Demonstration – Ship to Gaza – Sergels torg

Demonstrationen med anledning av den israeliska pirataktionen och åtföljande mord hölls idag med start klockan sex på Sergels torg. Det var en märklig upplevelse. Den var inte riktigt lika stor som demonstrationen mot Gazakriget 10 januari 2009, men då skall man tänka på två saker: den här demonstrationen sammankallades med bara några timmars varsel och den kan ändå inte ha varit så mycket mindre. Med andra ord en snabb och mycket stor markering av ursinnet mot vad israelerna håller på med. (Jämför med 28 december 2008, då hade rörelsen inte kommit igång ännu.)


Som synes var det rejält med folk på Sergels torg. Inte så tätt som i januari 2009 när man nästan fick kvävningskänslor i mängden, men i alla fall …




Efter mötet på Sergels torg vällde demonstrationen iväg genom stan, längs Strandvägen och upp för Torstenssonsgatan. Förmodligen satt det någon från Israels ambassad där och håll koll på läget.

Det var en hel del talare på Sergels torg och utanför ambassaden, föredömligt korta och hållande sig till saken. Det kanske hade blivit ännu bättre om man hållit partitalarna utanför. Enda intermezzot som jag kunde notera var att centerpartiets utrikespolitiska taleskvinna sades något som orsakade en massa buanden och protester, jag uppfattade det inte riktigt men det verkar ha varit något om att även det israeliska folket var drabbat på något sätt.

Jag kanske återkommer med fler bilder, men här är en delrapport i alla fall. Du kan väl titta på bilderna och jämföra med de siffror på antalet deltagare som blaskor som DN kommer med i morgon!

Gaza solidaritet

Jag fick just detta meddelande:
————
SOLIDARITETSMANIFESTATION
Idag måndagen den 31 maj mot Israels angrepp på
Ship to Gaza fartyg.
Samling på Sergels torg, Stockholm klockan 18.00.

Paroller:
Allt stöd åt Ship to Gaza
Bryt blockaden
Frige våra fängslade kamrater (om det har gått så långt)
Den svenska regeringen måste fördöma Israels piratverksamhet
och försvara rätten att segla på internationella vatten
—————


Idag jagas privatpraktiserande pirater i Adenbukten och vattnen utanför Somalia. Vore det inte dags att sätta in en antipiratstyrka i vattnen utanför Palistina också, så att statspiraterna inte vågar sig ut?

Tusen miljarder dollar, och mer blir det!


Om du klickar på den här bilden kommer du till en sida med räknare för USA:s krigskostnader i Irak och Afghanistan sedan år 2001. Idag är det en ”historisk” dag – räknaren har hoppat över tusen miljarder dollar! Det är mycket det. Och kostnaderna verkar öka med ungefär tusen dollar per sekund. På ”räknarsidan” kan man få det hela nedbrutet till exempelvis delstatsnivå. Undrar hur budgetkrisen i Kalifornien hade sett ut om man kunnat investera sina miljarder i krigskostnader hemma i stället, i risiga vägar och skolor och annat nyttigt? Nu verkar staten vara på väg att krisa ned sig helt.

Det hindrar dock inte att riksdagen i USA nu skall rösta om extra anslag till kriget i Afghanistan. Man har inte vunnit det på nio år, och det lär inte bli någon vinst år tio eller elva etc. etc. heller. De förhoppningsfulla som röstade på ”yes we can”- och ”hope”-mannen undrar nog vad som egentligen hände. Eller också vänder de sig bort och rycker på axlarna och säger att ”det spelar ju ingen roll vem man röstar på, det blir ju bara skit i alla fall”.

Ett par bilder




En aktuell politisk kommentar. Jag tror att det står Dimona på den israeliska hönans rede. Dimona är kärnreaktorn i Negevöknen där man kan anta att material till Israels kärnvapen produceras. Till vänster är den iranska hönan som inte kläckt några atom-ägg i sin reaktor, men som ändå hotas av en skum figur med automatvapen. – Ja, det är väl så den så kallade diskursen går idag, i alla fall om kärnvapenmakterna får bestämma.

Bilden nedan plockade jag från Pierre Gillys blogg. Det är ingen skämtteckning direkt, bara ett konstaterande från Amnesty International att medan oljebolaget Shell gör miljardvinster måste folk i Nigerflodens delta i Afrika (där man utvinner en massa olja) dricka orent vatten. Amnesty ville få in det här som annons i en tidning, men blaskan nobbade.


Jag undrar om det är smart i längden. Visserligen talar pengar, och oljepengar talar högre än en ideell organisations pengar, men bland annat med tanke på BP:s pyramidabla misslyckande i Mexicanska golfen kan man misstänka att oljepengar kommer att lukta mer och mer illa. Hela oljebranschen har en otrevlig doft att svavelväte. Och att vara förbunden med sådana missdådare verkar inte vara en framtidssatsning. Sist och slutligen kommer moral att tala högre än pengar, och vad skall då alla bolagsfifflare säga om sina röjarskivor Jorden runt? ”Ursäkta, vi visste inte bättre”?

