Vår del av USA?

Här är en intressant tabell, upplockad via HuffPo. Hur mycket av USA:s statsskuld befinner sig utanför landets gränser, och hos vem? Så här såg det ut i januari 2009, siffrorna är i miljarder dollar. Det här är bara ett litet utsnitt ur en större tabell, och för att bedöma den långsiktiga utvecklingen bör man också titta här.

År 2002 växte Sveriges andel våldsamt, från sex till tolv miljarder dollar. Högsta siffran sedan dess var på över 19 miljarder men sedan har en viss ”tillnyktring” skett. Och Sverige är ju uppenbarligen en liten spelare i det här sammanhanget – vilket man kan vara tacksam för den dagen dollarn eventuellt kollapsar igen.


Annars kan man ju undra, vad räcker våra tillgångar i USA-papper till? Kan vi köpa tillbaka Delaware kanske? Kineserna kanske kan köpa Californien och Japan Hawaii? Minns jag rätt köpte USA Alaska för en miljon dollar av ryssarna 1867. Har de lust att köpa tillbaka? – Nja, då följer väl Sarah Palin med och det kanske inte är så kul …?

Iran – Israel – USA (och lite Norge)

Enligt vad Aftonlövet skriver har Jerusalem Post dragit in en artikel där den norska ministern Kristin Halvorsen anklagas för att ha ropat ”död åt judarna” under en demonstration mot överfallet i Gaza. Artikeln åberopade ett vittne som dock inte hört något sådant. Fast jag antar att historien har varit ute så länge att det nog inte hjälper. Sprid en lögnhistoria och låt den bita sig fast. Ett ryskt ordspråk säger visserligen att ”lögnen har korta ben”, men det är nog inte alltid sant. Ibland kan den springa iväg väldigt långt väldigt fort och bli svår att fånga in igen.

En artikel i Middle East Times berättar om vad israelerna vill göra i Iran, hur de och den tidigare administrationen i USA har agerat, och om en vidgande spricka mellan de två länderna. Om inte människoliv var inblandade skulle man kunna tro att Jönssonligan var i farten. En del ”hemliga operationer” har så att säga inte gått så bra. Möjligen har man underskattat iraniernas intelligens och kunskaper – sådant är alltid farligt.

Till skillnad mot artikelförfattaren undrar jag om den demokratiska majoriteten i USA:s kongress vågar ingripa mot israelernas galenskaper med hemliga operationer inklusive försök till lönnmord i Iran. Som bekant är sådana saker legitim krigsorsak och det kan vara en av avsikterna: Israel försöker dra in USA i ett krig som redan Bushregimen började backa bort från. Nu försöker Obama öppna ännu mer mot Iran, men kräver inte det att han ryter till ordentligt mot israelerna? Eller väntar han möjligen ut någon dumhet från deras sida för att få chans till en rejäl markering?

Det kan vara så att israelerna har passerat toppen och snabbt är på väg utför, kanske beroende av det fenomen som kallas ”grupptänkande”. Ett slutet gäng sitter och utformar en politik som fungerar allt sämre, men när kritik kommer upp stöter man bort kritikerna efter de inte fattar något, och fortsätter att driva sin politik utan hänsyn till konsekvenserna. ”Vi har rätt därför att vi har rätt och vi behöver inte bry oss om vad några dumskallar säger till oss eftersom vi vet bäst!” Något djärvt nytänkande kan man inte tänka sig från sådana människor.

Den nya israeliska regeringen verkar inte ge några exempel på intellektuell briljans direkt. Då hade den inte innehållit en ledsam centraleuropeisk politiker av Liebermans typ. Nå, det tar väl slut någon gång, men med förhoppningsvis inte alltför otäcka konsekvenser för människorna i området.

Rensning i bildarkivet


I stället för att skriva ytterligare ett kilometerlångt inlägg lägger jag ut några bilder i stället. Som den här ovan av Robert Nyberg om ekonomer. En del ekonomer är inte särskilt skärpta. Jag vet, jag har ekonomiska examina själv!

Den här kommer från demokraternas ”tankesmedja” i USA och beskriver en verkan av pågående bostadskris: sonen vill flytta hem till föräldrarna, men det går inte för de håller på att flytta till hans farfar!

Tror den här kom från engelska Times. Afghanerhunden verkar vara den som ger order här. Vi kan nog gissa att Obama kommer att få rejäla bett om han inte ser upp framöver, afghanerna nojsar man inte med hur som helst!

