Vem var först? (Inte du i alla fall!)


Kartan ovan kommer från min gamla skolkartbok, utgiven 1964. Om du klickar på den för större format så syns det tydligare hur man vid den tiden tänkte sig att inlandsisar, hav och land såg ut i Östersjöområdet under olika tider. Intressant i det här fallet är om man dels jämför kartorna för 8000 respektive 7000 år f.Kr och sedan läser den här tidningsartikeln om 11 000 år gamla stenåldersfynde i Norrbotten. Orten är Kaunisvaara, utmärkt på kartan nedan. Kollade i en finsk ordbok och ”kaunis” kan betyda vacker. Kanske ortnamnet kan översättas med ”Skönberga”?


Man kan göra flera reflexioner här. Dels är det intressant att hitta lämningar av folk som måste ha flyttat in medan isen ännu var nära (fast kartorna över inlandsisens utbredning måste kanske revideras en del). Dels att man kanske inte vet varifrån dessa människor kom. Enklast är väl att säga att de måste ha kommit österifrån, men det levde ju människor uppe i nordligaste Norge också har jag för mig. Kan det ha varit boende vid Norra Ishavet som tog sig landvägen söderut när iskalotten smälte undan? I den gamla skolkartan är det bara ett stort issjok som gradvis krymper, men kan det ha varit snabbare avsmältning i Tornedalen som öppnade en korridor mot söder medan is låg kvar i väst och öst?

Och sedan har vi den tjatiga debatten om ”vem som var först”. Eftersom det är fullständigt meningslöst att tala om samer, svenskar, finnar eller någon annan av dagens etniska eller språkliga grupper så finns ingen som kan hävda att fynden i Kaunisvaara ger dem rätt till någonting. Vi får väl anta att det var grupper av jägare och samlare som uppehöll sig i området. Alla våra förfäder var jägare och samlare en gång i tiden. En stor del av Tornedalen låg under vatten för 11 000 år sedan, så dagens Haparandabor kan ju inte hävda något bestämt med ledning av dessa fynd. Det där ”vi var först”-snacket har orsakat så mycket elände att det borde bankas ner i skoskaften!

Inget samband

Konspirationsteoretiker brukar vara fenomenala på att hitta det mest vidunderliga samband som avslöjar den enorma konspirations som mänskligheten är utsatt för etc. etc. Men att någon skulle hitta ett dolt och sinistert samband i det förhållandet att denne persons födelsedag


… är samma som nedanstående persons dödsdag får man väl hoppas är uteslutet. Ovanstående person förnekar också allt samband med de upplopp som stundom sker den 30 november med anledning av nedanståendes dödsdag.


Det finns en detalj här som de enklare ¤teoretikerna” förmodligen missar. 30 november år 1718 är inte 291 tidigare än 30 november 2009. Det skedde nämligen en kalenderreform på 1740-talet där några dagar ”bara försvann”. Enligt vår kalender borde Kalle dussin ha dött den 11 december. Ryssarna hade kvar samma gamla kalender fram till revolutionen 1917. Det är därför årsdagen av oktoberrevolutionen numer inträffar i november.

Nietzsche, den sjuke

Man behöver inte ha sju års medicinstudier i bakfickan för att konstatera att den här killen inte mår riktigt bra! Nietzsche på väg mot slutet.

I Läkartidningen nr 37 2009 finns en artikel av Joakim Färdow, specialistläkare vid ögonkliniken, Centrallasarettet i Växjö. Jag begriper inte mycket av den, men den handlar i alla fall om teorier om varför det gick som det gick med filosofen Nietzsche. Att han mentalt klappade igenom är klart, men varför? Pappa Nietzsche var krasslig och dog ganska ung, och det kan ha förts vidare till sonen.

Nietzsche plågades alltsedan barndomen av migrän, magbesvär och värk i kroppen. Han led också av en progredierande myopi med tilltagande försämring av synfunktionerna och även av ögonsmärtor, vilket föranledde ett flertal läkarkonsultationer genom åren

Diagnosen under hans livstid var dels en folklig som man kan förstå utan fackkunskaper, samt en som kräver dessa:

I en folkpsykologisk kontext kan Nietzsches mentala problem uppfattas som reaktiva – geniet och sjukdomen kom ur samma källa. Den höga produktiviteten och karaktären av Nietzsches »dystra« och människofientliga filosofi inducerade en mental ohälsa hos författaren.

