Tidningen Proletären har idag …

… på baksidan en artikel av undersköterskan Anita Salvén som jobbar i åldringsvården (här i Stockholm, har jag fått för mig). Hon berättar om en kollega som ramlat och skadat ett ben så mycket att hon inte kan fortsätta i jäktandet i jobbet. Om vårdföretaget ställde upp med lättare arbetsuppgifter skulle kollegan kunna klara av det, men det har inte företaget lust med, så nu blir hon utförsäkrad. Visserligen skulle de andra långdistanslöparna i vårdlaget ha nytta av någon hjälpare som kunde avlasta dem vissa uppgifter, men så blir det alltså inte.

Det här kan läggas samman med en annan artikel i tidningen. Den refererar en TCO-utredning som man kan hitta här. (Ett tips förresten: håll gärna koll på TCO-utredarnas blogg, för där står det intressanta saker ibland!) Och vad den säger är i stort sett att företagen bara vill ha prima vara som arbetskraft. Det finns inte plats för folk som är lite kantstötta av livet. Det var som en av mina kollegor på gamla jobbet sade i slutet av förra årtiondet: ”Förr kunde man ha någon som satt i ett hörn och inte gjorde så mycket, men dom är borta nu. Nu finns det bara en elit kvar.”

Vad drar man för slutsats av detta? – Den gamla vanliga, att kapitalet fungerar enligt sin egen logik nämligen att föröka sig så mycket som möjligt till så låga kostnader som möjligt. Det bör väl alla som har med affärer att göra förstå. ”Social hänsyn” tar kapitalet bara under två villkor: att det tvingas till det, eller tjänar pengar på det. Annars inte.

Beror det på att kapitalet är elakt? – Alls inte, kapital har inga känslor. Vem har sett en enkrona gråta eller skratta? Däremot finns det människor som tjänar kapitalet, ”personifierat kapital” skriver Marx, och de kan bli väldigt obehagliga när de skall tjäna denna känslolösa men ständigt krävande makt. Inte för att dessa människor i sig behöver vara elaka, men i sin roll blir de elaka. De försöker driva vårdhem till lägsta möjliga kostnad med lite hänsyn till patienter och personal, de säljer vapen till krigförande länder till högsta pris utan tanke på krigsoffren, de dumpar gifttunnor nära vattentäkter utan hänsyn till effekter på natur och människor etc etc etc. De har uppdrag att skaffa fram högsta vinst till lägsta kostnad, helt enkelt. Och de försöker få hela samhället att styras enligt denna omänskliga moral.

Eftersom det rör sig om en massa stora och små privatägda kapital som tar hand om stora delar av vårt näringsliv och samhällsfunktioner får man automatiskt en situation där det talas om att ”vi måste minska utanförskapet” – samtidigt som alla företag slår ifrån sig och desperat försöker stöta bort alla som inte är elitarbetare. Jag ser inget annat svar på detta än en stor offentlig sektor som tar samhällsansvar och sätter människorna först. I en sådan modell hade kanske Salvéns kollega fått ett lugnt jobb som avlastare för sina mer snabblöpande och jäktade kamrater.

Och jag tycker att Proletären faktiskt är bättre på att ta fram sådana saker än exempelvis Flamman som man försökte få vänterpartister att prenumerera på för ett tag sedan.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Och döden är min winning, kimmuller skriver Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord, Björn Nilsson skriver Frikopplat från globaliseringen? – Knappast., Krastavac skriver En arbetsdag, boladefogo skriver 80-talets återkomst i Honduras, kamratwot skriver En idiots uppgång och fall

Märklig skallig pippi


Bald-faced bulbul kallas den här fågeln på engelska. Det är en traststor sångarfågel med skalligt huvud. Sådana lär vara sällsynta. Det är en fågelart som upptäckts nyligen i ett otillgängligt ställe i Laos. Den lär ha en distinkt sång. Man får hoppas att sången är vackrare än utseendet i övrigt. Gamar har ju skalliga huvuden, vilket är praktiskt när man skall sticka in dem i kadaver. Undrar vad den här gynnaren har för föda?