IT-branschen backar i Israel

I ett tidigare inlägg citerade jag en artikel om hur det internationella kapitalet drar sig undan från Israel. Det progressiva USA skriver nu om samma sak men med särskild inriktning på IT-branschen. Israelerna har tappat greppet, investeringarna utifrån faller och deras dataingenjörer föredrar att arbeta på annat håll (förståeligt, vem vill vara i en allt mer brutaliserad och brutaliserande krigszon?).

Kapitalet känner inga nationsgränser och det finns smarta datatekniker på många andra ställen än Israel. Kina och Indien exempelvis, och i arabvärlden finns många goda IT-snillen. Därmed faller argumenten för att lägga ut IT-uppdrag just i Israel. Det här är ett bevis på att Israel, trots att man kämpar med näbbar och klor för att vara något speciellt, håller på att bli ett land bland alla andra. Kapitalismen tappar den exklusiva sioniststaten på livskraft som vilken stat som helst.

Ett märkligt påstående hos Det Progressiva USA är att en del USA-företag trots den officiella blockaden lagt ut jobb i Iran. Är det blockadbryteri på riktigt eller ett sätt för USA:s underrättelsetjänst att ta sig in i Iran?

Alan utbuad i bananrepubliken

Det kanske verkar elakt att rita clownnäsa på Alan Greenspan, men det är ganska snällt jämfört med vad folk säger om honom. Jag undrar om de mest ilskna kan vara sådana som bländades av Greenspans och de andra marknadsgycklarnas superliberala ordfyrverkerier för några år sedan? Nu står de där, kanske inte med röda men med långa näsor!

Det finns en artikel av Alan Greenspan som jag inte vet om den är så kul att läsa. Han verkar hävda att man pga tidigare riskforskning hade fått lite konstiga idéer om saker och ting. Det är roligare att läsa kommentarerna i HuffPo. Jag har inte läst alla (de är rätt många) men jag tror man kan sammanfatta det hela ungefär till: Håll klaffen och släng dej i väggen, gubbjävel! Vi är trötta på dej! Stick för h-e! Inga direkt positiva reaktioner till gamle Alan alltså.

Det snackas visst om ett uppsving för populismen i USA, med andra ord att bönderna kommer stormande med sina högafflar och rullar skojarna i tjära och fjäder och bär dem på en stång ut ur stan. Det kanske vore väl våldsamt för Alan, han är ju i alla fall över åttio! Men det finns väl yngre hjältar från bank- och finansvärlden som kan tåla en omgång?

Begreppet ”bananrepublik” borde vara på utdöende på grund av ändrade storpolitiska styrkeförhållanden. Det handlade ju om främst diktaturer i Centralamerika som levererade jordbruksprodukter till USA, som mer eller mindre kontrollerades av storbolag från USA, och dit marinkåren åkte och slaktade folk om det gjordes försök till motstånd eller sociala reformer. Ibland gjorde olika fraktioner av militären och/eller civila oligarker statskupper, men det ändrade inte själva systemet. Det är då ödets ironi att beteckningen börjar användas på USA självt.

Det handlar inte bara om att USA säckade ihop som rättsstat. Den termen har väl alltid varit tveksam, särskilt för mindre bemedlade därborta, men när ”kriget mot terrorismen” började släppte alla hämningar och man föll in i samma tortyrmönster som de ökända gamla bananrepublikerna. En färsk artikel berättar om ett fall som klart visar varför tortyr inte fungerar.

Nej, även vad det gäller ekonomin har termen dykt upp. Via bloggen Ekonomistas hittade jag den här artikeln (kort sammanfattning hos Ekonomistas här, grundartikeln är betydligt längre). Det är en före detta chefekonom vid Internationella Valutafonden som ger sin syn på saken. Av någon anledning spelar inte IMF skurkrollen i artikeln, men man kan väl inte få med allting.

Medborgare i bananrepubliken kanske?

En mellanrubrik lyder Becoming a Banana Republic vilket ju låter rätt allvarligt. Rubriken för hela artikeln är The Quiet Coup. En tyst statskupp alltså, och en situation där USA jämförs med utvecklingsländer – bara utvecklingsländer (och då får man väl tänka sig bananerna marschera in):

In its depth and suddenness, the U.S. economic and financial crisis is shockingly reminiscent of moments we have recently seen in emerging markets (and only in emerging markets): South Korea (1997), Malaysia (1998), Russia and Argentina (time and again). In each of those cases, global investors, afraid that the country or its financial sector wouldn’t be able to pay off mountainous debt, suddenly stopped lending. And in each case, that fear became self-fulfilling, as banks that couldn’t roll over their debt did, in fact, become unable to pay. This is precisely what drove Lehman Brothers into bankruptcy on September 15, causing all sources of funding to the U.S. financial sector to dry up overnight. Just as in emerging-market crises, the weakness in the banking system has quickly rippled out into the rest of the economy, causing a severe economic contraction and hardship for millions of people.

