De finurliga etruskerna


Jag nöjesläser en liten kurs om etruskerna denna vår. Intressant nog har jag bara mött positiva reaktioner när jag omtalat det för andra. ”Åh, du kommer att älska etruskerna!” Och det är ju trevligare än om någon hade sagt exempelvis ”äsch, de där jäkla kryptofascisterna” eller något annat i ogillande stil.

Det skrivs mycket om ”de mystiska etruskerna”. Fast det är mest blaj tror jag. Det mystiska med etruskerna är väl att de fragment av språket som är bevarat visar att de inte talade ett indoeuropeiskt språk. Och så fanns det redan under antiken olika förslag om varifrån de kom: om de var invandrare från Anatolien (nuvarande Turkiet) eller om etruskerna var urbefolkningen i mellersta Italien. Det kanske är både – och.

Etruskerna bodde i området norr om Rom, men deras inflytande spreds under några hundra år upp till nordliga Italien och ner längs kusten långt söder om Rom. Sitt skriftspråk lånade de från grekerna som i sin tur hade fått skriften från fenicierna. Något särskilt mystiskt med dem var det nog inte. Jag tycker snarast de ser finurliga ut. Hur låter det? ”De finurliga etruskerna.”

De råkade bo ungefär på rätt ställe vid rätt tid. Järntekniken höll på att slå igenom i Europa och det fanns goda järnförekomster i deras område. Landet var också bra för jordbruk och så låg det längs en av handelsvägarna från östra Medelhavets högkulturer upp mot centrala Europa. Att väva fina tyger kan också ha varit en av deras specialiteter. Med andra ord var förhållandena sådana att åtminstone den etruskiska eliten kunde äta sig feta och glada och ordna glada partajer med exempelvis flöjtspelare, som visas på målningen nedan.

Anledningen till att etruskerna försvann var nog att de bodde i självständiga städer, som grekerna. Något enat rike fanns inte. En av deras underlydande städer befolkades av effektiva men ganska otrevliga människor som slog ut de etruskiska städerna en efter en tills ingen fanns kvar. Delar av den etruskiska överklassen gick också över till romarna. ”If you can’t beat them, join them.” Det var på det sättet som det Romerska världsväldet grundades, på ruinerna av nära och fjärran grannar. Och kan man känna samma värme för romarna som för de mer skugglika etruskerna?

Ökat samarbete i Latinamerika och Karibien

Det händer mycket i världen så man har inte en chans att hänga med. För ett par dagar sedan fick jag syn på nyheten att 32 stater i Latinamerika och Karibien håller på att bilda en ny organisation, men att USA och Kanada inte får vara med. I artikeln nämns en del andra intressanta saker, som att alla är emot sanktionerna mot Cuba, mot militärkuppen i Honduras och att England hänger sig kvar på Falklandsöarna. Man får också veta att Brasilien stödjer Irans program för anrikning av uran.

Även högerinriktade regeringar som den mexicanska och colombianska är med om det här. Det kanske förefaller märkligt för en svensk som tycker att man alltid skall höra efter med Washington innan man hittar på något, men dagens borgerlighet i Latinamerika är kanske inte lika undergiven som tidigare. Det grepp som USA och Internationella Valutafonden hade över kontinenten tidigare har brutits upp, länderna gör sig friare och utökar samarbetet. Det är en mycket intressant utveckling.

Honduras var inte inbjudet till mötet. Annars hade man varit 33. Kanske kuppen i Honduras blir det sista av sitt slag. I samband med den missade Obama chansen att hoppa på det nya latinamerika-tåget, han ses förmodligen på många håll nu bara som en mer glappkäftad version av Bush, och USA:s roll trycks tillbaka ännu mer. En intressant fråga är dock hur det kommer att bli med USA:s militärbaser i Colombia. Colombias regering med starka band till USA måste vara en av de svaga länkarna i den nya organisationen. Å andra sidan finns ju ett antal medlemmar som inte är så eftergivna längre och som kan fungera som en motkraft.