Neurosyfilis – dementia paralytica – är den diagnos som Friedrich Nietzsche fick vid mentalsjukhuset i Basel. Den nydebuterade demensen ledde, tillsammans med huvudvärksanamnesen och de grandiosa vanföreställningarna, genast de diagnostiska misstankarna åt detta håll

Men var det så enkelt att han blivit galen på grund av skörlevnad? Det finns alternativ:

Det har under många år rått konsensus om att Nietzsches sjukdom var neurosyfilis. På senare år har diagnosen emellertid utmanats av flera andra diagnostiska förslag. Det har bland annat föreslagits att Nietzsche led av en långsamt tillväxande hjärntumör

Det låter ju trevligare med hjärntumör än syfilis. (Om man nu kan prata om ”trevligt” i dessa dystra sammanhang!) Artikeln nämner fler tänkbara sjukdomar som skulle kunna förklara Nietzsches sjukdomsbild, inklusive kroppsliga besvär och omväxlande perioder av mani och depression. Vad sägs om

den ovanliga kärlsjukdomen CADASIL – cerebral autosomal dominant arteriopathy with subcortical infarcts and leukoencephalopathy. CADASIL är en systemisk angiopati som drabbar de små artärerna i hjärnans vita substans och som manifesterar sig kliniskt i en neurologisk sjukdomsbild, såsom migrän, stämningsstörningar, ischemiskt cerebrala insulter och demens. Sjukdomen har en autosomalt dominant ärftlighetsgång. En genomgång har visat att Nietzsche väl uppfyller de kliniska kriterierna för CADASIL.

Enligt vad Färdow kommer fram till verkar det mindre troligt att sjukdomen, vad det nu än var, inte påverkade Nietzsches filosofi. Hans idéer var utvecklade innan den brutit loss på allvar. Men om man skall kunna fastställa CADASIL-hypotesen behövs vidare forskning.

Det här hade jag inte haft en aning om, om inte Fredrika Spindler som föreläser om bland annat Nietzsche på Södertörns högskola, nämnt artikeln och fixat en kopia.

Några viktiga strejk-år som slutar på nio:

Sundsvallsstrejken 1879, den första stora strejken i Sverige.

1909, storstrejken.

1969, den stora gruvstrejken.

Generellt kan man säga att de här striderna visade upp ett mer civiliserat beteende från arbetarna än deras motparter, vad man nu kan dra för slutsats av det.

Svaret, strejktidningen från 1909.

"Stor ökning av inkomstklyftor"

Jag plockade fram ett tidningsklipp från 2001 igår. Här är ännu ett DN-klipp, daterad 1 juni samma år. ”Stor ökning av inkomstklyftor” – jo, det känner man ju till. Folkhemmet höll på att bryta samman, och socialdemokraterna gjorde sitt för att fallet skulle ske så stort och snabbt som möjligt. Folkrörelserna förtvinade och ersattes av funktionärsstyrda organisationer.

Artikeln säger att mellan 1950 och 1980 sjönk löneklyftan mellan industritopparna och deras arbetare. När det var som jämlikast tjänade direktören bara tio gånger mer än industriarbetaren. Men sedan slog liberalismen igenom och det blev andra bullar av! Den långa högkonjunkturen efter Andra världskriget tog slut, tappade styrfart, och arbetarrörelsen var helt förvirrad. Vi började glida över i ett samhälle där industrin inte längre stod i centrum, men vad skulle komma nu?

Scenen var redo för nyliberala charlataner. Alla skulle kunna förverkliga sig utan att ”staten kom och bestämde”. Det visade sig att somliga kunde förverkliga sig mer än andra, och det guld som erbjöds tråkigt nog ofta var så kallat kattguld. Antalet tiggare och hemlösa började öka …

Världen styrs med ringa vishet


Det skall visst vara något internationellt möte om klimatet i Köpenhamn. Copenhagen får heta Hopenhagen för att liva upp de förhoppningsfulla. Andra är, som bilden ovan visar, mer skeptiska.