But there’s a deeper and more disturbing similarity: elite business interests—financiers, in the case of the U.S.—played a central role in creating the crisis, making ever-larger gambles, with the implicit backing of the government, until the inevitable collapse. More alarming, they are now using their influence to prevent precisely the sorts of reforms that are needed, and fast, to pull the economy out of its nosedive. The government seems helpless, or unwilling, to act against them.

Top investment bankers and government officials like to lay the blame for the current crisis on the lowering of U.S. interest rates after the dotcom bust or, even better—in a “buck stops somewhere else” sort of way—on the flow of savings out of China. Some on the right like to complain about Fannie Mae or Freddie Mac, or even about longer-standing efforts to promote broader homeownership. And, of course, it is axiomatic to everyone that the regulators responsible for “safety and soundness” were fast asleep at the wheel.

But these various policies—lightweight regulation, cheap money, the unwritten Chinese-American economic alliance, the promotion of homeownership—had something in common. Even though some are traditionally associated with Democrats and some with Republicans, they all benefited the financial sector. Policy changes that might have forestalled the crisis but would have limited the financial sector’s profits—such as Brooksley Born’s now-famous attempts to regulate credit-default swaps at the Commodity Futures Trading Commission, in 1998— … were ignored or swept aside.

Med andra ord, det var finanssektorn som styrde politiken och som tjänade på den. Detta var ”kompiskapitalism”, där myndigheter och regering sprang finanskapitalets ärenden. Det är ju något man kan tänka sig i ett utvecklingsland, i en bananrepublik, men inte i en modern och hög utvecklad demokrati.

Och det här är lönsamt, det har varit oerhört lönsamt för finanssektorn i USA som sådan och de som arbetar där under de senaste årtiondena, vilket framgår av de här diagrammen. Det övre visar hur finanssektorns andel av de totala företagsvinsterna var stabil på 10-15 procent under lång tid, men sedan brakade iväg upp till över 40 procent strax innan den nuvarande krisen började. Det återspeglar naturligtvis en bubble-ekonomi där spekulationen styr och sunt förnuft jagas bort.

Det nedre diagrammet är löneutvecklingen i sektorn, jämfört med ekonomin i stort. I början ligger lönerna på genomsnittet, men sedan drar de iväg. Det är väl den sortens folk som nu åker ut på gatan i rasande fart, förlorar allt och springer till kyrkan på Wall Street för att få andlig tröst.


Jag undrar om lönekurvan kommer att falla tillbaka? Det kan vara så att det är främst de lägre betalda skikten i finansgruppen som åker ut. De stora och mäktiga bossarna håller sig nog kvar och ser till att löner och andra ersättningar fortsätter att flöda in. Däremot kan man tänka sig att finanssektorns del av företagsvinsterna kan falla tillbaka en hel del. Man kanske kan kalla det en korrigering som antyder att verkliga varor och tjänster har verkliga värden medan finansiella ”instrument” med konstiga namn ofta inte har det. Och när folk upptäcker det vill ingen ha dem. Ta det som en indikation om att arbetsvärdeläran gäller.

Läs gärna hela artikeln av IMF-gubben, den innehåller en hel del intressanta synpunkter, som vad IMF skulle göra om USA var ett hjälpsökande u-land: nationalisera och stycka upp bankerna och rensa upp i oligarkin! För läget är allvarligt:

The conventional wisdom among the elite is still that the current slump “cannot be as bad as the Great Depression.” This view is wrong. What we face now could, in fact, be worse than the Great Depression—because the world is now so much more interconnected and because the banking sector is now so big. We face a synchronized downturn in almost all countries, a weakening of confidence among individuals and firms, and major problems for government finances. If our leadership wakes up to the potential consequences, we may yet see dramatic action on the banking system and a breaking of the old elite. Let us hope it is not then too late.

Det räcker nog inte med att tro att ”ledarskapet” skall ordna det här. För att komma runt hörnet till en värld där vi slipper kriser av det här slaget är det inte bara finansoligarkierna, utan också det politiska ”ledarskapet” som måste placeras på sophögen. Undrar om det också kan vara idé att gå tillbaka till början av 1900-talet och se vad marxistiska ekonomer som Luxemburg och Hilferding hade för tankar om finanskapitalet? Bankinflytande på hela ekonomin är ju inte ett nytt fenomen!

