Mer om tyska valen

För att anknyta till föregående inlägg: jag vet inte några definitiva siffror för kommunalvalen i Nordrhein-Westfalen, men enligt prognoser kan die Linke ta 4½ procent. När det gäller val på den nivån kan ju lokala skillnader vara väldigt stora, så hittar jag igen var man kan se de verkliga resultaten på kommunnivå kanske jag återkommer.

Delstatsvalen gick inte helt bra för kristdemokraterna kan man utläsa av de media jag tittade på. Däremot ser man inte bara av den tidigare citerade Neues Deutschland, utan också av Deutsche Welle (där kan du läsa på engelska) och Frankfurter Allgemeine att die Linkes förmåga att behålla ställningarna i Thüringen och Sachsen, samt framgången med en femtedel av väljarna i Saarland, har väckt rejäl uppmärksamhet. Just Saarland torde bero av att die Linke haft en lokalt populär tidigare socialdemokrat i ledningen, Oskar Lafontaine. Det lär vara första gången som ett nytt parti haft en sådan framgång i ett delstatsval. Man kan undra hur de risiga gamla socialdemokraterna i SPD (man har intryck av ”inga idéer, inga ledare, ingen framtid”) tänker hantera detta.

En intressant detalj från Sachsen, där die Linke står kvar som näst största parti trots att man tappar två mandat ser man också här: de nasseartade figurerna i NPD tappar en tredjedel av sina mandat och närmar sig femprocentspärren uppifrån (om man nu har en sådan även i delstatsvalen, det ser ut så när man tittar på resultaten för Thüringen där NPD med 4,6 procent inte får några mandat). Om vänstern har varit dålig på att ta vara på krisen så verkar extremhögern vara ännu sämre på detta, och det får man ju vara tacksam för.

Tre tyska val, bra för vänstern

Det gick bra för die Linke i de tre tyska delstatsvalen, i själva verket kanske mycket bra med tanke på valen till Förbundsdagen senare i år. Här är några tidiga siffror, jag återkommer kanske med mer när jag vet hur det gick i kommunalvalen också.

Vorl. amtl. Endergebnis SAARLAND SACHSEN THÜRINGEN
Stimmen %
CDU 34,5 40,2 31,2
DIE LINKE 21,0 20,6 27,4
SPD 24,5 10,4 18,5
FDP 9,2 10,0 7,6
GRÜNE 5,9 6,4 6,2
ANDERE 4,6 12,4 9,0

Jan G minns

Jan Guillou har skrivit minnen från förr och berättar om det i en intervju i Svenska Gladbladet. Varför berätta sin historia?

Dels som en gardering mot risken att 24-åriga moderata doktorander skapar en helt felaktig bild av mig, inte av illvilja utan för att de aldrig kan förstå det där med 1968.

– Men också för att jag vill ge en annan bild av de där åren än mina jämnåriga som omvänt sig och nu berättar hur fåniga alla jävlar, inklusive de själva, en gång var men att de nu, tack och lov, blivit så kloka. Vi var inte fåniga! Vi var seriösa och hade utomordentligt rätt!

Helt rätt. Nu var jag visserligen fem år yngre än den gode Jan Guillou (och hade inte ens miljonär- och diplomatöverklassföräldrar) men lite hängde jag med i alla fall redan då. Och den som har sett frihetens dörrar slås upp kanske inte glömmer det. Världen var i uppror. Åtminstone för en tid blev luften friskare att andas, innan nya giftodörer svepte in.

Förresten, om du vill läsa om utvecklingen från den tiden och framåt och en massa annat intressant som har betydelse för dagens ledsamma situation, ta en koll på vad Kerstin skriver på Motvallsbloggen. En historik i tre delar, att tacksamt studeras av nutidens ungdomar. Sista delen är r.