Enligt en annan rapport har gruppen ännu inget namn, men man kommer att mötas igen i juli 2011 i Venezuela.

Skrivet i blod


Det här är en målning från Filippinerna, till minne av de många journalister som dödats där. (Klicka för större format). Inte skriver man med fjäderpennor längre, och inte skriver man med blod eller ens rött bläck, men budskapet borde gå fram ändå. Journalister lever farligt i dagens värld, i synnerhet om de tar jobbet på allvar.

Medeltemperaturer

Vinterns medeltemperatur i Sverige 1860-2009. Notera tendensen som blir tydligare mot slutet av 1900-talet

– En region kan under en viss tid vara något kallare än vanligt, samtidigt som en annan är varmare. I vår del av världen beror det inte minst på tillfälliga variationer i var den arktiska luften och mildare luftmassor befinner sig, säger Elin Löwendahl, klimatkommunikatör.

– Det finns en skillnad mellan väder och klimat. Väder är det vi har just nu eller under en kortare period. Klimat är hur vädret brukar vara och hur mycket den varierar över en längre tid, minst 30 år eller mer, fortsätter Elin. Det betyder att trots att vintern i år är kall och snörik här, så säger det inte mycket om vintrarna i ett klimatperspektiv.

Jag var inne på SMHI:s sidor för att kolla prognosen för de närmsta dagarna, men hittade då mycket lägligt en översikt över klimatutvecklingen med vidhängande kommentarer. Det borde vara nyttig läsning för de som tror att någon månads sträng kyla gör så mycket till eller från. ”Minst trettio år” – det är något helt annat.

Följande diagram är klart tydligare än det förra: det visar årsmedeltemperaturens förändring i Sverige 1860-2009. Frågan är om det finns någon tröskeleffekt när kurvan har fortsatt ytterligare ett tag åt höger, exempelvis att klimatsystemen börjar skena? Nu har vi ju vinter på normal tid, men kan man garantera att ett system som krisartat håller på att byter jämvikt inte slänger in kyla och snö vid andra tidpunkter? Exempelvis att de hagelskurar som ofta kommer i stockholmstrakten i mitten av augusti inte förvandlas till snö som vräker ner?


Ärligt talat, jag har svårt att förstå bristen på självbevarelseinstinkt hos en del av ”förnekarna”. En del kan väl avskrivas som gamla gubbar som vill köra bil och inte har plats för något annat i hjärnan, men ändå … tendensen är klar, vi är inne i ett farligt skede och har inte obegränsat med tid för att göra lämpliga åtgärder.

I någon kommentar någonstans påpekade en person dock något hoppingivande: om dessa klimatförändringar är orsakade av mänskliga aktiviteter kan vi faktiskt göra något åt dem. SMHI igen:

Även 2009 tillhör de varmare åren under de senaste 150 åren.

Årsmedeltemperaturen 2009 i Sverige blev 0,5-1,5 grader över det normala. På senare tid är det år 2000 och 2006 som varit varmast.

WMO rapporterar att år 2009 även globalt var ett av de tio varmaste åren sedan i mitten av 1800-talet. ,,,

Det är tydligt att det globala klimatet ändras. Mätningar visar till exempel att temperaturen ökar, havsytan höjs och utbredningen av havsis i Arktis minskar. Det samlade kunskapsläget som forskats fram av klimatforskare världen över visar att de pågående förändringarna till övervägande del beror på mänsklig aktivitet.

Svårt att tro det kanske, men bilden är tagen i förmiddags och kameran riktad mot centrala Stockholm rakt över Riddarfjärden. Kungsholmen syns bara som ett grått otydligt band. Vinterna har gått in i den trista upplösningsfasen, men koltrastar och talgoxar sjöng glatt.

Sparar på mer än fikat?

