15 hittills

Slutsiffran för förra året blev 140, och nu meddelas att Finansinspektionen i USA hittills har stängt 15 banker detta år. Slakten av de mindre lokala bankerna förväntas fortsätta. Storpamparna och bonusmatadorerna på Wall Street förväntas också fortsätta som förut. Inte undra på att det mumlas ur folkdjupet.

Det talas om ”återhämtning”. Det är nästan så man har lust att ta en dikt av Brecht och ändra ett ord bara: ”När de talar om återhämtning, lille man, var beredd på att skriva ditt testamente”. (I originalet stod det ”fred” i stället för ”återhämtning”.) Krisen är inte slut. Arbetslösheten är hög, folk förlorar fortfarande sina hem, hela ekonomin är i olag och landets ledare är skojare och skälmar. Hur kan något bli bra av det?

Dessutom varnar chefen för Internationella Valutafonden för att krisen kan komma tillbaka.

Den förbättrade ekonomin är nämligen i hög grad konstruerad, varnade Dominique Strauss-Kahn, chef för Internationella Valutafonden, på mötet.

Ekonomin i världen går bättre eftersom företag och privatpersoner vågar handla igen. Efterfrågan ökar starkt.

Men en stor del av ökningen beror på de stora stimulanspaket som regeringarna i de flesta länder satt in som medicin mot krisen.

– Därför vore det förödande om de statliga stimulanserna dras tillbaka för tidigt. Då kan världen kastas ut i en ny kris, säger Strauss-Kahn.

Dessutom säger han att om det blir en ny kris så vet man inte vad man skall göra, eftersom man redan har tillgripit alla medel som finns. Redan detta att dagens ”återhämtning” sägs vara ”konstruerad” är ju oroande. Man kan lika gärna säga att här har vi ett hus som inte är byggt på hälleberget, utan på lösan sand (för att citera Bibeln). Den solida ekonomiska grunden finns inte, den har upplösts av nyliberal politik i stora delar av världen. I stället för en fast grund finns ett stort hål där staterna öser in lånade pengar för att i någon mån fylla igen det. Men har hålet någon botten? Är det inte det som Strauss-Kahn egentligen frågar?

Länkar Indien

Jag tycker jag skulle vilja förmedla mer nyheter om Indien och Nepal, men har å andra sidan lite dåligt med tid för att presentera långa och genomtänka inlägg. Men det finns ju en lösning. En del andra bloggare lägger helt enkelt upp listor med artiklar på nätet som de tycker kan vara intressanta, och till varje länk läggs bara en kort upplysning vad det handlar om. Så jag tror jag kör den stilen ett tag för att se hur det går.

West Midnapore: Maoists announce ‘loan waiver’ for farmers Med penningutlånare som kan ta upp till fem procents ränta per månad kan det vara en populär åtgärd när maoisterna inför räntebegränsningar i ett område i Västbengalen där de har starkt inflytande. Ocker är ett av många hot mot bönderna.

West Bengal: Maoists trying to cash in on potato farming crisis Ett exempel på hur maoisterna tar upp lokala frågor. Hade ingen aning om att man odlar potatis i Bengalen. Maoisterna hotar med att släpa snikna mellanhänder till folkdomstolar samt kräver att regeringen hjälper odlare och lantarbetare och ger anstånd med återbetalning av lån.

India For Selective Assassination Of It’s Own Citizens? Tänker den indiska regeringen ta hjälp av israeliska mördare för att röja undan oppositionen?

Jharkhand: Maoists Set Terms for Peace Talks Det förs alltså någon sorts diskussioner om fredssamtal i deltaten Jharkhand, men med tanke på vad som påstås i föregående artikel bör nog maoisterna agera väldigt försiktigt.

Att ödelägga yrkeskunskaper

Koncernledningen i Zürich vill att minst en femtedel av personalen ska hyras in, framför allt på verkstadsgolvet. Det sätter stopp för anställningar, också för jobb som tar många år att lära sig. Fackklubben är orolig för kompetensen.

– Det är klart att produktionen blir lidande, säger Sven-Erik Källman.

Det handlar om ABB (gamla Asea) i Ludvika. Källman är från verkstadsklubben och refereras i Aftonlövet. Ingvar Persson är tillbaka i Ludvika efter tre år:

För tre år sedan handlade samtalet mycket om vreden över växande klyftor, och om yrkeskunnande som inte värderas. Nu är jag tillbaka. Både vreden och känslan av att kunnandet i arbetet inte värderas finns kvar. Vi pratar om personal som hyrs in, en huvudfråga i årets avtalsrörelse.