Ge betalt för gammal ost …?

Den patriotiske kinesiske mandarinen Lin Zexu låter förstöra engelskt opium 1839

Narkotikaförsäljning och -konsumtion anses inte så smakligt numera (vi kan bortse från skillnaden mellan mer eller mindre skadliga preparat i det här sammanhanget) med tanke på hur det skadar människor och hela samhällen. Annat var det förr. Som när Kina var en stor och rik men ganska sluten stat som inte behövde köpa så mycket från omvärlden. Omvärlden ville däremot ha te, siden, porslin och annat intressant och betalade med en av de få saker kineserna var intresserade av att ta emot: silver. Man får anta att via diverse omvägar flöt silver såväl från Sala i Sverige som Potosí i Sydamerika in i Kinas skattkammare.

Det fanns dock en sak som engelsmännen kunde sälja, bara man kunde tvinga kineserna att acceptera införsel – opium som odlades i Indien. De kinesiska härskarna var dock inte dummare än att de förstod att det skulle vara en dålig affär för landet om silvret fördes ut igen och ersattes av någon skit som förstörde folk. Med andra ord satte de sig till motvärn och förstörde opium, som visas på bilden ovan. Men engelsmännen hade väl inte varit engelsmän om de inte (tillsammans med fransoserna) drog i fält och med sin överlägsna militära teknik tvingade kineserna att tillåta införsel av narkotika. Två krig utkämpades om detta, kineserna förlorade, och så gick det raskt utför med ”Mittens rike”.

Dock, tiderna har förändrats, man sticker helt enkelt inte upp en puffra i nyllet på Kinas president och ger order om det ena eller andra. Tiderna har förändrats till den milda grad att cheferna för den brittiska underrättelsetjänsten varnar regeringen för att Kina kan ha kapacitet numera att via datanäten slå till mot viktiga samhällsfunktioner.

They have told ministers of their fears that equipment installed by Huawei, the Chinese telecoms giant, in BT’s new communications network could be used to halt critical services such as power, food and water supplies.

Huawei? – Lustigt, det står Huawei på den där lilla dosan som kopplar ihop min dator med yttervärlden. Hej Kina, om du läser det här: jag vill bara tala om att jag är ganska vänskapligt sinnad!

Nå, om det här stämmer så kan man i alla fall säga så mycket att brittiska underrättelsetjänsten misstänker att utrustning som British Telecom (BT) köpt från Kina skulle kunna användas för att slå mot en massa viktiga samhällsfunktioner i Storbritannien, och att engländarna har svårt att värja sig mot detta. Fast några kommentarer till artikeln luftar åsikten att engelsmännen är så bra på att sabba för sig själva att det inte behövs kinesiskt ingripande. Eller att kineserna behöver bland annat England för sin export.

Men varför inte göra som kineserna påstås göra: se till hela bilden? Opiumkrigen tillhör historien, och bär sig inte engelsmännen dumt åt behöver kineserna inte mixtra med sina fiffiga nätprodukter för att ge långnäsorna en läxa! Det är inte alltid smart att ge igen för gammal ost.

London – "Sätt folket främst"


Här är en bild från London, en kraftfull motsvarighet till de tyska demonstrationerna jag skrev om tidigare idag. Put People First var den samlande parollen för den stora uppmarschen mot G20. Det är lite annat än ”sätt bankdirektörerna först”.

Bilden kommer från Richard ”Lenin” Seymours blogg. Vill man se fler bilder finns där ett helt bildspel. Man kan väl säga att stenen är i rullning och den blir allt svårare att få stopp på. Allt fler människor är helt enkelt motståndare mot att låta de stora gossarna köra sitt spel längre och lasta över kriskostnaderna på de som inte är skyldiga till dagens elände. Till detta kan man lägga misstanken att de stora gossarnas planer kan misstänkas inte fungera på lite sikt, alternativt att de kommer att dra med sig ännu värre kriser lite längre fram. Då behövs det att det kommer in nya krafter – kanske ”folket” helt enkelt?

USA-pukko

Att det finns en hel del pukkon i USA är väl inte så konstigt. Landet har ju 300 miljoner innevånare och några stycken måste väl vara konstiga. Som den domare som HuffPo berättar om. Han kräver att Iran skall betala 25 miljoner dollar plus ränta till anhöriga för en medborgare i USA men tillika soldat i Israels armé som blev dödad under en misslyckad fritagning sedan han gripits av Hamas. Iran påstås vara inblandat och ansvarigt för att man stött Hamas och för att en del av de inblandade känt någon som känt någon etc … .

