Fattig, arbetslös – tidigare pension?

När det tjoas så intensivt om ”utanförskap” och ”arbetslinje” och ”jobb jobb jobb” kan det vara intressant att titta på några nationalekonomiska rön som verkar gå emot åtminstone den officiella uppfattningen om hur världen fungerar. Frågan som ställs av ett par forskare är: Kommer den nuvarande krisen att tvinga fler arbetare att pensionera sig?

Jag skulle vilja modifiera frågan betydligt: kommer den nuvarande fasen i den industriella revolutionen att påverka pensionsålder (och arbetstid i största allmänhet).

För dels har vi ju en pågåend kris som slår hårt på sina håll och gör folk rädda. Krisen må kännas över för den som driver en finansinstitution som är ”för stor för att få gå omkull”. På annat håll fortsätter den, och oktober avslutades med oro på börserna. Sjunkande konsumtion i USA och osäkerhet om framtiden bland konsumenterna antyder att folk inte mår ekonomiskt lika bra som för ett par år sedan. Nio banker stängdes under helgen av USA:s finansinspektion, och hittills i år skall därmed 115 banker ha eliminerats av den pågående krisen.

Detta är vad som händer kortsiktigt. Långsiktigt har vi det som insiktfulla personer som Birger Schlaug och jag själv tagit upp, nämligen att omställningen i hur ekonomin tekniskt fungerar leder till att en massa gamla skräpjobb försvinner och aldrig kommer tillbaka.

För det mer begränsade problemet med den pågående krisen drar forskarna som jag nämde inledningsvis denna slutsats, det är arbetare som har det lite bättre ställt som har råd att skjuta upp pensionen i kristider (om de kan behålla jobbet):

Taken as a whole, our results indicate that the public discussion regarding the impact of the recent economic crisis on retirement is off target. Some relatively wealthier workers will be forced to delay retirement, but a larger number of workers with fewer economic resources will be forced into retirement because of their inability to find new jobs. These workers may need to start collecting retirement benefits now to make ends meet, resulting in lower income in retirement and an increased risk of poverty in old age. Indeed, the fact that Social Security claims have risen sharply since the recession began suggests this response has already begun. Despite a wealth of media attention to the effect of the economic crisis on older workers, the risks they face as a result of weak labour markets have gone largely unnoticed.

För att lösa den knuten måste det till en diskussion nu om arbetstid, pensionsålder, och om vettiga arbeten för människor som vill hålla sig aktiva länge. Kom ihåg att massvis av äldre medborgare faktiskt utför massvis av samhällsnyttiga saker utan att de räknas in i arbetsstatistiken – det är ju inte lönearbete de håller på med! Det behövs alltså en diskussion om vad ”arbete” egentligen innebär och hur det passar in i vad som händer i det ekonomiska systemet i stort. Kan man vara samhällsnyttig utan att det finns ett vinstmotiv hos någon kapitalist inblandat? Är det möjligen vinstmotiven som gör att vi hamnar i det här besvärliga läget? Skall folk som jobbat ett helt liv äras för det, eller behandlas som samhällets paria av unga finansglopar och deras vedervärdiga politiska ombud?

I råvarukrigens tid

På den tiden jag ännu tittade på TV ibland kördes en dansk kriminalserie som hette Örnen. I en del av serien kom man in på ”coltan-krigen” i östra Kongo. Coltan är en sällsynt mineral som används bland annat i mycket av den elektronik som vi har omkring oss, exempelvis mobiltelefoner.

Eftersom den är eftertraktad skulle den ju kunna vara en välsignelse för folken i Kongo och ge inkomster som kunde ge utveckling. I stället är coltan och andra dyra mineraler en förbannelse.

Krigen i Kongo har handlat mycket om kontrollen över gruvområdena. Man kan misstänka att de olika statliga arméerna och lokala krigsherrarna och miliserna har fått en hel del inkomster från mineralbrytningen – och att bakom de lokala krigarna finns ”respektabla” västliga gruvbolag och andra affärsintressen. Månne vi borde se en och annan droppe blod eller mänsklig tår tränga ut ur vår hemelektronik? Det är sällan de svåra konflikterna i centrala Afrika nämns i våra media, såvida de inte är användbara i politiska syften (som inbördeskrigen i Sudan), men det handlar om dödsoffer i miljoner och ett ohyggligt lidande. USA:s uttjatade 911 är kattskit jämfört med våldet i centrala Afrika.