Det här kanske ser ut som ett specifikt problem för ABB, men i själva verket kan man urskilja en långvarig och konsekvens tendens. Kapitalet vill köpa arbetskraft så billigt som möjligt (egentligen vill man inte köpa någon arbetskraft alls, men det är en annan historia). Yrkeskunskaper kostar. Kostnader antas sänka vinsten.

Man kan lösa det på några olika sätt. Dels kan man rationalisera en del arbeten så att de blir så lätta att i stort sett vem som helst kan utföra dem. När nya små datorer kom in på kontoren försvann sekreterare och ekonomiassistenter på nolltid, deras jobb lades in i programmen och skickades vidare till övriga tjänstemän som antogs klara av sina affärsbrev och reseräkningar själv. Bankkassören har ersatts av ett hål i väggen på gatan. Du blir din egen snabbköpskassör. Och så vidare.

Ett annat sätt är att helt enkelt låta yrkeskunskaper förfalla, strunta i att man har personal som inte kan jobbet ordentligt, ta kvalitetssänkningen. Jag tänkte på Harry Bravermans kända bok Arbete och monopolkapital från 1970-talet när jag läste artikeln om ABB.

Bravermans tes är att kapitalismen driver en medveten försämring av arbete. För att få makten över arbetsplatserna måste helt enkelt de yrkesskickliga och självständiga arbetarna bort eller kuvas. Sådana som kunde lägga upp ett arbete från början till slut skulle ersättas av nära nog automater som fick direktiv uppifrån exakt om hur varje arbetsmoment skulle utföras. Arbetaren antogs inte tänka längre. Det gjordes av ingenjören som utarbetade arbetskorten. Arbetaren lydde order och var ett bihang till sin maskin. Ledande namn för den kampanjen var amerikanerna Taylor och Gilbreth som var i farten redan före Första världskriget. De angrips hårt av Braverman.

Slutresultatet blir att en gammal kunnig arbetarkader trängs undan av folk med nödtorftiga kunskaper och ”flexibilitet” (= man vågar inte säga emot chefernas dumheter om man finns i ett bemanningsföretag). Braverman hade i huvudsak rätt och de liberaler som angrep honom hade i huvudsak fel. Inte ens IT-sektorn blev den dans på rosor för legioner av experter som en del verkade tro.

På Bravermans tid hade kvartalskapitalismen inte brutit loss, men det har den idag, och det förvärrar det hela. Kapitalet blir alltmer spekulativt och har egentligen inte lust att köpa någon arbetskraft alls. Dess respekt för ett gott arbete torde vara i det närmaste noll. Kapitalet har gått över krönet som det ser ut. Det har svårt att erbjuda en kvalitativt högtstående framtid. Nu går det utför och ner i billighetsprodukternas träskmarker. Om nu inte arbetarrörelsen får häcken ur vagnen och säger ifrån och lyfter kvalitet och arbetsstolthet långt upp på dagordningen. Att bekämpa bemanningsföretagen kan vara en del av detta. Vi får se om LO vågar spotta upp sig. Då kan man få fram den rätta sortens flexibilitet inom industrin, folk som utan svårigheter skulle kunna gå från produktion av bilar till utrustning för elektriska vägar, exempelvis, därför att de har en stor fond av grundläggande kunskaper.

Trådbuss på motorväg?

Elbil på väg – påminner om trådbuss, eller skall vi säga ”rälsbuss utan räls”?

Här är ett tips jag fiskade upp via en artikel i Miljöaktuellt. Klicka på bilden nedan för vidaretransport till en intressant hemsida:


Elektriska vägar heter projektet man kan läsa om där. Jag frågade någon gång i en diskussion om det inte var möjligt att lägga räls på motorvägarna men fick något svar som jag tror gick ut på att det var för branta backar upp och ner på vissa ställen. Men med det här upplägget kanske man kan komma förbi sådana saker. Med tåg måste man lägga räls och dra elledningar. I det här fallet räcker det med ledningarna. Systemet kan alltså bli billigare och flexiblare, och dessutom bättre ur miljösynpunkt.

Kan man tänka sig kombinationsfordon som kan gå både på räls och på väg? Kan man tänka sig förarlösa satellitstyrda transporter (omöjliga att råna eftersom chaffisen aldrig behöver stanna för att vila eller kila ut och pinka)? Kan man tänka sig ..?

