för användning av mina foton är jag inte omöjlig med det om syftet verkar rimligt. När jag tänker efter, fanns inte en av mina bilder med i något flygblad från Vänsterpartiet också?

En sådan skulle du ha, Jinge!


Bloggkollegan Jinge brukar skriva om sin lilla katt som är uppe och hoppar på husse och påkallar uppmärksamhet på morgonen. Vad är väl det mot den här kissmissen, en jaguar som smygfotats i djungeln i Ecuador? Med en sådan vid sängkanten skulle du vara ute i köket för att öppna burken med kattmat innan den ens hunnit äta upp dina tår! Real cat power, så att säga!

Armenier, lobbygrupper, historieskrivning och annat

Hitlers uttalande om utplånandet av armenierna

Jag skrev en gång om Hitlers tänkbara inspiration inför folkutrotningarna, nämligen massdödandet av armenier i det ottomanska riket under Första världskriget. Detta har sedan legat kvar som ett öppet sår genom hela det gångna århundradet och blöder fortfarande. Man får förmoda att det finns ytterst få personer kvar som har egna levande minnen av slakten. Så Hitler hade fel när han trodde att ingen längre pratade om armeniernas öde.

Sedan har det hänt konstiga saker under de senaste årtiondena. Som att parlamenten i olika länder tagit beslut om vad som får sägas/inte sägas om historiska händelser. Har man respekt för historieskrivning som vetenskap är man inte förtjust i officiellt fastslagna sanningar. Det är i en vetenskaplig process som rimliga beskrivningar av händelser skall utarbetas, inte genom att parlament utsätts för olika påtryckningar och beslutar om ”sanningen”.

Så kallade Förintelseförnekare är visserligen en pest, men man får inte stopp på dem genom att förbjuda dem att prata – det gör de i alla fall, men på ett dolt sätt så att det är svårt att få tag på och bemöta dem. Lika dumt är det att försöka hindra studier av Mein Kampf eller utgivandet av faksimil av nazityska tidningar. Samma sak gäller andra massmord. Tänk om engelsmännen skulle förbjuda allt tal om vad de gjorde i Kenya under 1950-talet exempelvis! Vore inte det lika upprörande?

Och så var det detta med armenierna. Franska parlamentet har tagit en lag som gör det till ett brott att förneka massmorden på armenier. Dumt. I Turkiet däremot är man fortfarande ovilligt att göra upp med sitt förflutna och erkänna vad som faktiskt hände – och det är också dumt. Dagens regeringen kunde ju helt enkelt be om ursäkt för övergreppen och påpeka att den turkiska republiken inte var ansvarig för vad man hade för sig i det ottomanska imperiet. Men det gör man inte. Dumt som sagt, men det är väl någon sorts ”nationell ära” som spökar.

Jag läste en artikel som kommer in i den här frågan från en annan vinkel. Nu handlar det om triangeln Israel-Turkiet-USA. Det finns grupper även i USA som försöker få kongressen att ta ett beslut om det armeniska folkmordet, men hittills har man inte haft några framgångar. Ett skäl sägs vara att turkarna lobbar hårt mot en sådan resolution, och de har haft stöd av de mycket mäktigare israeliska lobbygrupperna. Israel och Turkiet har nämligen haft nära militärt samarbete.

Men som en följd av ödeläggelsen i Gaza har den turkiska regeringen (och folket) klart uttryckt sitt missnöje. Det tidigare goda samarbetet mellan de två staterna har försvunnit. I Turkiet var det jättedemonstrationer, premiärministern protesterade mot övervåldet och skällde personligen ut Israels president i Davos. Förbindelserna torde vara rejält frostiga vid det här laget.

För att backa litegrann i framställningen: israellobbyn i USA har alltså tidigare stött Turkiets försök att hindra en armenienresolution, ett uttalande om att det som skedde var folkmord. Det gjorde man för att underhålla de goda relationerna med en stat som förnekade händelser som vi är ganska säkra på har hänt (detaljer kan vara oklara men de större linjerna är det inte – det var massmord). Ett stöd till historieförfalskning alltså.