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Och döden är min winning, kimmuller skriver Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord, Björn Nilsson skriver Frikopplat från globaliseringen? – Knappast., Krastavac skriver En arbetsdag, boladefogo skriver 80-talets återkomst i Honduras, kamratwot skriver En idiots uppgång och fall

Frikopplat från globaliseringen? – Knappast.

Med myt menas ”berättelse om övernaturliga ting, nedärvd från äldsta tider” enligt den grundläggande definitionen i Svensk ordbok, Esselte 1986. I en utspädd mening kan det också avse ”allmänt spridd felaktig föreställning som vissa krafter strävar att bevara av ideologiska skäl”.

Möjligen kan talet om myten om frikoppling av vissa ekonomier från konjunkturcyklerna räknas till den senare definitionen.

Denna tanke kom fram i ett tidigt skede av den nuvarande krisen och kan ha en del som talar för sig. Under vissa förhållanden kan man tänka sig att en del länder skulle kunna klara sig undan konjunkturnedgången, att de skulle vara frikopplade från den allmänna globaliseringen trots att de ingår i det kapitalistiska världssystemet. När det visat sig att detta inte ser ut att stämma är det dags att skriva en akademisk artikel om saken. Här finns den.

Jag tvivlar på att det här är en antingen-ellerhistoria. De som verkligen är frikopplade är i allmänhet extremt fattiga eller isolerade individer som inte har något med penningekonomi att göra. Övriga påverkas i varierande grad av världsekonomins krampryckningar. Det är det där med ”varierande grad” som är intressant, och då handlar det om stater.

Vi kan väl gissa att ett land i Tredje världen som har såväl råvaror som industrikapacitet och en del utbildat folk, som arbetar aktivt för att utveckla sin egen ekonomi och inte tar order från Världsbanken eller Internationella valutafonden, samt inte för en utpräglad liberal låtgå-politik, är mindre utsatt för konjunktursvängningar än ett land som missar på flera av dessa punkter.

En svagt utvecklad stat som är beroende av någon enstaka exportprodukt och som dessutom sparkas hit och dit av internationella diktat ligger däremot illa till. Starka stater kan vara Kina, Malaysia, Venezuela, Indien och några till. Men även de drabbas ju när USA krisar ihop och köper mindre industrivaror eller när oljepriset faller. Fabriker stängs i Kina. Krisen drabbar den ”medelklass” som just höll på att växa fram i Indien och fick en del människor att glömma att mer än tre fjärdedelar av indierna lever nedåt fattigdomsstrecket och inte verkar komma därifrån. Även en delvis blockerad stat som Cuba drabbas i och med att krisen slår mot turismen. Ingen stat är därmed avkopplad. (Fast jag undrar hur udda företeelser som Bhutan klarar sig.)

Och inte är globalisering något nytt. Marx och Engels skrev om dess praktiska följder redan i Kommunistiska Manifestet, alltså för över 160 år sedan. Från England spreds frihandeln ut över världen. Jag har uppfattningen att grunderna i den analysen fortfarande håller.

1800-talets globalisering knäcktes dock först av Första världskriget och sedan av den stora depressionen på 1930-talet. Men då fanns det ett land som var i stor utsträckning frikopplat från krisekonomierna: Sovjetunionen. Dock var man inte helt lösgjorda. Sovjet köpte Fordsontraktorer till jordbruket och det berömda stålverket i Magnitogorsk var kopierat efter stålverket i Gary, Indiana. (Finns en bra bok om det: heter Magnetic Mountain om jag minns rätt.) Dock kunde Sovjet bygga sin industri medan de kapitalistiska industristaterna krisade ihop, och det gjorde ett djupt intryck på många människor på olika håll i världen. Indien exempelvis.

Ett land som Kina, som byggt en del av sitt ekonomiska uppsving på att bli USA:s leverantör av industrivaror, kan inte värja sig så lätt. Men däremot kan man prata på ett helt annat sätt med ledarna för USA:s ekonomi än vad en delegation från Tanzania skulle kunna göra. När kineserna talar så lyssnar man i Washington. Ett rop från Dar es Salaam kommer man knappast att notera.

