Hjärnan gillar jämlikhet – nu på bild


OK, era sneseglare, ni kanske inte klarar av norska, men engelska då … här är en artikel som jag fiskat upp via tips på det norska radikalan ekonomnätverket:

The human brain is a big believer in equality—and a team of scientists from the California Institute of Technology (Caltech) and Trinity College in Dublin, Ireland, has become the first to gather the images to prove it.

Specifically, the team found that the reward centers in the human brain respond more strongly when a poor person receives a financial reward than when a rich person does. The surprising thing? This activity pattern holds true even if the brain being looked at is in the rich person’s head, rather than the poor person’s.

Det här är ju upphetsande nyheter som borde få hela vänstern att hoppa högt av förtjusning och högern att surt lulla bort medan de muttrar att ”det där tror jag inte på”. För det är ju så att hårddata slår hårdare än gissningar. Jag antar att horder av konkurrerande forskare i god vetenskaplig ordning kommer att granska de här resultaten, men de ligger ju faktiskt i linje med vad många smarta tänkare redan tror sig ha listat ut under flera hundra år.

Exempelvis det här:

It’s long been known that we humans don’t like inequality, especially when it comes to money. Tell two people working the same job that their salaries are different, and there’s going to be trouble, notes John O’Doherty, professor of psychology at Caltech, Thomas N. Mitchell Professor of Cognitive Neuroscience at the Trinity College Institute of Neuroscience …

But what was unknown was just how hardwired that dislike really is. ”In this study, we’re starting to get an idea of where this inequality aversion comes from,” he says. ”It’s not just the application of a social rule or convention; there’s really something about the basic processing of rewards in the brain that reflects these considerations.”

Det där med en hårdkodad altruism i den mänskliga hjärnan finns såväl hos filosofer som Adam Smith på 1700-talet som apforskare som Frans de Waal som är aktiv just nu. Och nu finns den på bild, man kan börja se hur hjärnan reagerar på jämlikhet/ojämlikhet, rättvisa/orättvisa! Detta är sagolikt! (Och jag antar att mupparna i Vänsterpartiet anser det helt ointressant.) Den tekniskt-vetenskapliga revolutionen mal fram ständigt nya resultat som den politiska vänstern borde ta till sig med en rasande fart och sprida ut, och göra till underlag för sin politik. Men det verkar som stora delar av vänstern tror att vetenskap och teknik, där är något som borgarna kan ta hand om. Sånt sysslar man inte med.

Dödsstraffet på reträtt

Redan Karl Marx gjorde kritiska anmärkningar om dödsstraffet. Hundra år innan detta ville den framstående milanesiske markisen Beccaria minska dess användning till ett minimum, och hyllade Ryssland där dödsstraffet faktiskt under en kort tid var avskaffat. Beccarias bok om rättskipning (Om brott och straff) är fortfarande läsbar, också för att han angriper användandet av tortyr. Det finns ju folk som fortfarande tror att den metoden fungerar … .

Amnesty International har kommit med sin årliga rapport om stater som dödar sina fångna medborgare efter mer eller mindre trovärdiga processer. Glädjande nog minskar antalet stater som tillämpar dödsstraff. Officiellt har 95 stater helt avskaffat det, i praktiken är det 139. Vitryssland är den enda stat i Europa som har kvar (men inte verkställer) dödsstraff.

Bland de som ännu verkställer dödsstraff utmärker sig särskilt Kina. Samtidigt utmärker sig kineserna för att inte offentliggöra siffrorna, och man kan fråga sig varför: om man å ena sidan tror att dödsstraff är avskräckande, men å andra sidan hemlighåller avrättningar, vad har de då för verkan? För länder som Iran och Irak, samt USA (för att ta några av de större bovarna i det här sammanhanget) är dock antalet känt, liksom för andra länder där det förekommer verkställda domar i mindre omfattning. Här är länk till Amnestys pdf-rapport. Klipp från rapporten:

Known Executions in 2009

Bangladesh (3), Botswana (1), China (+), Egypt (at least 5), Iran (at least 388), Iraq (at least 120), Japan (7), Libya (at least 4), Malaysia (+), North Korea (+), Saudi Arabia (at least 69), Singapore (1), Sudan (at least 9), Syria (at least 8), Thailand (2), USA (52), Viet Nam (at least 9), Yemen (at least 30).