Åter till Jan G. Visserligen kan ungmoderata doktorander vara en riskfaktor, men jag skulle tro att även svartklädda skräckfigurer med äckliga tatueringar och ringar i näsan är något man får se upp med. En del av dem tar ju sig in i den akademiska världen när de inte är upptagna med att sabotera palestinademonstrationer, kasta sten och annat frihetligt och autonomt, och de får nog finna sig i att betraktas som borgarstatens förlängda provokatörs-arm. Så varför skulle inte en 24-årig AFA-doktorand kunna häva ur sig en massa smörja om det revolutionära sextiotalet?

Lu Xun och Björnbrum dissar trottarna


En vanlig företeelse: jag letar i böckerna efter något – och hittar något annat. Nu var det ett citat från en av 1900-talets främsta kinesiska författare jag letade efter, men det fanns inte i den avbildade volymen. Jag har en volym till med hans essäer och debattinlägg, kanske det lyckas bättre där.

Det står Lu Xun i rubriken men Lu Hsün på boken, varför? Här har jag saxat hela historien från engelska Wikipedia:

Lu Xun (traditional Chinese: 魯迅; simplified Chinese: 鲁迅; pinyin: Lǔ Xùn) or Lu Hsün (Wade-Giles), was the pen name of Zhou Shuren (traditional Chinese: 周樹人; simplified Chinese: 周树人; pinyin: Zhōu Shùrén; Wade-Giles:

Nu är jag okunnig i kinesiska, men jag tror att betoningen på vokalerna är ungefär desamma i Björnbrum som i Lu Xun. Läs ihop vår kinesiske vän till något som låter ungefär som Lo-sonn, med samma betoning som i Björnbrum. Det kanske stämmer. Annars får eventuella kineser i läsekretsen skriva och klaga!

Nåväl, vad hittad jag, och vad har detta med trotskisterna att göra? – Jo, i mitten av trettiotalet låg Kina väldigt illa till. Japanerna slukade bit efter bit av landet. Kinas regering visade sig inte särskilt effektiv vad det gällde att hålla emot. Samtidigt hade inbördeskriget mellan regeringen och kommunisterna pågått under lång tid. Kommunisterna krävde nu nationell samling mot japanerna, ett krav som även många på regeringssidan instämde i. Lu Xun, en av de främsta vänsterförfattarna och kulturpersonligheterna gillade också enhetsfronten.

Leo Davidsson Trotskij – innan han fick något hårt i skallen

Var det någon som inte höll med? – Jo, det fanns ett litet gäng … de kinesiska trotskisterna. En av dem skrev ett brev till Lu Xun och klagade över stalinisternas förräderi och byråkrati, kommunisternas misslyckande etc etc, alltså tämligen ordinära trotskistiska klagomål. Enhetsfront mot Japan ville man inte ha, det var inte revolutionärt. Den gode Lu Xun härsknade tydligen till. Visserligen var han inte de stora ordens man, och dessutom låg han nu sjuk i den tuberkulos som strax därpå skulle ända hans liv, men skärpan i svaret var tydlig nog.

Efter att bland annat ha pekat på att det snarare är Trotskij som misslyckats dikterade Lu Xun (sängliggande och för svag för att skriva själv, antagligen) om trotskisternas ”teori” som …:

… förvisso långt överlägsen Mao Tsetungs – så överlägsen att man kan säga att den ena är i himlen och den andra på jorden, Det överlägsna kan man naturligtvis beundra, men tyvärr är detta just vad de japanska angriparna välkomnar, och därför kommer dessa överlägsna teorier ohjälpligt att falla ner från himlen {och hamna på den smutsigaste platsen på jorden}.

[Angående några tidningar som trotskisten sänt till Lu Xun:] Om någon sätter ett rykte i svang bland massorna om att japanerna betalar Er för att ge ut tidningarna, hur ska Ni då kunna rentvå Er? … Jag tror inte att Ni skulle vara så lumpna att Ni toge japanska pengar för att ge ut tidningar som angriper Mao Tsetungs förslag om gemensam kamp mot Japan. Det skulle Ni aldrig göra. Jag vill bara varna Er, för Era nobla teorier välkomnas inte av de kinesiska massorna. och Era handlingar går emot kinesernas nuvarande moralbegrepp.