Personalen rapporteras skämmas över att Timrå kommun drar ner på kaffet för pensionärerna. De som tagit beslutet kanske inte har så mjuka själar? Dessutom står det i klippet ovan att ”hela sortimentet” skall ses över, så då är det väl mer än påtåren som hänger löst till.

Jag tittade på Timrå kommuns hemsida nyss men såg inget speciellt om detta. Kanske inte spanade på rätt ställe. Men jag fann att de har något som heter Timrå Vård- och Omsorgscollege. College? Vad betyder det? Är det på gymnasie- eller högskolenivå? Benämningen snarare döljer än klargör vad det är för ena figurer. Men eleverna kan ju få en del insikter i socialkunskap om de granskar den här historien. Ämne för några uppsatser kanske?

Hur som haver, det svajar allt våldsammare i politiken. Socialdemokraterna styr Timrå med, vad jag kan se, egen majoritet, så de kan inte smita undan och peka på andra. En tråkig sak är, att så fort något i den här stilen händer, så kommer hatmobben fram som gubben i lådan: allt är naturligtvis ”invandrarnas” fel! För sjuttio år sedan hade det väl varit ”judarnas” fel.

Men det är inte ”invandrarnas” fel att socialmoderaterna och deras stödpartier i stort sett har svalt den nyliberala politiken som ju i mycket handlar om att ”sila mygg och svälja kameler”. Eller annorlunda uttryckt: ta från de som har lite och ge till dem som redan har mycket. Sedan kan man ju peka på att det är extra pinsamt för socialdemokraterna när de ger sig på sina egna kärntrupper, de som byggde landet och röstade på socialdemokraterna under förra årtusendet. Påtår är en liten sak, men inte om man sätter in den i ett stort sammanhang! Ett parti som inte förstår det är verkligen ute på tunn is.

Effekten av offenliga jobb

Offentliga jobb är ofta arbetsintensiva men inte så kapitalkrävande jämfört med exempelvis med industriarbetsplatser. Det innebär att om man satsar en slant på nya jobb så bör den omedelbara effekten bli större inom den offentliga sektorn.

Men det finns ju gränser där man börjar fundera på hur pengarna används … som när folk skall ösas in som ”praktikanter” en masse på offentliga verk och myndigheter. Herr ministern Littorin intervjuades på radion för en stund sedan. Han tyckte att man inte kunde ställa mer krav på kommuner och landsting att de skall ställa upp och försöka fixa arbeten. Så nu skall folk sitta i verk och myndigheter och inte ha något att göra (men vara borta från arbetslöshetsstatistiken ett tag).

Hur vore det om man i stället snabbt såg till att kommuner och landsting till och börja med slutade avskeda folk, och sedan i stället nyanställde i skolor, sjukvård, kommunala förvaltningar och liknande? Om kommunerna har svårt att finansiera, skicka med pengar så att det går att ordna! Jag tvivlar på att alla arbetslösa går att anställa som lärare eller sjukvårdsbiträden, men en del borde kunna få jobb på det sättet och den offenliga servicen skulle kunna förbättras. Den enda haken jag kan se med detta är väl att de borgerliga inte vill ha bättre, utan sämre, offentlig service för att få argument att sälja bort den. Men det argumentet godkänner jag inte.

Det är klart att man kan ta in praktikanter hos Skatteverket. Utrusta dem med batonger, handbojor och pistoler och skicka ut dem att jaga alla skattebrottslingar me F-skattesedel … nähä, det var ingen bra idé …

Bilden av IT-branschen … proletarisering

Ett trälhav med stansoperatriser någon gång på trettiotalet


The image of work in the IT industry is dominated by the clever nerd lacking social skills and the highly paid consultant, kan man läsa här. Det handlar om den fortgående proletariseringen av IT-branschen. Det är inte bara smartskallar som jobbar där. Det är frågan om det någonsin varit så. Det är nog bara så att smartskallarna fått mer uppmärksamhet. Men nu räcker det inte ens med att vara smartskalle för att klara sig. För att återgå till artikeln:

As the industry has matured there are fewer products and services built specifically by one company or for just one customer. Competition is based more on price than functionality. Likewise, the job skills in the industry are increasingly standardised. Many IT workers are periodically transferred between companies as part of outsourcing contracts – staff are bought and sold like equipment and orders.

