Håll ögonen på Nepal



Det var ett tag sedan jag skrev om Nepal, men det behöver inte betyda att det inte händer något där. I själva verket kan första maj och följande dagar vara avgörande för landets framtid. Kommer den styrande koalitionen av 22 partier kunna sitta kvar, eventuellt stödd på den före detta kungliga arméns bajonetter? Eller kommer det förenade maoistpartiet kunna samla så stora demonstrationer på första maj att de reaktionära krafterna splittras och inte vågar slå tillbaka? Då kan maoisterna åter träda in i regeringen och fortsätta sitt program för att göra om Nepal till en socialistisk folkrepublik och ta itu med reformer som skulle ha genomförts för länge sedan.

Folk från landet strömmar in i huvudstaden Kathmandu. Man kan lätt räkna ut att en regering med 22 partier har svårt att hålla ihop. Ledningen för militären är ”pålitligt reaktionär” kan man tro, men bland manskapet kan det vara tveksammare med lojaliteten. En del soldater och poliser som rekryteras från vanligt fattigt folk kanske inte gillar tanken att skjuta på sina fränder. Men börjar armén att skjuta så finns maoisternas folkarmé och milis redo att återuppta kampen, och i det läget kan situationen urarta till nytt inbördeskrig som slutgiltigt krossar de reaktionära partierna.

Nepal brukar beskrivas som ”ett av världens fattigaste länder”. Om folk där i gemen får känslan av att det går att bryta sig ur fattigdomen, medan den härskande klassen är förvirrad, ineffektiv, korrumperad och splittrad, kommer vi att få den revolutionära situation som Lenin beskrev 1913 (enligt ett tidigare inlägg på denna blogg). Första maj är demonstrationsdagen, andra maj planerar maoisterna generalstrejk på obestämd tid. Deras protester kommer att fortsätta även om den sittande premiärministern avgår. Förhoppningen kan vara att demonstrationerna på första maj blir så mäktiga att de reaktionära krafterna (där även ett parti som kallar sig ”de förenade marxist-leninisterna” ingår – det är ett borgerligt parti som jag tror har kontakter med Vänsterpartiet i Sverige) helt enkelt inte vågar gå till angrepp.

Lite uppmjukningsövningar är alltid bra innan man går ut i klasskampen

Hittade en ny blogg med rapporter från Nepal. Kolla in här.

Skuldavskrivning i forntiden

Den athenske statsmannen Solon (levde ungefär 638 –558 före vår tideräkning). Det finns nog inget samtida porträtt av honom, den här skulpturen är en fantasibild

Varför dra upp en gammal grekisk statsman som man inte vet så mycket om? – Ett skäl kan vara att han genomförde en del reformer i Athen, huvudstad i det oroliga och skuldtyngda land som jag nämnde i föregående inlägg.

Bland annat såg han till att gäldslaveriet avskaffades, påstås det. Tidigare hade en skuldsatt person kunnat bli såld som slav med hela sin familj, men det gjorde han slut på. En uppskattad reform får man anta. Kanske hade Solon fått inspiration österifrån, från högre utvecklade länder som också kämpade med skuldkriser. Det har jag skrivit om tidigare.

Kunde man dra ett stort fett streck över skulder i forntiden för att rädda ekonomin borde man kunna göra det nu också. Men det knepiga med en statsskuld är att folk ändå blir en sorts gäldslavar, även om de inte själva har så stor del i att ekonomin har gått fel. ”Alla” måste bjuda till för att betala räntorna på statsskulden (utom de rika som ser till att de slingrar sig undan genom konstiga avdrag och ren skatteflykt). Det blir småfolket som drabbas, och enda sättet att komma undan är att tvinga fram statsbankrutt genom att krossa den skuldsatta staten och vägra betala något mer på den gamla regimens lån. Sådana åtgärder brukar dock framkalla väldigt sura reaktioner och rena krigshandlingar av långivarnas regeringar. Sist och slutligen blir det en moralisk fråga: är det storpamparnas eller småfolkets rätt och välfärd som kommer först?

När blir det revolution?

När blir det revolution? En del kanske går och funderar på den saken bland annat med tanke på den grekiska krisen. Vare utspel av regeringen möts av demonstrationer i massomfattning.

Så konstig som situationen är i Europa för närvarande är det förmodligen kontrarevolutionärer som går och gruvar sig för framtiden snarare än revolutionärer som borde ha vissa förhoppningar på densamma framtid. Men här kommer ett försök till analys av en som var med. Vi kan kalla det ett stycke koncentrerad sociologi.

Oppression alone, no matter how great, does not always give rise to a revolutionary situation in a country. In most cases it is not enough for revolution that the lower classes should not want to live in the old way. It is also necessary that the upper classes should be unable to rule and govern in the old way.