Undrar vad han menade med detta? Att det faktiskt fanns japanska pengar med i bilden? Eller ”bara” att trotskisterna var dumma i huvudet och spydde ut superrevolutinära paroller som gynnade de japanska angriparna men splittrade kineserna?

José Carlos Mariátegui – dissade också Trotskij till förmån för Stalin

Angående samtida värderingar av kampen mellan Trotskij och Stalin kanske den som gjordes av peruanen Mariátegui är bland de intressantaste. (Jag har inte texten här, möjligen kan den finnas på nätet på spanska.) Denne mycket skarpsynte iakttagare, som tyvärr dog redan 1930, drog helt enkelt slutsatsen att Stalin var den man som passade ryssarna bäst, inte den yvige Trotskij.

Vad har detta att göra med situationen idag? Visserligen brukar trotskister idag legitimera sin verksamhet med att de minsann inte är stalinister, men det är ju ingen annan heller, så det verkar bortkastat, eller möjligen en metod för debattförstöring. Det är produktivare att tala om vad man är för än vad man är emot. Och där har jag börjat fundera på vad trotskisterna här i Sverige (uppdelade i två smågrupper dessutom) egentligen är ute efter.

Antag att jag har rätt i att produktivkrafterna har utvecklats så långt att man faktiskt kan ställa frågan om socialism på dagordningen. Är det då lämpligt att hum-humma om ligistuppträdena i förorter på senare tid, eller om AFA:s och ”autonomas” tilltag att löpa amok och förstöra politiken till förmån för meningslösa upplopp? Efter att ha sett en del inlägg från bland annat trotskist-bloggarna Röda Malmö och Svensson börjar jag nästan undra om Socialistiska Partiet tänker sig att värva förortsligister till någon slags röda garden.

Jag vet inte hur mycket man skall ta flörtandet med våldsbenägna marginalgrupper på allvar. Trotskisterna själva är ju marginella i det politiska livet och mer framträdande på nätet än i verkligheten. Men de kan ju ställa till eländen som sedan hela vänstern skall antas ta ansvar för. Stenkastande förortsynglingar för oss inte ett steg närmare socialismen, datanördar kan däremot göra det (genom att utveckla teknologin som är bas för samhällsförändringar).

Svensson verkade upprörd över att polisen plockar av ungdomar stenar och bensin och att det är OK att angripa poliser. Jag är mer upprörd över gäng som angriper brandkår och ambulans. Återigen: ligister som gör att brandkår och ambulans vill ha polisskydd för att köra in i vissa området för oss inte ett steg närmare socialismen. Däremot fascismen … stenkastarna är hel-. halv- och kvartsnassarnas bästa vänner.

Flotta paroller och dum politik – det är väl trotskismens huvudsakliga bidrag till borgerlighetens hegemoni i denna värld. Att spela vänster men gynna högern. Ur socialistisk synvinkel förstår jag inte vad proletariatet har för användning för trotskisterna. Ur borgerlig synvinkel är saken en annan!

Val i Tyskland igen


I min strävan att göra denna block ointressant och skriva om helt oväsentliga länder vill jag bara viska om att det är val på flera håll i Tyskland i morgon. I Sachsen, Thüringen och Saarland väljer man till delstatsparlament, i NRW (Nordrhein-Westfalen) handlar det om kommunala församlingar.

I Tyskland har man val på olika nivåer nästan jämt, och denna rullande valrörelse kan ses som både ett sätt att få fram lokala företrädare för folkmeningen samt att ge fingervisningar om vad folk tycker om landets politik i stort. Socialdemokraterna ligger exempelvis inte så bra till vad jag förstår, de har helt enkelt trasslat in sig i en politisk position där partiet inte ser särskilt tilltalande ut för den som letar efter framtidslösningar. Att byta partiledare har inte hjälpt.

