Fem till, summa 107 nu

Enligt listan så stängdes ytterligare fem banker i USA igår. Som alltid på fredagskvällen när bankerna har stängt, för att undvika panik och i ”lugn och ro” låta verksamheten återuppstå under ny regi på måndag. Nu är det 107 banker som fått slå igen om jag räknar rätt.

En intressant långsiktig aspekt av det här uppmärksammades här: för några tiotal år sedan avreglerades den tidigare ganska stramt reglerade banksektorn. Detta ledde dock inte till att bankerna generellt konkurrerade bort varandras vinster. I stället har det blivit vinstexplosioner för de stora bankerna (utom när de spekulerat sig till ruinens brant och skattebetalarna får rycka in med otacksamma hjälpinsatser) medan småbankerna slås ut och slås ihop i större enheter.

Liberala teorier om konkurrens förefaller inte ha fungerat här. Mindre offentlig styrning har inte lett till ökad konkurrens och pressade vinstmarginaler, utan snarare tvärtom. Antingen kan det bero av att liberala teorier generellt inte fungerar i verkligheten, eller att just det här är en bransch där teorierna inte fungerar.

Banker fungerar inte som en oreglerad grönsaksmarknad där mängder av småhandlare konkurrerar med varandra och inte gör några vinster. Banker kan inte vara väldigt små, det är en viktig sak. De måste ha en viss storlek för att vara stabila och verka förtroendeingivande på på låntagare och insättare, annars kan det bli kris för alla som är beroende av att banktjänsterna fungerar, vare sig det rör sig om företag eller privatpersoner eller det offentliga. Här är det ju större transaktioner än när någon lånar en hundring till en bekant. Och i och med att bankerna måste vara ganska stora försvinner mycket det där momentet av småhandlarkonkurrens.

Eftersom väldigt få marknader fungerar som fullständigt oreglerade grönsakstorg kan man nog säga att liberala konkurrensteorier om perfekt konkurrens mellan likställda företag kan läggas åt sidan. Fri konkurrens är en annan sak, där kan stora starka företag gladeligen slå ihjäl små konkurrenter. Och, som vi vet vad det gäller banksektorn, så kan de stora springa till staten och skrika på hjälp om det ändå skulle gå illa, och sedan låta direktörerna bada i bonusbassängen.

PS. Svenskan skrev igår att det är 108, och varför skall vi tvivla på det? De har, som en seriös tidning, säkert mycket bättre källkontroll än min slarviga räkning. Tråkigt nog skrivs många kommentarer till artiklar av denna typ av folk som mest verkar vara intresserade av att gaffla om oväsentligheter eller saker som inte rör ämnet – och som rent hantverksmässigt också har svårt med stavning, satsbyggnad, syftningar och annat som gör deras budskap begripligt. Det betyder att de väsentliga kommentarerna som en del läsare kan ha drunknar i en flod av trams och babbel. DS.

Kollektivavtal och produktivitet

Här är ett par diagram som jag hittade på bloggen Naked Capitalism. Tydligen finns det knäppjannar i USAmerika som tror att ett lands produktivitet skadas om det finns kollektivavtal på arbetsmarknaden. Men då har någon plockat fram siffror som verkar tyda på motsatsen. (Klicka på diagrammen så går det nästan att läsa även det finstilta.)



Det kan vara så att ett land med delvis tvivelaktiga fackföreningar och usla företagsledningar (korruption och rasism, samt utestängande av icke-yrkesarbetare har varit problem i USA-facket), samt dåliga sociala skyddsnät, kommer att få eftersläpande produktivitet på grund av att de olika grupperna så att säga låser varandra. Men USA är inte världen. Förhållandena skiftar.

Det hade varit intressant att se hur en stapel för England hade sett ut i det här sammanhanget. Landet var ju notoriskt just för fackföreningar (till skillnad mot organisering på industrinivå med många yrkesgrupper i samma förbund) med åtföljande yrkesegoism samt dåliga sociala skyddsnät som gjorde att folk desperat även höll fast vid jobb och arbetsprocesser som egentligen var mogna att avskaffas – och mot dem företagsledningar som inte var något vidare på att bygga upp goda relationer med de anställda.