Methods of execution used in 2009 included hanging (Bangladesh, Botswana, Egypt, Iran, Iraq, Japan, North Korea, Malaysia, Singapore, Sudan, Syria), shooting (China, Libya, Syria, Viet Nam, Yemen), beheading (Saudi Arabia), stoning (Iran), electrocution (USA) and lethal injection (China, Thailand and USA).

Ibland är antalet dödade inte känt, och dessutom får man väl tänka på att även länder där det kan förekomma politiska avrättningar också har helt vanliga otäcka brottslingar som enligt den lokala lagstiftningen och opinionen förtjänar att avlivas.

Här är avsnittet om de amerikanska kontinenterna, med detaljsiffror:

Since Cuba stopped carrying out executions in 2003 (commuting the sentences of the majority of death row prisoners), the USA has been the only country in the Americas to carry out executions with the exception of St Kitts and Nevis, which executed one person in 2008.

Fifty-two executions were known to be carried out in the United States as follows: Texas (24), Alabama (6), Ohio (5), Georgia (3), Oklahoma (3), Virginia (3), Florida (2), South Carolina (2), Tennessee (2), Indiana (1), Missouri (1).

Huvuddelen av dödsdomarna verkställda i USA skedde alltså i gamla sydstater, med Texas som värsta exemplet. Hur många oskyldiga har strukit med under årens lopp? Och vem tar ansvar för felaktiga domar – ingen, verkar det. Annars skulle man ju kunna tänka sig att den guvernör som vägrar att underteckna en nådeansökan för en dödsdömd, själv skulle skickas till avrättningsplatsen om det visar sig att någon dödats efter en felaktig dom. Jag undrar om inte George W Bush skulle ligga illa till då?

Ja, detta var alltså dödsstraff där någon sorts rättslig process antas ha föregått dödandet, men sedan har vi ju det mer vanliga förhållandet att folk helt enkelt avlivas av den ena eller andra anledningen för att de har misshagat någon, utan att någon domstol är inblandad.

Är danskar och norrmän med på detta?

Höghastighetsbanor ska knyta samman de stora svenska städerna Stockholm, Göteborg och Köpenhamn, och på sikt även Oslo.

Detta har Miljöpartiet skrivit i DN. Jag bara undrar: är danskar och norrmän med på att Köpenhamn och Oslo är svenska städer? Detta är ju inte ens nordism, det låter mer som gamla kända erövrartakter från Karl X:s tid! Hade han varit ytterligare lite framfusig i ett kritiskt läge hade ju Köpenhamn och Jylland idag kunnat ha varit en del av Sverige!

Naturtillstånd och liberalism

Mannen själv – Thomas Hobbes

Det finns tänkare som har oturen att bara bli ihågkomna för någon lösryckt och illa förstådd fras i en rik och djupsinnig produktion av skrifter. Tänk på Adam Smith och hans uttjatade ”osynliga hand”. Just ”den osynliga handen” kan ses som ett litet tankeexperiment om jämvikt i en sluten ekonomi, och inte så mycket mer. Och så har vi en man som var aktiv på samma ö drygt hundra år innan Smith kom igång: Thomas Hobbes. Hobbes är känd för sin beskrivning av det han kallade ”naturtillståndet”, ett otäckt tillstånd verkligen, där det rådde allas krig mot alla, inget ordnat samhällsliv var möjligt för så fort någon försökte göra något kom mördare och plundrare och omintetgjorde det hela.

Människans liv blir där ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.

Detta är det kända citatet från kapitel 13 av Hobbes’ huvudarbete Leviathan som kom ut första gången 1651. Några sidor senare erkänner han att det hela inte behöver ha varit så i verkligheten, men att förhållandet mellan stater kan vara ungefär på det sättet. Ett tankeexperiment alltså. Här nedan är försättsbladet till boken och där lösningen tonar upp sig i bakgrunden: en enväldig härskare skall se till att ordningen och egendom och livet försvaras. Vad som inte syns på den här bilden är att kungens kropp är sammansatt av en mängd små människor – en tidig version av den totalitära idealbilden av fullständig enhet mellan folket och dess härskare. Härskare är i själva verket folket som har avstått sin frihet i naturtillståndet till en diktator för att därmed uppnå säkerhet till liv och egendom.


Men jag funderade vidare på saken: vad är det egentligen som finns i Hobbes’ eländiga naturtillstånd? Är det inte månne liberalismen, driven till sin extrema spets, när var och en följer sina drifter utan någon hänsyn till andra? Och dessutom under hotet av ständigt uppror, eftersom många små och fattiga kan resa sig och störta de få och rika?

