"Formeln som dödade Wall Street"

Jaha, det här är en formel med lite förklaringar. Klicka på bilden så blir den större! Be mig inte förklara den. Fast det syns att den handlar om sannolikheter. Dessutom är det något lurt med den, som framgår av artikeln jag hänvisar till … .

Det räckte med att jag såg rubriken till den här artikeln för att jag skulle minnas det sena nittiotalet. Recipe for Disaster: The Formula That Killed Wall Street

På nittiotalet handlade det om att Wall Street köpte in universitetsfolk med kunskaper i väldigt avancerad matematik för att räkna fram vilka värdepapper man skulle köpa eller sälja. Jag har för mig att idén då var att leta efter obetydligt undervärderade värdepapper med hjälp av knepiga modeller, och så köpte man dem och sålde när priset gått upp – ett smart sätt att göra jättevinster. Det slutade med att några stora fonder som sysslade med sådant gick omkull. Tydligen fungerade inte alltid den fina matematiken.

Formeln som kröner den här bloggposten är en variation på samma tema. Ett matematiskt snille från Kina flyttar till Nordamerika och kläcker fram en formel som råkar passa alldeles utmärkt för den finansyra som rasade tills alldeles nyligen. Nu är han tillbaka i Kina och tycks ha belagts med munkavle, och lika bra är väl det.

David X. Li heter mannen bakom formeln, och den hjälpte (trodde de i alla fall) genierna i finansbranschen att hantera risker i samband med de nya fiffiga ”finansiella instrument” som skapades i och med att finansmarknaden blev alltmer avreglerad och mängden av ledigt kapital som sökte goda investeringar ökade våldsamt. Läs mer detaljer i artikeln! Och här finns en utskrift från en intervju på USA:s Public Radio som tar upp några väsentliga bitar av problemet.

Lis formel skulle på ett enkelt sätt plocka fram sannolikheter i en väldigt komplicerad värld och därmed ge beslutsunderlag för spekulanterna. Men det fanns ett problem. Ta det där med sannolikheten att väldigt många människor samtidigt skulle få svårigheter att betala amorteringarna på huslånen … och det förhållande att de ursprungliga lånen hunnit vandra genom ett flertal led och blandats ihop med allehanda andra värdehandlingar … . Det påstås att ”marknaden” gillar att ta risker men tycker inte om osäkerhet. Skillnaden mellan risk och osäkerhet är något oklar för mig, men i det här fallet verkar risk vara något som man kan beräkna medan osäkerheten just är … osäker. Och när ”branschen” uppfattade att Lis formel inte kunde vägleda dem utan gav fel svar, och allt rasade samman, ja då var det slut med den formeln!

Den som har läst vad jag skrivit tidigare vet nog att jag inte tror att bolånekrisen är grunden till den nuvarande krisen. Däremot är den ett symptom som orsakats av den allt skevare fördelningen av inkomster i USA, och av folks desperata försök att hålla sin konsumtion uppe genom att låna när inte lönerna räckt till. Genom att ledigt kapital forsat in på bostadsmarknaden och drivit fastighetspriserna i höjden har även risiga kåkar med risiga invånare under en tid kunnat fungera som underlag för lånen. Men det tog slut …

… och det betyder att rubriken ”Formeln som dödade Wall Street” inte bör tas alltför bokstavligt. Att Lis formel kom till användning för att värdera risker i hela finansbranschen var ett symptom det också, inte en orsak. Eller om vi i stället talar om en hierarki av orsaker så var denna formel en orsak av lågt värde medan skevheten i inkomstfördelning var grundläggande. Det är kapitalismen som har skjutit sig själv i foten och har väldigt ont för närvarande.

Fundamentalisternas kamp

Åsa Linderborg skriver en sådan där liten artikel som får en att säga ”aha, det här är ju ett intressant sammanhang”. Hon har varit i Knutby och pratat med kulturföreningen.

Knutby, berättade de, var under 90-talet Uppsala kommuns nyliberala experiment. Vården, barnomsorgen och skolan utsattes för svåra prövningar – det var samhället ingen satsade på. Så krattades manegen för en religiös sekt som med energi och glädje försökte ”ta över hela Knutby”.

En liknande historia berättar Mattias Gardell i Usama i våra hjärtan (Leopard). Under 90-talet drabbades Egypten särskilt hårt av den nyliberala omstruktureringen. De enda som kunde erbjuda vård, skola och socialhjälp var Muslimska brödraskapet.

Man kan bli välfärdsfundamentalist för mindre.