Om man vill se en karta över militariserade gruvområden i de båda Kivuprovinserna i Kongo så finns den här.

Indien har jag skrivit om ibland, och där kan jag peka på en artikel av författarinnan och aktivisten Arundhati Roy som behandlar våldet mot stamfolken som bor i de fattigaste områdena – områden som råkar ha stora mineralrikedomar och som nu är målet för regeringens påstådda offensiv mot maoisterna. Stämmer bilden som Roy målar upp (och den är hon inte ensam om) handlar det mer om att rensa bort oönskade befolkningar för att vara de stora gruvbolagen till nytta. Då tjänar de fattiga stamfolkens motstånd, ibland tillsammans med maoister, som en lämplig ursäkt.

Slutsats: även om man bor på en källa till rikedom kan det hända att andra kommer och lägger beslag på den och kanske likviderar eller jagar bort den boende så att säga under resans gång. Jordens resurser är inte outtömliga. Det finns mäktiga krafter som vill se till att resurserna inte hamnar i ”fel” ägo, exempelvis fattiga lokalbefolkningar. Och en aspekt av detta är att konsumenterna i de rika länderna kan få köpa sina elektronikprylar lite billigare och är glada för det. De (vi, jag) behöver ju inte titta på när miliser och poliser mördar, torterar och våldtar sig fram genom byarna i kongolesiska Kivu eller indiska Chhattisgarh för att röja väg för mineraljägarna.

Grönland höjer sig

Den här bilden tog jag för 21 år sedan genom ett flygplansfönster. En isfylld fjord på Grönland. Kala fläckar av berg här och där i det vita landskapet.

Men nu händer det saker. Isen på Grönland smälter av och det får återverkningar på olika sätt. För grönländarna kan det vara positivt, med större tillgängliga landområden. När skandinaver slog sig ner på ön omkring år 1000 var det varmare klimat, och väl grönare också. Nu kanske det återvänder ett klimat när man kan ha boskap och bedriva odling.

När det enorma istäcket krymper händer samma sak som när inlandsisen försvann från Skandinavien för ungefär 10 000 år sedan: landhöjning. Det rapporteras om att landet höjer sig med tre centimeter på ett år på sydöstra Grönland. Det är snabbt det. Jag antar att om Grönland fortsätter att höja sig i den takten ett tag till kommer man att kunna klara sig undan svårare problem med höjd vattennivå i Atlanten – höjd nivå som orsakas av smältande polarisar just på Grönland! Dock märker man det bisarra i situationen när det påpekas att exempelvis oljeförekomster kan bli lättare att exploatera när det blir mindre is.

Arbetstid, robotar och invandring

Nu har Birger Schlaug skrivit ett nytt tankeväckande inlägg om den hysteriska jobbkampanjen. Vi minns centerledaren Olofssons utbrott om att folk skulle arbeta som bävrar. Nu var det visst fru Sahlin som hävt ur sig något om ”jobb jobb jobb” på SAP-kongressen, och desperat försvarat fyrtiotimmarsveckan. (Jag höll på att skriva fel här: fyrtiotimmarsdagen! Så illa är det inte. Men hade tolvtimmarsdagen funnits kvar kan vi lita på att Sahlin hade kämpat sig blodig för att den skulle behållas!) Jag minns faktiskt att Ronald Reagan sade något liknande på sin tid, fast då lät det ”jobs jobs jobs”. En del av mina läsare kanske också minns vad Ronald var för figur – knappast en vän till den organiserade arbetaren (om denne inte var polack).

Schlaugen brukar påpeka hur ny teknik, robotar, datorer och annat höjder produktiviteten och sänker behovet av att folk skall häcka större delen av sin vakna tid på en arbetsplats. Jag tänkte utvidga resonemanget ytterligare något snäpp och komma in på ett annat känsligt område: invandringen.

Vi har några saker att ta hänsyn till: dels att de gamla industrijobben antingen rationaliseras bort helt, finns kvar i landet men rationaliseras så att fabrikerna i stort sett står tomma, eller att tillverkningen försvinner till något utland. Dels att även många arbeten på tjänstemannasidan är av den sorten att de kan utlokaliseras till något billigare ställe. På industrierna har man hunnit långt i den här processen, men på den stora tjänstemannasidan har det inte gått så långt – ännu. TCO har dock varnat för en sådan utveckling.