När det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa, skriver Hobbes lite längre fram. Det verkar alltså vara så att egendomen är en nyckel till vad som händer. Senare påpekade fransmannen Rousseau vilken katastrof det innebar att en människa inhägnade ett stycke land och kallade det ”sitt eget”. Därmed uppstod ojämlikhet, förtryck och underkastelse.

Hobbes verkar ha varit inne på ett liknande spår tidigare. Utan egendom finns det ingen för rånaren att råna. Men nu finns egendomen, och om egendomsägarna släpps loss i en helt otyglad kamp mot varandra, och mot de egendomslösa, riskerar vi att få just det förhållandet att livet blir ”ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.” Lösningen på detta blir att inrätta en diktatorisk regim som alla måste underkasta sig, och som skyddar speciellt egendomsägarna från attentat från de egendomslösa.

Med andra ord kan det finnas kopplingar mellan liberalism och diktatur, trots att de formellt är varandras motsatser. Det kan finnas anledning att åter studera Hobbes. Såväl hans naturtilltillstånd som lösningen med Levitathan-diktatorn kan tillhöra framtiden snarare än något dimmigt förflutet. Man kan välja mellan dem, eller försöka hitta ett positivare alternativ. Eller som någon annan sade: ”Socialism eller barbari.”

Bilder från Gaza

Om du har tid kan du titta på den här sidan från FN:s nyhetsbyrå IRIN, där det finns en länk till en serie bilder från Gaza. De som lever där är faktiskt människor, de också, trots att de svikits så grovt av världens mäktiga. De har rätt att leva, leva i fred och i säkerhet, utan att vara sparkbollar för hänsynslösa politiker, militarister och rasister, vare sig det är israeliska och andra sionister, arabiska självhärskare, religiösa galningar, USA eller andra onda makter.

Kina sparar


Den här fina bilden kommer från Radikalt økonominettverks blogg. Jag vet inte om den har någon speciell mening, men man kanske kan tolka: regnbågen landar i en kruka som är utanför bilden men som skulle kunna vara full med guld. Olyckligtvis är krukan bara full av en massa obegripliga matematiska formler. De sprutar upp som en svärm otäcka flugor.

Artiklarna är dock begripligare. Försök, norska är faktiskt inte så svårt så länge det inte är en konstig dialekt från någon avlägsen fjord, Bergenmål eller liknande. Här är ett exempel, en intressant artikel om världens största folk, med frågan: Hvorfor sparer Kina?

I själva verket har sparkvoten varit väldigt hög i Kina länge, det är inget nytt. Under Maos tid jobbade och sparade kineserna, och uppblåsta förståsigpåare i väst sa att det berodde ju bara på att det inte fanns något att köpa, så folk kunde inte göra något annat med pengarna än att spara dem. Usch för de otäcka kommunisterna som höll folk i fattigdom!

Men Mao är borta, råkapitalismen härjar, Kina köper upp världen och Volvo – ändå sparar man. Regeringen sparar, företagen sparar, privatpersoner sparar. Svaret på varför just privatpersoner fortsätter spara trots att varutillgången ökar verkar vara den råkapitalism som först hyllats men sedan skrämt skiten ur väst när man märker att Kina håller på att bli en världsmakt igen.

Det var inget enormt socialt skyddsnät som fanns under Maos tid, men det fanns. Människor behövde inte riskera ruin om någon i familjen drabbades av sjukdom. Även fattiga föräldrar kunde sända barnen till högre utbildning. Det ändrades med Deng Xiaopings ”reformer”. Folk sparar för att inte bli slagna till marken vid en kris. (Det är väl samma skäl som gör att japanerna inte tar ut pengarna från banken trots att räntan i stort sett är noll. Kan man inte lita till myndigheterna får man lita till sig själv och sina närmaste.)

Det verkar som om de kinesiska myndigheterna inser att det här inte håller. Man vill återuppbygga och utveckla det sociala skyddet. En intressant fråga inträffar då: vad händer om folk känner sig säkrare och ökar sin privata konsumtion? Blir det en inflationschock, eller finns det tillräckligt utbud av varor och tjänster för att möta efterfrågan utan prishöjningar? Kommer Kina att dra ner på exporten om den inhemska marknaden ökar, och vad händer då med länder som avindustrialiserat och litar till billig import från Kina (som USA)? Det kommande årtiondet verkar bli intressant. En hel del av Kinas produktion lär hänga på import från många andra länder i Tredje världen. Kan man tänka sig att den gamla industrivärlden definitivt hamnar i bakvatten när den gamla Tredje världen bygger upp sina egna ekonomiska relationer?