Och det är ju självklart. Skapas ett tomrum är det mycket troligt att det kommer att fyllas upp av någonting. Nyliberalerna trodde att krossade offentliga institutioner skulle ersättas av välfungerande privata nyliberala initiativ. Och ersattes gjorde de, men krafterna som klev in var verkligen inte liberala i alla avseenden, vare sig till mål eller metoder.

Möjligheter för palestinsk enhet?

Den palestinske journalisten Daoud Kuttab gör några intressanta noteringar om förhållandet mellan de stora palestinska fraktionerna och möjligheten till palestinsk enhet. Såväl Hamas i Gaza som den Palestinska Myndigheten på Västbanken har tappat prestige. I stället träder en ny kraft fram, en opinion vid sidan av de två stora:

The aftermath of the brutal attacks on Gaza gave rise to a third power. Public opinion, independent leadership and non-Fateh and Hamas factions have been playing a bigger role in pushing the two large factions to close this nasty file of internal bickering and fighting.

Det verkar som om Kuttab tror att det kan komma en process där de olika grupperna lär sig att fungera tillsammans i och med att de lär sig av sina misstag och brister, och att det kan underlätta förbindelserna med Europa och USA. För det palestinska folkets skull får man hoppas att han har rätt.

Samtidigt är det svårt att förstå hur den korrupta och misstänkt förrädiska Palestinska Myndigheten skall kunna leva kvar om folk får välja själva. En annan fråga är vad Israel kan tänkas hitta på om fraktionerna ser ut att enas. Vidare kan man notera att Kuttab skriver att opinionen tvingar de två stora fraktionerna att närma sig varandra. Kanske vore det bättre för palestinierna om mutkolvarna, parasiterna och de religiösa extremisterna snarare tvingades bort från maktpositionerna än tvingas samregera?

Historia och klass – exempel svensk sjöfart

Den här saken har Foto-Lasse tagit upp tidigare, men jag kör en egen variant som varande historieintresserad.

Man brukar säga att det är segrarna som skriver historien, och den svenska hållningen mot Tyskland under Andra världskriget har inte varit ett undantag – det är en av slutsatserna som dras av Martin Estvall. Han har skrivit en avhandling som heter Sjöfart på stormigt hav. Sjömannen och Svensk Sjöfarts Tidning inför den nazistiska utmaningen 1932-1945. Den lades fram i Växjö i förra veckan. Hoppas det gick bra.

Det fanns ingen entydig svensk hållning, utan olika grupper agerade på olika sätt. Vad jag förstår av referatet kan man ytterst se två klasser som agerar utifrån sina egna intressen.
I sjöfolkets tidning Sjömannen slog man hårt mot det nazistiska Tyskland och ville göra motstånd på olika sätt. Av detta såg man inget i redarnas Svensk Sjöfarts Tidning. Redarna ville inte ha något bråk med tyskarna. Det var också redarnas linje som stod bäst i samklang med vad samlingsregeringen gjorde.

Efter kriget har regeringspolitiken blivit ”den svenska hållningen”, utan särskilt mycket hänsyn till andra meningsyttringar. För detta har Sverige kollektivt ställts vid skampålen som undfallande mot Tyskland. Men varför skall en till stora delar antinazistisk svensk arbetarklass jagas in i samma fålla som en till stora delar anpasslig borgerlighet? Varför framhålls gärna borgerliga antinazister men inte arbetare när man ändå vill hitta positiva exempel? Och kan det ha funnits en alternativ klassbaserad historieskrivning hela tiden som dock tryckts undan som ej acceptabel när den officiella historieskrivningen gjordes. Fundera på saken!

Mer pengar till kommunerna?

Idag kommer nya dåliga ekonomiska nyheter från olika håll i världen, även vårt kära fosterland. BNP rasar. Finansminister Borg säger till Sveriges Radio att

… vi inför vårpropositionen har att bedöma behovet av att tillföra medel till exempel till kommunsektorn. Vi vet att det vore bra att tillföra resurser som förhindrar att det nu blir uppsägningar i kommunsektorn. Det är en åtgärd vi måste pröva.

Hur mycket pengar kommunerna kan få ville Anders Borg inte säga i i dag och något stimulanspaket innan vårbudgeten presenteras i mitten av april blir det inte tal om.