Greater price competition leads to relentless cost-cutting drives and working staff harder for less pay and benefits. Standardisation of skills is reducing workers’ ability to resist this individually. As jobs become less individual, less creative, less rewarding and increasingly routine, supervision intensifies. Clocking in and out of work was scrapped decades ago, but many now have to complete ”timesheets” to account for what they’ve been doing. Failure to submit timesheets leads to disciplinary action. Many mobile engineers have tracking devices fitted in their cars and call centre staff are often monitored by the second. Pressure on productivity and cost often leads to bullying.

Most companies use individual performance appraisals, sometimes with ”forced distribution”, where managers have to award the worst scores to fixed percentages of staff no matter how well they are really doing or whether problems are genuinely their fault. Employers try to ”manage out of the business” those who score badly, through so-called ”performance improvement plans”, disciplinary measures and hounding people until they quit.

Many fear their jobs will be moved to lower-wage countries, so an increasing number work on customer sites which can’t be offshored. Many spend long periods working far from home, encouraging long working hours.

För att sammanfatta: IT-branschen har standardiserats och blivit en bransch bland andra där kunskapskraven sänks (jag har tidigare skrivit om kunskap här) och personal liksom maskiner köps och säljs på marknaden i en allt vildare jakt på vinster. Proletären är en figur som bara kan leva genom att sälja sin arbetskraft, kan vi påminna oss om.

Det är inte konstigt. Kapitalismen fungerar så. Om det krävs en civilingenjör med flera års akademiska studier för att konstruera en hemsida på nätet blir det dyrt. Om man kan göra samma sak efter att ha gått en liten ABF-kurs kommer priset på hemsidekonstruktörer att sjunka högst betydligt.

Vartefter mer intelligens byggs in i datorerna kommer kraven på de personer som jobbar med dem att sjunka. Jämför ett ordbehandlingsprogram från 1985 med ett från 2010 och du kommer förmodligen att upptäcka en väldig skillnad i användarvänlighet. Och därmed behöver man inte betala så mycket för att få folk som kan jobba med programmet. På de flesta arbeten idag är det förmodligen ett krav att man vet något om hur man använder en dator. När de flesta vet det så betalas inget extra för den kunskapen.

En hålkortsmaskin från IBM som var modern omkring år 1960. Den användes för att registrera underlagen, hålkorten, till dåtidens enorma datamaskiner (man sade ”datamaskiner”, inte datorer)

Men man vore ju inte en gnällig gamling om det inte här kom in ett påpekande om att ”det här är verkligen inget nytt”. Att det fanns missnöje bland programmerare som sattes i serieproduktion och bara fick små programsnuttar att jobba med, det hörde jag för över tjugofem år sedan.

Och går vi tillbaka ytterligare ett tiotal år kom Harry Braverman och hans epokgörande bok om hur kapitalet försökte eliminera självständiga kunskaper hos arbetarna. Mycket handlade om fabriksarbete, men han kom också in på den då ganska nya branschen med datamaskiner. Där fanns en topp av systemerare och programmerare, men basen bestod av tempoarbetare: det var arméer av stansoperatriser som satt vid sina maskiner och febrilt knackade på tangentborden. De hade förlagor och så gjorde de hål i papperskort som sedan fungerade som indata till den enorma datamaskinen som fyllde upp ett stort rum. Deras arbete var fullständigt osjälvständigt.

Stansoperatriserna hade inte mycket till status på arbetet, och så fort företaget fick chansen så kom arbetet på ackord. Och en sak vet man vad det gäller ackordsarbete – på sikt är utsikten större att det är företaget än den anställde som vinner på den löneformen. Det var egentligen ingen större skillnad mellan dessa kontorister som slet vid sina hålkortsmaskiner och tempoarbetarna som slet på verkstaden med att bocka plåt eller löda kretskort och hade tidsstudiemännen i hälarna.