En annan intressant fråga som jag inte funderat på tidigare, men som nämns i den här artikeln är om Kinas inträde som jättestor aktör på världsmarknaden har påverkat andra utvecklingsländer. Det kan ju vara så att kineserna genom billig och arbetsintensiv industriproduktion konkurrerar ut fabriker i andra länder, samtidigt som man köper upp råvaror i stor utsträckning. Det skulle kunna försvåra industrialisering och utveckling i vissa länder, men i stället vara ett stöd till små eliter som sitter på just åtråvärda råvaror. Kineserna är ju aktiva på flera håll i Afrika vad det gäller att komma över oljekällor exempelvis, och de plågar inte de inhemska härskarna med krav om mänskliga rättigheter.

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?

Vad blir bokslutet efter Mandela?

Farliga män – uppretade sluminnevånare öster om Johannesburg år 2008, beväpnade och på jakt efter utlänningar att misshandla eller döda. De får skulden för eländet de här människorna lever i, trots att ansvaret ligger på annat håll.

Här är några reflexioner efter att bland annat ha läst denna artikel. Det var oroligheter och otrevliga övergrepp i Sydafrika förra året och det har varit samma sak i år igen. Folk är missnöjda. Den rasistiska apartheidstaten föll och ersattes av svart majoritetsstyre – men slummen och eländet finns ju kvar. Alla vet att det inte går att röja upp i allt på en gång, men framstegen har varit så små eller obefintliga att man kan fråga sig om det egentligen har hänt något sedan början av nittiotalet.

Den 18 juli fyllde Nelson Mandela nittio år och har sedan länge varit en respekterad äldre statsman. Att han länge stod kvar på USA:s terroristlista sänker ju inte respekten, snarare tvärtom. (Fråga varför figurer som Bush och Blair inte står på den där listan så förstår du hur mycket den är värd!)

Men hur man än vrider och vänder på saken är det ganska klart att det sedan början av 1990-talet inte har skett en rejäl storstädning i Sydafrika vad det gäller bostäder, fattigdomsbekämpning och annat som folk i gemen förväntat sig. Däremot har det kommit en del svarta politiker och affärsmän i snygga kostymer, tillsammans med de tidigare vita politikerna och affärsmännen i snygga kostymer. Snygga kostymer för gubbarna på toppen och slum och kriminalitet för folket på botten. Det är inte bra. Det skapar explosiva motsättningar.

Det verkar vara så att den revolutionära utveckling som kunde ha startats när apartheid föll bromsades in därför att det passade små elitgrupper i Sydafrika och utomlands. Och Mandela har varit en av de viktigaste politikerna i Sydafrika under den perioden. Det borde inte gå att bortse ifrån att han har ansvar för att slummen inte röjts upp.

Nu lastas ansvaret över på Jacob Zuma, som kanske verkar radikalare än företrädaren Thabo Mbeki (en kille med snygg kostym). Men frågan är hur mycket som är aktiv politik och hur mycket som är munväder från Zumas sida? Att sjunga om att ”ge mig mitt maskingevär” låter radikalt, men det är nog radikalare att se till att vatten, sophämtning, brottsbekämpning, hälsovård, kommunikationer, bostäder och annat organiseras för miljontals människor.

Om Zuma inte kan leverera det – ja då kanske sista utvägen inte blir något annat än en social explosion. Och händer något sådant kan man fråga sig vad bokslutet efter Mandela egentligen blir. För det är ju så med historieskrivning (och Mandela är ju redan historia) att den skrivs om då och då när gamla företeelser värderas på ett nytt sätt. Kanske man kommer att säga att Mandela kunde göra en berömvärd insats för att avveckla apartheid fredligt, men att den nödvändiga uppstädningen i konkursboet blev ett misslyckande? Och att det krossade Afrikas mest utvecklade land?

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Miljöpartiets problem inom och utom Afghanistan, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, kamratwot skriver Politik i tecknad form, jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad

Miljöpartiets problem inom och utom Afghanistan

Det borde vara lite bekymmersamt i Miljöpartiet just nu. Man har upptäckt att den militära expeditionen till Afghanistan kan innebära risker och börjar tydligen fundera på om den är så vettig. Detta enligt Birger Schlaug. Kan möjligen ett sinnesförändrat Miljöparti samsas med ett Vänsterparti som hela tiden varit emot detta illa genomtänkta krigståg och vrida om armen på krigshetsarna i Socialdemokraterna? I förlängningen kunde det kyla ner NATO-entusiasterna också.