Under det skede av krigen på Balkan när det var massflykt och etnisk rensning av albaner i Kosovo väckte det viss uppmärksamhet att Israel inte deltog i ”världens” fördömande av serberna. Någon påpekade att på sina håll på Balkan – bland annat i Serbien under Andra världskriget – fanns det motstånd mot tyskarnas ”slutgiltiga lösning”. Man kunde alltså peka på en gammal tacksamhetsskuld. Men någon sade också att serbernas rensning av Kosovo påminde en hel del om vad sionisterna gjorde mot palestinierna 1947-1948. Man skrämde bort massvis av människor genom att döda några stycken som demonstrationsobjekt, samma taktik på båda ställena förefaller det.

Det förefaller som om historisk rättvisa åt offer för olika övergrepp kan vara förhandlingsbar eller vägd mot andra intressen. Av politiska bekvämlighetsskäl tillåts historieförfalskning. – Men kan det ändå vara så att ärlighet varar längst, och det gångna fifflandet och mixtrandet slår tillbaka mot smartskallarna? Turkarna sprattlar emot men hängs ut för något som hände för nittio år sedan (och skall vi ta upp det där med kurderna också när vi är i farten …?), Israel åker dit för mer än sextio års övergrepp i en eskalerande våldsvåg? Och detta trots allt lobbande och historieförfalskande!

Vilda strejker – rasism?


Någon kanske minns Vaxholmsmålet, eller andra fall där utländska arbetare kommit hit och förväntas utföra arbeten till betydligt lägre löner och sämre villkor än vad svenska arbetare skulle få? Känslorna var upprörda, och en del ville sätta stämpeln ”främlingsfientlighet” på Byggnads aktioner i Vaxholm. Men hela strategin från det liberala etablissemanget är ju genomskinlig: genom att plocka bort olika typer av skydd på den svenska arbetsmarknaden fås normal marknadsekonomi att slå igenom. Med fri konkurrens om lönejobben kommer naturligtvis svenska löner att falla. Det är lagen om utbud och efterfrågan, helt enkelt. Man får anta att en del svenska företag går under också, de klarar inte konkurrensen.

Det är inte bara i Sverige sådant händer. I England har det utbrutit en rad vilda strejker som riktas mot utländska entreprenörer som kommer med utländska arbetare. Även där har det viftats med rasistflaggan mot de inhemska arbetarna (vilket är lite egendomligt eftersom engelsmännen och de inresta italienarna och portugiserna torde vara vitingar nästan allihop).

Det som gör situationen i England lite annorlunda mot den svenska är att premiärminister Gordon Brown gått ut och pratat om ”British jobs for British workers”, vilket naturligtvis arbetarna tagit fasta på. Många som förväntat sig anläggningsjobb har fått se sig förbigångna av utlänningar, och då har situationen naturligtvis blivit spänd.

Skulle man kunna tänka sig att Reinfeldt skulle gå ut och kräva ”svenska jobb till svenska arbetare”? Eller att Sahlin skulle göra’t? Och faktiskt göra det med en rasistisk underton? – Knappast. Undrar om inte andra partier däremot skulle vara mer villiga att ta upp den parollen. Gissa vem!

Om det är riktigt att arbetare som går över gränserna skall ha de lokala villkoren vore det väl rimligt att svenskar som jobbade i något låglöneland fick låg lön också, men det tror jag ingen som skall leva på lönen har lust med. För att ta upp ett uttryck som många tror är urmodigt och helt ute: det här handlar om klasskamp. De som för fram den typen av krav räknar inte med att själva drabbas av följderna, däremot att profitera på dem. Naturligtvis under parollen: alla kommer att tjäna på detta eftersom någon teoretisk nationalekonomisk modell säger så.

—–

Tillägg: det finns ett par inlägg på Richard Seymours hårdvänsterblogg om de brittiska strejkerna. Det första tillbakavisade rasism-argumentet, men sedan kom han tillbaka och ändrade sig efter att mer hade hänt. Här och här. Frågan är om de brittiska arbetarna glömmer bort vilka deras verkliga motståndare är när de kräver ”brittiska jobb åt brittiska arbetare” och vänder detta mot de utländska arbetarna.

Barn eller banker går (under) först?