En cyniker kanske skulle anmärka att om folket på båten har tur så hinner klimatutvecklingen göra att isberget smälter bort innan det blir krock och katastrof. Men så bra går det nog inte. Hur var det gamle rikskanslern Axel Oxenstierna sa till sin son 1648: ”Min son, du skulle bli förvånad om du visste med vilken ringa vishet världen styres.” (Fritt ur minnet, jag kan inte garantera att varje ord är på rätt ställe.)

På tal om ringa vishet så är fru Sahlin i farten igen. Bilda koalition tillsammans med centern och folkpartiet – partier ”till höger om högern” – ifall Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning efter nästa val? Det andas desperation från en politiker som inte har mycket egen politik att föra ut. Är det överhuvud taget rimligt att SD tillmäts sådan vikt? Är inte resoluta och framåtblickande åtgärder med anledning av nuvarande och kommande kriser mer angeläget än att blåsa upp en marginalgrupp till enorma proportioner? SD torde tacka och ta emot för all uppmärksamhet och gratisreklam – vill de visa upp sig som vanliga hyggliga svenskar som står emot ett korrupt och elitistiskt, folkfientligt och landsförrädligt etablissemang så får de ju rejäl hjälp av politikerna i de etablerade partierna.

Här kan ju Ohly få en ny chans. Han skulle kunna säga att ”tänker ni samarbeta med arbetarfienderna i C och FP så går vi ur alliansen och spikar en egen politik för framtiden. Vi blir den verkliga oppositionen mot etablissemanget.” Möjligen skulle C och FP välkomna detta och sedan kunna ingå en ny koalition med socialdemokraterna och miljöpartiet, men långsiktigt skulle V kunna tjäna på ett sådant steg genom att föra fram en egen och tydlig politik. Men det tror jag inte man vågar.

Hela det etablerade politiska systemet i Sverige kanske kan jämföras med skeppet som är på väg mot undergången medan en uppsättning kaptener och styrmän tjattrar förvirrat om färdriktningen?

"Ingen trodde att bubblan skulle hålla"

Ett skrynkligt tidningsklipp – 15 april 2001

Ingen trodde att bubblan skulle hålla – har man inte hört det förr? Jag hittade ett kuvert med några gamla tidningsklipp, bland annat det här. Då var det kris, IT-bubblan hade spruckit och Sanna Björling skrev en krönika i DN:s ekonomidel. En oväntad krasch? Nja, dåvarande VD:n för Ericsson Sven-Christer Nilsson säger att det är klart att dåvarande bolagschefer höll tyst fast de visste att börskurserna var sanslöst upphaussade:

De flesta får ju en bonus baserad på aktiekursen, och de skulle i så fall tala emot sig själva. Det tror jag inte, säger han och skrattar.

Björling kallar detta för ett häpnadsväckande uttalande. Jo, det är klart att om man tror att storbolagens chefer är hederliga och rättframma så …

Finansmannen Robert Weil pratade en del om den osunda ekonomiska utvecklingen, det var basen i artikeln. Men annars kunde Sanna Björling göra en intressant iakttagelse: näringslivstopparna hade ingen lust att ställa upp för intervjuer. Samma gällde den då (ö)kände näringsministern Björn Rosengren (han som sålde Telia till svenska folket och lät många göra en dålig affär). Jo, strax innan krisen slog till var storgubbarna pratsamma och visste hur allt skulle skötas … men sedan fick de annat mer brådskande att syssla med!

Skrattar bäst som skrattar sist … Och nu har vi ju nästa bubbla som egentligen ”alla” förstod inte skulle hålla. Skall man skratta åt eländet?

Rasister på Volvo? Ut från Wikipedia!

Hur det är med sakligheten på Wikipedia har diskuterats. ”Vem som helst” kan ju komma in och redigera artiklar och stoppa in felaktiga uppgifter. Är detta en resursstark ”vem som helst” kan han ju hyra in någon som sedan omedelbart ser till att rättelser av felaktigheterna ändras tillbaka till fel. När jag studerade historia var det givet att Wikipedia inte var acceptabelt som underlag i exempelvis uppsatser.