Och så har vi från andra sidan invandrare som letar efter jobb respektive folk som helt enkelt är på flykt undan krig och elände. Argumenten för arbetsinvandring är bland annat att det behövs arbetskraft och att befolkningen i Europa åldras, riskarerar att krympa, och att det därmed inte går att upprätthålla välfärden. Hade Europas demografiska situation idag hängt ihop med en industriell expansion i stil med hur det var ungefär 1945-1970 hade argumenten varit rimliga, men nu tycker jag läget ser annorlunda ut. Jag bara slänger ur mig en provokativ (?) fråga: skulle det kunna vara så att den tekniska utvecklingen gör att behovet av påfyllnad utifrån krymper, och att den på sikt skulle kunna medge minskad befolkning?

Det här saxade jag ur ett inlägg på Kildén & Åsmans blogg. Klicka på bilden så kommer du förhoppningsvis till deras originalpost.

Jag läste för många år sedan om ett exempel från England (det kanske var på femtiotalet) där man gjorde tidiga experiment med industrirobotar. England kunde ha tagit ledningen i det nya industriella språnget framåt, men eftersom man hade så gott om lågavlönade knegare som kunde göra samma jobb lönade det sig inte. Det fick bli japaner och andra som tog ledningen på den fronten några årtionden senare. Och England var finito som framtidsland.


En begagnad robot från ABB, bra på följande enligt beskrivningen:

Cleaning/Spraying
Cutting
Deburring
Die casting
Machine tending
Material handling
Pre-Machining
Press Automation
Press brake tending
Spot welding

Finns det inte en risk att detta upprepas i stor skala: billig arbetskraft flödar in, och den tillväxt i produktivkrafterna som vi skulle ha kunnat utnyttja avbryts och ersätts av hunsade rättslösa manuella jobb igen – kanske inte så produktiva men lönsamma för kapitalet? Vore det inte bra om den här saken tänktes igenom innan Europa sitter med ett näringsliv som inte behöver så mycket levande arbete för att fungera, medan de levande arbetarna slåss som galningar om de jobb som finns? Kapplöpningen mot botten är ju i full gång.

Jag antar att sådana saker som kortad arbetstid, sänkt pensionsålder, ökad samhällsservice och demokrati på alla samhällsnivåer måste in i diskussionen. Detta är ju saker som större delen av det politiska etablissemanget inte vill prata om för allt guld i Småland, men hur kommer man undan den diskussionen? Den tvingar sig ju ändå på oss. Då är det bättre att den förs i anständig ton, med faktaunderlag, och utan klagorop om ”muslimer” eller vad som råkar vara ute just den veckan.

Samtidshistoria – två löpsedlar

Jag tycker gott man kan lägga ihop de här två löpsedlarna till ett stycke samtidshistoria.

Den gamla industrin är på väg ut, inte ens gamla flaggskepp som Volvo kan segla för evigt – och som motpol blir spekulationsekonomins bubbelvärldar allt mer påträngande.

Egentligen borde det inte vara en hög med problem utan snarare en hög med möjligheter för framtiden som vi har att handskas med, men med tanke på inställningen hos de ledande som vi nu har inom näringsliv och politik så kan man räkna med att det är problemen som får dominera. Övergången från industriellt till efterindustriellt samhälle måste ske på så plågsamt, oekonomiskt och klumpigt sätt som möjligt för att skadorna skall kunna maximeras. Och samtidigt finns ingen vilja att ta spekulanterna i kragen och sätta stopp för dem. Arma Sverige!

V sjunker, trotskister fiskar, jag resignerar

Så här tror DN att opinionsläget ser ut för tillfället. Det väger ganska jämnt, SD kanske kommer in, för Piratpartiet ser det jobbigt ut. ”Om det vore val idag …” Men det är ju inte val idag.

Naturligtvis angriper DN den svagaste länken i den rödgröna alliansen – V. Partiet har gått mycket bakåt.