Så här såg ett hålkort ut. Tekniken var gammal, den användes redan i slutet av 1700-talet för att styra vävstolar, och pappersremsor med hål fanns i självspelande pianon

Nu ser vi detta igen: de vinster som många arbetande tillfälligt kunnat göra i IT-branschen har tagits tillbaka med råge. När antalet arbetssökande är större än efterfrågan, och när dessutom den nödvändiga kunskapsnivån sjunker för arbetena så är proletariseringen oundviklig. Den hippa branschen är inte så hipp längre, det är dålig betalning, dålig behandling, dåliga utsikter. Företagarna själva behöver inte vara några datasnillen men de kommer snart nog att upptäcka att de som igår verkade vara gudabenådade snillen och datortrollkarlar kan köpas billigt utan att det skadar verksamheten. Och då gör de det.

Är dessutom branschen full av ungdomar utan förståelse för fackligt arbete blir det ännu värre. Frågan är hur det går, om de socialt inkompetenta nördarna och datakonsulterna kommer att gå samman, slå tillbaka och marschera framåt med alla andra proletärer under något lämpligt banér?

Rikedom och/eller dygd

Välstånd utan dygd är ingen ofarlig granne
men en blandning av båda är höjden av lycka

Sålunda skaldade den grekiska poetissan Sapfo för över 2500 år sedan. Och har hon inte rätt? Folk blir ju inte automatiskt snällare för att de är rika. En del tar ju snarare rikedomen som ursäkt för att bli elakare och överfalla mindre bemedlade grannar. ”Vår livsstil är inte förhandlingsbar” kan USA:s president kväka om. Och därmed är det bomber i stället för böcker, mord i stället för medikamenter, som USA skickar till världens fattiga. Med en sådan ”vän” behöver man inga fiender, den dygd som finns i USA finns åtminstone inte hos dess härskande elit. Och inte hos den härskande eliten i Sverige heller.

Men om det är så, att grunderna till ett moraliskt uppträdande faktiskt är hårdkodat i oss människor som artvarelse, då ligger dessa elaka herrskap illa till. Dygden kommer att besegra odygden, välståndet kommer att fördelas rättvist. Här är ett rasande angrepp från Indien mot deras egna härskare. Om inte eliten skyddades av poliser och militär skulle de … :

… lynchas till döds av de stora lidande, förödmjukade, plundrade, förföljda, åsidosatta massorna. De stora rikedomar som samlats av dessa förtryckare, hundratusentals mijöner rupier skickade till utländska banker, deras palatslika byggnader och lyxiga livsstil medan tre fjärdedelar av befolkningen tvingas att leva på bara tjugo rupier per dag skulle knappast väcka sympati om medlemmarna av denna klubb av plågoandar lynchades av Jordens fördrivna och fördömda.

Det här låter ju inte som icke-våld och Gandhi precis, men har Indien någon gång varit särskilt icke-våldsamt?

Det kanske till och med är så att det vi kan kalla ”dygd”, alltså ett moraliskt uppträdande människor emellan, finns i vår biologiska grundval, och att den odygd som vissa härskare (och en del andra människor) uppvisar är en dålig kulturell fernissa som smetats på av några tusen år av klassamhälle.

Marx hade kläm på det. Kapitalisten är personifierat kapital, skrev han. När kapitalisten var elak så var det för att han var en funktion av sitt kapital, inte därför att han som människa i sig var elak. Därmed kan man ta som en allvarligt menad hypotes av avskaffande av klassamhället kan göra människor snällare mot varandra. När det inte finns någon överklass som hatar och samtidigt är rädd för underklassen borde samhället i stort bli trevligare att leva i.