Den svenska fackföreningsrörelsen kunde tidigare arbeta med stöd av en statsapparat som ordnade så att nedgången i lågproduktiva branscher mer än väl kunde kompenseras av att högproduktiva och högbetalande branscher fick utvecklas. Det var den berömda ”svenska modellen” som vi nu kanske ser de sista efterdyningarna av. Den förutsatte att det fanns en kapitalistklass som var intresserad av investeringar i den reala ekonomin, men numera är det ju spekulation som gäller …

Hur som helst: om det finns någon korrelation mellan kollektivavtal och produktivitet så verkar det som om avtal gynnar produktiviteten. Avtalen har förmodligen gett de anställda en så stabil tillvaro att de kunnat ”ge lite mer” än om de bara sparkas omkring av företagsbossar som gör som de vill.

Jobbförluster i USA


Det här diagrammet kommer från Paul Krugmans kolumn i New York Times och visar antalet förlorade jobb i några sektorer av USA:s ekonomi sedan 2007. Diagrammet anknyter till några andra diagram över bostadsmarknaden i USA som jag lade upp för några dagar sedan. Vad man ser här ovan är antalet försvunna jobb inom byggen, ”goods” (som jag antar är industrier), samt tjänster. Jag antar att siffrorna skall läsas som tusental, så att man får lägga till ytterligare tre nollor. Knappt två miljoner byggjobb skulle alltså ha försvunnit.

Några intressanta saker kan noteras.

  • För det första att även om fastighetskrisen slagit väldigt hårt mot byggandet (det rör sig både om bostäder och kommersiella fastigheter där produktionen minskat) så har det varit värre på annat håll om man bara räknar huvuden.

  • För det andra nedgången av varuproduktion, men där kan nog kineser och andra ha tagit över en del. Visserligen har säkert en del industrier drabbats av fallande efterfrågan som gjort nedskärningar nödvändiga, men det verkar som om man också skär ner utan annan orsak än att höja vinsterna. Liknande fenomen har vi sett i Sverige på senaste tiden.

  • För det tredje att tjänstesektorn drabbats så hårt. Med andra ord är det en kris över hela linjen, inte bara en begränsad nedgång inom byggbranschen. Nationalistiska USAmerikaner kan skylla nedgången i industriarbeten på utlokaliseringar till Kina och andra låglöneländer. Byggen och många typer av tjänster måste dock utföras på plats och där måste förlusterna av arbetsplatser tillskrivas vikande efterfrågan på hemmaplan. Folk har inte medel att konsumera det som produceras, vilket gör det här till en tämligen ordinär kapitalistisk överproduktionskris.

När tjänster går under i stor skala kan man dels se det som ett underbetyg åt idén att ett ”kunskapssamhälle” utan större svårigheter kan ersätta industri- och jordbrukssamhället. I alla fall inte med bibehållen kapitalism. Vidare att även om det kanske finns högbetalda IT-människor i de här siffrorna så kan man misstänka att huvuddelen fanns på enkla och lågbetalda jobb. Kanske det till och med finns sådana som nu befinner sig i utförsbacken från tidigare goda jobb inom industrin, som gått via arbetslöshet till illa avlönade servicejobb, och nu ut i en ny och ännu mer hotande arbetslöshet. Inte undra på att befolkningen i ”rostbältet” känner sig förödmjukade och illa till mods!

Repris och lite nytt om fattigdom

Vem är fattig? – Det beror givetvis på hur man mäter. Samma som exempelvis med inflation eller arbetslöshet som heller inte är exakt givna begrepp utan beror av hur man definierar dem och sedan mäter. För några dagar sedan skrev Lena Sommestad, riksdagskandidat för socialdemokraterna, i DN och klagade över att regeringen och dess likasinnade ute i EU vill ändra definitionen av fattigdom. Man kan ha en relativ fattigdom, där en person mäts mot hur andra har det, eller en absolut, där man går efter en viss summa. Regeringen vill ha den senare modellen, och där ligger en bockfot gömd.