Det är sannerligen ingen tillfällighet att V har det svårt, det är en sits man (eller snarare den allra högsta ledningen) har satt partiet i. Jag tycker synd om alla hängivet kämpande partiaktivister – till en viss grad i alla fall. Ledningen är ju faktiskt demokratiskt vald, partiet har en demokratisk struktur och är medlemmarna verkligen missnöjda med ledningen kan de byta ut den. Inget konstigt med det, så fungerar det i demokratiska organisationer. Med andra ord är medlemmarna medskyldiga till det här läget. Jag tänker inte orda så mycket mer om det, är faktiskt ganska trött på det där partiets självmordsbeteende och oförmåga att gripa tag i dagspolitiken på ett smart sätt.

Jinge skriver om samma sak under rubriken Ohly backar rejält. Och där finns ju problemet. Det stavas inte Ohly men det stavas ungefär ”personfixering är viktigare än politikfixering”. V är ett utslätat nästan-ingenting som mest är upphängt på partiledaren. Det vinner man inte många röster på utanför de närmaste vännernas krets. Och det börjar bli ganska sent att rätta till det hela inför valet också. Jag tvivlar på att det går.

I det läget är trotskister ute och fiskar (fast en del inte vill kalla sig för det). Det är klart att V:s förfall i någon mån kunde kompenseras genom att en del smågrupper till vänster om V agerade och reorganiserade någon sorts ny vänstersamordning men jag har mina tvivel. Till att börja med finns det två trotskistiska grupper som av ganska svaga skäl inte kan hålla sams. Varför skulle det bli ändring på den fronten?

Och sedan finns en trotskistisk ovana som jag faktiskt vill jämföra med vad Mohamed Omar har hållit på med på sin blogg (har inte läst den på flera veckor, men förmodligen har han inte ändrat sig). Det går till så här: börja med något som verkar bra, propagera för något bra eller mot något dåligt på ett sympatiskt sätt – men sedan gör du en u-sväng och dånar i väg åt ett annat håll! För Omars del bär det iväg mot Iran och diverse mer eller mindre bruna figurer och knäppskallar i största allmänhet. Och därmed har han ju lyckats desarmera det första, det som lät bra, och dragit ner exempelvis palestiniernas kamp i en brun gyttjepöl.

För trotskisternas del gäller det att de helt enkelt måste lägga in något om stalinism eller byråkrati. Stalinismen var en lokal sovjetisk företeelse som inte kan kopieras till en annan tid och plats även om man så ville, helt enkelt därför att det kräver att hela det sovjetiska samhället som fanns för omkring nittio år sedan också måste kopieras. I själva verket måste mycket mer kopieras, nämligen många hundra år av tidigare rysk historia också – idéer svävar helt enkelt inte fritt i luften!

Historielösa liberaler tror det, men jag förstår inte varför trotskister som ändå påstår sig vilja arbeta i Marx’ tradition håller på så där. Genom att som papegojor rabbla att de minsann inte är stalinister gör de som Omar – de drar bort uppmärksamheten från de väsentliga dagsfrågorna. Dessutom låter det som ett fult sätt att dra undan mattan under all annan vänster och antyda att det nog är något skumt med den.

Jag tycker det är ruttet. Och jag resignerar. V:s kommer inte att rycka upp sig, smågrupperna kommer att vara nöjda med att vara smågrupper som gnäller över att kapitalisterna är elaka. Vill de något mer får de faktiskt visa det. Ett samarbetsprojekt skulle kunna bygga på en hård fokusering på vad som är möjligt att göra i samtid och framtid, men jag misstänker att redan första mötet kommer att stjälpas av någon som reser sig upp och rabblar ”vi är inte …”. Bla bla bla.

Jan W har rätt, det måste till mer av folkrörelser om det skall bli någon rörelse att tala om (han har väl inte skrivit exakt det men jag uppfattar meningen så – han lär höra av sig och klaga ifall jag fattat honom fel.)

(Varför ödar jag tid på att skriva om den här smörjan förresten, det är väl lika produktivt som att analysera Anna Ankas själsliv.)

Amerikas fall – fallet USA faller

The Fall of America är en flertydig titel på en diktsamling av Alan Ginsberg. Jag har den här, en liten men ganska tjock volym i fickformat, utgiven av City Lights i San Francisco . Är det Amerikas fall eller Amerikas höst det handlar om?