Mer om tågkraschen i Västbengalen

Jag skrev igår om den svåra tågkraschen i Västbengalen och ägnade mig åt spekulationer. Möjligen kan jag ha tänkt åt rätt håll, men ännu är läget oklart och det finns olika förklaringar som figurerar.

De huvudanklagade, maoistpartiet CPI(maoist) och Folkkommittén mot polisövergrepp (PCAPA) i Västbengalen, har förnekat ansvar. Folkkommittén är en organisation som växt fram i de områden av Västbengalen där det bor stamfolk som plågas av våldsamma poliser. Poliserna skickas ut av delstatsregeringen som domineras av CPM, det ”marxistiska” kommunistpartiet. CPM har alltid varit inspirerat från Kina, så numera är det råkapitalism och korruption som gäller, samt våld mot eventuella motståndare vare sig det är andra partier, stamfolk eller bönder.

PCPA och CPI(maoist) pekar ut CPM som möjlig ansvarig. Det är kommunalval snart i Västbengalen. Där ställer inte maoisterna upp, det gör däremot en svår politisk konkurrent till CPM som heter Trinamool Congress. (Deras hemsida här, uppgifter finns på engelska Wikipedia också.)

Det speciella är att Trinamool Congress finns representerat i centralregeringen i New Delhi och sköter järnvägsministeriet. Partiets ledare Mamata Banerjee är järnvägsminister. Och då skulle man kunna tänka sig att CPM, genom att arrangera en järnvägsolycka, dels skulle kunna hetsa mot maoisterna, dels hävda att Banerjee är oduglig som minister vilket skulle skada hennes parti i kommunalvalet. Två flugor i en smäll, således.

Banerjee har krävt att CBI, en sorts indiskt FBI, skall utreda kraschen. Hennes uttalanden är suddiga, men det verkar som om hon också gärna vill peka på CPM som misstänkt part.

Sedan finns ju möjligheten av en ren olycka också. Det har inte skett någon explosion, utan det är någon meter räls som förefaller ha varit borta och som orsakade den första urspårningen. Har någon mixtrat med spåret, eller har dåligt underhåll gjort att rälsbitar lossnat? Att påstådda affischer från PCAPA påstås ha hittats i närheten av katastrofplatsen bevisar ingenting – sådana kan fabriceras.

En artikel i en västbengalisk tidning har en annan historia. Det maoistiska partiet skapade lokalförsvarsenheter i djungelbyarna förra året och gav en del ungdomar utbildning i vapen och sabotage. Nu verkar det som om man håller på att förlora kontrollen över en del av dessa grupper. Det är svårt att hålla kontakt med dem eftersom mobiltelefoner inte kan användas och budskap måste överbringas muntligt. De här ungdomarna är analfabeter. Skrivna order fungerar alltså inte heller, och är man analfabet klarar man inte av att läsa en tidtabell som talar om när passagerartåget passerar. Hade ”riktiga” maoister lett aktionerna hade de först kollat vilka tåg som förväntades passera och sedan beslutat vad man skulle göra.

Stämmer den här berättelsen så har maoistpartiet bidragit till skapande av vildhjärnor som kan driva iväg åt vilket håll som helst – bara det smäller så är det roligt. Arundhati Roy funderade över liknande fenomen i sitt stora reportage från maoisternas kärnområde: de politiskt skolade partikadrerna vet vad de gör, men vad händer när folk som är mindre upplysta och inte får ledning från partiet kommer med i kampen? Eller annorlunda uttryckt: folk kommer att fortsätta att kämpa mot sitt eländiga liv vare sig det finns maoistisk ledning eller inte. Indiens problem är inte upproriska maoister, det är att en stor del av befolkningen lever i svår fattigdom. Ur detta elände växer våld, och ibland fullkomligt missriktat våld.

Men, som sagt, vi vet ännu inte om det kommer fram ett pålitligt svar varför det där passagerartåget spårade ur och sedan manglades av ett godståg.