Vänstern, die Linke, borde klara sig bra åtminstone i Sachsen i gamla Östtyskland, samt i Saarland där de har en populär ledarfigur i form av Oskar Lafontaine. De kommunala valen kanske inte verkar vara så viktiga, men de äger rum i en del av gamla välstånds-västtyskland där vänstern inte varit så stark tidigare. Nu får man en fingervisning om de kan etablera sig även där, och sedan bygga upp positionerna för att så småningom ta sig in i delstatsparlamentet.

Samtidigt kan valen ge en anvisning om vad folk tycker om förbundskansler Angela Merkels krispolitik, om man vill att kryptonazistiska grupper skall ha representation, vad man tycker om de numera väl helt borgerliga miljöpartisterna etc. Och kanske man kan få en antydan om die Linke har lyckats göra politik som slår igenom bland väljarna av den nuvarande krisen.

Artikeltips om Sri Lanka

Tamilska tigrar. Undrar hur många av dem som är vid liv idag? Och om de funderade på om det inte krävdes mer än bara vapen och fanatisk hängivelse till en otrevlig ledare för att vinna seger?

Läget för många tamiler på Sri Lanka är inte bra idag. Skall man kalla de läger som finns efter regeringens seger i det långa inbördeskriget för ”flyktningläger” eller ”koncentrationsläger”?

Jag har aldrig ägnat särskilt stor uppmärksamhet åt Ceylon/Sri Lanka, och världen i stort har väl inte heller försökt förstå motsättningarna och våldsamheterna där. Men när regimen till slut, efter många års strider, lyckades slå ut en väpnad motståndsrörelse som förutom en väl organiserad armé hade tillgång till flottstridskrafter och till med flygplan måste man ju fundera. Små och illa beväpnade guerillagrupper utan sådana resurser har ju kunnat slå tillbaka mot väl utrustade och mångfaldigt överlägsna motståndare. Varför misslyckades tamilerna?

Här är ett par artiklar som ger en del av bakgrunden. Den första och den andra. Författaren är en person som uppenbarligen sympatiserar med tamilernas befrielsekamp och är starkt kritisk mot singalesernas överhetsmetoder. Men kritik riktas också mot de tamilska tigrarnas politik och militära uppträdande.

Förhållanden på den internationella scenen kunde man ju inte kontrollera, men internt på Sri Lanka gjordes ett antal fel som ledde fram till nederlaget enligt artiklarna. Tigrarna var en borgerlig rörelse och tog borgarnas parti om det uppstod klassmotsättningar inom den tamilska gruppen. Man försökte inte nå enhet med icke-tamilska grupper utan angrep dem (muslimer) eller underlät att försöka nå kontakter med regimkritiska singaleser. Man vägrade att samarbeta med möjliga internationella allierade, som de indiska maoisterna, utan inriktade sig på kontakter med regeringar (som oftast inte var intresserade av att stödja tamilerna). Med andra ord isolerade man sig från ett antal möjliga allierade och försvagade därmed den egna politiska basen.

Till detta kom en felaktig militär taktik under de sista åren: man försökte sig på vanlig konventionell krigföring vilket inte gick bra, men trots att det inte gick bra fortsatte man med det ända till slutet. Och då hade man ingen armé kvar längre.

Kanske försöker en del grupper föra kampen vidare, men vad kan det i den lankesiska situationen leda till annat än mer onödigt lidande? Tigrarnas ledare ledde sitt folk rakt ner i avgrunden, så ser det ut. De ultranationalistiska singalesiska ledarna hjälpte gärna till.

En sak som artiklarna inte berör men som är en otrevlig sida av saken är självmordsbombarna. När man pratar om självmordsbombare idag brukar man avse muslimer, men tamilerna var ute tidigare i den branschen – utan att det orsakade några upphetsade reaktioner runtom i världen. Det var ju bara folk i Indien och Sri Lanka som kom i vägen, och de räknades liksom inte så mycket… .

De här artiklarna ger en bild av Sri Lanka och tigrarna. Jag antar att andra har en helt annan version. Men det tamilska upproret torde nu tillhöra historien. Och att buddhister eller hinduer skulle vara speciellt fredliga kan vi nog glömma bort, tyvärr.

