Omläsningen

Jag läser inte så många bloggar. Trots allt gnäll om uselheten i bloggosfären finns det mängder av bra bloggare och jag har koll på bara ett mindretal av dem. En är Approximationer, Erik Bergs blogg som är bland de mest välskrivna i den här branschen.

När jag tänkte skriva något om Eriks synpunkter på EU kom jag in på ett äldre inlägg, från 2007. Det är inte alltid flera år gamla bloggposter är värda att läsas om, men den här är det definitivt. Det handlar om singulariteten, och ställer den mycket goda frågan om hur vänstern i Sverige hanterar den här framtiden? Jag har sett några smärre försök av Vänsterpartiet i Stockholm att diskutera framtidsfrågor, men det har varit på en mycket blygsam nivå. Det verkar som om vänstern (i bred mening) knappt tror att det finns någon framtid, alternativt att man inte kan göra något åt den.

Mitt förslag till den som har lite framtidsintresse: läs den där bloggposten!

Och hur var det nu med EU? Jag har ju tidigare skrivit att jag inte tycker att det är så allvarligt att intresset för EU-valet inte är över hövan stort. Nu verkar Piratpartiet ha en chans att ta sig in där som ett enfrågeparti i stort sett. Om V verkade vara seriösa med utträdeskravet (och därmed kunde samla egna röster plus åtminstone halva Miljöpartiets röstare och en del socialdemokrater) kunde jag tänka mig att rösta, men det är det där med seriositeten … man kan misstänka att det är som med republikkravet hos socialdemokraterna … så det är mycket tvivelaktigt att jag kommer att rösta.

Från Konfliktportalen.se: Cvalda skriver Långfingrigt initiativ: Vägra betala deras kris, jesper skriver Ali Esbati från Antirasistiskt forum, kvinnopolitisktforum skriver Kvinnopolitiskt forum presenterar: Med knuten näve kring diskborsten, Björn Nilsson skriver Jag går mot döden var jag går, Kristoffer Ejnermark skriver Stalinismen fall i Europa och de patetiska associationerna, Marlene Olsson skriver Jag flyttade bloggen till wordpress men jag vet inte jag

Jag går mot döden var jag går

För er som tror att den aktuella svininfluensan är dödligt farlig och att du riskerar att dö om du drabbas av den kan följande meddelas: du riskerar att dö även om du inte drabbas av den. I själva verket är sannolikheten 100 procent att du kommer att dö av något vid något tillfälle. Den motsatta sannolikheten (evigt liv) är lika med noll.

Medan du smälter detta kanske nedslående faktum kan du fundera på hur många människor i Mexico och annorstädes som dött av trafikolyckor, cancer, narkotikamissbruk, tuberkulos eller någon annan populär dödsorsak den senaste veckan, och jämföra med antalet bekräftade dödsfall i svininfluensan.

I länder som Mexico och USA, med bitvis dåliga hälsovårdssystem, borde det bli fler döda i epidemier jämfört med bättre organiserade länder i västra Europa. Och det måste till bra många influensadöda i USA och Mexico för att siffrorna skall se sämre ut än när man räknar mordoffer.

Den något dystra rubriken Jag går mot döden var jag går är inte mitt påhitt, det är inledningen till en psalm skriven 1734 av en som hette Brorson. Hela texten finns här.

Från Konfliktportalen.se: kvinnopolitisktforum skriver Välkommen till den halvnya bloggen!, Marlene Olsson skriver Jag flyttade bloggen till wordpress men jag vet inte jag, domljuger skriver Klass-samhället förvärrar virusets spridning, jesper skriver Petter Larsson från Antirasistiskt forum, Kristoffer Ejnermark skriver Bloggdöden är en bra och naturlig utveckling av bloggosfären, Baskien Information skriver Uttalande från Irish Basque Solidarity Commitees om den senaste tidens gripanden

Var går man på Första maj?


I början och mitten av 1970-talet var jag med i de demonstrationer som kallades först Röd Front och sedan Enhet-Solidaritet. Några bilder från E-S har jag publicerat här och här och här tidigare. Sedan blev det inget mer med det förrän år 2006. Då var jag ute på stan på Första maj och hängde på svansen av Kommunistiska Partiets tåg som kallas Röd Front (vänstergrupper återanvänder gärna gamla fina namn). Det var innan jag börjat blogga, men då såg det ut så här:


2006 – nedanför Tessins fina kungliga slott formerar sig demonstranterna under god stämning.