Det var den revolutionäre socialdemokraten Lenin som skrev det här 1913 (tack till Röda Verb som uppmärksammade mig om det, hela texten hittar man här). Han utvärderade 1 maj det året i Ryssland. Det var ett stort uppsving för arbetarrörelsen. Kanske den ryska revolutionen hade kommit strax därpå om inte Första världskriget brutit ut och förlamat all politisk verksamhet för några år framåt.

Hur som helst, här har vi en nyckelfras: Det är också nödvändigt att överklasserna skall vara oförmögna att styra och härska på det gamla sättet. Och vidare:

Neither the oppression of the lower classes nor a crisis among the upper classes can cause a revolution; they can only cause the decay of a country, unless that country has a revolutionary class capable of transforming the passive state of oppression into an active state of revolt and insurrection.

Jag gissar att med lite omformuleringar skulle det här kunna passas in i vilken lärobok som helst om organisationsteori. Om ledningen är splittrad, börjar få svårt med resurser och inte vet vad den skall göra kommer den att riskera att falla sönder om det också finns en stark och trovärdig opposition, det är väl ungefär budskapet.

Förmågan att visa på framtidsalternativ bortom den där rådlösa ledningen kommer att ge oppositionen extra dragkraft. I det ögonblick den sittande styrelsen förlorar kraften att påtvinga resten av organisationen sin syn på hur saker skall skötas (och kanske i sin desperation griper till övervåld) håller falluckan på att öppnas under dess fötter. ”Man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem”, för att citera ett uttalande från franska revolutionen. Eller för att (ur minnet) citera Tegnér: ”Vad våldet må skörda är flyktigt och kort/ det dör som en stormvind i öknen bort.”

Sett ur den synvinkeln kan det uppstå intressanta situationer i flera länder i Europa. Den härskande eliten, vare sig det är nationella politiker eller i EU, eller storkapitalet, har bidragit till att den ekonomiska krisen kunnat slå hårt. Man har sedan närmast i desperation tillgripit åtgärder som en äldre svensk kanske skulle kalla ”Döbelnsmedicin”.

(Detta efter den svenske fältherren von Döbeln som var sjuk under kriget mot Ryssland 1808-1809. För att piggna till fick han en medicin som först gjorde att han kände sig bättre, men som sedan skulle göra honom sämre igen. Ett vulgärare nutida sätt att uttrycka samma sak är att jämföra med att pinka i byxorna. Först är det varmt och skönt, men sedan blir det kallt och otrevligt.)

Att köpa ut fallfärdiga banker och subventionera storföretag på ruinens brant, och göra det med pengar som lånas upp och skall betalas tillbaka (av folket) med feta räntor – det är just den sorts medicin som botar för stunden men kan orsaka elände längre fram. För om dessa krispaket misslyckas finns det knappast några fungerande verktyg kvar i regeringarnas och EU:s ekonomisk-politiska verktygslåda. I alla fall inte inom ramen för det här samhällssystemet. Man kanske kan köra med lite fascism i stället, och/eller krig?

I Grekland ser man redan resultatet av krisen, och länder som Portugal och Storbritannien är på den vägen också. Kriserna i de offentliga finanserna (som ju orsakats av kriser på den privata sidan) försöker politikerna och kapitalet lasta över på folkmajoriteten. Enorma nedskärningar hotar medan bonusgubbarna i alla länder fortsätter bada i pengar. Om folket tar emot snytingarna kan den gamla regimen tuffa på ett tag till. Men om tillräckligt många säger ”nu är det nog, det här går vi inte med på!” kommer läget att bli annat. Parollen ”vi betalar inte eran kris!” är verkligen ett hot mot det nuvarande systemet.

Vilka organiserade krafter av någon storleksordning finns då för att organisera motstånd? – I Grekland och Portugal finns ganska stora kommunistiska partier som är lätt fossiliserade fortsättningar på de gamla moskvapartierna. Kanske de och resterna av facket kan vitaliseras genom en rejäl kris och massaktioner.

För engländarna ser det mörkare ut. Den radikala flygeln är såväl splittrad som svag. Marx tänkte sig att England skulle vara det första landet som mognade till revolution. Det mognade, blev övermoget, och nu verkar det snarare ruttna bort om inte något radikalt händer. (Radikalt åt vänster alltså, högerradikalismen blomstrar som vanligt i det här läget.)

Vi får nog anledning att fortsätta diskutera det här, aspekterna är många.

Jag rekommenderar mig själv som lästips

Som ett experiment har jag anslutit den här bloggen till portalen NetRoots. Inte för att mitt bloggande är socialdemokratiskt men det finns ju utrymme för ”progressiva” där också. Så jag räknar mig till den flygeln.

Möjligen innebär detta att några nya bekantskaper tittar in och undrar vad det här är för en figur.