Äntligen – ett riktigt val!


Alla som inte är hedningar har chansen att rösta i kyrkovalet den 20 september! Valsedel och information kom idag. Hurra!

Vad skall man rösta på då? Kyrktuppens vänner? Valförbundet högkyrkliga stalinister? Lågkyrkliga smådjävlar? – Ja, sannerligen, det är inte lätt att hitta bästa alternativet!

Är inte det här ett val som känns betydligt mer angeläget än farsen med EU-valet? Eller för all del de svenska riksdags- och lokalvalen? Vem man än röstar på i kyrkovalet kommer det inte att medföra att gamla kända eller nya förhoppningsfulla byråkrater kommer att förfölja och avlyssna oss. En del hävdar att ”Gud hör bön” vilket skulle tyda på stor avlyssningskapacitet, men det tror jag inte riktigt på. Jag tvivlar till och med på den modifierade parollen ”Gud hör bönder”. Nej, vi kan rösta här och känna gott samvete och ingen oro för vad de valdas högsta chef eventuellt kan hitta på.

Oberoende akademisk vetenskap eller inhyrda legoknektar?

I ett tidigare inlägg spydda jag galla över bland annat nationalekonomer som inte kan förklara vad som händer (förrän det hänt) eftersom de sitter fast i sina fåniga små orealistiska neoklassiska modeller. Signaturen Under ytan (som inte verkar vara ”under isen”) ryckte ut till ridderligt försvar i en kommentar, och givetvis finns det brister i mitt resonemang. När man skäller på några få rader har nyanserna en tendens att försvinna, om man säger så. Tack vare Under ytan får jag chans att utveckla saken ytterligare något pinnhål, och jag inkallar hjälp från bildat håll, från doktor Karl Heinrich Marx. Här är några saker han hävdar:

  • I ett klassamhälle är den härskande klassens idéer de dominerande idéerna (annars vore inte den härskande klassen härskande!).

  • Ju mer utvecklat det kapitalistiska samhället blir, desto större blir tvånget att dölja dess dåliga sidor. Därmed förvandlas nationalekonomerna från hederliga sanningssökare till inhyrda flåbusar som skall försvara kapitalisternas intressen mot alla opposition.

Det där är fortfarande övergripande sammanfattningar av hur läget är, men de visar på det väsentliga tror jag. Ett sätt att ”dölja” är att försöka skjuta vanliga textbeskrivningar av samhället åt sidan till förmån för alltmer komplicerade matematiska modeller som torde skrämma bort de flesta människor och knappast ge upphov till kritiska frågor. För hur kan man kritiskt granska något som är hart när omöjligt att förstå?

Här är en ekonom som får godkänt tror jag, John Maynard Keynes

Förutom det som jag kallade ”det väsentliga” finns ju det ”oväsentliga” som Under ytan förtjänstfullt framhåller: alla de ekonomer som driver alternativ forskning, som för fram avvikande idéer och uppslag. Intressant nog verkar det som om avvikande ekonomer i Sverige ändå kan hitta en fristad – om de kan få jobb på något universitet i USA exempelvis. Men – och det här är viktigt för min syn på det hela – även om det finns folk som pekar åt annat håll än de usla modellerna så är det modellerna som gäller eftersom de tjänar den härskande klassens intressen.

Motståndsrörelser finns, men den är ännu inte stark nog för att vräka bort smörjan. Det kan bland annat bero av yrkesekonomernas position i samhället. De blir nog ofta instängda tillsammans med olämpligt sällskap. Som av en händelse kom lite relevanta siffror från Ekonomistasbloggen, där man refererar till …:

… s k alumni-enkäter om vad tidigare studenter nu jobbar med, hur snabbt de fick jobb och vad de tjänar. Här är några glimtar från enkäterna från universiteten i Uppsala, Stockholm och Lund:

  • Nationalekonomer får snabbt jobb. En klar majoritet (60-70%) av de nyexaminerade hade jobb inom tre månader och närmare 85-90% inom ett halvår.