Demonstranterna marscherar över Tegelbacken i riktning mot Sergels torg.

2007 och 2008 deltog jag i Vänsterpartiets tåg som var betydligt större tillställningar, men utformningen av den rödgröna alliansen fick mig att få nog. Inte blev jag gladare av vad som hänt senare, med Sahlins och Lundy-Wedins långsamma plågsamma politiska självmord som V vägrar att dra sig undan från. Nåväl, de åren kilade jag fram och åter mellan V:s samling i Kungsträdgården och KP:s motsvarande på Sergels torg. I år blir det inget springande. Lika bra att spara på flåset.


De här parollerna låter inte superrevolutionära, snarare vänligt reformistiska. Man måste nog vara extrem nyliberal för att få några hysteriska utbrott av dem!

För den som undrar var och när vad det gäller Röd Front i Stockholm och annorstädes så finns en lista på alla mötena.

Och för den som undrar om jag är medlem i något av de nämnda eller något annat parti kan jag tala om att det är jag inte. Det vore trevligt om man kunde få till EN stor demonstration inriktad på sakfrågor (som är något annat än Ohlys eller Sahlins riksdagspensioner).


Här var täten år 2008 på väg uppför Klarabergsgatan, några steg längre fram svänger man runt hörnet till Drottninggatan och knallar nerför rampen till Sergels torg.

Från Konfliktportalen.se: Kristoffer Ejnermark skriver Bloggdöden är en bra och naturlig utveckling av bloggosfären, Baskien Information skriver Uttalande från Irish Basque Solidarity Commitees om den senaste tidens gripanden, jesper skriver 1 maj-tips för småtrötta Stockholmare, kimmuller skriver Knäbäcksgången och sossarnas kris, kamratwot skriver Angående ipred.., Luddigt och Logiskt i Politiken skriver href=’http://www.freewebs.com/luddigtologiskt/index.htm?blogentryid=4497565′>Internet och den unga sexualiteten

Att hoppa av

För många år sedan skrev Jan Myrdal sina ”Bekännelser av en illojal europé”. Han ville inte vara med i den imperialistiska baletten som under hans tid ersatte den kolonialistiska baletten (och som båda var lika inriktade på makt, våld och plundring). Någonstans berättade han om ett samtal med den amerikanske författaren Richard Wright, det var i samband med Bandungkonferensen i mitten av 1950-talet när Tredje världen började formera sig självständigt i förhållandet till de gamla makterna. Wright hade sagt något om att i framtiden kommer det att handla om ras och religion. Myrdal trodde inte på det – då. Idag vet vi bättre. Inte bara religionerna gör väsen av sig igen. Rasismen har bytt skepnad men återkommer i häng av ”kriget mot terrorismen”.

Mohamed Omar har jag skällt på tidigare (och jag anser fortfarande att jag har rätt – som poet borde han inse ordens betydelse och skriva intelligentare om Palestina) men är han inte också en ”illojal europé” när han skriver på sin blogg och i Aftonbladet? Jag försökte gå in på hans blogg nyss men den verkar vara nedlagd. Han kanske känner behovet att börja på ny kula igen i någon annan version, och det kan jag förstå. Men det som jag tror var hans sista blogginlägg hittills finns också i kortare version hos Aftonbladet under rubriken: Nu lämnar jag svenska Pen.

En del liberala skönandar försökte väl sparka ut Myrdal från svenska Penklubben på sin tid, men jag kom inte ihåg hur det gick med det. Omar kritiserar Pen som en ”liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation” som struntar i förföljda islamistiska journalister och författare därför att de har ”fel” åsikter medan man premierar avhoppare som säger det som liberalerna och imperialisterna vill höra. Man kan ju jämföra dessa avhoppare med ”den gode vilden” som säljer ut sina medmänniskor för att vara den vite mannen till lags.

Naturligtvis måste Omar sedan röra till det (för sig själv och dem han vill försvara) genom att dra in tysken Horst Mahler och den engelske ”historierevisionistiska” historikern David Irving i resonemanget om de som inte får stöd från Pen. Men om man strängt håller sig till principen om yttrandefrihet och det idiotiska att sätta folk i fängelse för att de förnekar Förintelsen så är det inte så stora problem med det. Dumma argument och påståenden får man bemöta med goda argument, inte hot om åtal och fängelse. För övrigt: när det var som värst på Mohameds blogg visade det sig att hjältarna på ”Forum för levande historia” över huvud taget inte var intresserade av att leverera några argument.