Det här ser väl futuristiskt och bra ut?

Här är en SvD-artikel som verkar vara startskottet för den här tankens lanserande i offentlighetens ljus. I alla fall har jag inte hört talas om det här tidigare.


Så här skriver initiativtagarna:

Elektriska vägar – elektrifiering av tunga transporter är ett projekt som skulle kunna leda till en helt ny infrastruktur för den tunga trafiken och en ny basindustri för Sverige. Alla sakkunniga vi pratat med tror på idén, och får vi förväntat resultat kommer Sverige för första gången på snart 100 år kunna driva sina industritransporter oberoende av olja! Vi är övertygade. En utbyggnad av elvägar kommer att vara den största revolutionen inom infrastrukturen sedan järnvägarna började elektrifieras 1890.

Det är bra, det behövs entusiasm och riktiga initativ! Det här är annat än flamsandet med Saab eller trötta suckar om att vi inget kan göra. Jag gjorde den reflexionen att hade vi haft en bra statlig industripolitik här i landet hade bilfabrikerna redan varit inriktade på utredning av produktion för elektriska vägar. Amerikanerna hade varit utkörda, någon försäljning till andra utländska ”frälsare” hade inte varit påtänkt, utan vi hade började bygga en ny industri med hjälp av resurser från den döende bilindustrin. Som det ser ut idag bör nog Saabfolket snarare än att jubla ägna sig åt att leta nya jobb innan fabriken definitivt säckar ihop. Och det är ett oerhört slöseri med mänskliga och materiella resurser – sådan är kapitalismen när den går in i sin sista parasitära fas!

Betala för att kampanja!

Nya Folkarmén kommer smygande i undervegetationen

Ett av de äldsta ännu pågående upproren i världen pågår på Filippinerna, öriket i östra Asien. Vid årsskiftet kunde Filippinernas Kommunistiska Parti fira 41-årsjubileum av att man reorganiserade partiet och startade upproret mot den dåvarande självhärskaren Marcos och hans underhuggare.

Eftersom partiets ”väpnade arm” kallas Nya Folkarmén räknar den smarte ut att det måste ha funnits något tidigare, och det stämmer. Det fanns en äldre folkarmé som hade fört väpnat kamp på femtiotalet men sedan försvunnit som politiskt gångbart alternativ. Den hade rötter tillbaka till motståndet mot de japanska ockupanterna under Andra världskriget, och man kan nog dra upp linjerna bakåt till tiden strax efter 1900. Då hade USA tagit Filippinerna från Spanien och följde upp med ett fruktansvärt mördarkrig mot den befolkning som hellre ville ha oberoende. Det var ett av de första stora massmorden under 1900-talet.

Muralmålning till senaste parti- och arméfödelsedagen. Vet inte vad det är för språk, kanske tagalog.

Men som sagt, vid årsskiftet 1968/1969 reorganiserade maoisterna det kommunistiska partiet, började väpnad kamp med några tiotal man, och på den vägen är det. Eftersom man hållit på så länge kan man räkna ut att kampen inte alltid har varit så lyckad. Man missade nog en rejäl chans till framryckning när Marcosdiktaturen föll. Men rörelsen är ändå ganska stark, har mer eller mindre god kontroll i vissa landsändor och säger sig vara optimistisk för framtiden. Om fem år skall man kunna gå över från strategisk defensiv till strategisk offensiv tror man, och ha gerillafronter över hela landet.

Snygga hemsidor har man haft länge. Regimen har försökt stänga ned dem, men de kommer tillbaka. Här är hemsidan för partiet och armén, och här en för den bredare front som stödjer kampen. OK, då har du fått länkarna och kan kolla dem själv i framtiden utan att jag behöver säga till!

En del konstnärer är knutna till rörelsen. Jag tycker det ser ut som om man har en egen stil

Förbindelser mellan den illegala rörelsen ute på landsbygden och folk i den legala politiken verkar existera. I den här artikeln sägs att vissa ledande politiker är sympatiskt inställda till gerillan, och att en del betalar avgifter för att få bedriva valkampanjer i områden som behärskas av Nya Folkarmén. I det avseendet verkar de filippinska maoisterna vara snällare än sina indiska kollegor som föredrar att spöa upp och sparka ut kampanjmakare, och ibland tar livet av aktivister i partier som de tycker illa om (särskilt om de tillhör det ”marxistiska” kommunistpartiet).