Som av en händelse skrev jag om detta på bloggen för exakt ett år sedan och listade upp fyra sorters fattigdom med ledning av Globaliseringens politiska ekonomi av Erik Andersson (Studentlitteratur 2001). Det är ekonomisk respektive relativ fattigdom debatten gäller. Här är en förkortad repris på detta:

  • Ekonomisk fattigdom. … det innebär helt enkelt att människor har en inkomst exempelvis lägre än en eller två dollar per dag, omräknad till köpkraft i det aktuella landet.

  • Mänsklig fattigdom. Här utvecklar man begreppet genom att som FN se på medellivslängd (förväntad livslängd vid födseln), läskunnighet bland vuxna samt bruttonationalinkomst per invånare. Aktuell rangordning i HDI (Human Development Index) kan man se här. …

  • Relativ fattigdom. Här ser man till inkomstskillnader och möjligheter att göra något av sitt liv. Förhållandet har varit känt av ekonomiska skribenter åtminstone sedan första hälften av 1700-talet. Vid olika tider och platser har människor olika krav på levnadsstandard (en svensk arbetare 1930 respektive 2007 har mycket olika ideer om vad en acceptabel standard skall vara). Folk som har det ganska hyfsat ekonomiskt (de svälter inte, har tak över huvud och kläder på kroppen) kan ändå känna sig ha en dålig ställning om inkomstskillnaderna är stora. Andersson skriver om ett ”frustrationsgap” när människor som inte är utfattiga men känner förhoppningar om framtiden upptäcker att vägen till det verkliga välståndet stängs och de halkar bakåt. Det är snarare de här människorna än de verkligt fattiga som kan väntas revoltera när tiderna blir dåliga. Naomi Klein är nog en taleskvinna för den sortens människor när hon skriver om svikna förhoppningar hos unga akademiker i No Logo.

  • Social fattigdom. Människor tappar fotfästet i samhällen i snabb förändring. Är de inte med om förändringarna kan reaktionen bli kraftig. Jag antar att de al Quaida-aktivister som kommer från välbärgade miljöer tillhör den här gruppen. De har allt det moderna, men deras hjärnor hänger inte med in i det moderna samhället.

Om dessa ”neoklassiska” ekonomer i regeringen och dess närhet kände till de riktiga klassiska ekonomerna skulle de veta att dessa skrev om relativ fattigdom och acceptabel levnadsstandard. De utgick inte från en angiven summa, utan vad människor ansåg vara rimligt i olika situationer. Ricardo gjorde det, Marx gjorde det och jag tror Smith också. Smiths föregångare Cantillon var inne på ämnet.

Varför hitta på ett fattigdomsbegrepp som utgår från en viss summa pengar? Kanske för att det kan dra med sig nästa steg, nämligen införandet av minimilöner som verkligen kommer att vara mini, och som kommer att tjänstgöra som magneter för lönebildningen i stort. Att få ner lönerna lär ju vara en ambition hos de ekonomiska självmordspiloter som styr Europas ekonomi idag. Om folk tycker (med rätta ibland) att de får lite ut av sitt dagliga slit, och att andra verkar orättfärdigt gynnade, kan de ju alltid bli avsnästa med att ”jamen du tjänar ju några tior bättre än existensminimum, så klaga inte – du har det i alla fall mycket bättre än de stackars somalierna!” Att detta betyder att man ytterligare underminerar köpkraften för många miljoner människor, och därmed undergräver hela det ekonomiska systemet, är det inget som genierna i regeringen och EU verkar bekymra sig om.

Några diagram – bostadsmarknad i USA



På tal om bostadskrisen i USA, med raset i nybyggen och minskad efterfrågan – här är ett par diagram från Federal Reserve i New York. Överst nybyggnad av enfamiljs- och flerfamiljshus, nedan försäljning av befintliga respektiva nya småhus. Det blev slut på att rulla ut ständigt nya mattor av småhus i terrängen i början av 2006 (som ett resultat av att försäljningen började sjunka några månade tidigare), och man kan ju räkna ut att återverkningar i hela byggnads- och byggmaterialindustrin har blivit enorma med de här nedgångarna. Men det var många som inte vill se att kombinationen av massbyggande och svaga bostadslån inte var hållbar när den dessutom kopplades till att många människor inte fick någon del av högkonjunkturen.