Mohamed Omar skriver:

Härmed kungör jag att jag går ut Svenska Pen, en liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation. Jag har ingenting där att göra, jag är en av avhopparna från väst, inte till väst. Och som sådan befinner jag mig på andra sidan i Pens civilisationskrig.

Och med ”väst” menar jag inte det gamla Europa, som jag har stor respekt för, utan den nya liberala och sekulära kulturen.

Som avhoppare är också jämten Mohamed Omar en ”illojal europé”. Han hoppar av, men inte från det gamla Europa eftersom han väl närmast är kulturkonservativ. Själv undrar jag med mina historiska kunskaper om det ”gamla” Europa var så mycket roligare än det nya och sekulära, men det är ju mitt sätt att se på historien och inte Mohameds. Och hur är det: erkänner Mohamed folks rätt att hoppa av från båda sidor? Har människor i muslimska länder rätt att hoppa av från islam eller leverera besk och kanske illa underbyggd kritik utan att behöva bli hotade av upphetsade mobbar? Det kunde vara bra med ett klargörande.

Eldunderstöd får Mohamed av Anders Johansson som helt frankt konstaterar att det är

makt det handlar om. Vi vill så gärna förstå – så länge ni anpassar er till vår förment neutrala hållning och våra geopolitiska intressen. Därmed blir det i alla fall tydligt vad denna västerländska vilja till dialog och förståelse egentligen handlar om: ceremonier, retorik, gester, självbekräftelse. ”Iransk valrörelse” var Carl Bildts korta förklaring till Ahmadinejads tal. Problemet är att den förklaringen funkar bättre åt andra hållet: protestmarkeringens mottagare var knappast Iran utan de egna ländernas väljare och opinionsbildare. När Rasmus Landström (21 april) beskriver hur han ”stålsätter” sig inför mötet med den tidigare så fine och moderate Omar kan man mot den bakgrunden fråga sig vad han är så rädd för. Mötet med den Andre? Eller att konfrontera sitt eget hyckleri?

Johansson pekar också på något i Carina Rydbergs skriverier som jag känt mig osäker för och som slutat med att hon utpekat Mohamed Omar som fanatiker. Vi stod ändå på samma sida när vi försökte ta itu med Förintelseförnekarna som släpptes loss på Mohameds blogg. (Kom ihåg att Mohamed Omar gått hårt emot bland de värsta av islamisterna, nämligen wahhabiterna! Denna riktning är ett betydligt större bekymmer än några al-Qaida-figurer genom sin finansiella styrka och sin allians med USA.)

Det kan finnas olika bevekelsegrunder och olika rörelseriktningar, men själva principen att hoppa av från den ondskefulla, giriga och nedbrytande som finns här i vårt Västerland kan inte vara fel. Lika litet som det är fel att hoppa av från det ondskefull, giriga och nedbrytande som finns i Österlandet. Själv hoppas jag att detta kan förvisa såväl rasismer som religioner till historiens skräphög. Och hoppas att avhoppen sker åt rätt håll för att främja mänsklighetens utveckling mot att bli trevligare varelser.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Socialbyrå eller vägvisare och inspiratör? – Undvik snällhetsfällan!, Baskien Information skriver Juana Chaos får hjälp av FN expert, ETA medlemmar på flykt, jesper skriver Video från Antirasistiskt forum, petter skriver Antirasistiskt forum sammanfattning. Del 1, H Palm skriver Vad annat är livet än verksamhet?, Haninge skriver Varför man blir kommunist

Räknar matematikerna rätt?

”Formeln som dödade Wall Street” (som jag skrev om för ett tag sedan) är aktuell i en artikel i Dagens Nyheter. Räkna inte med matematikerna är den vitsiga titeln och den hänvisar till ett par böcker som just kommer in på problemet med övertro på matematik för att förutspå framtiden.

Nu är tyvärr inte matematik min starkaste gren, men jag undrar om inte en del kritik mot ”matematikerna” skjuter bredvid målet. Problemet med ”formeln som dödade Wall Street” var inte att den formellt var felaktig, utan att den inte tog hänsyn till vissa viktiga saker. Därför gav den alltför positiva förutsägelser av framtiden.