Jag släckte ljuset igår …

Utsikt mot lördagskvällens nattljus från Årstabron

… eftersom jag alltid släcker lamporna när jag träder ut i den så kallade verkligheten från mitt residens. Det enda jag kan göra i övrigt vad det gäller att spara energi är att byta ut en del äldre elektriska prylar mot nyare och energisnålare (som dock är av sämre hållbarhet – det har vi ju redan diskuterat. Men frysen lyckades jag få liv i igen, med hjälp av en händig person). Om jag hade släckt de ganska risiga lågenergilamporna om jag varit hemma är osäkert. Varför säger man inte åt folk att stänga av sina TV-apparater, de drar väl rätt mycket el?

Flera av de fåtal bloggar jag läser har gjort tummen ner för ljussläckandet igår. Släck ljuset för profiten skriver man helt rått på Kommunisternas blogg. Flera är inne på samma linje även om man inte delar politisk linje i övrigt.

Men nu handlar det om att ”spara energi”. Vilka är det som ställer upp egentligen när det uppfordras till uppoffringar? Jag kom att tänka på det som förr kallades ”änkans sista skärv” men som moderniserats till ”änkans gåva” i den nya bibelöversättningen. Här är Jesus i templet och kollar läget:

Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”

Det här är ju borgerligheten i ett nötskal! Storpamparna som blivit feta på småfolkets avmagringskurer visar upp hur enormt givmilda de är när de delar ut småsummor av sina förmögenheter. Samtidigt finns den största givmildheten och solidariteten hos småfolket. Samma småfolk som borgerlighetens politiker mästrar när det inte är ”solidariskt” eller ”miljövänligt” nog. Men ändå finns det en fattig gammal tant som ställer upp – fastän någon tempeltjänare borde öppna tempelkistan och ge henne en rejäl återbäring med detsamma. Inte någon bluff om belöning i himlen inte! Vid samma tillfälle predikade Jesus:

”Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.”

Mycket i bibeln är trist, en del ren smörja, ofta rena obehagligheter – men det finns några små guldkorn här och där. Vilka är dagens ”skriftlärda” som har en rejäl avbasning att se fram emot så att de små fattiga och solidariska och saktmodiga kan få sin upprättelse?

På tal om upprättelse – en berättelse från Sydamerika, om den rike och den fattige mannen som dött och nu står inför Gud. Gud säger åt den fattige mannen att smeta ned den rike med honung. Och så säger Gud åt den rike mannen att smörja in den fattige med skit.

Till sist säger Gud: ”Nu slickar ni varandra rena.”

Dags att lägga av "spikskorna" för säsongen




Ett tips till er som är lite äldre och/eller tycker att det är jobbigt att ta sig fram på stadens isiga gator. (Jo, nu är det ju slut på det mesta av gatuisen, men tänk fram mot nästa vinter!) Skaffa skor med metallstift!

Jag köpte dem föregående vinter men använde dem bara vid några enstaka tillfällen då. Den här vintern har jag gått med dem ett helt kvartal innan det blev dags att ställa av dem i förra veckan. Jag var fundersam om stiften skulle hålla eftersom man ofta går på underlag av annan typ än is och snö, som hårda stenplattor, grus eller metall i rulltrappor, men hela gänget sitter kvar. Så, mitt tips är: fundera på ”spikskor” inför framtida vintrar med dålig gatuhållning. (Och inte ens med bra insatser kan man ju alltid hålla halkan borta från gatorna!) De kostar en slant, men det kan vara roligare att vara av med den än att ha pengarna kvar och sitta halva dagen på en akutmottagning med någon bruten led i stället!


Någon som vet vad de här buskarna med vackert ljusröda kvistar kan heta?