Apocalypse prophesied –
the fall of America
signalled from heaven

***

Tidigare i år skrev jag om en utvärdering av USA:s framtid till år 2025 som gjorts av National Intelligence Council. Minskad makt för USA i världen förutsades fram till 2025. (Senare kom det fram att israelerna försökte bestämma vem som skulle vara chef för NIC också.) Nu skriver statsvetaren Michael T. Klare att år 2025 redan är här. Den försvagning av USA som förutspåddes har redan inträffat. Inte så att USA ramlar ihop (även om infrastruktur och annat i det landet lär vara fallfärdiga) men att man blir en mer ”normal” stat, ett mäktigt land bland andra mäkta länder.

No one seems to be saying this out loud — yet — but let’s put it bluntly: less than a year into the 15-year span of Global Trends 2025, the days of America’s unquestioned global dominance have come to an end. It may take a decade or two (or three) before historians will be able to look back and say with assurance, ”That was the moment when the United States ceased to be the planet’s preeminent power and was forced to behave like another major player in a world of many competing great powers.” The indications of this great transition, however, are there for those who care to look.

Klare listar upp sex punkter som visar att en försvagning har skett, och att det skett fort. BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) tar över mer och mer av det ekonomiska inititativet, rörelser pågår för att ersätta US-dollarn med en annan internationell valuta, diplomatiskt får USA allt svårare att driva igenom sin utrikespolitik, och ytterligare några punkter. Att USA inte fick olympiaden 2016 verkar som en detalj, men det är en snyting i USA:s chauvinistiska nylle och en fjäder i hatten för Brasilien.

Och så har vi det där med krig direkt eller via ombud, och enorma militära kostnader. Klare slutar:

The question remains: How much longer will Washington feel that Americans can afford to subsidize a global role that includes garrisoning much of the planet and fighting distant wars in the name of global security, when the American economy is losing so much ground to its competitors? This is the dilemma President Obama and his advisers must confront in the altered world of 2025.

Med tanke på hur dåliga USA:s affärer är kan man undra hur länge omvärlden har lust att betala landets dåliga uppförande? Visserligen är USA:s och Kinas ekonomier ihopflätade, och en omedelbar dollarkollaps är inget som kineserna är intresserade av, men de har defintivt synpunkter på vad USA gör och de kan tala om det också.

På tal om vilka som hjälpte till att putta USA ut på det lutande planet: läs den här artikeln i bloggen Vindskupan. Det handlar visserligen i första hand om hur de vietnamesiska patrioterna utvecklade sitt gerillakrig mot fransmännen från 1947, men efter fransoserna kom ju jänkarna … och resten är historia som man brukar säga. Är det inte rimligt att säga att USA:s absoluta höjdpunkt var vid slutet av Andra världskriget, och sedan har det gått utför – först långsamt och smygande, sedan allt snabbare? Det är ju en naturlig process när andra stater byggt upp sina ekonomier. Och redan i Korea visade det sig att USA:s krigsmakt inte var oövervinnerlig.

På tal om år 2025 så nämnde jag vid ett tillfälle prognosen att innan det året inträffar så kommer vi att veta om det finns intelligent liv i rymden utanför Jorden. Finns det intelligent liv här? frågar nog den skeptiske iakttagaren – särskilt om iakttagaren ser hur en hel del nissar i USA beter sig.

Varför blir politikerna sämre? Om de nu blir det?

Jinge har sett

intervjuer med äldre manliga partimedlemmar [hos socialdemokraterna]. En av de saker de äldre männen talade om var Sahlins sätt att tala, de använde inte uttrycket dagisspråk, men väl något liknande.

När det gäller radarparet Sahlin/Bodström så har de en sak gemensamt, all kritik rinner av dem direkt. De verkar inte ens lyssna på andras åsikter.

Det är klart att man kan hacka på politiker av den här sorten – och de är väl rätt representativa för politiker i toppen inte bara i Sverige – men måste man inte gå djupare? Först en reflexion: nog lyssnar Sahlin och Bodström, men frågan är vem de lyssnar till. Är det till vad ”verklighetens folk” har för synpunkter, eller är det en liten elit som får deras uppmärksamhet?

Men så över till min fördjupning. Jag föreslår att den usla kvaliteten på många toppolitiker i gemen redan har förklarats av Marx.