  • Nationalekonomer får oftast jobb i privat sektor…. Andelarna ligger mellan 50% (SU), 62% (UU) och 80% (LU).

  • Ingångslönen varierar mellan 25.000 och 30.000 kr (UU och LU – på SU frågar man inte ens om lönen!).

Dessa villkor låter inte proletära direkt. Vilka begrepp har de här personerna om villkoren för s k ”vanligt folk”? Att hälften av nationalekonomerna i Stockholm inte hamnar i privat sektor beror väl på närheten av alla centrala förvaltningar och departement här i stan. Jag tycker att vetskapen om nybakade ekonomer utan större livserfarenhet som går vidare till befattningar där de kan få bestämma över viktiga saker borde ge upphov till vissa olustkänslor. Eller om de nu bara har att expediera vad cheferna säger åt dem att göra …?

Knut Wicksell, svensk ekonom av världsklass … och det var för länge sedan!

Man kan ju fundera ytterligare några steg: bör nationalekonomer som har privata anställningar ges samma vetenskapliga trovärdighet som forskare på högskolor? Bör forskare på högskolor ges samma trovärdighet som en helt fristående person som kan finansiera sin verksamhet helt själv och inte är beroende av lön eller anslag? – Jag är inte den första som funderat på hur en bankanställd ekonom samtidigt kan vara ett vetenskapligt orakel om samhällsekonomi utan att någon frågor vem som betalar personens orakelsvar! Är det forskaren eller bankmannen som vi har att göra med?

Modellerna är hopplösa. Är modellförvaltarna utom allt hopp? – Nja, det här är väl en något cynisk kommentar om mänsklighetens trohet till sina övertygelser, men jag misstänker att ett drastiskt regimskifte raskt kommer att övertyga modellförvaltarna om att de skall börja prata för helt andra modeller! (Kappvändare och vindflöjlar, för att uttrycka det annorlunda.)

Afghanistan – dags för svenskbombningar?

Får man tro StatCounter har den här bloggen nu passerat 130 000 träffar, och det är ju ganska mycket. Som en ganska stor svensk stad.

Jag hittade Stefan Lindgrens blogg igår. Ett känt namn från Vietnamrörelsens dagar, still going strong. Han citerar otrevliga uppgifter om att svenska piloter förbereder sig för att deltaga i bombningar mot afghaner. Afghanerna har väl inte så mycket luftvärn att sätta emot de utländska terrorbombarna, och med tanke på typen av bombmål (civilpersoner, bröllopsföljen och liknande) lär det knappast bli några heroiska och livsfarliga uppdrag för våra piloter. Våra förresten, det är ju NATO:s och USA:s krig, inte vårt! Har för mig att Sverige har väldigt fina splitterbomber, det vore väl smaskens att blåsa rent i någon dammig liten by med några rediga bomber! Sedan kan väl Expressen rapportera om våra svenska hjältemodiga flygare!

Rapporterna från Afghanistan är knappast upplyftande för de som tror på ”snabb seger” och att man skall kunna upprätta någon slags ”demokrati” i landet. Åtta års krig, det är ganska lång tid för något som skulle vara en snabb affär. Nu inser USA:s militära och politiska ledning att kriget kan dra ut hur länge som helst, och att det kan förloras också.

Några färska artiklar om olika aspekter av Afghanistan här, här och här. Sammanräkningen av det senaste valet är inte klar, men själva tanken på val under pågående ockupation är märklig, Och de tidigare valen har inte stoppat upproret från att sprida sig mer och mer över landet. Valen verkar mer handla om att försöka visa upp för västländerna att det händer något positivt. Det är inte bara så att deras medborgare dödas i ett onödigt krig, demokratin utvecklas också …

Men vilka egentligen kriterierna för ”seger” i Afghanistan är, det verkar inte USA kunna formulera. Och med en sådan politik kan man inte göra mycket mera än att springa runt och ha ihjäl folk tills man tröttnar och åker hem.