Med andra ord: matematikern David Li hade byggt en modell som skulle göra förutsägelser, den fungerade bra i vissa lägen men inte i andra. Den lurade bankgubbar att känna sig säkra i ett läge när det egentligen var dags att dra i stora larmspaken! När man kommer in på statistik och sannolikheter för att saker skall hända räcker det inte med att lita på siffror utan eftertanke, man måste fundera på om siffrorna verkar rimliga, men det gjorde inte människorna som använde den dödliga formeln. Det kan man ju lära sig av och göra en bättre modell nästa gång. För när man bygger en modell gäller det att hitta de viktiga förhållanden som måste vara med i modellen för att den skall bli användbar i många olika situationer.

Varför inte ”i alla situtationer” då? – Kanske därför att den tillvaro vi människor rör sig i är så komplicerad, och där kan hända så egendomliga saker, att man inte kan förutse alla och få in dem i modellen. Eller att man inte kan förstå i förväg vilken verkan en viss händelse kommer att få.

Exempelvis: om man gör en modell av Sveriges eller världens ekonomi, hur skall man kunna gissa verkan av att vår planet nås av signaler från en annan civilisation i rymden? Det är väl tillräckligt svårt att analysera vad som skulle hända om den aktuella svininfluensan övergår till en pandemi à la spanska sjukan, med tiotals miljoner döda runt hela världen. ”Ekonomisk katastrof” utropar någon, ”världsekonomin bryter samman!” Men tänk om det i stort sett bara är stackars fattiga satar i världsslummen som drabbas, människor som knappast syns i den stora köp- och säljstatistiken – det kanske bara blir en krusning på den ekonomiska ytan i den verkliga världen trots att modellen förutsade katastrof! (Den som tror att detta inte kan vara fallet kan ju fundera på den världsekonomiska betydelsen av AIDS-epidemin i Afrika – den sänker utvecklingen i en del länder men i världsperspektiv betyder den inte så mycket.)

För att sammanfatta: de skickliga matematikerna räknar säkert rätt, frågan vi bör ställa är om de räknar med rätt saker! Och hur bra eller dåliga modellerna och formlerna är lär de inte hjälpa om vi får uppleva en ny ekonomisk ”bubbla” där alla kurvor verkar peka uppåt och alla som inte följer med i rejset är dumma och efterblivna!

En bra tumregel är nog att världen i morgon ser ut ungefär som idag, men att den är tämligen oförutsebar vad det gäller nästa vecka.

Från Konfliktportalen.se: Baskien Information skriver Kvinnorna tar makten i ETA, kimmuller skriver Knäbäcksgången och sossarnas kris, jesper skriver Johan Lindman från Antirasistiskt forum, kamratwot skriver Angående ipred.., Luddigt och Logiskt i Politiken skriver Internet och den unga sexualiteten, H Palm skriver Agere contra.

Socialbyrå eller vägvisare och inspiratör? – Undvik snällhetsfällan!

Jag tror det finns ett mänskligt och förklarligt fel som vänstern gör i kristider som kan beskrivas så här: det blir kris, borgerligheten ger sig på mindre bemedlade medborgare för att tvinga dem att betala (för den kris som borgarna själva ordnat) varpå vänstern rycker ut och protesterar. Försämra inte sjukkassa, a-kassa, skolor, sjukvård etc!!! Detta innebär att den tänkande borgaren egentligen kan hålla vänstern helt sysselsatt genom att förespråka någon försämring då och då – och därigenom hålla vänstern borta från sin stora uppgift.

Vad är då vänsterns stora uppgift? Är det att hålla socialvården på en hög och fin nivå? Eller för att formulera det något annorlunda: är vänsterns verkligt stora och viktiga uppgift att se till att borgarna inte river ner de institutioner som krävs för att det borgerliga samhället skall fungera någorlunda smärtfritt? – NEJ!

Vänsterns stora uppgift är att på ett trovärdigt sätt formulera de alternativ till samhällelig utveckling där man slipper se de resultat av borgerlig misshushållning som gör att borgarna måste försöka skära ner på sociala förmåner och rättigheter. Och så måste man kämpa för detta.