Dock finns viss koll, och konsekvenser för överträdelser av etiska regler. Några veckor framåt är datorer som finns hos Volvo Information Technology blockerade för redigeringar i Wikipedia. Någon på Volvo IT har varit inne och skrivit påstått rasistiska saker på ett par sidor ägnade åt pakistanska cricketspelare, vilket upptäcktes snabbt och åtgärder vidtogs. Volvo IT gör själv en undersökning. Vem skulle vilja skriva något rasistiskt i detta sammanhang – kanske en indisk IT-man?

På humoravdelningen

Kolla, här är en bäverhona! Bilden är knyckt från Kommunisternas blogg. Vete fasen var de fått den ifrån. Hur som helst, även om bävern ibland verkar vara en liten trevlig filur kan den också vara ett sjuhelsickes plågoris om den går loss på fel ställe. För en del år sedan var det bävrar som fick för sig att underminera järnvägens banvall någonstans i Östergötland, bara för att ta ett exempel. Det finns fler, och ibland kan nog skyddsjakt vara motiverad … . Men bilden är väl rolig? (Själv har jag vissa svårigheter med denna maniskt babblande tant. Är jag taskig om jag faktiskt yppar en önskan om att centerpartiet ramlar ur Riksdagen nästa år?)


Här har vi lite annat humoristiskt – men, märk väl, även lärorikt. Det är historiker år 3000 som skall berätta om The Beatles och deras betydelse. Som den vakne tittaren och lyssnaren upptäcker blir ett och annat fakta inte riktigt rätt. Vad lär vi oss om det? – Vi lär oss exempelvis att när historiker uttalar sig tvärsäkert om vad som hände för tusen år sedan – det blir år 1009 alltså – är det inte säkert att de alltid träffar rätt i sina påståenden. Och det gäller för övrigt utsagor om vad som hände för hundra år sedan också. Och tio år sedan. Och i förra veckan … Man måste alltså ha ett kritiskt sinne även inom historieforskningen.

Ett nationellt motståndskrig i Afghanistan

Hur många människor kan titulera sig ”före detta CIA-agent”? Förmodligen går det femton på dussinet av den sorten, men här citeras i alla fall en av dessa föredettingar om Afghanistan. Och inte säger mannen några konstigheter. USA möter ett nationellt motståndskrig i Afghanistan säger han. Folket har inget att göra med al-Quaida, och anledningen till att man samarbetar med talibanerna är att de har god militär kompetens. Man vill bli av med de utländska ockupanterna och med den utlandsstödda afghanska armén som också ses som en ockupationsstyrka.

Om inte bara före detta utan även aktivt underrättelsefolk börjar sprida dessa uppfattningar in i Vita husets och Pentagons korridorer kanske det så småningom blir något resultat. Fast inte just idag. Obama lovar att ”avsluta jobbet”. Grattis, det har man ju hållit på med i åtta år nu. I somras kom årskostnaden för kriget i Afhanistan upp till 43 miljarder dollar. 43 000 000 000 dollar. Med en sådan summa tillgänglig vore det nog inget problem att exempelvis göra slut på hungern i USA.

Last week, the U.S. Department of Agriculture released its annual report on ‘food insecurity’ in America. What it showed is astounding. Forty-nine million Americans do not have dependable access to adequate food. That’s nearly 15 percent — or one of every 7 Americans — who struggle to get enough to eat, up from 11 percent a year earlier.

Even more staggering is that 17 million kids in the United States don’t have access to adequate food; a huge increase from the 12 million children only a year earlier.

49 miljoner – det är väl ungefär det antal som inte har sjukförsäkring också? Hade de något ”hope” när Obama valdes har det väl falnat rejält vid det här laget. Skulle man omfördela krigsbudgeten skulle man nog kunna mätta de hungrande såväl i USA som i en del andra länder, och man skulle kunna massivbomba länder som Afghanistan med skolor, sjukvårdsinrättningar, modern infrastruktur och andra nyttigheter. Men, men … gäller det krig finns det pengar, gäller det fattiga människor eller att förebygga krig, då är kassakistan tom! Jag såg för någon vecka sedan att någon i USA föreslog en skattehöjning för att finansiera kriget i Afghanistan. Det blir nog inget med det. Inte vill de rika patrioterna betala någon skatt. Man fortsätter att låna ihop till underskotten i statsbudgeten och fortsätter att hurra för Amerika medan landet sjunker allt djupare i konkursträsket.