Det där med pengar till den offentliga sektorn är knappast vad man väntar från Alliansen, men den måste helt enkelt anpassa sig till verkligheten. Däremot kan det vara ekonomiskt vettigt att stoppa in pengar i offentlig verksamhet om man vill ha snabba och positiva resultat. Dels behålls eller kanske nyskapas en del arbeten, dels slår man vakt om olika typer av offentliga tjänster. Många offentliga verksamheter är arbetsintensiva vilket gör att färska pengar kan skapa fler arbeten än om man pytsar in dem i kapitalintensiva industrier.

Dessutom finns väl aspekten att det är val om några år igen. Om inte krisen är överstånden och bortglömd då vill det till att Alliansen har gjort något handfast för arbetande människor om man vill stoltsera som ”det nya arbetarpartiet”.

Rör inte vår Jinge

Jag skrev i början av februari en bloggpost om hetsen mot medbloggare Jinge.

Kampanjen fortsätter. Jag utgår från att målsättningen från kampanjmakarna helt enkelt är att slänga skit, hur mycket som helst, i förhoppning om att någonting fastnar. Skriker man ”X är antisemit” tillräckligt länge och tillräckligt högt är det kanske några stackare som tror på det.

Det måste vara verkligt egendomliga människor som håller på med det där, individer som anser att en ”israelvän” kan man häva ur sig vad som helst om vem som helst. Skulle man sätta fingret på en verkligt sjuk punkt hos dessa människor är att de måste stödja sig på ras- och religionshat för att ursäkta sina ståndpunkter. Även om de inte säger det rent ut handlar det ju om att arabiska muslimer kan man göra vad man vill med därför att de är fega kräk som försöker ta över hela världen, eller hur?

Sedan blir det ju avläggare av skrikandet, som när något snille tror att man skall kunna komma åt Vänsterpartiet via den här hetsjakten. Märkligt, och det visar att hetsargänget saknar fokus. Utan fokus kan det gå väldigt fel i kampanjen. Samtidigt är det korttänkt – hur tror man att det här skall fungera på lång sikt, tror de där individerna att de kan skrämma fram tystnad i en värld där kritiken mot det israeliska projektet hela tiden stegras?

Jag har en känsla av att skriken är så gälla och intensiva just för att skrikarna inser att världen har förändrats: när illdåd kan tillkännagöras över världen nära nog i realtid blir det väldigt svårt att sälja den gamla rosafärgade israelbilden (och motsvarande förnekande eller demoniserande av palestinierna – vi som är lite äldre minns ju tiden när det förnekades att det ens fanns några palestinier!). Skrikarnas tid är på upphällning. Det betyder inte att de inte är ett problem, men värre saker finns än några gallskrikande ”israelvänner”. Det pågår visst en jättekris just nu …

Det finns bloggare som skrivit om den senaste kampanjen bättre och argare än jag. Läs exempelvis Biology and Politics! Han skriver bland annat:

Israel ska definitivt inte få någon slags moralisk fribiljett som ger dem rätt att bomba ett ockuperat folk sönder och samman. Att jämställa kritik mot staten Israels brutala bombningar av Gaza med antisemitism är både osmakligt och trivialiserar den verkliga antisemitismen och judehatet som dessvärre fortfarande existerar.

”Israelvännerna” skall inte heller ha någon fribiljett. Alla skall sluta upp om Jinge. Rör inte vår Jinge! Och så funderar vi på vad denna och kommande ekonomiska kriser kan leda till för världens intresse att hålla Israel under armarna.

EOI-erans slut och den stora smällen i Asien

Filippinaren Walden Bello skriver om EOI-politikens sammanbrott i östra Asien. EOI betyder exportorienterad industrialisering, vilket i praktiken innebar att ett antal länder har satsat på att bygga industrier för export, och de inkomster som exporten gett har använts för att modernisera.

Vi kan hoppa över detaljerna (läs artikeln, de är intressanta!) men svårigheten med EOI uppenbarar sig den dag köparna försvinner. Inga köpare, ingen export – och det innebär stor kris. Vilket är precis vad som hänt under det senaste året när exempelvis USA:s efterfrågan på billiga prylar från industrizonerna i södra Kina har sjunkit ihop. Det fanns en tanke tidigare att nya industriländer som Kina skulle vara losskopplade från konjunkturerna i de gamla industriländerna, men hur man får en sådan idé att passa in i teorin om en globaliserad värld vet jag inte. Idag har vi ett läge där konjunktursvängningarna sprider sig blixtsnabbt över hela jordklotet

I Europa har flera länder drabbats av politiska kriser och oroligheter i krisens kölvatten, men utsikterna för ännu större utbrott finns i Asien. Många fler människor är drabbade, i många av länderna är det svårt eller omöjligt att få in protester i en fredlig demokratisk process, på flera håll finns militanta rörelser som är beredda till hårda uppgörelser. Bello ritar upp en kuslig bild av ett kommande utbrott när exporteran avslutats – Asia: The coming fury:

The sudden end of the export era is going to have some ugly consequences. In the last three decades, rapid growth reduced the number living below the poverty line in many countries. In practically all countries, however, income and wealth inequality increased. But the expansion of consumer purchasing power took much of the edge off social conflicts. Now, with the era of growth coming to an end, increasing poverty amid great inequalities will be a combustible combination.