För att ta det superkort: produktivkrafterna i samhället har utvecklats så att den mekaniska industrialismens serieproduktion håller på att bytas ut mot det elektroniska samhället. Men hela den ideologiska och politiska överbyggnaden har inte hängt med när samhällets grunder ändras. Den har inte klarat av att formulera framtidens visioner och krav. (Jodå, det finns folk som har gjort det, men jag talar om huvudtendensen, inte om intressanta undantag som exempelvis Birger Schlaug.)

Av det kan man dra ett par slutsatser: politiker som kämpar för ett döende samhälle kommer inte att lyckas något vidare och i värsta fall bli rent katastrofala, och de som verkligen har goda tankar för framtiden (som stämmer med produktivkrafternas utveckling) kommer att söka sig till andra fält än politiken. Som Marx skrev: en liten grupp av borgerlighetens filosofer kommer att gå över till proletariatet.

Show a dead system how to die! Jag tog fotot när syndikalisternas demonstration på första maj i år kom på Västerlånggatan. Problemet med dagens politiker är att nästan hela gänget vill hålla liv i detta döda system. Tiden kan inte gå bakåt, ändå verkar detta vara vad de tror kan uppnås. Det är reaktionärt, dumt och hopplöst.

När Sahlin och Bodström och resten av gänget lyssnar så är det till intressena hos en industrikultur som är på nedgång och utdöende. (Detta innefattar knäfallet för det sönderfallande USA.) Det är serieproduktion, det är copyright i all evighet, det är tillväxt till döds. Och när fabrikerna försvinner finns ändå ett pockande skikt av finansiella skojare kvar som måste gynnas till varje pris.

En ny framåt politiker lyssnar på andra intressen: miljöhänsyn, fildelning, allmänningar, open source … . Piratpartiet är halvvägs ute på den linjen, kanske de kan fortsätta att utvecklas. Och även om de inte kommer att göra det så har deras inhopp i politiken ändå betytt att de utdöende krafterna fått ännu en spark i riktning mot graven.

Det är inte politikerna som blir sämre (tror jag i alla fall). Det är ökade svårigheter att hålla ihop en ny verklighet och en gammal teori som gör att de förefaller allt mer verklighetsfrämmande, allt mer upptagna av alltmer småsaker och strunt – allt mer irrelevanta för att lösa problemen i den värld vi lever i. Politikerna i sig blir vare sig bättre eller sämre, men de blir usla därför att de försöker hålla fast vid något som inte håller längre. Eller för att ta till en gammal liknelse: de försöker bygga dammar av is om våren! Om Sahlin skulle övergå till att bli en framtidskandidat skulle vi slippa höra barnspråket också.

Dåligt ställe för meditativ position?


Det skulle hända något med mig också om jag satt i den ställningen, i synnerhet på ett till synes regnblankt Sergels torg. Dels blir man förmodligen kall om rumpan så här års, och kanske blöt också. Så jag rekommenderar att meditativa övningar bedrivs på andra ställen än just här. Det kan ju hända att någon jäktad vardagsmänniska eller förvirrad A-lagare snubblar över en om man sitter där också.

"five Wall Street behemoths"

Bara som en uppföljare till föregående inlägg: Robert Reich skriver i sin blogg

And now there are five — five Wall Street behemoths, bigger than they were before the Great Meltdown, paying fatter salaries and bonuses to retain their so-called”talent,” and raking in huge profits. The biggest difference between now and last October is these biggies didn’t know then that they were too big to fail and the government would bail them out if they got into trouble. Now they do. And like a giant, gawking adolescent who’s just discovered he can crash the Lexus convertible his rich dad gave him and the next morning have a new one waiting in his driveway courtesy of a dad who can’t say no, the biggies will drive even faster now, taking even bigger risks.

En tanke kunde vara att ta fram gammal antitrustlagstiftning och tvinga de här klumpedunsarna att dela upp sig i mindre bolag, men det är ingen politik som vinner Vita husets öra. Den mordiske fredspristagaren och hans regim gör inget som en liten minoritet sätter sig emot, även om det skulle vinna brett folkligt stöd. När krisen rasade som värst såg det ut som om Wall Street var slut, men de listiga gossarna jobbade sig tillbaka. Och de kommer inte att släppa taget när de ser hur det går att lattja med administrationen. De är som övergödda bortskämda ungar, eller som gökungen i boet – men ibland händer det ju att värdfågeln kommer på att det är en gökunge och slänger ut den!