Ett annat bekymmer är landshövdingen på Gotland (tidigare språkrör för Miljöpartiet) som uppges ha sagt något egendomligt för en stund sedan. Hon tyckte det var värre att ha förespråkat en tvivelaktig/möjligen lagstridig åtgärd inför mikrofon och därmed blivit avslöjad än att utföra tvivelaktigheterna i sig. Är det OK att vara skum så länge ingen kommer på vad man håller på med? Vad tycker Miljöpartiet officiellt om en sådan moral?

För att återgå till Afghanistan så har Aftonlövet en intervju med någon som uppges vara talibanbefälhavare i området där svenskarna finns. Naturligtvis finns det källkritiska problem: är det här verkligen en befälhavare som har något att säga till om? Är det verkligen talibaner, eller kan det röra sig om andra som av något skäl griper till talibanetiketten? Mannen säger i alla fall en intressant sak på frågan om han har något budskap till svenska folket:

– Ta hem era soldater, era unga män. Ni har inget att hämta här, bara död. Men om ni kommer utan vapen för att bygga upp vårt fattiga, härjade land är ni välkomna. Om ni är muslimer.

Bra, det är bara att packa pinalerna och sticka därifrån och glömma bort Afghanistan. Vi är ju inte muslimer, inte så många i alla fall.

Talibanernas huvudstyrka ligger i södra och östra Afghanistan, i områdena där pashtunerna dominerar. Får man tro en läsvärd artikel av Juan Cole så har just dessa stackars pashtuner uppreklamerats som hot mot hela världen ända sedan engelsmännen bedrev sina kolonialistiska intriger i deras områden för över hundra år sedan. Det verkar inte ens troligt att muslimska horder kommer att storma ner från bergen och erövra Pakistans atombomber. Vad skall då katastrofscenariouppfinnarna hitta på? Nu har ju miljoner människor i Pakistans berg drabbats av en katastrof, men då handlar det om folk som flyr för livet undan strider mellan den pakistanska armén och små grupper av militanter. Fast det räknas nog inte som katastrof här i väst.

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver Politik i tecknad form, jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport

Minnen av Fredells

Plåtat från baksidan av en buss idag

Det pratades nyss på radio-ekot om att svenskar handlar mer av exempelvis byggvaror. Även om den stora byggverksamheten (bostäder och liknande) går för lågvarv just nu är det många som ändå snickrar på kåken. I det sammanhanget intervjuas en styrelseledamot från byggkedjan Fredells, lustigt nog vid namn Fredell. Fortfarande ett familjeföretag?

När jag gick i en ganska blandad handelsgymnasieskola en gång i tiden (elever av mycket varierande åldrar i klasserna, vilket faktiskt var bra) var en fredellare klasskamrat i ett par år. Han tillhörde kategorin ”älde elever”, vilket betydde att han satt som cirka trettioåring i en klass där huvuddelen var femtonåringar. Det fanns dock ytterligare tre-fyra personer i samma oerhört åldersstigna grupp i klassen vad jag minns.

Varför killen dök upp under dessa omständigheter vet jag inte, men en trolig förklaring var väl att han upptäckte att han åtminstone kunde behöva gymnasiekompetens om han skulle sitta i ledningen för ett ganska stort företag. Det vittnade om lite högre ambitioner än att bara playboya sig fram i livet.

Men på sikt hade han väl inte mycket för det. Vad jag hört så dog han för några år sedan. Sic transit gloria mundi!

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver The Pirate Bay – Igen, Kaj Raving skriver Pervers kapitalism! 3.0 – dunplockning i tyskland, Anders_S skriver Underbart i Grekland, boladefogo skriver Delseger i Newport, Björn Nilsson skriver Studier bättre än parader och jönserier, planekonomen skriver Håll organiseringen till organisationen, tack!