Detta betyder att vänstern måste vara med i kampen mot försämringar men inte stanna där och gå i borgarnas fälla. Vänstern skall inte gå in i snällhetsfällan. Man måste välja vem man vill vara snäll emot. Men det kräver också att vänstern faktiskt vet vad den vill, och inte hymlar om det. Vänstern vill ett helt nytt samhälle, vänstern vill faktiskt ha det samhälle som nu växer fram mitt för våra ögon – men utan att en massa borgerliga odågor skall snylta och förstöra det!

Från Konfliktportalen.se: littlemartha skriver Petter Nilsson antirasistiskt forum 19 april, jesper skriver Video från Antirasistiskt forum, petter skriver Antirasistiskt forum sammanfattning. Del 1, H Palm skriver Vad annat är livet än verksamhet?, Haninge skriver Varför man blir kommunist, Kristoffer Ejnermark skriver Arbetarinitiativet begraver nyliberalismen framför Swedbank-stämma

Tjernobyl – En händelse ….

… som ser ut som en tanke. Låt mig förklara! Jag var ute med den nya fina fickkameran i morse och tog några bilder för att utröna dess kapacitet. När jag gick längs från Riddarholmsbron i riktning mot Slussen fick jag syn på den här målningen. Köp Jod står det, och ett par förskräckta individer verkar skåda Radiakdjävulen rätt i ansiktet.

Jag vet inte om den är gammal eller tillkommit dagen till ära. För nu ser jag i Schlaugs blogg att det var den 26 april 1986 som haveriet inträffade i kärnkraftverket i Tjernobyl. Det är alltså årsdagen av den värsta civila kärnkraftskatastrofen (hittills) och samma dag får jag se målningen. Är det en slump? Den ser faktiskt annorlunda ut än det vanliga klottret. Och någonstans därute är kärnkraftslobbyn på marsch igen.

Tillägg: Tack vare info från läsare Lars U står det nu klart att bilden har en upphovsman som heter Henrik Tisander och att det kom till redan på 1980-talet. Jag har alltså på något sätt lyckats med att inte ”se” den under åtminstone 20 års tid!

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Hur hittar man de goda karamellerna?, aik-micke skriver En Hackers Guide Till 1a Maj, Kristoffer Ejnermark skriver Strage ironiserar över nedladdningens konsekvenser, Krastavac skriver Strejk möter varsel – vi vägrar betala krisen!, andread0ria skriver Herr Omar och kultureliten, Baskien Information skriver Uttalande från Belfast Basque Solidarity Commitee

Hur hittar man de goda karamellerna?

Att inte kunna grannländernas språk är en brist. Nu finns det ju rätt många grannspråk här i trakten, men några av dem räknas också som stora kulturspråk och har under århundranden givit fina bidrag till världslitteraturen. Genom att ta del av deras erfarenheter kan vi vidga vår egen världsbild. Men då måste man som sagt antingen kunna språket själv – eller få verken i översättning.

Hur skall man komma innanför dörrarna till andra samhällen och andra tider? Vetenskapliga beskrivningar och torra rapporter ger förvisso en hel del, men skall det bli levande människor i levande miljöer krävs litterär fantasi och gestaltningskraft. Den torra vetenskapen måste få ordentliga blodtransfusioner och vitamintillskott. Den måste bli skönlitteratur: romaner, noveller, essäer, poesi. Nu kan det mycket väl finnas rikliga mängder av dessa goda karameller hos våra grannar, men hur kommer vi åt dem när vi inte förstår dem? Och hur kommer vi åt dem om det sitter någon grindvakt på vägen och ser till att vi inte kommer åt dem?

Det är tankarna jag har efter att ha läst en artikel av Inga-Lina Lindqvist om översättningar från ryska och andra språk. Kan det vara så att det kalla krigets mentalitet fortfarande finns kvar? Är det så att det som översätts från ryska, och andra språk som inte är engelska, måste anpassas till en västlig propagandabild av hur Ryssland ser ut därför att ”någon” är rädd för att vi annars får en för nyanserad bild av människorna därborta? Lindqvist skriver:

Kanske är inte översatt litteratur en karta av landet-avsändaren, utan en spegelbild av landet-mottagaren. Böcker som översätts i Sverige ska bekräfta, inte utmana, den svenska läsarens världsbild. Kinesiska böcker ska innehålla kritik av kulturrevolutionen, böcker från arabvärlden ska berätta om kvinnoförtryck, och ryska böcker ska dansa som en cirkusbjörn i kosackmössa, annars kan det kvitta.