Lite Indien-nytt och funderingar

Jag brukar inte ta upp så mycket om dag- för dagsituationen i det lågintensiva kriget i Indien, men här är ett undantag. Råkade just få syn på en artikel i en tidning som utges i Kolkata och det handlar om striderna i djungelområdena i västra Västbengalen. Artikeln säger i princip att ”ingenting händer” – utom att gerillan fått förstärkt eldkraft genom de vapen man erövrade vid den stora attacken i Shilda tidigare i år. Över tjugo paramilitärer dödades då, och gerillatruppen lämnade platsen med ett fyrtiotal vapen och uppenbarligen massvis med ammunition. För nu skjuter man tillbaka mer än tidigare, samtidigt som man hela tiden flyttar sig utom räckhåll för motståndaren. Antagligen väntar man på att ett regeringsförband skall göra något oförsiktigt, blotta sig på något sätt, och då lär det smälla igen.

Typisk gerillataktik. Samma som lite längre västerut, i delstaten Jharkand, där militären hittills inte verkar uppnå mycket mer än att man då och då hittar ett gerillaläger som gerillan redan utrymt. Och när gerillan är ”som fisken i vattnet” är den inte lätt att skilja från övrig lokalbefolkning. Det kanske beror på att den till stora delar består just av lokalbefolkning.

Arundhati Roy och maoister någonstans i ”den röda korridoren”

I den stora artikeln av Arundhati Roy som jag nämnde tidigare finns några intressanta uppgifter. Massvis av intressanta uppgifter i och för sig, men några som jag fäste mig vid var bland annat det här: den maoistiska kvinnoorganisationen uppges ha 90 000 medlemmar. Jag såg någonstans, minns inte var, att en indisk myndighetsperson oroade sig för den maoistiska milisen i södra Chhattisgarh med 60 000 medlemmar. Hur stora väpnade styrkor i form av sin armé plus milis som maoisterna har vet de väl bara själva, men om man gissar på närmare 100 000 personer som åtminstone har någon stridsduglighet blir det en betydande styrka.

När tyskarna slogs mot partisanerna på Balkan under Andra världskriget räknade de med att de måste ställa upp sju man mot varje partisan för att hålla stånd. Har för mig att amerikanarna räknar med tio mot en. Slutsatsen blir, att om den indiska regeringen skulle vilja slå mot hela den maoistiska rörelsen på en gång skulle den bli tvungen att sätta in en miljonarmé. Den har inte så stora styrkor tillgängliga (såvida man inte avvecklar gränstrupperna mot Pakistan och Kina, vilket verkar mindre troligt). Alltså måste man försöka erövra ett område i taget. Och då kommer ju gerillan att flytta sig om den inte känner att det är läge att slå tillbaka, och regeringstrupperna får ägna sig åt att jaga spöken tills de stupar av ansträngning. Gerillan på Filippinerna använder sig av samma taktik – de hävdar att regeringstrupperna bara klarar av att hålla igång lokala offensiver, men inte en offensiv mot alla gerillafronter samtidigt. Exemplen Afghanistan och Irak visar att små och illa beväpnade, och ibland inte ens särskilt effektiva motståndsgrupper kan hålla ut mot mycket större och bättre utrustade motståndare.

En aspekt är också att ju större styrkor regeringen sätter in, desto större andel av det totala antalet blir förmodligen icke-stridande som i stället sysslar med logistik. Så även om en miljonarmé formellt skulle kämpa mot maoisterna skulle nog bara en mindre del av den verkligen vara stridande förband. Resten skulle vara i underhållstjänst, låsta i vakttjänst, vara uppassare åt befälet och liknande.

En sak till som jag fäste mig vid i Roys artikel var det här: Erövrade polisfordon bränns, men innan man gör det plundras fordonet på absolut allt som är användbart. Man rätar ut ratten och gör en mynningsladdare av den, eller tillverkar ammunitionsväskor eller solbatterier av andra detaljer. Fast nu har det maoistiska överkommandot givit nya instruktioner: Man bränner inte fordonen längre, man gräver ner dem för att ha för framtida bruk. Tänk det: en nedgrävd fordonspark, redo att tas i bruk vid lämpligt tillfälle.

Det fick mig att tänka på en historia från vietnamesernas befrielsekrig mot fransmännen, och den anda som ”det enkla folket på landet” kan visa upp om det vill. Gerillan skar av en järnväg. Man nöjde sig inte med att spränga rälsen. Man bar bort såväl den som hela banvallen när man ändå var i farten (om jag minns berättelsen rätt). Det är enorma krafter som släpps loss när många människor rör sig åt samma håll samtidigt. Det lär storgubbarna i New Delhi också få uppleva.