Grattis på födelsedagen, folkrepubliken Kina


När detta skrives är det väl redan första oktober borta i östra Asien, och Folkrepubliken Kina kan fira att det var sextio år sedan Mao Zedong stod på Himmelska Fridens torg i Peking och proklamerade dess skapande. Genom inbördeskrig, fattigdom och elände började en gammal makt resa sig, men nu i ny tappning. ”Kina har rest sig” utropade Mao. Och världen noterade det, med förtjustning eller förskräckelse. Världen började repa sig efter den västerländska kolonialismens och imperialismens härjningar under flera hundra år.

Trots tjatande från den borgerliga västern fortsätter kineserna att hävda att Mao var en stor och betydelsefull ledare. även om han bommade en del väsentliga saker under sina senare år. Mao verkar helt enkelt vara för stor för att sopas undan.

Idag kan kinesiska ledare hötta med fingret åt amerikaner som missköter sin ekonomi. Hade detta varit möjligt om inte revolutionen i Kina hade segrat 1949? Det är tvivelaktigt. Utvecklingen framåt kommer också att bli spännande. Vad händer med råkapitalismen? Kommer Kina att klara av klimatkrisen? Vad händer med demokratifrågor, arbetarnas rättigheter och annat intressant? När slutar man avrätta folk (inklusive obotliga mutkolvar)? Finns det risk för ekonomiska krascher även i Kina? Kan man lita på den officiella statistiken hur landets ekonomi utvecklas? – Som sagt, många och spännande frågor!



En annan bild som kom fram när jag kollade lite slumpvis bland kinesiska foton: Zhou Enlai skakar hand med Ché Guevara i början av sextiotalet. Möte mellan två revolutionärer.

Jinge byter parti?

Det här hänger väl lite ihop med min utgjutelse igår: en av de största vänsterbloggarna, Jinge, hotar att hoppa över till Piratpartiet! Inte så att jag påverkat detta, det skulle förvåna mig, men det är ju ett tecken på en rörelse i tiden.

Med tanke på att Jinge hade över 18.000 läsare under gångna veckan är det inte någon oväsentlig opinionsbildare det handlar om.

De rödgröna tomtarna borde vara bekymrade över den här utvecklingen. Folket vänder ryggen åt dem, går till andra partier eller till sofflocket.

Till och med hövdingarna inom socialdemokratin borde undra vad som pågår, liksom LO. Fanns det någon självbevarelsedrift inom LO borde man ryta till, det är ju LO:s medlemmar och deras anhöriga som finns bland de hårdast drabbade av den nuvarande politiken som Alliansen för. Tänker man bara stå och glo medan Sahlin driver fram nästa nederlag genom att kväva all verklig opposition och alla visioner för framtiden som går längre än Alliansens sjaskiga liberalism?

Vidrig bild och vidrig politik


Den här bilden ser ju riktigt vidrig ut. Inte bara färgerna är fel, det är fel på hela rubbet. Och den där bönan i röd klänning, är inte det en före detta vänsterpartist som hoppat över och gjort karriär hos socialdemokraterna i stället, och nu verkar spana efter en ny pinne på någon annan karriärstege?

Fotot kommer från Dagens Konflikt där en kille som heter Robert Zachrisson (kallas han månne ”Socker-Robert” i vardagslag?) har skrivit om vänsterförfallet. Eftersom han är sekreterare i Vänsterpartiet i Trollhättan borde detta ha viss tyngd. Men jag undrar om genierna i partiledningen bryr sig om vad småttingarna på den nivån har för synpunkter. Som den här:

… hela tiden får visionerna stryka på foten när pragmatismen får styra enbart för att passa en liten tyckarelit på ledarsidorna och tv-sofforna.

Men vem vill ha ett parti som inte vågar stå upp för sin politik, även när det blåser? DN möjligtvis men inte för medlemmarna i LO som förlorat rejält på över tjugo års högerpolitik. Tro fan att de är frustrerade när vänster och höger smälter samman till en icke-skiljbar massa som utför beställningsjobb åt topparna i samhället.

Med tanke på hur många människor som läser ledarsidor och tar intryck av dem (jag gissar att antalet är försumbart) finns det ju andra grupper som är angelägnare att vara kompis med. Det har Robert rätt i. På basnivå försöker flitiga basarbetare inom partiet vinna gehör genom daglig agitation, genom att prata med folk. Men vad har det för värde när allt detta kan störtas överända på några sekunder, om partiledningen tror att den kan ligga bättre till hos Sahlin och hennes kompisar genom att plötsligt byta politik och svika gamla principer. Vi har EU-frågan, vi har Afghanistan, vi har hela oförmågan att agera i den ekonomiska krisen.