Man kan undra vad som kommer härnäst: ett reportage som avslöjar att den filippinska krigsmakten och polisen betalar avgifter till Nya Folkarmén för att slippa bli angripna? Egentligen är det inte helt otroligt: Moralen är nog inte den bästa i regeringstrupperna och korruptionen är stor. Varför riskera livet för en regim som är genomrutten, och för lokala politiska bossar som inte är bättre?

Filippinerna är ett fattigt land med stora rikedomar. Synd att det samtidigt skall härjas av ett antal inbördeskrig (det finns andra grupper än Nya Folkarmén som är i farten, som muslimer i söder och kanske andra som jag inte vet så mycket om) och världsekonomisk kris till detta. Ibland förs det fredsförhandlingar, men så länge regimen i Manila backas upp av den gamla kolonialmakten verkar det inte hända något.

Sabotage genom att följa order?


Jag har för mig att det var Mao Zedong som skrev att det bästa sättet att sabotera ett direktiv är att utföra det till punkt och pricka utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Det är en tanke som kom för mig när jag läste om de märkliga föreskrifter och påhittade typfall som Försäkringskassan opererar med.

Regeringen skapar de riktlinjer som exempelvis Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen har att följa. Regeringen har det övergripande ansvaret. Om dessa myndigheter tar riktlinjerna på allvar – hur korkade och illa anpassade till verkligheten anvisningarna än är – blir det på sätt och vis sabotage. Genom att ta bort alla knep för att undvika olyckor och bara köra på utan hänsyn till konsekvenserna visas politikens sanna konsekvenser upp i all sin hemskhet.

Men kan det vara så? Sitter det tjänstemän på kassan och medvetet knuffar människor till och över självmordets och katastrofens rand för att visa att riktlinjerna är åt helsike? Är de helt enkelt inte bara grå små tjänstemän som gnetar på utan större tankearbete? Om flertalet på de här myndigheterna verkligen är upprörda över vad som händer kunde de väl gå i strejk eller sabotera öppet genom att i stor skala arbeta efter sitt egen moraliska kompass i stället för Alliansens? Här har vi alltså en klassisk moralisk fråga: om och/eller när är det rätt att bryta mot direktiv? Hur väger man människors liv, plågor och förtvivlan gentemot skattesänkningar exempelvis?

Jordbävningar största dödaren under senaste årtiondet

Lives lost in decade’s deadliest disasters
Indian Ocean Tsunami 226,408
Cyclone Nargis 138,366
Sichuan earthquake 87,476
Pakistan earthquake 73,338
Heat waves in Europe 72,210

Några katastrofsiffor via IRIN. Tsunamin i Indiska Oceanen orsakades av en jordbävning ute till havs, och sedan finns ytterligare två stora jordbävningar på listan. Det innebär att just den typen av katastrof är den värsta människodödaren under 00-talet. Sedan har ju enorma naturkatastrofer, som orkaner och översvämningar, drabbat stora mängder människor men inte medfört så stora dödstal. Jordbävningar slår snabbt och hårt, dessutom i en mer och mer befolkad värld.

Att värmen i Europa dödar så många var en överraskning trots vad man hört om värmeböljor i södra Europa under senare år. Men det kan ju hänga ihop med den långsamt ökande medeltemperaturen som ibland gör ett våldsamt skutt uppåt i tillfälliga klimatryck, för att sedan falla tillbaka igen. (Notera hur den inbitne klimatförnekaren reagerar på en värmebölja respektive en köldknäpp!)

Åtta av tio av världens största städer ligger på förkastningssprickor uppges det. Däribland New York, det var en nyhet för mig. Tokyo, Mexico city, Djakarta och Delhi finns också på listan.

En lektion i etik

Jag nämnde för ett tag sedan Marek Edelman när han som den siste ledaren för upproret i Warszawas getto dog. Igår var det ”Förintelsedagen” som skall få oss att minnas befrielsen av Auschwitz 1945. Som minnesdag verkar den svår att hantera för en del: skall radiopratarna tala om det faktiskt var Sovjets röda armé som stod för befriandet?

Till förtrytelse för de s k Förintelseförnekarna (eller ”historierevisionister” som en del av dem kallar sig själva) finns det en del överlevande från Auschwitz som har sin historia att ge. Man brukar håna dem och kalla dem ”överlevare”. Men jag tror att det finns andra som beklagar att Hajo Meyer överlevde och fortfarande lever, för liksom Marek Edelman tar han avstånd från sionisternas kriminella politik mot palestinierna.

