Att titta på ekonomi eller moln?

Det är för mycket numera. Man borde ligga med näsan i vädret och se sommarmolnen dra förbi och lyssna på den nu efter midsommar allt glesare fågelsången. Men icke: det är en världskris som rullar på därute. En riktig kris som hjälps av rejäla doser korkad politik. Jag har just skummat igenom ett antal krönikor av Paul Krugman, och där vill han påvisa att ”åtstramningarna” fungerar på ett konstigt sätt. De skall fungera som medel att höja förtroendet för skuldsatta regeringar, men det verkar som om det ibland fungerar tvärtom. Regeringar som inte har några särskilda förtroendeproblem kan orsaka sådana genom att ”strama åt”.

Krugman har varnat för en långvarig kris framöver. Kanske har han rätt. Många politiker och ekonomer jobbar för det. Jag läste en artikel om IMF, Internationella Valutafonden. Skribenten frågade sig om det var bäst att ta råd av en fyllo på gatan eller IMF, och verkade luta åt det första alternativet. Att IMF missade att varna för fastighetsbubblan i USA och vanskötte krisen i Argentina tas upp som exempel. Nu jagar IMF på för ”åtstramningar” för vanligt folk. Samtidigt nämner artikeln ett intressant faktum – IMF-anställda kan pensionera sig tidigt, och till mycket goda villkor. Någon som minns de vilda beskyllningarna mot grekiska lågavlönade arbetare som kan/kunde gå tidigt men till låga pensioner?

Imagine the folks who completely missed the housing bubble or who got it totally wrong on Argentina lounging around the tropics at age 51 on their $100,000 a year IMF pension. At least a street drunk giving economic advice would be honest.

En bra bit över miljonen jobb förväntas försvinna på grund av nedskärningar i Storbritannien fram till 2015. Nu kommer ju andra jobb att tillkomma under tiden, men det är fråga om hur nettoeffekten ser ut. Och det handlar inte bara om arbetslöshet, men också om mängder av arbetande människor som kommer att tjäna sämre. Att tro att detta inte skulle slå mot hela ekonomin är naivt. Upprepar man sedan detta i land efter land kommer den långvariga kris som Krugman tror på att förverkligas. Bankerna kommer att dra in pengar medan övriga ekonomin flämtar efter luft.

Det var någon (glömt var) som pekade på samband mellan statsskuld och privatekonomi: en välskött statsskuld kan få den övriga ekonomin att blomstra. Minns inte sammanhanget mer, men det är uppenbart att skulden i sig är oväsentlig, det viktiga är vad den används till.

Här är en norsk läsövning (nynorska tror jag, som ser lite konstigare ut än bokmål) från Radikalt økonominettverk. Och här har vi IMF vid skampålen igen, i andra akten av krisen:

I staden for å presse bankane til delvis å ettergi dei svakaste eurostatane deira gjeld, har IMF (som vanleg) og EU (dominert av Tyskland) kapitulert for finanssektoren. Dei har tvinga ikkje berre Hellas, men også Portugal, Spania og Italia til ein drakonisk innstrammingspolitikk, med stopp i offentlege investeringar i infrastrukturprosjekt, reduksjon av pensjonar og skattefordelar til barnefamiliar, reduksjon av lønningane til offentleg tilsette osv. Dette skjer under ei økonomisk krise med massearbeidsløyse (over 10 prosent i Hellas og Portugal, 20 prosent i Spania).

Men det er slett ikkje visst deflasjonspolitikken vil gjere livet tryggare verken for bankane eller for euroen. Det hjelper lite at desse landa betrar sin handelsbalanse når deflasjonspolitikken samtidig fører til ytterlegare fall i BNP, auke i arbeidsløysa og lågare skatteinntekter som gjer det endå vanskelegare for statane å betene gjelda si. Derimot er det sikkert at deflasjonspolitikken inneber redusert effektiv etterspørsel, økonomisk depresjon og stigande arbeidsløyse.

Ja det var andra akten av krisen, men vi kan se fram mot en tredje:

Det vi no er vitne til, representerer andre akt i den internasjonale økonomiske krisa. Tredje akt vil starte dersom finansaktørane begynner å kvitte seg med amerikanske statsobligasjonar, og også USA grip til deflasjonspolitikk for å redusere det enorme underskotet på statsbudsjettet.

Suck, ja, det är en spännande tid man lever i. Är det inte lika bra att rycka på axlarna och gå ut och titta på molnen? Såväl regering som opposition i Sverige har köpt det här åtstramningstjafset, så det är väl lika bra att de åker över stupet hela gänget, vare sig de heter Fredrik eller Lars eller Mona eller något annat. Oppositionen mässar om ”byt regering, byt politik”. ”Byt samhällssystem” tycker jag låter bättre.