Livligt skrattande försöker Ohly och Sahlin fixa en ny mandatperiod åt Reinfeldt. Är de riktigt friska i knoppen egentligen? Politiken behöver surpuppor som gör rätt saker vid rätt tidpunkt, inte flamsputtar och skrattande narrar.

Ett par lästips

Här är ett par artiklar ni kan läsa medan jag sysslar med lite andra grejor:

HuffPo skriver om Honduras. Där har det långhalats med Gorillettis kuppregim länge, men nu har den legale presidenten Zelaya ställt saken på sin spets genom att återvända. Kuppregimen svarade först med vanliga metoder från den sortens människor, men börjar nu bli ordentligt nervös. Förhoppningsvis är de där kuppgubbarna snart förpassade någon annan stans.

Och så en lång artikel på bloggen Fragment. Egentligen gör sig inte långa inlägg i det här mediet, men har man något väsentligt att meddela är det förlåtet. Och kanske till och med något att uppmuntra: i stället för bara korta och snärtiga inlägg så kan det sitta bra med något längre och mer eftertänksamt ibland. – Det handlar om verkligheten, den som vi ser och den som vi inte ser, och om medelklassen, denna eländiga …

Den europeiska socialdemokratins dödskamp

Det tyska valets definitiva siffror ser ut ungefär som jag refererade igår kväll. Någon förändring i den tidiga mandatfördelningen har inte inträffat, och den socialdemokratiska katastrofen har fått folk att fundera.

Bland svenska bloggkollegorna har såväl Foto-Lasse som Jinge dragit slutsatsen att det kommer att gå åt helsicke för de svenska socialdemokraterna i nästa års val, och att det kommer att dra Vänsterpartiet med sig i fallet.

Internationellt förväntar sig Richard Seymour (”Lenin”) att den här tendensen fortsätter med att brittiska Labour kommer att gå på öronen vid nästa val. Detta parti måste vara ett av de mer skumma och nedgångna bland de gamla socialdemokratiska partierna, så det är nog ingen vågad förutsägelse. Partiledningen borde väl samlas ihop och skickas till krigsförbrytartribunalen i Haag och svara för vad de haft för sig i Irak och Afghanistan.

McLuhan i tänkarpose

Och vad har nu gamla Marshall McLuhan med det här att göra? Jo, man kan ju peka på olika anledningar till att det går utför med de socialdemokratiska partierna. Jag vet inte om han har skrivit något om det, men man kan ju gissa hur han skulle förklara saken. Partiernas stora bas har varit arbetande i industri, handel och andra näringar som förr var ganska manuella och sedan allt mer teknifierade.

Men när elektroniken slagit igenom på allvar betyder det att de gamla organisationsformerna för industrierna radikalt gjordes om – och ibland blev det så radikalt så att hela näringsgrenar sopades bort. Och med dem eroderas den socialdemokratiska väljarbasen. Visserligen kan den leva kvar några årtionden och fortsätta att rösta på partiet av sentimentala skäl, men gradvis försvinner den i det nya datoriserade mediasamhällets brus. Den elektroniska revolutionen kommer att skapa nya tankar hos allt fler människor. Viljan att acceptera den gamla bruksmentaliteten och stå med mössan i hand för brukspatron eller fackets ordförande försvinner.

När betingelserna för den revolution som de socialistiska pionjärerna drömde om verkligen börjar närma sig förstår deras nutida efterföljare inte hur de skall hantera den, de blir gnälliga och konservativa borgare, och då går det som det går. Till och med kärntrupperna börjar tröttna. Finns det då andra partier i närheten som uppträder som die Linke i Tyskland, alltså formulerar alternativ för ett nytt samhälle, kan de segla upp och bli stora. Om dessa ”partier i närheten” i stället uppträder som Vänsterpartiet i Sverige eller Socialistisk Venstre i Norge kommer de att drabbas av väljarnas missnöje de också. Att vara stödparti till en svårt sjuk och troligen döende rörelse som saknar självinsikt om sina problem, det är inte en politik att rekommendera. Ändå traskar Ohly och hans vänner den vägen.

Vi behöver ett socialistiskt parti som kan se framåt och skapa hållbara och trovärdiga visioner för framtiden, inte en undergiven dörrmatta för Mona Sahlin och hennes nedgångna gäng av borgare och ”arbetarrörelseidkare”. Eller om vi nu behöver en bred rörelse underifrån som inte är ett parti, men då vet jag inte hur man fixar det där med regeringar och alla poster som brukar vara politiskt tillsatta. Jan Wiklund som brukar hålla koll på den här bloggen kanske har några tips?