Diagrammen täcker tiden från och med 1999 till in på halva det här året. Man kan undra vad knyckarna i slutet av kurvorna betyder: är det en återhämtning på gång, eller kommer man att ligga kvar på låga siffror framöver?

Låga löner och höga vinster – dålig kombination

De två föregående inläggen här handlade, med viss slagsida mot USA, om hur företagens vinster frikopplas från anställning och löner. Ett par artiklar i Dagens Arbete kan tas som påfyllnad av detaljfakta vad det gäller Sverige (här och här).

Bakgrunden är att IF Metall skrämdes till att teckna ett dåligt löneavtal i våras, varpå företagen som då lägligt gick dåligt sedan i stället har upplevt en ”vinstexplosion”.

De två senaste årens sparpaket med stora uppsägningar i industrin har lett till en arbetslöshet på 20 procent bland IF Metalls medlemmar. Det är den minskade kostymen som bidrar till företagens vinster och att marknaden i framförallt Asien tagit fart.

På många håll, särskilt i storföretagen, har det visat sig svårt för facket att få lokalt få ut mer än de 0,9 procent som stipuleras i det centrala avtalet. Folk kan känna sig blåsta. IF Metalls ordförande kommer med en from förhoppning:

Nu förväntar jag mig att företagen som gör vinst delar med sig till sina anställda och inte bara ökar aktieutdelningar och ger höga chefer bonus. Det kan vara lokala löneökningar eller vinstdelningssystem, säger Stefan Löfven.

Nja, de höga cheferna tycker nog att bonusen är det viktiga, samt att aktieägarna får tillräckligt så att de håller sig lugna. Resten kan vara. Men med en lönehöjning som på sin höjd betyder oförändrad reallön, samtidigt som produktiviteten fortsätter att öka, är vi inne på fenomenet som jag skrev om i de föregående inläggen: varje enskilt företag gör vad som är bra för dess ledare och ägare, samtidigt som man undergräver den totala ekonomin genom att urholka köpkraften för de många små konsumenterna. Kanske dags att damma av gamla paroller som ”högre lön på profitens bekostnad”?

Repetition: högre vinster ger inte nödvändigtvis nya jobb

Här kommer ett läsetips till som passar ihop med föregående inlägg på min blogg. I detta var det Robert Reich som talade om varför ökade vinster inte nödvändigtvis skapar fler jobb. Här kommer samma sak en gång till. Det är nästan så man tror att man läser en sammanfattning av hur Karl Marx såg på sambandet mellan privata företag och hela samhällsekonomin under kapitalismen:

Corporations are using both automation and offshoring to reduce labor costs. As significant revenue growth becomes harder to attain, they are squeezing their workers to generate as much profit as possible from the sales they have.

That strategy makes perfect sense for any individual firm. The problem is that collectively businesses are destroying the market for their products and services by destroying their customers. After all, any one company’s workers are customers for many other businesses. As all businesses follow this strategy, the decrease in market demand for products and services will ultimately overwhelm any gains in profitability from cutting costs. The reason is that nearly all consumers derive their income directly or indirectly from wages.

Alltså: när företagaren följer det liberala idealet att maximera sin vinst utan att se till vad som händer i samhället i stort kan processen gå fel. Det är inte alltid en ”osynlig hand” fixar så att slutresultatet blir bra för alla. Det kan i stället bli så att systemet kommer in i en ond självförstörande process där sviktande efterfrågan leder till ändå lägre efterfrågan etc. etc. För att gynna sina snäva intressen sågar företagen av den gren de sitter på genom att generellt strypa efterfrågan från konsumenterna. När inte företagen får avsättning för sina produkter börjar de skära ner, vilket skapar ännu lägre efterfrågan. En lösning på detta är naturligtvis export av överskottsproduktion, men numera torde de flesta vara inne på den linjen, så man kan fråga vem som skall importera?