Fredssamtal i Indien? – Knappast

Ibland kommer det uppgifter om ansatser till fredssamtal mellan regeringen och den maoistiska gerillan i Indien. Nu har det hänt igen. Mot bakgrund av regeringsoffensiven mot stamfolken i centrala Indiens skogar har inrikesminister Chidambaram skickat ett brev till en känd fredsaktivist. Brevet skulle väl vara hemligt, men har läckt till pressen i alla fall (eftersom det nog var meningen att det inte skulle vara hemligt på riktigt). Maoisterna har läst det och givit sitt svar. Båda breven kan läsas här.

Regeringens krav på att maoisterna (ensidigt) skall avsvära sig våldsutövning och att samtalen skall föras om icke angivna ämnen under några dagar verkar inte hållbart. Bara för att komma fram till en dagordning och regler för hur förhandlingarna skall bedrivas, och vem som skall förhandla och var, torde kräva mer än 72 timmar. Under den tiden kanske regeringens styrkor håller sig lugna, men det finns ju väpnade privatmiliser som kontrolleras av godsägare och stamhövdingar, och de kan fortsätta terrorisera folk.

Hur mycket det än pratas om fred och förhandlingar så finns de grundläggande motsättningarna kvar. Regeringen försöker ta över urbefolkningarnas områden till förmån för inhemska och utländska exploatörer av naturresurser. I den mån någon regeringskontroll finns i dessa områden så är den korrumperad och våldsam. Större delen av Indiens folk lever i fattigdom, ett mindre antal är rika eller till och med extremt rika. Inga samtal kommer att lösa dessa problem. Därför är det högst sannolikt att det som förut varit en lågintensiv konflikt kommer att bli allt våldsammare framöver.


Uppgifterna är ännu rätt knapphändiga om den senaste stora sammanstötningen mellan maoister och regeringens paramilitärer i Chhattisgarh, men minst en tredjedel av en vägröjningspatrull på 70 man har dödats. Under tidigare stora förluster för regeringen har det framkommit att paramilitärerna slarvat med föreskrifterna för hur man uppträder i fält. Det är inte klart om samma sak skett denna gång, men eftersom det är en eftertrupp till den stora gruppen som har krossats kanske man faktiskt följt föreskrifterna. De säger att man skall inte klumpa ihop sig (och därmed bli enklare mål för minor och bakhåll) utan röra sig mer utspritt. Har gerillan klarat av att slå ut en styrka som inte uppträtt vårdslöst betyder det att man blivit ännu skickligare militärt sett.

Vad som framgår av kommentarerna är att striden ägde rum på en väg som går emot de täta och svårtillgängliga djungler där maoisternas ledning antagligen befinner sig, och där de har en zon som de kontrollerar. Genom att slå ner delstatsregeringens paramilitärer demonstrerar man åter klart att man inte vill ha några individer av den sorten i sin närhet.

Hittills är det vanliga poliser och paramilitärer som skickats ut mot gerillan. Det har diskuterats att sända ut indiska armén mot maoisterna. Samtidigt är stora delar av den indiska krigsmakten bunden i gränserna mot Pakistan och Kina, och oroligheterna i Kashmir blir åter allt värre, så det är fråga om hur stora styrkor som kan avvaras. Och inte nog med det: lätt beväpnade och rörliga gerillaförband i ofta svår terräng, stödda av stora grupper bymilis, kan knappast bekämpas med stridsvagnar och tungt artilleri. Jämför med hur NATO-styrkorna i Afghanistan har svårt att hålla stånd mot motståndsgrupperna.

Skyll er själva!

För några dagar sedan sprängdes fyra norrmän i luften i Afghanistan. Helt onödigt. Vad hade de där att göra? Det finns någon bloggare som tyckte att man inte skulle säga ”skyll er själva” eftersom de har anhöriga, makar och makor, föräldrar etc. som kan bli ledsna. Men varför inte? Varför skall jag ta hänsyn till de anhörigas känslor när norrmännen tydligen själva pinkar på dem genom att mot betalning åka runt halva Jorden för att döda folk som inte gjort dem något ont – men råkar stöta på några som kan ge igen? Tyck synd om de afghanska offren för ockupationstrupperna i stället! Tyck synd om pakistanierna som drabbas av det USA-dirigerade kriget med fjärrstyrda bomber och markoffensiver som ödelägger livet för mängder av människor! Men tyck inte synd om kolonialkrigare!