Viktigast …?

Jag har för mig att bara för några år sedan utvecklade nyliberalerna den mest fantastiska sifferexercis för att bevisa att allt i världen blir bättre, att fattigdomen minskar etc. Här är andra melodier, från Joachim von Braun, chef för livsmedelsinstitutet IFPRI i Washington:

Världsmatkrisen håller i sig, fler människor går hungriga i dag än de senaste 15 åren och det är en anledning till oro, säger Joachim von Braun.

Hungriga och fattiga har ingen röst, säger Joachim von Braun, det är en av förklaringarna till varför ett av de stora ämnena för ett år sedan, matkrisen, nu har kommit i skymundan trots att antalet hungriga människor ökar, enligt FN:s senaste siffror.

Och så kommer han med en avslutning som är intressant med tanke på det ekonomiska toppmötet i Davos, där man numera igen vänder sig mot staterna för räddning:

Ett krispaket med finansiering för världens småbrukare skulle behövas, vi kan inte bara bry oss om att rädda världens storbanker

… eller viktigast?

Intressant nog är Carl Bildt inne på samma tema idag:

Var femte sekund dör ett barn någonstans i världen av hunger.

I kväll diskuterade vi speciellt betydelsen av att ge barn den mat som gör att de orkar gå till skolan och orkar lära sig. Inte minst gäller det unga flickor i många länder.

För dem innebär en kopp välling om dagen en revolution som ger dem hopp om en möjlighet till en framtid.

Det är inte de humanitära utmaningarna som får de största rubrikerna från Davos. Uppmärksamheten ligger mer på att rädda banker än på att rädda barn.

Vi borde inte behöva leva i en värld där det dör ett barn var femte sekund av brist på en kopp välling.

Och vem kan protestera mot det? Hunger och utveckling går dåligt ihop. Folk som svälter har svårt att göra så mycket annat.

Vad det gäller massorna av fattiga bönder i Tredje världen har ekonomen Samir Amin för åratal sedan uttalat sin oro vad som händer om de trängs ut av ”agro-business”. (Nämns i förbigående i hans bok om ”det liberala viruset” som jag skrivit om här – ganska läsvärt tycker jag själv.) Miljarder människor kommer att bli ”obehövliga”. Kommer de att acceptera detta? Det finns misstankar (från bland annat mig) om att det israeliska angreppet mot Gaza även handlar om att testa nya vapen att användas i framtidens megastäder när de här människorna reser sig mot misären.

Behandling av undernäring i Etiopien (foto från IRIN)

von Braun tog upp de många upploppen mot höga matpriser förra året som exempel på att regeringarna måste ta hänsyn till folks svårigheter och agera. Någonstans läste jag en skiljande åsikt, nämligen att kravallerna avtog när folk förstod att regeringarna inte längre som tidigare har kontroll över vad maten kostar i afrikanska stater.

Tidigare har ju afrikanska regeringar kunnat gynna stadsborna (men skada det egna jordbruket) genom att med konstgjorda medel hålla priserna nere. När ”globaliseringen” tagit kommando har regimerna inte det medlet längre. Inhemskt jordbruk är utslaget, man är beroende av import och därmed av världsmarknadspriser som bestäms långt borta. I den västra hemisfären är väl Haiti det värsta exemplet på hur en sådan kris fungerar.

Jag vet inte vilken synpunkt som ligger närmast verkligheten. Men det är uppenbart att det sprider sig en insikt över hela det politiska fältet att enbart räddningsaktioner för svinrika bankirer inte är medicinen som botar all världens krämpor. Rätt inriktad protektionism kommer att göra en hel del för att lätta upp situationen också. En hotfull attityd från de som svälter eller hotas av svält kan också skynda på lämpliga reformer. Annars kanske både barn och banker kommer att gå under – frågan är vem som går först!

Mördande reklam?

”Allting går att sälja med mördande reklam/ kom och köp konserverad gröt” skaldade Ulf Peder Olrog i en gammal skojig melodi. På femtiotalet, väl?