Jag kanske inte har tid att skriva så mycket de närmsta dagarna, men här är länken till en bloggpost som är flera år gammal men som jag tycker är bland det viktigaste som jag publicerat. NetRootare: Läs förslagsvis denna artikel och fundera på saken. Kommentarer från personer med olika bransch- och teknikkunskaper är välkomna.

Den afghanska spagettin


Jaha, den övre bilden tycks vara en äkta powerpoint-produkt som skall visa att det är lite jobbigt för ockupanterna i Afghanistan. Det är många saker man måste tänka på. Det är ett flödesschema som verkar rena spagettin. Jag har nog inte sett något liknande sedan förra årtusendet när någon visade ett flödesschema över hur L M Ericssons databaser hängde samman. Det var jäkligt virrigt, obegripligt och man förstod inte hur det hela hängde ihop. Och samma är det med den här historien.

Och så har vi den nedre bilden, den är en skämtteckning som på något sätt verkar vara grundad på den övre produkten. Hur som helst, det går åt helsicke för ockupanterna (inklusive svenskarna om de inte försvinner ur Afghanistan illa kvickt) och det hjälper väl knappt att skratta åt eländet. Det här är inte roligt, särskilt inte för afghanerna.

Som sagt, när det är mycket att tänka på är det bäst att tänka efter före och inte efter. Annars kan man fastna i spagettin och aldrig komma loss.

Att prata svenska om Afghanistan

Frågan om moraliska argument och ”vad man kan säga” kom upp på Afghanistansolidaritets möte igår. Märkligt nog framfördes detta bland annat av Jan Myrdal – är det någon som upplever Myrdal som en person som i alla väder frågar om lov vad han skall säga? Själv är jag inte mycket till mötespratare, men här är några synpunkter i efterhand på vad som kan och bör sägas. Grundtanken är att det handlar om att prata klarspråk och inte tillåta krigsanhängarna att förvirra debatten genom språkliga förvillelser och innovationer som gör att det blir svårare att se klart vad som händer i Afghanistan – och i Sverige.

1. Det är krig som pågår, inte någon illa specificerad ”närvaro”. Sverige är i krig för första gången sedan Napoleonkrigens dagar, fast det är svårt att förklara varför eftersom de officiella målen är oklara och verkar skifta efter konjunkturerna.

2. Kriget är på USA:s uppdrag, inte FN:s. Svenskarna står under USA:s befäl. (Är det någon som tänkt den befängda tanken att svenska soldater skulle kunna befinna sig i Afghanistan även om amerikanerna inte befann sig där?) Den styrka som svenskarna ingår i bör betecknas som ockupanter.

3. Det finns en klar risk att svenskar kan bli inblandade i handlingar som kan definieras som krigsförbrytelser, antingen bara genom att vara där de sker utan att ingripa eller genom eget aktivt deltagande. Kan man förvänta sig att svenskar kommer att rikta sina vapen mot amerikaner eller andra trupper som begår misstänkta eller uppenbara förbrytelser och försöka stoppa dem? Kommer man att överlämna fångar till andra truppstyrkor som kan misstänkas begå olagliga handlingar mot fångarna? Vad händer med svenskar som angriper mål som bör betecknas som civila, och kan svenskarna urskilja vad som är civila respektive militära mål i ett samhälle som de inte förstår så mycket av över huvud taget?

4. Svenskar blir dödade eller skadade, kroppsligt och själsligt. Detta bör kallas krigsskador. Mentala skador bör också kallas krigsskador och inte döljas bakom en intetsägande förkortning som PTSD, Post Traumatic Stress Disorder. En del kommer att gå igenom kriget utan större problem, i alla fall inga som märks så mycket utåt. Somliga är hårdare drabbade men kan väl lappas ihop så att de fungerar någorlunda i det civila samhället – kanske med hjälp av tabletter och/eller alkohol. Till slut finns den farliga gruppen, en och annan individ som så att säga tar kriget med sig hem och kan explodera i våldsutövning på ett sätt som kan vara väldigt svårt att förutse. Huruvida vi i ett USA-fixerat Sverige också kommer att få en USA-liknande påfyllning av demobiliserade veteraner bland de ordinarie hemlösa är svårt att sia om, men det kan finnas anledning att hålla ögonen på detta också.

Vad köper du på nätet – och varför?

En intressant aspekt av myndighetsövervakning (ännu på förslagsstadiet) kan studeras i föregångslandet USA. Historien ser ganska typisk ut, för egentligen handlar det inte om att vara elak, det är det gemensamma bästa som är målet – men resultatet kan ändå bli ganska otrevligt.