En lista som publicerades i Dagens Nyheter:

Fakta: Stupade USA/Isaf-soldater sedan 2001

  • USA 1,139
  • Storbritannien 309
  • Kanada 150
  • Frankrike 44
  • Tyskland 43
  • Danmark 33
  • Spanien 28
  • Italien 24
  • Nederländerna 24
  • Övriga 85

Totalt 1 879

Källa: Reuters (TT)

Kriget har hållit på i nio år. Under nästan hela den tiden har ockupanterna försökt bygga upp en pålitlig quislingregim men har misslyckats trots enorma kostnader. Regimen är korrupt och opålitlig i den mån den existerar och söker överenskommelser med talibanerna, polis och armé är permanenta katastrofer av inkompetens, drogande och frånvaro. När McChrystal åkte ut kanske det var så att han pratade sig ut för att slippa administrera angriparnas slutliga nederlag. Vem kommer att minnas några döda skandinaver efter en sådan enorm historisk händelse? Kanske de närmast anhöriga, de som de själva ignorerade?

Sparpaket och åderlåtningar

Nu skall G20-staterna försöka minst halvera sina budgetunderskott fram till 2013. Undrar om det går att göra planer på så lång sikt med tanke på hur skakiga grunderna är, särskilt i gamla industriländer på dekis?

På flera håll (som Mörtvik på TCO) hänvisas till Paul Krugman som spolar hela idén med åtstramningar i en situation av sviktande ekonomi. Det är svårt att inte hålla med Krugman. Det hela påminner om den åderlåtning på blod som var populär förr, och som kunde ta kål på blodfattiga patienter om det ville sig illa. Den reella ekonomin som är grunden för all annan ekonomi åderlåts och förtvinar. Krugman jämförde den aktuella situationen med den långa stagnationen under sista fjärdedelen av 1800-talet, alltså att vi kanske kommer att få en lång period av usel ekonomisk utveckling igen men ingen jättekrasch. Det kan vara riktig, men han hävdar också att vi ser

the victory of an orthodoxy that has little to do with rational analysis, whose main tenet is that imposing suffering on other people is how you show leadership in tough times.

Och det där med en ortodox icke rationell analys är jag tveksam till. Visserligen har folk konstiga idéer ibland, men i grunden hittar man nog ofta materiella orsaker till egendomliga hugskott. Sett till de tiotals eller hundratals miljoner människor som kommer att drabbas hårt av ”åtstramningarna” verkar politiken inte rationell. Inte heller är den långsiktigt rationell ur produktiva kapitalisters och småföretagares synvinkel. Inte ens för politiker som vill bli omvalda. Men för finanskapitalet kan de nationella ”sparpaketen” betyda att man kommer över hönan som lägger guldägg. Ur spekulanternas synvinkel är politiken för åderlåtning rationell, åtminstone för några helårsbokslut framåt. De tar ett järngrepp om staternas skuldsättning och använder den för maximal utpressning: betala vad vi vill ha, annars kör vi er i konkurs!

Som varande intresserad av ekonomisk historia har jag på annat håll skrivit några kommentarer i samband med en bok om statsskuld i Sverige och USA förr.

Honduras – ett år efter kuppen


Det är ett år sedan den eländiga kuppen i Honduras. Trots rätt omfattande internationell isolering sitter kuppmakarna kvar och förtrycket fortsätter.

De som trodde att Obama skulle föra en mer civiliserad politik mot Latinamerika och avvisa kuppmakare av gammalt trist slag kan känna sig blåsta. USA har hållit sina skumma kompisar under armarna och verkar genom uttröttningstaktik få regimen internationellt accepterad.Illusioner om USA:s hållning kan ha betytt att kuppregimen har kunnat sitta säkert medan honduraner förgäves väntade på hjälp från ”den fria världen”. Men vid det här laget bör väl de flesta människor ha lärt sig att Obama och hans gäng är absolut opålitliga ur demokratisk synpunkt och att de är slugare och farliga än den ganska öppne Bush. Det kanske snart bara återstår gammalt hederligt våld för att bli kvitt kuppmakarna.


Porfirio Lobo som lyftes fram som kuppmakarnas presidentdrar sig inte för att mörda folk i oppositionen

Motstånd finns dock och nyheter förmedlas bland annat via hemsidan Resistencia (på spanska, engelska och franska). Där förs en del diskussion inte bara om honduranska utan om andra begivenheter också. Jag såg den här sidan där någon som arbetat länge i Sverige bemötte påståendet om att Sverige skulle motsvara någon sorts underbar krisfri medelväg mellan kapitalism och kommunism (jösses, jag trodde det där med ”blandekonomi” och ”tredje vägen” var bortglömt för länge sedan!).