Tyska valet …

… var i själva verket flera: dels till Förbundsdagen, dels till delstatsparlamenten i Schleswig-Holstein och Brandenburg.

En intressant fråga var ju dels hur det skulle gå för förbundskanslern fru Merkel och hennes parti, dels utfallen för socialdemokraterna och vänstern. Utfallet för socialdemokraterna blev i alla fall platt fall, man tappar 75 mandat som sprids ut på de andra partierna. Bland dessa die Linke, som ökar sin representation i Förbundsdagen med 22 mandat, upp till 76 mandat och 12 procent av rösterna. Tidigare bra val i delstaterna var alltså inga dagsländor. Dock verkar man tappa ett par procent i Brandenburg (som tillhörde gamla DDR) men fick representation i Schleswig-Holstein (gamla Västtyskland). Marschen mot det alltyska partiet fortsätter.

Kanske den stora frågan är vad socialdemokraterna tar sig för i det här läget. De har fått en rejäl smäll av väljarna. Hur skall man reagera på det? Sätta sig i ett hörn och sura? Tänker man parera missnöjet med partiets borgerliga politik (jag antar att det kan vara en viktig orsak till tappet) genom att lägga sig ännu längre till höger? Kanske att sätta sig som förlorare och svagare part i en koalition med kristdemokraterna? Det vore visserligen inte så logiskt, men vem säger att socialdemokrater tänker logiskt alla dagar?

die Linke verkar kunna se framtiden an med tillförsikt, särskilt om man inte börjar svaja i viktiga frågor som att trupperna skall hem från Afghanistan och att folket inte skall betala för kapitalets kris.

Elektricitet och global omvandling enligt McLuhan

Samme man som i föregående inlägg. Marshall McLuhan ser lagom fundersamt visionär ut.

Här är ytterligare ett citat ur McLuhans Media. Det är en sådan där kort rundmålning som skulle kunna utlösa en syndaflod av kommentarer, instämmanden, kritik, kompletteringar …

Den elektriska hastigheten fordrar organisk strukturering av hela den globala ekonomin, i lika hög grad som den gryende mekaniseringen i det tryckta ordets och det förbättrade vägnätets form ledde till att man allmänt antog den nationella enhetens princip. Vi får inte glömma att nationalstatsidén innebar en mäktig innovation och revolution som under renässansen utraderade många lokalt särpräglade regioner och lojaliteter. Denna revolution var nästan i sin helhet en funktion av den ökade informationshastighet som de lösa trycktyperna hade åstadkommit. Nationalstaternas maktsystem skar sig ofta bjärt mot de traditionella myndigheter och de kulturella grupperingar som sakta hade vuxit fram i skilda regioner. Mångnationssystemet hade länge stått i vägen för Europas ekonomiska enande. Den gemensamma marknaden kunde inte komma till stånd förrän efter andra världskriget. Krig betyder accelererade sociala förändringar, på samma sätt som en explosion är en accelererad kemisk reaktion och rörelse inom materian. När nu den elektriska hastigheten styr det industriella och sociala livet, blir explosioner i form av kraschartade kriser någonting fullt normalt. Å andra sidan blir ”krig” av gammaldags modell lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskin.

Detta publicerades alltså 1964. Idag kan man ju säga att krig av gammaldags modell är visserligen omöjligt (hoppas vi i alla fall) inom den europeiska unionen. Detta hindrar dock inte samma union att föra krig i Afrika och Asien och ivrigt försöka sälja krigsmaterial överallt.

Men att blixtsnabba elektroniska transaktioner idag gör att ”kraschartade kriser” blir något normalt, det vet vi ju åtminstone sedan slutet av åttiotalet. Och går man tillbaka till den stora depressionen som bröt ut 1929 så spelade telegrafen en roll för att få in alltför många spelartyper och gröngölingar på börsen. Vad datorerna gör, det är att höja farten på transaktionerna till ljusets hastighet. Jag undrar om man ens behöver vänta en sekund mellan köp och försäljning av aktier idag, under förutsättning att det händer något med börskursen under den där sekunden som får datorn att på egen hand utlösa säljkommandet? Och detta bara bråkdelar av en sekund efter att den köpt?

Just det ohyggliga farten, sammankopplingen av hela Jorden till ett elektroniskt nervsystem som är en förlängning av våra gamla mänskliga centrala nervsystem, och vår bristande förmåga att parera och styra denna rasande snabba process – däri ligger nog mycket av grunden till vilsenheten vi känner i dagens värld. McLuhan skrev för att upplysa oss om det som vi bara ytligt upplevde. Inte håller hans resonemang helt ut, men vad gör det? Det är bättre att kunna peka ut ungefär vad som händer, och i stort sett ha rätt, än att ha rätt i diverse detaljer men missförstå de stora sammanhangen. Därmed ligger han i samma läge som Marx och Engels.