Grön jakt med problem


Det kommer rapporter om att delstats- och centralregeringens offensiv mot den maoistiska gerillan i delstaterna Västbengalen och Jharkhand inte går så bra. Operation Green Hunt – Grön jakt – har för närvarande mer eller mindre ebbat ut.

På kartan ovan har jag försökt ringa in området det handlar om ungefär. Det är otillgängliga skogsområden på gränsen mellan de två delstaterna. Östligaste Jharkhand beskrivs som ett ”ogenomträngligt fort” där maoisterna kommer och går som de vill. Myndigheternas trupper verkar hittills mest ha rört till det för sig och beskyllningar viner åt olika håll om vems felet är. Ett kännetecken på en ”mjuk stat” kan vara att folk ägnar sig mer åt att skylla ifrån sig än att ta ansvar. Men för upprorsrörelsen är det ju bara bra att det är oreda hos motståndarna.

Shibu Soren, chefsminister i Jharkhand. Han kanske borde se mer bekymrad ut?

En intressant fråga är om det finns dolda kanaler mellan maoisterna och delstatsregeringarna eller om det bara rör sig om politisk pajkastning. Det verkar som om beskyllningar om samröre med maoisterna slungas åt alla håll när man har kört slut på andra argument.

Nåväl, offensiven lär återupptagas, men kanske maoisterna hittar på nya knep dessförinnan. De senaste åren har de visat sig fingerfärdiga på politikens alla områden och de lär fortsätta med det. De har ett gott skydd ute i de stora skogarna, men ännu bättre skydd genom bra förankring hos lokalbefolkningen.

Förtroende, (svikna) förhoppningar

Utan ett visst mått av förtroende fungerar inte ett samhälle. Man måste kunna lita på folk. Gärna vill man ha folk som man kan lita fullständigt till, som aldrig sviker eller har konstigheter för sig när de tror att ingen ser det. Det är en sorts samhällskontrakt: du är schysst och är hederlig både när du syns och när du inte syns, så ställer jag upp för dig. Och därför gör det så illa när förtroendet bryts. Det är ungefär samma sak vare sig det gäller mellan två personer eller mellan enstaka personer och hela grupper. När det sviks så gör det ont.

Jag struntar i de topparvoderade personerna i ledningen för Röda Korset, men alla dessa aktiva medlemmar som gör så mycket utan annan belöning än att känna att man gjort något gott… . Jag undrar hur de känner sig när det fina namnet (eller säger man ”varumärket” numera?) har släpats i smutsen? Jag känner för dem, och för alla andra i olika organisationer som vill tro gott om ledningen men som får en spark i häcken som tack – samt extra belöning i form av hånflin från de som ”vet”. De som ”vet” är väl odågorna som själv aldrig gjort något och gärna vill ha något att skylla på för att fortsätta med det. Men jag tror att den sortens människor är en minoritet som man behöver bekymra sig mindre om än det flertal som helt enkelt är besvikna.

För många år sedan var jag lite aktiv fackligt och åkte på ett par veckoslutskurser på kursgårdar. Den ena var ute på Svartsjölandet, på en gård som jag tror ägdes av bondekooperationen. Enkelt, rustikt och trevligt. En annan gång var det på en kursgård på Lidingö som ägdes av några LO-förbund. Lyxen var motbjudande, det var som upplagt för att köpa de förtroendevaldas själar så att de skulle svika sina medlemmar och bli förbundstopparnas marionetter i stället. Med tanke på hur det ser ut i facket idag lyckades man rätt bra med det. Hur mycket förtroende mellan topp och bas finns det kvar i LO och andra grenar av arbetarrörelsen? Har det inte varit lite väl många gubbar och tanter som skott sig bra på medlemmarnas bekostnad och levt ett liv som knappast delas av en lågavlönad städare eller sjukvårdsbiträde? Sådant kommer fram, och folk drar slutsatser av det.