I Stockholm andra juli förra året – möte mot kuppen i Honduras och mot USA:s politik i Latinamerika.

Den sista midsommaren … för i år




Här skyndar folk till midsommardansen. Jag vet inte var, fast man skulle nästan kunna tro att det är skärgård någonstans. Tiden vet jag inte heller, utom att tavlan målades senast 1938 av frisörmästaren Algot Sandberg, min morfar. Det året dog han. Sandberg var en bra amatörmålare. Det här är olja, målad på en pappskiva.

Gräs. Utan gräs står vi oss slätt, vi och många andra varelser.

Varje ögonblick är det sista, varje midsommar den sista för i år. Det kommer en ny nästa år, och nästa, och nästa … men för oss? 1972 sjöng David Bowie om att vi hade fem år på oss, men världen fanns kvar efter 1977, med oss.

En uråldrig professor som på sin tid var med om att utrota smittkopporna säger nu att han tror att mänskligheten är utrotad, kanske inom hundra år. Det är klart, är man 95 år kan man göra sådana utsagor utan att riskera att behöva bli påminda om dem. Överbefolkning, resursslöseri, globala väderkatastrofer … behöver vi mer varningar? Och det där ”kanske” kan ju skjuta hela frågan kanske tvåhundra år framåt, och det är väl inte så många som oroar sig för vad som händer då.

Torra blomställningar på nejliksrot, tror jag.

Nå, olja och metan läcker ut i Mexikanska golfen i jättelik omfattning. Personer med dyster (eller realistisk) framtidssyn tror att det här är bara början. Jakten på olja medför allt större risker och allt större hot om framtida naturkatastrofer och våldsamheter. I valet mellan krig om oljan eller att utveckla andra energiformer torde krigsindustrin ha en stark ställning. Men det händer ju en del i alla fall – att bygga solkraftverk i Sahara låter inte orimligt. Å andra sidan finns det ekonomiskt elände också. Verkar som den härskande eliten är inställd på kollektivt självmord både för den och alla andra.

Ett blad, ett frö – viktiga kamrater i kampen för tillvaron.

Vad kan man göra om framtiden håller på att ta slut? – Ja, i så fall är det väl ingen idé med långsiktiga och dyra investeringar, i stil med Botniabanan. Och de som propagerar för ”Förbifart Stockholm” har fel vare sig mänskligheten dör ut eller inte. Det är förslösade medel.

Den som inte ser kosmos, stjärnexplosioner, klotformade stjärnhopar eller expanderande intergalaktiska stoftmoln här har sannolikt problem med syn och/eller fantasi.

Även när vi går under kommer vårt stoft på något sätt att driva vidare genom universum, ända tills det kosmos vi lever i också går under. Jag vet inte om fysikerna, som numera i växande omfattning kalkylerar med många universa, tror att materian från ett universum kan vandra över till ett annat. Vi kanske är helt inlåsta här, med det fula och det vackra vi kan åstadkomma. Och vi har ingen att skylla på än oss själva, och ingen frälsare som kommer och räddar oss.

Ännu en tavla av morfar, med ett trolskt blåaktigt skimmer. Det skulle kunna vara en mycket ljus midsommarnatt.

Ja, utsikterna kanske ser dystra ut. Den gamle professorn påpekade att aboriginerna kunde klara sig i 40.000-50.000 år. Den industriella revolutionen är inte mer än ett par hundra år gammal, och den har redan ställt oss i en situation där vi faktiskt kan utrota oss själva. Möjligen kan den också öppna vägen ”från nödvändighetens till frihetens rike”, för att citera Marx, men jag antar att ett sådant perspektiv är mer fasansfullt än mänsklighetens utplåning för dagens skitförnäma liberaler och marknadskramare.

Men: glad midsommar i alla fall på er som orkar läsa detta inlägg, och låt oss hoppas på många vackra blomstertider även i framtiden! Åtminstone minst fem år framåt! Eller gärna tjugo.

Framförhållning


Midsommar i all ära, men alla som har lite talang för framförhållning konstaterar att det idag inte är mer än sex månader kvar till julafton – det är ett faktum att noga begrunda. Jag är säker på att trollkottarna på bilden ovan (som av någon anledning publicerades för sex månader sedan på denna blogg) också ägnar frågan intensiva tankar.