Moralen är ett mäktigt vapen, den är som en stark lampa i mörkret, och när den sätts på vad den sionistiska politiken lett till är synen inte vacker. Meyer skriver om sina erfarenheter från lägret:

I realized there that anybody from a dominating group who tries to dehumanize people from a minority group, can only do so if by education, indoctrination and propaganda he has already been dehumanized himself, independent of the uniform he wears.

Många israeler bär uniform. Han fortsätter:

It is a deep tragedy that in Israel this is not what one concludes from the experiences in Auschwitz. To the contrary, Auschwitz is elevated there into a new religion.

Och denna stränga kritik som jag tror måste bita hårt hos en del, men som de mest förhärdade säkert skakar av sig:

I am pained by the parallels I observe between my experiences in Germany prior to 1939 and those suffered by Palestinians today. I cannot help but hear echoes of the Nazi mythos of ”blood and soil” in the rhetoric of settler fundamentalism which claims a sacred right to all the lands of biblical Judea and Samaria. The various forms of collective punishment visited upon the Palestinian people — coerced ghettoization behind a ”security wall”; the bulldozing of homes and destruction of fields; the bombing of schools, mosques, and government buildings; an economic blockade that deprives people of the water, food, medicine, education and the basic necessities for dignified survival — force me to recall the deprivations and humiliations that I experienced in my youth. This century-long process of oppression means unimaginable suffering for Palestinians.

Idag skriver nyhetsbyrån IRIN från Gaza:

GAZA, 28 January 2010 (IRIN) – Thousands of Gazans made homeless by Israel’s 23-day military assault on the Gaza Strip which ended just over a year ago, are still in tents and damaged buildings; cold weather and recent flash floods have exacerbated their plight, say aid workers and the UN agency for Palestinian refugees (UNRWA).

Undrar vad den rättfärdige sionisten säger om det. De brukar ju aldrig medge några fel utan ständigt skylla ifrån sig. Nästan alla kommentarer till Meyers artikel har dock varit positiva vad jag har sett (utom en som verkar typiskt israeliskt propagandarabblande) och en skriver sålunda:

Here is one camp survivor who does not trade on his victimhood, and he truly was a victim. No longer however, because Mr. Meyer has obviously triumphed over the evil he experienced. Meanwhile young and well-fed Israelis and Jews around the world will trot out their victim status at the first hint of criticism of israel and the cruel and inhumane israeli practices Mr. Meyer so eloquently cites.

Nå, det är väl svårt att avfärda Meyer som ”antisemit”, vilket ju annars är ett tillmäle som numera öses över vem som helst som vågar rikta kritik mot Israel. Men får bosättarna elda upp sig lite mer kommer nog det också. Undrar vad israelvännerna i Sverige säger? Vad Meyer och kommentaren jag citerade säger är ungefär att israelerna håller på att glida ner i samma ondskas mörker som drev de europeiska judehatarna. Det bör anses som dålig moral att inte tala om det.

Spaden då!?


Säg, är det inte vackert när den nya snön ligger över kvistarna i buskaget och formar märkliga mönster?

Jo, det har ju kommit en del snö, men åtminstone från min utsiktspunkt i östra Svealand har det verkligen inte varit något katastrofväder hittills. Mer som en gammal hederlig vinter skulle jag säga.

Men jag lade märke till en sak på min morgonpromenad: det där med att bilister bör vara försedda med bland annat en spade och en påse sand i bakluckan, det verkar inte vara särskilt välkänt. Där stod patetiska figurer och försökte peta undan snö med fötterna, de försökte med hand- och motorkraft puffa ut bilarna genom snövallar som inte var mer än några decimeter höga men tydligen ändå svåra att ta sig igenom. Det gav väl en del motion men verkade ändå ganska hjälplöst. Undrar vad de använde för att skrapa rutorna? Ett plastkort kanske?

Jag säger bara: lyssna till en som varit med förr och som säger att det kan faktiskt komma snö i det här landet. I själva verket är det så att det alltmer instabila klimatet gör att det kan bli jättemängder under kort tid, och dessutom under tider när det inte borde komma snö normalt. Så bättre beredskap och riktiga redskap lätt tillgängliga anbefalles!

Undrar om de kom iväg någon gång?