Den första tanken som griper en är ju: är domarjäkeln riktigt klar i knoppen? Bara om man tar Iran så skulle ju landet kunna komma med en motstämning som täcker allt från kuppen 1953 och allt våld som inträffade under shahens regim. Det var ju USA som såg till att shahen blev diktator i ruskig världsklass. Att USA skulle kunna stämmas för tusentals övergrepp som de allierade i Israel begått är uppenbart om man följder detta schema. Och sedan skulle nog miljontals människor över hela Latinamerika stämma USA för vad USA-stödda militärdikatorer, dödspatruller och paramilitärer hållit på med. Och listan är inte slut med det, inte på långa vägar … . Skulle USA betala 25 miljoner per offer bleve landet nog fullständigt utarmat.

Det intressanta här är kommentarerna under artikeln. Några israelförsvarare är framme men de får ordentligt mothugg. Folk verkar mest arga och ställer bland annat frågan hur det kan komma sig att en medborgare i USA gör värnplikt i ett annat lands armé men ändå kan fortsätta att vara medborgare i USA. En aspekt jag inte tänkt på tidigare är att det finns ju svenskar som gör värnplikt i Israel – borde man inte åtminstone utreda vad de håller på med? Har svenskar varit inblandade i våldsdåd exempelvis? Och hur skall det i så fall behandlas. Dubbelt medborgarskap verkar inte vara så populärt i USA och man kan mista medborgarskapet om man röstar i ett annat lands val enligt någon kommentar.

Det skall bli intressant att höra om det händer något mera här. Kan en enskild domare (blåst i roten eller arbetande enligt direktiv från israellobbyn?) sätta krokben för Obamas försök att normalisera förbindelserna med Iran? En sådan här sak bör ju mottas som en gåva av den hårda linjen i Teheran. Skulle jänkarna ge sig på att beslagta iransk egendom för att få ihop till miljonerna kan man nog betrakta dörren som stängd igen, och vem tjänar på det? I alla fall inte de kvinnor och ungdomar som liberalerna påstår sig ömma för. (Inte för de iranska arbetarna heller, men dem tror jag ingen liberal ömmar för!)

"Vi betalar inte …"


Här är några bilder med anknytning till dagens demonstrationer i Tyskland som jag skrev om tidigare. Den här första tror jag kommer från något tidigare tillfälle. Hittade den i Neues Deutschland, i en artikel som nämnde även de som står för banderollen i bakgrunden, nämligen Attac. Attac är en av de många organisationer som står bakom protesterna.

Bilderna nedan saxade jag från Frankfurter Allgemeine Zeitung. De är tagna i Berlin fast det är en demonstration även i Frankfurt. Sedan är ju anti-G20-demonstrationen i London. Trots upphetsade påståenden i förväg tycks hittills det mesta ha gått lugnt tillväga. Det ”svarta blocket” dök upp i Berlin men ställde inte till med något.


Dödsannons för kapitalismen. Men ännu rör liket på sig, och det bits och sparkar och bär sig åt!


Hur mycket folk som deltagit är som vanligt oklart, men det verkar åtminstone ha varit några tiotusental i Tyskland.

Rostsverige och förfallets tjusning

Rostbältet i USA har man hört talas om. Industridöden har förvandlat stålverk och fabriker till rostande skal i nordöstra delen av landet. Har vi något liknande i Sverige? Varför inte kolla in bloggen Rostsverige? (upptäckte den via Helena Durojs blogg). Där finns många, i mitt och andras tycke, härliga bilder från ett land och en tid som håller på att försvinna i sly och glömska.

Man kan också gå in på sajten WebUrbanist och ta sig vidare till. Det är fascinerande. Varför? Varför är förfall och/eller tomhet och tystnad fascinerande, varför gillade jag att gå runt i tomma fabrikslokaler under industrisemestern på den tiden jag jobbade (och verkstäderna slog igen i juli)? Varför är baksidan av gasverksområdet vid Husarviken intressant så länge det är baksida av gasverket men förmodligen i stort sett ointressant när det byggs en ny stadsdel där? Varför är det så viktigt för stadsförtätare att få bort små oanvända och skräpiga plättar av mark, och för all del riktiga fungerande industrier, från städernas centralare delar? – Fler frågor än svar.