Men som en eftergift till årstiden får jag önska alla läsare trevlig midsommar, och så blir det dags att ta sig en promenad i det vackra vädret och beskåda en och annan blomma som pryder årstiden därute.

Kallt för klimatskeptiker

I ett par omgångar har Sveriges Radios vetenskapsredaktion visat på hur trångt de så kallade klimatskeptikerna sitter numera. De må blomstra i bloggsfären och i dagspress och andra media, men inom vetenskapen är de i stort sett iskalla. Se här och här. Det är uppenbart att den vetenskapliga ekluten (exemplifierad av faktakoll av insända artiklar till vetenskapliga tidskrifter) går hårt åt vad skeptikerna vill prestera. Skeptikerna får nu ta på sig den narrkåpa som för inte så många år sedan trycktes ned på miljövännernas huvuden.

Från 2009 och framåt har vi funnit sammanlagt fem artiklar som uttryckligen ifrågasätter mänskligt orsakad global uppvärmning. Under samma period har det enligt databasen ISI publicerats fler än 8.000 forskningsartiklar om klimatförändring.

Det går alltså mindre än en skeptisk artikel på 1600 som inte är skeptiska. En förkrossande övervikt kan man tycka, men det är bland annat den där lilla minoriteten som får ursäkta uttalandet att ”forskarna inte är eniga”. (Här gäller det alltså riktiga forskare med akademiska meriter i relevanta ämnen vad det gäller klimatforskning, inte hemmafilosofer som tror att en meter snö utanför fönstret betyder att det inte finns någon global uppvärmning.)

Här är några intressanta observationer från en USAmerikansk undersökning:

Enligt studien har ”skeptikerna” i genomsnitt publicerat hälften så många forskningsartiklar än övriga klimatforskare (60 jämfört med 119). 80 procent av ”skeptikerna” har endast publicerat 20 eller färre forskningsartiklar. Bland övriga klimatforskare var förhållandet det motsatta – 90 procent hade publicerat mer än 20 forskningsartiklar. ”Skeptikerna” tenderar också, enligt studien, att vara i snitt 10 år äldre än övriga forskare.

”Publicerat” betyder väl i det här fallet att de inte kommit med så många artiklar som slunkit genom specialtidskrifternas kvalitetskontroll, det säger inget om hur mycket som verkligen har skrivits men som refuserats. Sedan kan man ju vara lite skeptisk mot att ta antalet publicerade artiklar som ett glasklart kvalitetsmått. Men man får i alla fall en fingervisning om hur läget är.

Åldersskillnaden som påpekas kan innebära att skeptikerna finns i en grupp som kanske har gjort sitt och som inte hänger med i den senaste forskningen och utvecklingen av nya metoder och teorier. I den idealbild av forskaren som exempelvis jag bär på är det någon som behåller sin nyfikenhet och vilja att utmana även sina egna föreställningar och lära nytt hela livet ut, men det kan ju finnas en del, kanske särskilt äldre herrar, som föredrar att vila på sina lagrar när pensionsåldern närmar sig … men som för den sakens skull inte kan låta bli att yttra sig.

När 97-98 procent av de ledande forskarna i ett ämne är ense om en sak finns det god anledning att tro att den återstående lilla gruppen måste komma med väldigt goda argument för att kunna vända på steken. Sådant har hänt förut i vetenskapen, men att skeptikerna totalt skulle kunna såga sönder argumenten om en global uppvärmning där människorna är med och bokstavligen ”eldar på” – det får betraktas som mindre troligt. De får vara nöjda om de kan påvisa mindre felaktigheter som inte påverkar den generella slutsatsen.

Ett par lästips

Här är en artikel om den parallella administration som maoisterna bygger upp i djungeln i västra Västbengalen i Indien. Trots att området formellt återerövrades av delstatsregeringen förra året är det maoisterna som driver civila arbeten med vägar, bevattning och hälsovård. Jag antar att det är civil uppbyggnad av den här typen som kan göra maoisterna verkligt framgångsrika och att den väpnade kampen i allmänhet kommer i andra hand. Folkarmén är nödvändig, men den blir inte möjlig att bygga förrän man har folket med sig.

Hos bloggkollega Teckentydaren kan man läsa om dystra förutsägelser (inklusive intressanta kommentarer) om elitens klasskrig mot folken i Europa. Frågan är hur allvarligt läget är – att det är allvarligt behöver man inte tvivla om. Nu verkar det som engelska motsvarigheten till LO – TUC – kanske vaknar till. Facken i södra Europa är redan vakna. Blir det en allmän folklig inklusive facklig kamp över stora delar av Europa kanske det går att skada och försvåra elitens ”besparingar”.