Studier bättre än parader och jönserier

Här är en prognos från Konjunkturinstitutet:

I år faller Sveriges BNP med 5,4 procent, vilket är den sämsta utvecklingen sedan andra världskriget. Den kraftiga nedgången i svensk ekonomi bromsar dock upp och BNP växer med 0,8 procent 2010 och med 2,5 procent 2011. På arbetsmarknaden är det några tuffa år som väntar. Antalet sysselsatta minskar med 300 000 personer 2009-2011. Industrin drabbas hårt: industriproduktionen faller med 25 procent i år och antalet sysselsatta inom industrin minskar med 20 procent 2009-2011. För att utvecklingen på arbetsmarknaden inte ska bli ännu svagare behövs en expansiv finanspolitik med ytterligare ofinansierade åtgärder om 45 miljarder 2010 och 10 miljarder 2011.

En prognos är ju bara en prognos, men KI tror bland annat alltså att var femte industrijobb kommer att försvinna. De gissar också på en arbetslöshet på 11-12 procent om ett par år. Det är detta som brukar kallas ”jobless recovery”. Banker och storföretag som har tumme med myndigheterna kan räkna med att räddas från finansiella problem, för vanligt folk håller nog regimen hårdare på plånboken. Det är en tveksam återhämtning som kan åtföljas av nya stora ras.

En sådan här konjunkturrapport är en pusselbit i den stora bilden av ekonomin. Ett par andra pusselbitar som möjligen förklara hur krisen kunde bryta ut hävdar att den föregicks av en nedgång i produktiviteten efter en del år av hög produktivitetstillväxt. Här är en artikel från Federal Reserve i New York och en annan från VoxEU. Om det är hela sanningen eller en del av den vet jag inte, men förmodligen måste man ta med produktivitetsutvecklingen när man försöker förstå vad som händer. Kan det till och med knytas till Marx’ teori om profitkvotens fallande tendens på något sätt? Exempelvis att fallande vinster på investeringar i den reella ekonomin gör att företag för att hålla vinsterna uppe kastar sig ut i spekulationssfären i stället, med åtföljande finansbubblor och krascher?

Har man många sådana bitar kanske man kan få en överblick över vad som händer och vad som kan förväntas hända ett tag framåt. Och sedan göra politik av det. För vad händer med arbetslösheten om man börja mixtra med arbetstider, pensionsålder, alternativa typer av samhällstjänst, offentliga investeringar etc etc?

Här skulle vänstern, och jag menar HELA vänstern, behöva samla alla resurser som finns för att ha ett gäng som permanent följer upp vad som händer i världsekonomin, inom vetenskapen och teknologin, och vad som kan göras av det hela. För kriser ger ju inte bara svårigheter utan ibland också möjligheter. Vad betyder vidare robotisering av industrin, bygge av höghastighetståg eller utökad lokalproduktion av jordbruksvaror i det här sammanhanget, bara för att ta något man kan fundera på. Det skulle behövas att folk med alla möjliga erfarenheter och kunskaper satt och samarbetade. För det finns ju sådana även om de inte växer på träd, så att säga.

Och vad gör vänstern och Vänsterpartiet i det här svåra men potentiellt löftesrika läget? – Man tänker jönsa omkring och vara frigjorda och progessiva i prideparaden! Jag tänker inte be om ursäkt för att jag tycker att det är en mycket märklig prioritering! Ett argument att ”det ena utesluter inte det andra” sväljer jag inte, för mycket tyder på att det är just det som har hänt.

Från Konfliktportalen.se: planekonomen skriver Håll organiseringen till organisationen, tack!, Johan Frick skriver Ett antikt sätt att se på kunskap, Jinge skriver Detta är historien om en plats kallad Muslandet, Luddigt och Logiskt i Politiken skriver Pride är och ska förbli en politisk företeelse, Kaj Raving skriver Svar till Bodil Johansson (c), Björn Nilsson skriver Off with their heads!

Off with their heads!

Än är det krut i tanten – men måste kungligheter klä sig så jäkla smaklöst!?