Opinionen i USA har redan tröttnat men politikerna och media fortsätter att blåsa på. Den sista artikeln jag länkade till visar på en intressant och märklig skillnad mellan allmänhet och de stora media i USA. Media vill fortsätta kriga (det gäller även tidigare katastrofer som Vietnam och Irak) i ett läge där allmänheten vill att man skall ta hem trupperna.

Hur kan det komma sig? Är det månne så att ”den fria pressen” i själva verket slänger sin förmodade kritiska granskande roll över bord och nöjer sig med att vara statslojala skrivträlar? Att mediernas ledningar delvis ingår som underavdelningar till den borgerliga staten? Samma fråga kan man ställa om media i Sverige. Men till skillnad mot tidigare finns det numera ”medborgarmedia” på nätet, och kanske gammelmedia fortsätter att slå spikar i sina egna kistor genom att köra sin folkfientliga men politikerslickande linje. Vi är inte beroende av redaktionerna i Marieberg längre. Vad händer den dagen vi får veta att ett svenskt bombplan sprängt ett dussin afghanska kvinnor, barn och gamlingar i luften, vad skriver ledargenierna på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet då? ”Hoppsan, vi trodde det var talibaner… alla afghaner ser ju ut som talibaner …”

Kris i samhällsvetenskaperna?

Ach, Donnerwetter, den där germanske tristnissen Björnbrum har kallat min fina Zarathustra ett sömnpiller och gjort sig lustig över min ödmjuka övermänskliga gestalt … men bitte, titta på det där, skvatt obegripligt och sömngivande skulle jag säga! Även om man klickar på texten så att den blir större blir den inte roligare för det! p och q, vad är det för filosofiskt tänkande!


Det talades om Husserl och ”vetenskapens kris” på föreläsningen för ett par dagar sedan. Husserl tyckte det var kris redan tidigt under förra århundradet. Jag tror att filosofin i viss utsträckning drabbats av samma kris som nationalekonomin under 1900-talet: utvecklingen mot en historielös och våldsam specialisering och mystifiering.

Från att ha varit lärogrenar med historiskt medvetande som kunde förklara sina ståndpunkter i läsbar löpande text sparkades detta historiska medvetande ut och ersattes av matematik, symboler. och ett språk som är tillgängligt för bara smågrupper av människor. Och värre än så: man kan fråga sig vilka problem dessa moderniserade lärogrenar lyckats lösa? Om filosofin har svårt att hantera det dagliga livet trots p och q är en sak, men när nationalekonomernas skrå till stora delar misslyckats med att hantera kriser som den som vi nu upplever … det är allvarligt!

Man kan inte ens hävda att det rör sig om vetenskaper, och vetenskaper är ju knepiga, tar tid att lära sig och har speciella terminologier och metoder, inte när det gäller samhällsvetenskaper som berör vårt dagliga liv. Där finns ett krav på att teorier och resultat skall kunna göras tillgängliga och förståeliga även för människor utanför skrået.

Medvetenheten vad det gäller att reformera nationalekonomin växer och en del filosofer anstränger sig att gå ut i debatten och prata tydligt utan p och q (här är en filosofblogg jag har bevakning på) så det kanske ändå finns hopp. Hopp om demokratin, för vetenskapens tillgänglighet är en demokratifråga av största vikt.

En socialistisk tolkning av processen kan vara att samhällsvetenskaper i ett sönderfallande borgerligt samhälle kan gå två vägar: antingen att själva vara en del av förfallet genom att bli allt mindre relevanta för samhällets utveckling, eller att noggrannt undersöka och förklara utvecklingen och därmed bli verktyg för samhällets omvandling och förbättring. Nationalekonomi och filosofi har, tillsammans med sociologi och en del andra lärogrenar, stora möjligheter att bli goda verktyg för det goda samhället när de befriats från gammalt borgerligt skräp. Med andra ord: upp till kamp!

Tidigare inlägg där Fritz Nietzsche och filosofin ömsom berömts, ömsom utsatts för nidskriveri:
1 2 3 4 5 6 7