In China, about 20 million workers have lost their jobs in the last few months, many of them heading back to the countryside, where they will find little work. The authorities are rightly worried that what they label ”mass group incidents,” which have been increasing in the last decade, might spin out of control. With the safety valve of foreign demand for Indonesian and Filipino workers shut off, hundreds of thousands of workers are returning home to few jobs and dying farms. Suffering is likely to be accompanied by rising protest, as it already has in Vietnam, where strikes are spreading like wildfire. Korea, with its tradition of militant labor and peasant protest, is a ticking time bomb. Indeed, East Asia may be entering a period of radical protest and social revolution that went out of style when export-oriented industrialization became the fashion three decades ago.

Det finns en rätt omfattande upprorsverksamhet i Bellos hemland Filippinerna, men jag har för mig att han inte är så kontant med NPA, Nya Folkarmén och det maoistiska kommunistpartiet.

Riksdagsman Linde får ett utbrott

Jag bara undrar i all stillhet: finns det någon bok av riksdagsman Hans Linde att elda upp? Jag bara undrar, för han tycks ha fått något slags utbrott och vill elda upp Jan Myrdals klassiska bok Turkmenistan. Och varför det då?

Anledningen är den intervju som Mohamed Omar gjorde för några dagar sedan och som jag läste direkt när den kom ut på nätet. Hade funderat på att skriva något om den, det gled åt sidan, men när det nu kommer ”skogstokiga” (är det ett nytt modeuttryck kanske?) reaktioner kan jag inte avhålla mig från att avge några funderingar. Såväl rubriken som stavfelen är Lindes.

Myrdal går ner sig i homofobin

Ramlar över en intervjuv av Myrdal, gjord av Mohamed Omar, som inte kan beskrivas som något annat än ett intellektuellt haveri. Aktivit påhejad av Omar lägger Myrdal ut texten om könsneutralt äktenskap, Pride-festivaler och HBT-personers i största allmänhet på ett sätt som skulle få Lennart Sacrédeus att rådna.

Kan man anklaga någon för ”intellektuellt haveri” och samtidigt själv skriva på den här nivån? Den som bara läser vad Linde skriver får en ganska förvirrad bild av vad som förekommer i intervjun. Å andra sidan: den som inte är van vid intellektuella resonemang som spänner över tid och rum kanske bör läsa något annat.

Jag råkade se en annan blogg där det faktiskt fördes vad man kan kalla ett intellektuellt resonemang om vad som sägs av Myrdal. Men Linde, som ändå som riksdagsman borde vara rätt skärpt, skriker i stort sett rakt ut. Myrdal är homofob, punkt slut!

Nu är ju det här en vänsterpartistisk utgjutelse, och man kan ta den som ett exempel på hur tankegångarna går i tongivande kretsar i det partiet. För ett par år sedan läste jag verksamhetsberättelsen för V:s Stockholmsdistrikt och blev förvånad över flera saker, bland annat att Pride-paraden fick dubbelt så mycket utrymme som Första maj. Vilken dag är egentligen arbetarrörelsens högtidsdag?

Jag undrar om det inte är Myrdals obehagliga anklagande pekfinger i magen på liberalerna och i förlängningen på organisationer som V som skapar uppjagade reaktioner av Lindes sort – för homofobi i den självklarar meningen av ordet finns ju inte i artikeln. (Jag skriver inte vilken den självklara meningen är, det får du räkna ut själv.) Tjugofemöresvänsterns ledare gillar inte att bli avslöjade.