Ryssland sämre än Sovjet i BNP-ligan

Här är några siffror som citeras av Ryska Posten:

Färsk statistik från Europeiska återuppbyggnads och utvecklingsbanken EBRD (som bygger på IMF, Världsbanken och Eurostats siffror inkl. prel. statistik för året 2009) visar att Rysslands reala BNP under perioden 1989-2009 inte alls har ökat utan gått tillbaka några procentenheter. Om basen sätts till 100 för år 1989 blir index för real BNP så här i ett antal länder ur det forna östblocket: Polen 180 Uzbekistan 175 Turkmenistan 174 Vitryssland 156 Slovakien 154 Estland 147 Slovenien 144 Kazakstan 139 Tjeckien 136 Rumänien 118 Bulgarien 107
——————————–
Lettland 99 Litauen 98 Ryssland 98 Tadzjikistan 62 Ukraina 60 Moldova 50

Länderna under strecket har alltså gått tillbaka under postsovjetisk tid. Polen är ett särfall, eftersom landet hade en mycket låg startpunkt, vilket överdriver framgångarna. Flera av de länder som ligger på höga tillväxttal har uppenbarligen haft god hjälp av olje- och gastillgångar (Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan). Vitryssland har haft nytta av stabila politiska förhållanden och en intakt statssektor.

Det skulle ju bli så bra. Men ibland gick det dåligt och ibland gick det bra på ”fel” ställen. Vitryssland har ju visserligen inte bombat sina grannar eller burit sig illa åt på andra sidan världen men har ändå förklarats som internationell paria. Möjligen kan det bero av att vitryssarna såg vad som hände med vanligt folk i grannländerna och samtidigt hade möjlighet att rösta emot en sådan politik på hemmaplan. Och det måste ju anses som fult och odemokratiskt.

Ett litet sifferexempel: antag att Ryssland skulle ha haft en blygsam tillväxt av 1 procent under de 20 åren från 1989. Med en BNP på 100 år 1989 och denna enda procents årliga tillväxt skulle BNP efter 20 år vara uppe i 122. Med en årlig tillväxt på 3,5 procent skulle BNP växa från 100 till nästan 200 på 20 års tid! – I stället har man gått bakåt, vilket är ett rejält underbetyg för den förda politiken, för de inhemska politikerna och deras skumma utländska rådgivare.

Men varför gick det så illa på sina håll? En förklaring kanske finns här, författad av en professor Hudson:

There is growing recognition that the post-Soviet economies were structured from the start to benefit foreign interests, not local economies. For example, Latvian labor is taxed at over 50% (labor, employer, and social tax) – so high as to make it noncompetitive, while property taxes are less than 1%, providing an incentive toward rampant speculation. This skewed tax philosophy made the ”Baltic Tigers” and central Europe prime loan markets for Swedish and Austrian banks, but their labor could not find well-paying work at home. Nothing like this (or their abysmal workplace protection laws) is found in the Western European, North American or Asian economies.


Kan man dra slutsatsen att ”marknadsreformerna” inträffade under sämsta tänkbara tid, nämligen när de starka västliga ekonomierna höll på att skrota industrin till förmån för spekulationer? Samtidigt hade tjuvar och skojare tagit över politiken i flera av länderna. Med sådan rådande mentalitet fanns det kanske inte så mycket intresse av ”hårdvaran” i de postsovjetiska staterna, utan snarare mest av tillgångar där som kunde dras in i spekulationskarusellen. De produktiva resurserna blev illa hanterade. Pengarna antogs ju ligga på annat håll än i tråkiga gamla fabriker.

Hudson har för övrigt en del annat intressant att säga om den europeiska skuldkrisen, så läs hela artikeln om du har tid! Och dö-snacket om ”baltiska tigrar” (eller för all del ”den keltiska tigern” på Irland) slipper vi höra numera – tack för det!

—-

PS. Kunde inte låta bli att knacka in ett annat räkneexempel i miniräknaren. Frågan var: om man har en tillväxt på 8 procent per år (som Kina klarar av med råge), hur lång tid tar det att fördubbla BNP? Svar: nio år! DS

78 banker stängda i USA hittills i år

Räknade jag rätt är antalet banker som stängts av USA:s finansinspektion nu uppe i 78. (Om du vill kolla så finns listan här.) Hur många ytterligare banker att likvidera finns kvar på inspektionens hemliga lista?

För att få lite perspektiv på det hela: i slutet av förra året skrev jag att ”under hela 2008 var det 24 konkurser, och 2007 gick 3 banker omkull. Under de två åren dessförinnan var det ingen alls, men under de fyra åren 2001-2004 var totala siffran 21. Värsta året då var 2002 med 10 fallisemang”. 2009 var det 140 banker som fick slås igen och omstruktureras in i större och bärkraftigare enheter.

Man fortsätter metoden med att stänga banker när det är helg och öppna dem igen under ny regi efter helgen, detta för att undvika panik. Slutresultatet blir i alla fall att företagskoncentrationen på banksidan fortsätter att öka, vilket är ungefär som man kan förvänta sig att det fungerar i en kapitalistisk ekonomi där jättehajen Glufs-Glufs äter upp småfisken med glupande aptit.