Men går allt att sälja med smart reklam? Våldsanvändning i oerhörd skala exempelvis? På Klas Sandbergs blogg finns ett intressant inlägg om det propagandakrig som har gått väldigt illa för Israel. Här är bara ett litet utdrag – läs allt på Sandbergs blogg:

Det är något som erfarna reklammän ofta understryker: man kan inte göra bra reklam för en dålig produkt. Det är en ren myt. Effektiv marknadsföring bidrar till att döda den ännu snabbare. Fler människor uppmärksammar den. Missnöjet sprider sig som en skogsbrand ….

Det finns en bestående läxa här. Ingen marknadsföring, oavsett hur sofistikerad, kan förvandla natt till dag, inte i det långa loppet. Inte heller går det göra en illasmakande läsk till storsäljare eller få ett anfallskrig populärt.

Det är inte bara så att Israels våldsanvändning fått dess propaganda att köra fast, det är förekomsten av nya möjligheter att snabbt få ut bilder, filmer och röster från Gaza som gjorde den israeliska positionen omöjlig. Idag är det ju möjligt för en människa i Gaza att via länk hålla tal till en demonstration i Stockholm.

Israel har inte kunnat kontrollera nyhetsflödet helt, och vartefter tiden gått har sprickorna i försöken till nyhetsblockad blivit allt större. Att man dessutom blir att grövre och taffligare i sina metoder (som trakasserier och hot mot utländska diplomater – vad tror egentligen israeliska soldater att de har för befogenheter?) gör att hela reklambygget faller ihop.

Nu har Israel sålt en version, den gick bra ett tag men kollapsar nu i rasande fart därför att det är uppenbart att den inte stämmer med verkligheten. För ett par veckor sedan kunde man på olika bloggar läsa israeliska handböcker för hur bloggarvärlden skulle bedriva sin del av kriget. Eftersom handböckerna omedelbart läckte ut får man räkna med att en del av mottagarna inte var särskilt trakterade – det var väl någon som tänkte ”jag lägger ut skiten på nätet så folk får läsa vad de håller på med”. Och de personer som försökt uppträda som Israels försvarare på nätet förefaller ibland ha varit av en kategori som är värre att ha som vän än fiende.

Nå, är det möjligt att sälja krig som man säljer margarin? – Tyvärr är det kanske så ännu, men möjligheterna krymper raskt. Israel förlorar förmodligen propagandakriget i Gaza (men hämnas genom att försöka svälta ut befolkningen) och det kanske är ett krig mot Iran som fortfarande går att sälja. Men om ett eller två år kanske inte de möjligheterna finns. I ”den globala byn” vet vi faktiskt en hel del om det verkliga läget hos grannarna, även om några tvivelaktiga figurer på gatan försöker slå i oss någon bluffhistoria. Det är dags att göra en ny sekulär stat av hela det gamla Palestinamandatets område och se till att grupper med teokratiska idéer inte får fortsätta att härja.

Konstnär och/eller dåre?


Det här stället känner jag till, det är fasaden till L M Ericssons gamla fastigheter vid Telefonplan som numera tagits över av Konstfack. Det är ”lågkroppen” som ligger där till vänster, den innehöll verkstäder och kontor av olika sorter. Kartotek till exempel. Jag kommer ihåg när kartoteken sköttes helt pappersmässigt, utan någon fiffig datahjälp. Och det där trapphuset med spiraltrappan är en arkitektonisk skönhet som jag gått i många gånger.

Det fanns nog förr en och annan där i korridorerna och verkstadsgolvet som var ”lite konstig i huvudet”, och kanske till och med hade konstnärliga färdigheter och idéer. Jag drar mig några sådana till minnes. Men nu är det ”riktiga” konstnärer därute, och ungdomar som tänker sig bli konstnärer. En gjorde en insats nyligen genom att spela psyksjuk så det dånade om det, och har startat en debatt: är detta konst?

Överläkaren på Sankt Görans psykakut skriver att konstfackaren borde klippa sig och skaffa ett jobb. (Det framgår av en bild av överläkaren själv inte har så mycket hår att klippa.)