Ett citat, två bloggtips och deras sammanhang

Marshall McLuhan 1911-1980

Här är tre saker som skenbart är isolerade från varandra men som hänger ihop. Först ett bokcitat, sedan tips om två intressant bloggar som du kan läsa medan jag håller på med andra saker:

1. I sin epokgörande bok Media från 1964 skriver Marshall McLuhan:

Föreställningen att egennyttan ger skarpare blick för och kontroll över förändringsprocesserna är fullständigt ogrundad, vilket bilindustrin bär vittne om. Här finns en värld av efterblivenhet lika säkert dömd till nedslitning och undergång som vagnmakarverkstäderna år 1915. (Svenska nyutgåvan 2001, sidan 224.)

Jösses, detta tryckte första gången 1964! Då fanns inte datorer, det var ”datamaskiner” som var stora som radhus. Flera radhus. McLuhan skrev om hur den tekniska revolutionens fragmentering och serietillverkning höll på att övergå i något nytt, den elektroniska samhällets ständiga här och nu. Och i den processen skulle inte bilen, som byggde på hjulet som i sin tur var en utbyggnad av människans fötter, klara sig så bra. Den hade bara några tiotal år på sig.

En del människor skäller på det svenska stödet till krisindustrier (varv och järnverk) en gång i tiden, och påstår att det skulle vara bortkastade pengar. Helt bortkastade var de väl inte, men man kan ju jämföra med senare tiders ”krispaket” för att hålla de döende bilfabrikerna vid liv. Det kanske hade sett annorlunda ut om politikerna hade läst sin McLuhan och varit mer visionära för 20-30 år sedan. Då kanske de gamla svenska bilfabrikerna hade lagts ned till förmån för framtidsindustrier för länge sedan!

Jag återkommer nog till salig McLuhan. Olyckligvis dog han 1980, strax innan den stora nätrevolutionen började.

2. Ett bloggtips. Läs gärna Res Publica. Den presenterar sig så här:

Res Publica handlar om utmaningar och möjligheter för den offentliga sektorn bortom New Public Management, med fokus på offentlig förvaltning, välfärdsfrågor och e-demokrati.

Den ene skribenten här är arkitekt, den andre statsvetare. Res Publica är latin och betyder ungefär ”den offentliga saken”, men det visste du väl redan. Ett förhoppningsvis aptitretande citat:

Att samhället är byggt av någon och därför också kan förändras och läsas som en produkt av tidigare generationers val, det är den mest omvälvande erfarenheten man kan göra i samhällskunskapen. Det är ingen självklarhet, det är någonting man måste lära sig och komma till insikt om, om datorspelsgenerationen är bättre rustad att göra det (liksom flitigt nätsurfande ungdomar tenderar att vara bättre rustade att skilja bluffsidor från seriösa sidor och göra en sekundsnabb värdering av en källas trovärdighet) – då har vi tagit ett stort steg framåt.

De inlägg jag läst handlar bland annat om nätdemokrati, hur information och idéer kan skickas fram och åter mellan medborgare och myndigheter/valda företrädare. Kanske bäst att genomföra projekten snabbt, innan liberalerna avskaffar medborgarskapet och utnämner oss alla till ”kunder”!

3. Ett bloggtips till. Kommunisternas blogg. Där skriver ofta Astrid Boman. Jag vet inte mer om Astrid än de få personliga data hon ibland låtit undslippa sig, men jag får visionen av ett rejält fruntimmer. En sådan där vanligen snäll och sansad tant som man såg när man var barn, men en som också kunde bli fly förbannad och slå näven i bordet om någon uppträdde dumt eller var elak mot någon annan som inte kunde försvara sig.

Vilka är elaka: jo, sådana som ”kommandoran” Husmark Persson. Vilka drabbas? – Sjuka, arbetslösa, handikappade, sådana som har svårt att försvara sig.

Och hur var det med sammanhanget då? Jo, McLuhan skrev om industrisamhällets undergång på grund av elektroniken och ett nytt samhälles uppkomst, Res Publica utforskar en del fina möjligheter som kommit med informationsrevolutionen, medan Astrid Boman beskriver de olyckor som drabbar människor som sparkas åt sidan i den här processen. Helhetsbilden är viktig. Om vi inte ser den blir vi som amerikanerna som bara såg tigern, till skillnad mot kineserna som såg hela bilden, vilket jag beskrev här. Och eftersom Volvo kanske blir kinesiskt kanske vi bör lära oss tänka lite mer åt det hållet.