Eller som en av kommentarerna på Mohamed Omars blogg säger:

Jag tycker jag det är intressant att trots det intellektuella bottenläge som de svenska intellektuella intagit, så är konsensus bland dessa fortfarande intakt, år 2009, att politisk korrekthet går före människoliv, mänskliga rättigheter, demokrati och motstånd mot förtryck. De “röda” riksdagspartiernas successiva svek mot arbetarrörelsen (och avstånd och obekväma ålande när Myrdal kommer på tal) är det tydligaste uttrycket för detta. Myrdal är mer korrekt i sina samtidsanalyser än vad stora delar av det liberala och smygliberala etablissemanget är. För de senare är Obama, parader och teoribildningar viktigare än facklig kamp och motstånd mot kapitalismen.

Om V vore en riktig vänsterrörelse ignorerade man Prideparaden nästa år och satte in alla resurser på att kämpa mot Alliansens alla påhitt. Det kommer man inte att göra.

Ekonomer i upprop för USA-facket

Ett antal ekonomer i USA, inklusive några mottagare av det falska ”nobelpriset” i ekonomi skriver i ett upprop bland annat att

from 2000 to 2007, the income of the median working-age household fell by $2,000 – an unprecedented decline. In that time, virtually all of the nation’s economic growth went to a small number of wealthy Americans. An important reason for the shift from broadly-shared prosperity to growing inequality is the erosion of workers’ ability to form unions and bargain collectively.

Det finns förhoppningar om att den nya regimen i Washington skall bli mer fackföreningsvänlig än det eländiga bushväldet. Fackföreningarna har ju haft många dåliga år i USA, särskilt inom den privata sektorn, och det beror både av press från motståndarsidan och negativa myndigheter, samt av egna interna brister. Kanske kräftgången har ändats under de senaste åren och det finns nu förhoppningar om ett nytt fackligt uppsving.

Den fackliga svagheten har gjort det möjligare för de rika att berika sig ännu mer, men har också inneburit att arbetarhushållens köpkraft har urholkats. Under en del år har man kunnat kompensera den fallande köpkraften med krediter (exempelvis grundade på huslån) men den möjligheten är som bekant stängd nu. Det behövs en starkare fackföreningsrörelse för att kunna mobilisera motstånd och slå tillbaka.

Nya sprickor mellan Israel och USA?

Den rödgröna oppositionen gör något vettigt ibland. Nu har den skrivit till regeringen och krävt att isoleringen av Gaza och Hamas hävs och för hårdare press på Israel.

I och för sig innehåller dokumentet konstigheter av typen att Hamas skall erkänna Israel (har man inte redan i praktiken gjort det, och Hamas är faktiskt ingen stat vilket bör beaktas eftersom det är stater som erkänner varandra) och det finns inga synpunkter på att palestinierna har en president vars mandatperiod har gått ut – men det är steg i rätt riktning i alla fall. Att Hamas fungerar som en motståndsrörelse i ett ockuperat land och ingriper mot misstänkta samarbetsmän har man också svårt att förstå.

***

Hur är det med den andra sidan av fronten? Det förefaller som om israelerna håller på att gräva ner sig i ett hål och isolera sig från viktiga delar av omvärlden. 78 procent av de röstande judarna i USA uppges ha lagt sin röst för Obama vilket får sägas vara en antirasistisk markering av betydelse. I Israel röstade däremot större delen av valmanskåren på partier med annan inställning. En del ser detta som en splittring mellan de två huvudgrupperna av judar: de i Israel och de i USA.

Jag har alltid varit skeptisk mot pratet om att ”judarna” (vad det nu är för ena) ”styr USA:s utrikespolitik”. De är inte så många att de av egen kraft kan rösta in eller bort israelvänliga kandidater. Dessutom luktar det kollektiv skuldbeläggning, och sådant är otrevligt. Däremot är det möjligt att judarna i USA använts som ursäkt för USA:s egen dagordning.

Så länge Israel har kunnat fungera som USA:s nyttiga gendarm i östra Medelhavsområdet har larmande israeliska påtryckningsgrupper tolererats (men 1956 fick de en spark i ändan av Eisenhower). När israelerna numera gör sig alltmer omöjliga genom politisk extremism och militär klantighet är det tänkbart att USA formulerar om sin politik. I dagens värld är det opraktiskt att hålla sig med underhuggare som kan jämföras med de gamla rasistregimerna i Sydafrika och Rhodesia.

USA kan ju också bättra på den egna trasiga budgeten genom att dra ner på bidragen till Israel och andra regimer i området. Officiellt behöver inte Washington spola israelerna, men i praktiken kan de nog göra en hel del saker som är mycket skadliga för den sionistiska staten. Om judar i USA och övriga delar av världen känner mindre samhörighet med extremisterna i Israel underlättas en sådan politik.