Konstrecensenten Ingela Lind på DN skriver:

Konstnärens gamla 1800-talsroll som outsider och rebell har slukats av marknaden och underhållningsindustrin. Samtidigt har konstens funktion som moralisk och estetisk uppfostrare solkats av 1900-talets totalitära regimer. I stället arbetar konstnärerna ofta med samma målsättning som journalister eller kritiker: att avslöja hyckleri och dubbelmoral i samhället. Då måste de trampa på nya tabun, och det har Anna Odell gjort.

Jag undrar hur många konstnärer på 1800-talet som verkligen var utanförstående rebeller. En stor del av dem var väl mer åt hantverkshållet och gjorde saker som de fick i uppdrag att göra, exempelvis måla porträtt av storpampar. Det var väl också en roll, men inte så gloriös.

Sedan fanns det ju en del avvikande figurer inom olika konstarter som gjorde avvikande saker också, men kanske inte i moraliskt eller estetiskt uppfostrande riktning alla gånger. Alla kan ju inte vara en Delacroix som målar Friheten på barrikaderna så att man känner hur det revolutionära folket stormar fram mot reaktionen. Ändå är det kanske den sortens konstverk som behövs. Som inte verkar psyksjuka utan snarare väldigt friska och frigörande.

Eugène Delacroix: Friheten på barikaderna. På franska heter den La liberté guidant le peuple, Friheten ledande folket. Resultatet blir detsamma, folket stormar och reaktionen gormar.

Att spela vansinnig är en idé som tillämpas då och då för att avslöja något, eller för att kunna toka till det utan att behöva ansvara för följderna. Inom den grekortodoxa kyrkan i gamla Ryssland kunde man som ”from dåre” göra en del saker som inte var tillåtna för folk vid sunda vätskor. Jag undrar om det är en en vettig linje att följa i Sverige idag – tvivlar på det. Barn kan vara barnsliga, men vuxna som är barnsliga kan bli obehagliga.

Jag tittade lite på några nätdebatter om det här fallet, och det mesta är väl förutsägbart. Men här är en intressant synpunkt långt nere bland kommentarerna till vad konstnärer skall göra/inte göra:

Det vore lugnast om alla konstnärer ägnade sig åt landskapsmålning så folk kan se vad det föreställer. Så de slipper tänka och begrunda och eventuellt bli provocerade om de inte skulle förstå och misstänka att det finns ett konstnärligt snobberi inblandat eller ännu värre att det skulle tala till deras inre, det förträngda och förborgade.

Adolf Hitler skulle nog ha fördömt denna handling av Odell som sjuk och samhällsfientlig och hade det funnits ett fysiskt konstverk i ämnet så hade det förstörts. Många ”sjuka” konstverk förstördes i Tyskland under 30-talet och många konstnärer fick fly hals över huvud eller råka riktigt illa ut. Adolf sa att konsten skulle vara sund, folklig och tillgänglig för alla. Av reaktioner och kommentarer jag läst så verkar många svenskar år 2009 ställa upp på det också.

Började det inte det hela med att Anna Odell hotade med att hoppa från en bro? En intressant sidoobservation är att folk försökte hjälpa henne i stället för att ställa sig och skrika ”hoppa, hoppa!” (jag tror sådant har hänt). Folk är i allmänhet ganska snälla tror jag.

Så småningom skall denna konstnärliga inbrytning på psykakuten komma ut i form av en elevutställning. Undrar vad kritikerna kommer att säga då? Odell kanske kan sälja några verk för att betala eventuella böter?

(När jag målar själv blir det faktiskt ofta landskap, men det beror inte av att jag ansluter mig till herr Hitlers konstsyn. Däremot gillar jag konstnärer som kan måla, som kan hantverket, och där har jag klara brister.) (Förresten – hur hade ”der schöne Adolf” det med sitt psyke själv?) (Sista frågan: kan man bryta några tabun som landskapsmålare? Genom att måla riktigt fula landskap kanske?)

"Oro för social explosion" i Frankrike


Hundratusen på gatorna i Marseille där den här bilden kommer ifrån. Den största strejkaktionen i Frankrike på tjugo år säger någon i Le Monde. 18.000 på gatorna i Orleans skriver Libération. Stora strejker i Frankrike, ett land där man har svårt att sälja alla aspekter av den marknadsliberala modellen. En miljon offentliganställda har gått ut. På banderollen står det att lönearbetarna skall enas och inte betala för krisen och att sociala skyddsnät och offentliga tjänster skall skyddas.