Två intressanta artiklar om Iran

Varför blir det ingen riktig skjuts i kampanjen mot Irans teokratiska regim? Varför framstod motdemonstranterna på al-Qudsdagen (den dominerande gruppen av dem i alla fall) mest som en tarvlig och snudd på bajsbrun samling? Varför var de mer förkrympta av hat än uppfyllda av revolutionär folklig glöd?

Kanske väsentliga upplysningar finns i de här två artiklarna:

I Norge sitter Ali Esbati och skriver om Ahmedinejad och läget i Iran. Enligt Alis rapportering (som säkert är pålitligare än den som kommer från vanliga anständiga borgerliga media) har presidenten nu bestämt sig för att spåra ur och hämningslöst dra den antisemitiska valsen. Rasismen finns, som Ali påpekar, i vissa kretsar i och utanför Iran:

Vad får då utspelet för effekter? En är troligen att Ahmadinejads kidnappande av Palestinafrågan för egna inrikespolitiskt reaktionära syften försvårar den propalestinska ståndpunkten i Iran. Det finns redan en viss grad av antipalestinska strömningar i Iran. De är starkt kopplade till en negativ syn på araber och det arabiska i allmänhet – med klara chauvinistiska och rasistiska övertoner. Det är knappast ett dominerande förhållningssätt – och det är ganska tydligt bundet till de övre mellanskikten (något som får det att verka större än det är i återspeglingen i medierna och genom den iranska diasporan).

Jojo, det var de där diasporafigurerna som ylade som galningar och kastade saker på Sergels torg! Och när jag pratade med en lönnfet iransk donna som lindat in sig i iranska flaggan dolde hon inte sitt arab-hat.

I London finns Richard Seymour som också tar upp presidentens antisemitiska utgjutelser, och hur palestinier har en annan syn på den nazistiska förintelsens betydelse för deras egen situation. Men han nämner ytterligare en intressant aspekt:

There is, moreover, a critical context to Ahmadinejad’s remarks. First of all, the government is proceeding rapidly with its privatization programme. It is similar in many respects to the programme visited on Russia under IMF control in the 1990s, and is generating a similar class of state-connected ‘oligarchs’. In general, the Iranian hard right accentuates external threats just at the point when it is expropriating public goods far more quickly than even the ‘Washington Consensus’ would recommend.

Slutsats: hade det suttit en vänsterrevolutionär regim i Teheran hade det varit ett sjuhelvetes liv med en helt annan ljudvolym än vad vi hör nu. För inte fasen petar miljonärsmullorna på den heliga äganderätten – förmodligen petar de hellre på den heliga Koranen! Men offentlig egendom lägger de gärna vantarna på! Och i den inställningen har de ju världens marknadsliberaler på sin sida.

Det måste kännas lite taskigt i alla fall för goda borgare att kritisera en borgarregim som så exemplariskt privatiserar och slår ner arbetarprotester, och därför blev motdemonstranterna i söndags så ynkliga. För när de skriker sitt hat mot mullorna slår ekot tillbaka mot dem själva. Bara för att två gäng slåss behöver de inte vara olika. Den kan i själva verket vara väldigt lika varandra, och helt enkelt slåss om vem som skall vara högsta hönset på gödselstacken.

Och, kanske cynisk som jag är ibland, så tror jag att skulle de här monarkisterna ta tillbaka makten i Iran skulle mellanskikten i dagens iranska teokrati lugnt kunna sitta kvar. De kanske kan byta etikett, kalla sig SAVAK i stället för Basji, men resultatet blev nog detsamma – fortsatt förtryck av småfolket.

Sommarens sista ärla?

Så bra kamouflageteckning! Sädesärlan på den grå stenen med lavafläckar ser nästan själv ut som en sten med sotlav. Men där är den på en bergknalle i Flemingsberg tidigare idag. Är det sommarens sista ärla som snart skall dra iväg söderut?

Ur fågelskådarteknisk synvinkel är det en skruttbild, oskarp och eländig. Men så blir det när man fotograferar med en liten fickkamera och inte kånkar omkring på ett stort tungt monster. Jag tycker ärlan som nästan försvinner in i stenen symboliserar sommaren som nu ohjälpligt gått mot sitt slut (om vi inte får några fina efterslängar framåt oktober, sådant händer ju ibland).

Strax bredvid finns en damm, och där jagade (sommarens sista?) trollslända. Väderrapporterna nämner snö i norr. Burr.