Jag minns någon dumskalle som skrev att Lenin bara kände till bönder genom romaner. Bra romaner är ett bra sätt att lära känna människors villkor. De är också ett bra sätt att lära sig hur dumskallar fungerar.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Denna vecka: fyra nya banker slår vantarna i bordet, aik-micke skriver En Hackers Guide Till 1a Maj, Kristoffer Ejnermark skriver Strage ironiserar över nedladdningens konsekvenser, Krastavac skriver Strejk möter varsel – vi vägrar betala krisen!, andread0ria skriver Herr Omar och kultureliten, Baskien Information skriver Uttalande från Belfast Basque Solidarity Commitee

Denna vecka: fyra nya banker slår vantarna i bordet

Man lägger ner banker på fredagar i USA. Då blir det ett par helgdagar för konkursförvaltarna att se till att banken kan återuppstå i ny regi kommande måndag utan att spararna behöver drabbas av panik. Panikslagna människor som stormar bankkontor för att försöka rädda sina pengar är något politikerna helst inte vill se. Den allmänna stämningen mot banker i USA verkar inte vara överdrivet positiv just nu. Folk tycker det luktar illa att bankdirektörer räddas medan småfolk kastas ut från sina hem.

Nå, denna veckas siffra för konkursade banker som skall omstruktureras är fyra och totalt är det 29 banker som gått omkull i år. Det är mer än under hela förra året, och listan på fallfärdiga banker är nog långt ifrån avverkad ännu. Sedan kan man undra vad det långsiktiga resultatet blir av att en mängd lokala banker läggs ner och slås ihop med större bankföretag. Mer koncentration i branschen lär det bli, men får det några ytterligare verkningar för privatpersoner och mindre företag? Kommer större banker att vara intresserade av smålån till familjedrivna butiker och verkstäder och liknande? Eller kan Joe the Plummer kasta sig i väggen?

Från Konfliktportalen.se: aik-micke skriver En Hackers Guide Till 1a Maj, Kristoffer Ejnermark skriver Strage ironiserar över nedladdningens konsekvenser, Krastavac skriver Strejk möter varsel – vi vägrar betala krisen!, andread0ria skriver Herr Omar och kultureliten, Björn Nilsson skriver Sex timmar räckte … i Pompeji, Baskien Information skriver Uttalande från Belfast Basque Solidarity Commitee

Sex timmar räckte … i Pompeji

Jag har just läst Hans Furuhagens Pompeji bakom ruinerna, utgiven på Natur och Kultur 2004. En trevlig bok som kan rekommenderas för den som vill ha en rundmålning av dramat runt Pompeji och de andra förstörda orterna av Vesuvius utbrott år 79. Ibland gör Hans (förr TV-känd som ”Hatte”) jämförelser mellan då och nu. Här är ett intressant stycke som jag fastnade för. Det börjar med en reflexion över arbetsdagen i det antika Pompeji:

Så grydde dagen och man var i verksamhet i sex timmar, från soluppgången till dess solen stod i zenit. Då var det dags för en lätt måltid och siesta, … Och efter siestan arbetade man inte – man bara levde.

Detta sätt att leva är svårt att förstå för oss som är uppvuxna i industrisamhällets tankesätt, vi anser ju att det bör vara en mänsklig rättighet att ha ett meningsfullt arbete och därmed kunna försörja sig själv; det är en tanke som också är kopplad till våra föreställningar om individens frihet. För antikens människor skulle dessa idéeer vara helt obegripliga. I deras värld existerade inte individens frihet som ett positivt begrepp eller som ett eftersträvansvärt tillstånd, individen kunde bara existera som en personi en gemenskap, exempelvis i en familj, ett hushåll, en kohort av soldater.

Och idén om rätten till ett eget arbete skulle ha betraktats som absurd, eftersom allt arbete var socialt deklasserande, något vanärande som man måste undvika eller skydda sig mot – ordet ”arbetslös” hade varit omöjligt att översätta till grekernas eller romarnas språk.