Pladder-putte

Att väcka förhoppningar, att faktiskt ha möjligheter att genomföra det man lovar, men sedan grovt svika – det är ett undermedel för att få folk att vända en ryggen. Herr Obama, idol hos diverse naiva människor, har under ett års verksamhet i stort sett lyckats sätta kniven i ryggen på såväl demokrati som tillit i USA.

Nyckeln för en framtida god utveckling i USA är tiotals miljoner mer eller mindre progressiva unga människor. De kände tillit, de ville ha förändring, de gick på hans vackra prat. Vad finns kvar nu? De enda som har en disciplinerad väljarbas är mörkrets krafter i USA. Genom sina svek har Obama sett till att de mest destruktiva grupperna kan återta den politiska makten om inget under händer. (Nej, jag godtar inte argumentet att Obama är låst, han kunde ha fört ut kampen på gatorna, till de tiotals miljoner unga och äldre entusiasterna som skriker efter ”ändring”. Det gjorde han inte.)

Det är inte bara ett mentalt problem när förhoppningar och löften sviks, det slår igenom på hur hela samhället fungerar. När bonusgubbarnas mentalitet invaderar även frivilligorganisationer, när politiker medvetet gör så att hela generationer vänder ryggen åt den nödvändiga politiken, då är det inte en skitsak. Det river sönder demokratins fundament som är de intresserade medborgarnas strävanden att förbättra samhället. När tilliten krymper minskar också utbytet av tankar och ideer mellan människor, olika grupper sluter sig mot yttervärlden, möjligheterna att gemensamt angripa samhällsproblem förstörs.

De mest hårdföra maoisterna i Indien ställer inte upp till val i de borgerliga parlamenten, de anser att de valda automatiskt blir köpte genom sina privilegier. Goda föresatser hjälper inte, de valda blir korrupta och sviker sina väljare. (Jämför med den utveckling från idéparti till politisk apparat som Miljöpartiet genomgått!) Därför vill maoisterna krossa hela den struktur, inklusive de borgerliga parlamenten, som skapar korruption och svek. Kan det vara en linje att studera?

Vilgot på arbetslinjen kommenterar politik och pengar. Moderater försöker ju köpa sig in i politiken. Samtidigt vill de ju privatisera allting, så det innebär väl att de vill kvittera ut löner för att egentligen inte göra något alls? I alla fall inte sköta samhälets viktiga funktioner.

Jag var medlem en kort tid i Vänsterpartiet för att kolla läget. Det var inte bra, men det fanns åtminstone en del snälla människor där (och några som föreföll mig mer tveksamma). Men det var uppenbart att i ett avgörande ögonblick kunde en liten grupp i partiledningen gå in och köra över hela partiet, i praktiken upplösa det och göra det till ett valtekniskt bihang till socialdemokraterna. Eftersom jag inte hade så stora illusioner tog jag det inte som ett personligt svek, utan anmälde bara mitt utträde. Men vad tänker gamla kämpar som hållit på i årtionden? Finns det inte någon gräns där de känner att ”nej, det här går inte längre”? – Jag tror faktiskt att för en och annan så är det så.


Kanske det ändå finns folk att lita på, sådana som definitivt inte står ute i vinterrusket för att vinna några fördelar för några andra än flertalet av Jordens befolkning!

Vi måste ha förhoppningar och tillit kvar – men det måste vara realistiskt tänkt. Det kommer ingen Messias och tar oss vid handen och leder oss till något förlovat land. Det betyder inte att det inte finns något förlovat land. Däremot att vi själva (med de organisationer vi skapar) måste ta ansvar för att röja upp vägen dit, spränga porten och slå oss in … och sedan drämma igen porten igen så att svikarna inte kan ta sig in och förstöra allting! Gamle ordförande Mao skulle kanske ha sagt att det här är en dålig sak med alla svikare, men att det faktiskt går att förvandla en dålig sak till en god sak! Bombardera högkvaretet! Ge pamparna på nöten!

Och vad än de som ”vet” säger, så här ser grunden i en folkrörelse ut! Folk som är ute och rör upp i samhället!