Några brittiska ekonomer har skrivit till drottning Elizabeth och bett om ursäkt för att man inte lyckades förespå den senaste stora krisen. Hon hade nämligen ställt frågan om bristande förutsägelser vid ett besök på London School of Economics. Skulle man kunna tänka sig att ledande svenska ekonomer blandar bläck och tårar och skriver till vår monark och beklagar att man inte riktigt lever upp till den kompetens som kan förväntas av folk som för inte så länge sedan antogs veta i stort sett allting?

I brevet pekas på önsketänkande och storhetsvansinne hos finansmatadorerna som en orsak till krisen. Summa summarom är som följer:

In summary, your majesty, the failure to foresee the timing, extent and severity of the crisis and to head it off, while it had many causes, was principally a failure of the collective imagination of many bright people, both in this country and internationally, to understand the risks to the system as a whole

Skulden lastas alltså över på ett internationellt kollektiv av smartskallar, och därmed är väl ingen skyldig (utom de som har riktiga lån som måste betalas tillbaka under rasande lågkonjunktur då).

Vad kan drottningen göra i det läget? Ringa på en liten klocka, och till den tillskyndande kammarherren överlämna brevet:

– Kammarherren kanske ser listan på undertecknare … bra … tillkalla riksbödeln, be honom slipa sin yxa ordentligt, och OFF WITH THEIR HEADS! Och kan jag få en kopp te, tack!

(Studerade inte Mick Jagger på London School of Economics en gång i tiden? Vad vet han om krisen?)

God save the queen, tralala

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Några droppar …, Jinge skriver Sommartorka i bloggosfären, Kristoffer Ejnermark skriver Var Sovjetunionen kapitalistisk? del 2, petter skriver Israels armé behöver PR-lektioner, Anders_S skriver Island: Knebent flertal for ansøgning om medlemskab, kimmuller skriver 53 eller 438 kvadrat per invånare

Några droppar …

… som urholkar stenen. Här är ett par exempel:

The Arabist citerar uppgifter om en intern kamp i Californien om en plats för demokraterna i USA:s kongress. Sittande delegat är en av de värre Israelsvärmarna i USA:s kongress. Utmanaren är verkligen våghalsig, hon ifrågasätter vem som den sittande delegaten företräder, men lovar själv att stå för folket i sitt eget valdistrikt och för USA:s intressen, inte verka för en högerfraktion i en utländsk regering. Är detta ren våghalsighet, eller faktiskt en kall bedömning av att väljarna i ett distrikt i Californien inte längre köper en politik som låter israeliska intressen väga tyngre än USA:s egna bekymmer?

En annan historia från Californien kan man läsa om hos Det Progressiva USA. Det har uppstått svåra motsättningar på en judisk filmfestival i Californien på grund av en film om den USamerikanska fredsaktivisten Rachel Corrie som dödades av en israelisk husförstörarmaskin. Ännu värre var det tydligen för vissa kretsar att Corries mor inbjöds att tala i samband med filmvisningen. Jag antar att upprördheten måste orsaka ett och annat höjt ögonbryn hos allmänheten.

Det här verkar som småsaker i det stora hela. Men droppen urholkar stenen. Eller en annan liknelse: en liten sten som rullar nerför en sluttning kan dra med sig ett helt skred. Kan man gissa att det finns mängder av människor bara i USA som känner sig trampade på tårna av pro-israelerna och väntar på en chans att slå tillbaka när det känns ofarligt? Exempelvis bland politikerna på Capitol Hill?

1956 var det inga problem för president Eisenhower att dra undan mattan under fötterna på de israeliska politikerna och militärerna när de uppträdde på ett sätt som kunde vara skadligt för USA. Att USA skulle vara en slav bunden till den israeliska triumfvagnen (eller fjättrad till masten på den sjunkande israeliska skutan) är en felsyn. Kommer Obama att göra en ”Eisenhower”? Eller är han fullt sysselsatt med att sjunka ner i det bushistiska träsket?