Man kan alltså se bankstängningar som en naturlig process, men man kan också betrakta den underliggande krisen som ett finansiellt ”vållande till annans död” som fullt medvetet genomdrivits av höga beslutsfattare inom ekonomisk politik under flera årtionden. Resonerar man så handlar det mindre om galningar inom den finansiella sfären som spekulerar ihjäl sig och världsekonomin, men mer om de politiskt beslutade avregleringar som öppnat fältet för galningarna. De var inte galna – de följde reglerna.

Otäck tågkrasch

Det var en otäck tågkrasch i Indien igår, i Västbengalen. Tidpunkten verkar intressant: maoisterna har framgångar, de börjar nå ut till ”bildat” folk i städerna som journalister och studenter och vinna sympatier för de utfattiga urbefolkningarna och kastlösa i centrala Indien. Det börjar bli besvärligt för central- och delstatsregeringarna och storbolagen som vill lägga beslag på de mineralrika djungelområdena. Och då kommer denna krasch med många dödsoffer som skylls på maoisterna i CPI(maoist), eller på ospecifierade maoister.

Det som man vet är att en bit räls var borta. Ett nattåg spårade ur och sedan blev rammat av ett godståg med ohygglig blodspillan som följd. Vem tjänar på det? Det kan vara lokala rebeller i Västbengalen som är ansvariga, men jag tvivlar på att gerillaarméns befälhavare på högre nivåer skulle godkänna den här typen av attentat. Det är skillnad mot när man tände eld på ett godståg i förra veckan där det inte var så mycket folk i närheten, eller när man spränger ”skolor” som i själva verket är betongfort med paramilitärer i stället för skolelver i salarna.

Hittills har vi bara hört ena sidans version. Ledarna för den maoistiska gerillan verkar veta vad den gör, att attentat och överfall av den här sorten tjänar knappast kampen för Indiens fattiga miljoner (även om tågpassagerna knappast var fattiga lantarbetare). Det framgår av intervjuer med ledande maoister att de inte gillar att lokala militanter placerar sprängämnen
på tåg eller hugger huvudet av folk.

Vad som komplicerar bilden kan vara att gerillan och partiet är en sammanslagning av nordliga och sydliga grupper med delvis olika traditioner. Den nordliga verkar vara mer våldsam än den södra samtidigt som de ledande i partiet i stor utsträckning finns i söder. Man kan undra hur överkommandot i gerillaarmén kan ha någon kontroll över alla små grupper som finns spridda över ett jättelikt område. Men jag väntar på en kommentar från maoisterna också. De brukar be om ursäkt om de gör fel, ett beteende som inte är så vanligt bland folk som för krig.

I någon tidigare bloggpost skrev jag ungefär att gerillans förluster verkar vara ganska små i förhållande till motståndarsidans. Detta verkar bekräftas, även om jag undrar om matematiken stämmer helt. Hur och på vilket konto räknas civila offer i myndigheternas offensiver exempelvis? Eftersom bybor dödas i kampen mot maoisterna borde de väl räknas in på den sidan, men nu verkar dessa offer försvinna. Den indiska statens förluster kanske inte är fyra gånger så stora som maoisternas, men den lider förluster och dess trupper är i dålig form och har dessutom dålig underrättelsetjänst om vad maoisterna företar sig, så för närvarande är det i alla fall fördel maoisterna … vilket får mig att fundera på om tågkraschen i Västbengalen har aspekter som myndigheterna inte vill tala om.

Marx om bonusgubbar, samt mer om statsskulden

På basen av den kapitalistiska produktionen utvecklas i aktieföretagen en ny svindel med förvaltningslönen, genom att vid sidan och över den verklige direktören uppträder ett antal direktioner och bolagsstyrelser, vilket i själva verket använder förvaltning och uppsikt som en förevändning att utplundra aktieägarna och berika sig själva.

Sålunda skrev Karl Marx i slutet av 23:e kapitlet i band III av Kapitalet. Bonusgubbar fanns alltså redan på 1800-talet!

I föregående blogginlägg citerade jag Marx om statsskulden. Ett stort och läsvärt inlägg om densamma skuld finner man hos herrar Kildén & Åsman. Där görs en del intressanta påpekanden, som att man skall inte bara räkna skulder utan också tillgångar när den ekonomiska ställningen skall fastställas. Och att det är av betydelse vem som sitter på skuldsedlarna: har man i princip lånat ut pengar till sig själv inom landet är det mindre riskabelt än om det är ett gäng utländska bankirer (uppbackade av sina aggressiva regeringar) som står för utlåningen. Fler intressanta observationer finns i den bloggposten.

Vad man kanske kunde tillägga är att de belopp som bankerna lånar ut i riktiga pengar torde vara betydligt lägre än de summor som står på skuldsedlarna. En bank behöver ju bara ha täckning för en mindre del av det kapital som den lånar ut. Men för den lilla insatsen vill man ha jättebelopp tillbaka, ungefär som bonusgubbarna som Marx skrev om!