PS. Går man in på länken som jag angivit ovan kan man ladda ner en bok som den här killen, Ford heter han, har skrivit. Uppenbarligen känner han ytligt till Marx i alla fall och är skrajsen för att det marxska scenariot med en resolut utrensning av kapitalismen skall inträffa. Han vill att vi skall ”överlista Marx” men jag tror nog att det blir tvärtom. DS

Tappat samband mellan arbete och vinster

Robert Reich sätter fingret på ett allvarligt problem med den samtida kapitalismen i länder som USA. Även om bolagen vadar i pengar sker det inga återinvesteringar med jobbtillväxt. Produktivitet och vinster stiger men investeringarna hamnar i arbetsbesparande teknik, inte i arbete. Dessutom hamnar investeringarna i de nya industriländerna snarare än på hemmaplan.

Utvecklingen för den gamla bildgiganten GM visar vartåt vinden blåser:

GM now sells more cars in China than it does in the US, but makes most of them there. The company now employs 32,000 hourly workers in China. But only 52,000 GM hourly workers remain in the United States – down from 468,000 in 1970.

GM isn’t just hiring low-tech assembly workers in China. Last week the firm broke ground there on a $250 million advanced technology center to develop batteries and other alternative energy sources.

Jag var inne på det där med att det tekniska kunnandet följer med investeringarna i ett tidigare inlägg. Teknik samt jobb på såväl enkel som avancerad nivå tenderar att följas åt. I detta fall ut ur USA och andra länder som fungerar på liknande sätt.

Slutsatsen som Reich drar är att de ekonomer som tror att skattelättnader för bolagen kommer att driva fram mer investeringar och jobb lever på en annan planet. Jobb och bolagsvinster har tappat kopplingen till varandra. Han slutar:

The reality is this: Big American companies may never rehire large numbers of workers. And they won’t even begin to think about hiring until they know American consumers will buy their products. The problem is, American consumers won’t start buying against until they know they have reliable paychecks.

Tydligen överlåter han åt läsarna att själva fundera ut hur den knuten skulle kunna lösa upp. Följande bild har inget med ämnet i denna bloggpost att göra (tror jag).

Här är ett bloggtips (fick det via Jan W, tack för det!) om en blogg av ”urklippskaraktär”: det är ekonomen Erik Bengtsson som just klipper från ekonomiska artiklar. Kan vara intressant att hålla ögonen på.

Läs gärna också sagan om välfärdens kärna hos Foto-Lasse, och tänk till!

Hindufascister i stan?


Den här banderollen hängde på Västerbron, vid brofästet på Långholmen, för en stund sedan. Budskapet är ”Från Kashmir till Kanyakumari, Indien är ett”. Fast det tror vi inte på. Det luktar hindunationalism och kanske till och med den ökända hindufascismen.

Kanyakumari är en stad på Indiens sydspets, och det är en sak, men Kashmir är en annan. Förmodligen anser flertalet kashmirer att ockupantmakterna Indien och Pakistan som käbblat om området och besätter var sin del sedan fyrtiotalet helst skulle packa ihop och dra. Lokalbefolkningen skulle nog kunna sköta sina angelägenheter själva, och bland annat utveckla Kashmir till en av världens mest fascinerande turistmål.

Men indierna hänger sig kvar, och oroligheter pågår nästan hela tiden. Förmodligen är det något med ”nationell ära” som gör att indierna inte har vett att dra sig ur (samt att det finns ytterligare någon eller några delstater i Indien där det kan finnas ambitioner att lämna unionen och bli sina egna). Det är ganska märkligt att det moderna Indien, trots den långa raden av krig, våldsamma uppror (och våldsamma undertryckanden av uppror), och ras-, religions-, kast- och klassupplopp av blodigaste natur ändå har något sorts rykte om fredlighet. Måste vara Mahatma Gandhi som slagit blå dunster i ögonen på många.