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Ett definitivt sätt att bli av med chefen, Kristoffer Ejnermark skriver Var Sovjetunionen kapitalistisk? del 2, Jinge skriver Bild på Hitler i Israels ambassader, petter skriver Israels armé behöver PR-lektioner, Anders_S skriver Island: Knebent flertal for ansøgning om medlemskab, kimmuller skriver 53 eller 438 kvadrat per invånare

Ett definitivt sätt att bli av med chefen

I Europa är det strejker ibland. På senare tid har den gamla traditionen med fabriksockupationer återupptagits. De livliga fransoserna har gått några steg längre och låst in chefer och i något fall hotat med att spränga en fabrik i luften. Det är väl ungefär vad man kan tänka sig i de gamla industriländerna när efterkrigstidens klassamarbete mellan arbete och kapital är ett minne blott – om nu någon ens minns det längre! Men det kanske blir värre? Har det inte blivit vanligare under senare år att poliser dyker upp vid fackliga blockader även i Sverige?

Från IWW:s hemsida – dess mest kände medlem var Joe Hill (Joel Hägglund från Gävle). Har aldrig sett deras hemsida förut, men klickar du på bilden skall du hamna där.

I ”Mittens rike” är det härdare tag. Kinesiska arbetare slog ihjäl chef. Det har varit upplopp i samband med försök att privatisera ett stålverk:

Missnöje med löneklyftor och arbetslöshet har orsakat växande raseri bland arbetare i Kina. Upplopp har blivit vanligare.

Chen Guojun, vd för Jianlong, blev misshandlad till döds av arbetare. De var rasande för att Chen fått tre miljoner yuan (ungefär lika mycket i kronor) förra året medan Tonghuas pensionerade arbetare bara får 200 yuan per månad …

Jag har för mig att japanska företag någon gång i tiden hade dockor föreställande chefer nere i källaren, och dit kunde missnöjda anställda gå och avreagera sig med handgriplig kritik om de kände för det. (Sant eller bara en vandringssägen? – Jag vet inte!)

I Indien blev en företagsledare dödad av rasande arbetare nyligen. På många håll i Asien finns en industrialism som påminner om hur det såg ut i Europa under tidigt 1800-tal. Våldet finns ständigt närvarande som en hotande realitet från företag, myndigheter och arbetare. Och de är ju alla indragna i den globaliserade kapitalismen, i en utveckling som Marx och Engels beskrev redan på 1840-talet.

Det kinesiska ledarskapet bör vara bekymrat över utvecklingen. Det är oroligt bland arbetare, det är oroligt bland bönder, det är oroligt bland nationella minoriteter. Lägger man ihop de grupperna har man större delen av folket … emot sig om man inte sköter sig! Och tar man bara halva Kinas befolkning så är det fler människor än vad som finns i EU. Det är alltså inte oviktigt vad som händer därborta. Är kommunistpartiet helt borta i korruption och maktfullkomlighet, eller kan det hitta andra metoder än polisingripanden för att ta hand om den stora förtroendekrisen?

Möte mellan revolutionärer – Mao och Chè skakar tass 1960

Globaliserad kapitalism gör att en kris bryter ut nästan samtidigt över hela klotet. Det innebär att mer än någonsin tidigare ställs ett världsproletariat mot en världsbourgeoisie, vilket borde kunna utlösa vissa intressanta reflexioner. Lokala aktioner kan få större genomslag globalt just för att de slår mot ett globalt system. De vattentäta skott som tidigare fanns i kapitalismens skuta har tagits bort (de var ju ”handelshinder”) och det åligger vänstern att förstå och förklara den processen. Detta innefattar även att peta sönder försök från borgerligheten att avleda och splittra kampen efter nations-, ras-, religions- eller könsgränser.

På vilken sida kommer ledningen för Kinas Kommunistiska Parti att stå när kampen skärps? Gamle ordföranden Mao talade vid något tillfälle om storpampar ”som pissar och skiter på folket” (han hade ett rätt saftigt språk ibland). Finns det någon grupp inom partiet som är beredd att stiga fram och organisera den nu spridda och icke samordnade kampen mot de elaka bossar som förrättar sina naturbehov på det arbetande folket? Eller måste en sådan rörelse komma utifrån? Varifrån den än kommer måste den komma.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Bild på Hitler i Israels ambassader, petter skriver Israels armé behöver PR-lektioner, Anders_S skriver Island: Knebent flertal for ansøgning om medlemskab, kimmuller skriver 53 eller 438 kvadrat per invånare, Björn Nilsson skriver En ny parad