Hänger jag med rätt så är delstaten Nordcarolinas finanser rätt dåliga, och därmed vill man kolla alla skattekällor och se om pengar har undanhållits. Inget konstigt ännu så länge. Men nu handlar det om att Amazon, som säljer böcker, CD och filmer på nätet och levererar per post, har sålt massvis till denna delstat, och frågan är om folk betalt den skatt som de borde göra på sina köp. Därför vill skattemyndigheterna få in uppgifter på sju års leveranser från Amazon, uppåt 50 miljoner poster, ända ner på detaljnivå. Exakt vem har köpt vad? Då är det inte bara att XX har köpt en ospecificerad bok för YY dollars, utan att …

Tja, vad skall vi hitta på? Det där är en kristen sydstat, och i kristna stater i USA är man ivriga konsumenter av porr vad jag förstår. Om en lista av det här slaget tas fram finns det självfallet inga garantier för var den kan hamna. Någon kanske snor en kopia och börjar lägga ut intressanta uppgifter på nätet. Det kanske visar sig att pastor Parsons och biskop Bishop fått pallvis med svettiga porrfilmer levererade från Amazon, eller att delstatens ateist kanske i hemlighet har beställt en bibel! Listan (om den nu kommer, Amazon har inte lust att leverera den och har inlämnat en stämning) visar inte bara att filmer i största allmänhet köpts, utan exakt vilka titlar. Eller att ateisten beställt den klassiska King James-bibeln. Eller att någon med arabiskt namn köpt en lärobok i kemi.

Nå, skämt (?) åsido så är det här ett ganska typiskt exempel på vad som kan göras om man har tillgång till stora fina databaser. Det är så att säga en bieffekt av tekniken – om teknik finns för att göra en sak finns det stora möjligheter/risker att det också kommer att göras. Nå, det är klart att biskop Bishop får förklara filmköpet med sitt livliga intresse för anatomi, ateisten att han studerar engelska språkets utveckling, att personen med arabiskt namn råkar vara intresserad av kemisk vetenskap utan att därför vilja göra bomber, men det hela känns lite obehagligt i alla fall.

Afghanistansolidaritet – årsmöte




Notera budskapet: ta hem trupperna innan det blir några fler eländen och dödade eller skadade! Detta avser såväl vårt eget folk som afghanerna – de har lidit nog av ockupanters framfart. Att svenskarna är ockupanter och moraliskt medansvariga för vad som händer i Afghanistan tror jag ingen i den lilla pigga Föreningen Afghanistansolidaritet protesterar emot. Snarare tvärtom.


Föreningen hade årsmöte idag. Den som vet hur normalt svenskt föreningsväsende fungerar med dagordning och val av styrelse och en bensträckarpaus i mitten vet hur det gick till där också. På bilden syns några medlemmar granska årsmötespapperen. Bland dem hedersordföranden (tror jag han är) Jan Myrdal. Han reste i Afghanistan för över femtio år sedan och skrev en bra bok om sina upplevelser.

Valet i höst kommer också att ha betydelse för Sveriges krigföring, även om de stora partierna är ense om att ”våra pojkar och flickor” skall göra drängtjänst åt utländska krigsherrar i stället för att försvara sitt eget fosterland. Att talibaner skulle angripa Sverige är mer otroligt än det omvända. Det är ju det omvända som skett, och verkligheten är viktigare än krigspartiets fantasier. Stärks den folkliga opinionen mot kriget kommer nog partistrategerna på att de egentligen tycker något annat. Att gå med i Föreningen Afghanistansolidaritet är ett sätt att stärka antikrigsopinionen.

Krigsparti förresten? Kan man inte jämföra dagens krigsentusiaster med hattpartiet i Sverige på 1740- och 1750-talen och deras misslyckade krig? Först så drog man i fält och sedan gick det åt helvete.


Tycke och smak är delade. En del tycker synd om svenskar som kommer hem döda eller skadade, skadade kroppsligt och/eller själsligt. Jag tycker mer synd om människor som de på den här bilden. De kommer nog inte att få någon hjälp för ”posttraumatisk stress”, och kommer de i vägen för några ockupanter eller en raket fjärrstyrd från andra sidan världen …

Det här är ju inte klokt förresten. Tänk om någon för tjugo år sedan sagt att ”om tjugo år är Sverige säkert i krig mot frihetsälskande afghanska stamkrigare för att stödja USA:s försök att kontrollera Centralasien” … vem hade trott på det? Vansinnigt.

Jubileumsbild


För ett år sedan, 25 april, köpte jag en ny kamera. Den gamla var ganska sliten nämligen. Den här bilden tog jag den dagen när jag var ute och testade det nya lilla underverket. Man kan kalla det för en indirekt bild av nya Årstabron. Det crèmefärgade i vattnet är speglingar från brons undersida. Konstnärligt eller hur? Och ett bevis på att skillnaden mellan ”konkret” och ”abstrakt” konst kan vara ganska flytande. I detta fallet en skillnad som flyter på Årstavikens lätta vågor.