President Sarkozy och finansminister Lagarde har anledning att se oroade ut. En rubrik hos Radio France Internationale talar om ”oron för en social explosion”.

Den ”officiella” vänstern är så bortgjord (av sig själv mest) att den inte deltar i de stora manifestationerna, den får stå vid sidan av fackens och de strejkandes demonstrationer och vinka. Socialistpartiet och kommunistpartiet verkar inte fungera som något annat än samlingar av inbördes trätande fraktioner, inte som någon sorts kamporganisationer. Trotskisterna hoppas att NPA, det Nya Antikapitalistiska Partiet, skall kunna fungera som en ledande kraft. Man får väl se. ”Varje steg är praktisk rörelse är viktigare än hundra program” som Marx skrev. Att vara ”anti” är lätt, att vara ”för” i praktisk mening verkar vara svårare.

Hörde på radion nyss. Sveriges Radio har för tillfället ingen korrespondent i Frankrike, så man fick prata med en gammal journalist som råkade vara i Paris. Och hon fattade ju att det som händer i Frankrike har betydelse långt över landets gränser. En social explosion i ett stort europeiskt land har betydelse! Man saknar gamle Knut Ståhlbergs rapporter från Paris.

Islands regering faller, det är demonstrationer i Grekland, Lettland och Litauen. Och nu generalstrejk i Frankrike – vad kommer sedan? För det kommer inte att lugna ner sig, medan den traditionella vänstern visar sig i stort sett vara ett tomt skal. Eller om man kallar den en papperspåse runt en pappskalle?

Humörkurva

Nu har jag varit framme med den elektroniska saxen igen och klippt en bit ur Konjunkturinstitutets senaste rapport. Just det här diagrammet visar hur företag och hushåll ser på det ekonomiska läget: tror man att det ljusnar, mörknar, eller är oförändrat? En humörkurva, med andra ord. Och nu är mungiporna långt nere.

Man kan notera en höjning av stämningsläget mellan december 08 och januari 09, men om media fortsätter berätta om ”global härdsmälta” och massarbetslöshet är det fråga om ökningen fortsätter. Diagrammet är alltså en sammanfattning av vad folk känner och tror, inte av det verkliga läget. I början av kurvan syns den galna perioden när ”dot.com”-euforin ersattes av ruelse och eftertanke. Nu ser vi ruelsen inför kreditekonomins sammanbrott. För femton år sedan, när den här kurvan inte fanns, hade det varit ruelsen efter fastighetskraschen. Och så vidare.

Krisen är både verklig och mental. Utan verklig ekonomisk kris är det svårt att tänka sig allmän depression bland företag och hushåll, men när väl de svåra tiderna kommer kan stämningsläget påverka hur svåra de blir. Det är bland annat alltför djupt ekonomiskt svårmod som de ymnigt förekommande ”räddningspaketen” skall råda bot mot. Ett svårmod som bland annat yttrar sig i att ingen vågar göra något eftersom tilliten inom samhället har skadats. Samhället stannar av, kvarnarna mal långsammare eller slutar mala (och är det uteslutande något negativt?) och det behövs någon medicin som får folk att känna sig bättre och börjar agera som om det faktiskt håller på att bli bättre. En medicin som gör tilliten växer igen och kurvan rakar iväg uppåt.

Men är det en bra medicin, någon meningslös kvacksalvarsoppa, eller kanske till och med en så kallad Döbelns-medicin (en kur som först gör att patienten känner sig bättre men sedan blir sämre). Jag är kanske inte den ende som misstänker stora doser av Döbelnsmedicinering i alla dessa krispaket. Nu vräks friska pengar in för att täppa till hål som spekulation, dåliga lån och stagnerande industrier orsakat. Men hur ser det ut om några år? Kommer det att bli en uppryckning, ungefär som när man ger arsenik till en gammal spattig häst, men sedan ett ännu värre förfall? Och vad händer då med humörkurvan kan man undra! – Kanske bättre om folk struntar i humöret och ser samhället som det verkligen är – och gör något åt det!