Den antika människan hade nog också skakat på huvudet åt våra fabrikers ständiga tillverkning av prylar som vi egentligen inte behöver. De antika verkstäderna var små familjeföretag som inte producerade mer än man kunde avsätta, och man arbetade inte mer än man behövde, sex timmar räckte.

För en nutida person känns just det där att ”sex timmar räckte” som en hänvisning till den nu döda sextimmarsdagsdebatten i Sverige. Men man kan plocka mer ur det här citatet. Att hantverkarna inte arbetade mer än vad man behövde, att man gjorde det man kunde sälja men inte mer, hängde med långt fram i tiden och fick betydelse för nationalekonomin.

Från den stora franska encyklopedin, mitten av 1700-talet. På den här bilden visas vilka verktyg som behövs bland annat för att göra träskor. Ett gammalt fint hantverk.

I Frankrike omkring år 1800 fanns en man som hette Jean-Baptiste Say. Han översatte Adam Smith till franska och skrev en del själv också om ekonomi. Det här var fortfarande förindustriell tid, hantverkarna dominerade ännu tillverkningen, och de gjorde vad de behövde göra och inte mer. Varför skulle de göra det? På något sätt lär Say (vars Traité jag har i datorn men inte har kommit mig för att läsa) ha dragit slutsatsen att utbudet skapar sin egen efterfrågan, och att överproduktionskriser inte kan förekomma. Det som tillverkas kommer att gå åt. Det kallas ”Says lag”, fast Say själv lär aldrig ha kallat sin idé för lag.

Några årtionden senare hade industrialismen verkligen slagit igenom i England. Den spred sig i västra Europa och lågkonjunkturerna kom efter. Ungdomarna Marx och Engels kunde konstatera att här var det fråga om överproduktionskriser: de nya fabrikerna spottade ut varor som det inte fanns köpare till och fruktansvärda kriser bröt ut.

Men ”Says lag” levde vidare och den var vid liv i form av ”utbudsekonomi” till alldeles nyss. Den politiska versionen av detta blev att man skar ner allt som såg ut som konsumtionsstöd till mindre bemedlade människor och satsade på skattesänkningar för rika i stället. Man tänkte sig kanske att de skulle producera och konsumera och att därigenom arbeten och inkomster skulle sippra ner till de fattiga som därmed också kunde bli rika liberaler.

Någonstans längs vägen gick det fel. Utbudsekonomin var ett angrepp mot keynesianismen, som i likhet med marxisterna, pekade på att det måste finnas folk som har råd att köpa för att någon skall få sälja. Detta luktade socialism, de nyliberala makthavarna hatade socialism och därför måste de dra ner offentliga stöd till konsumtion men höja till produktion i stället. För då måste ju utbudet skapa en massa konsumenter enligt teorin! Men efter några årtionden av sådan politik ser vi ett ganska dåligt utfall.

Att återgå till gynnandet av de rika, eller till ett antikt samhälle där arbete sågs som slavgöra och skamligt, låter inte bra. Inte heller att bara jaga högre produktion och konsumtion. Däremot att hylla det samhällsnyttiga arbetet, sluta se ner på dem som gör skitjobben, att dra ner på arbetstiden och ha mer tid ”att bara leva” – det är ett projekt att fila på!

**

Adam Smith nämndes. Här kommer fler bilder från den stora franska encyklopedin, nämligen en svit på tre som behandlar nålmakeri. Anknytning till Smith? Jo, i sin Wealth of Nations beskrev han hur produktiviteten just i nåltillverkning kunde öka enormt genom att arbetet delades upp i en mängd små moment som gjordes av olika arbetare. Och därigenom beskrev han arbetsdelning som princip. En princip som skulle vara bra för arbetarna också – men på annat håll i boken erkände Smith arbetarnas underläge gentemot kapitalisterna.



Går man in här kan man hitta bildbanden till den stora encyklopedin. Synd att man inte kan få upp dem i riktigt stort format, det här är intressanta och fina gravyrer!

Från Konfliktportalen.se: Baskien Information skriver Uttalande från Belfast Basque Solidarity Commitee, totalavloning skriver Total Avlöning 24/4/09 Den siste entrepenören i den sista kistan., Kristoffer Ejnermark skriver Kommunistisk disciplin, jesper skriver Där vissa viker sig står andra stärkta, Björn Nilsson skriver Swedpank, Tuss skriver Cyberrymdimperiet slår tillbaka