Politiken och den försvunna industripolitiken

Röstkortet kom igår. Finns det något att rösta på då, om man tänker sig en anständig framtid för Sverige? Notera att anständig framtid och framtid i största allmänhet inte behöver vara samma sak. För många år sedan skrev Jan Myrdal en skriftställning om att ”pinka i valurnorna” som protest mot det politiska apspelet. Jag tycker det låter ohygienskt och otrevligt för valförrättarna. Andra metoder för att ta hand om det politiska eländet är nog mer rekommendabla. (Notera att vi förslappade medborgare är medskyldiga till eländet också, vi får inte automatiskt bättre politiker än vad vi förtjänar.)

Idag har Aftonlövet en ledare om den politiska oförmågan till ordentlig industripolitik i Sverige numera. (Vilket jag tror leder till att framtiden inte nödvändigtvis blir anständig utan bara kommer att rulla på i permanent utförsbacke mot konkursen.) Oförmågan gäller både regering och opposition (eller om vi skall säga: de som sitter i regering och de som inte gör det men skulle vilja göra det utan att skilja sig så mycket åt.) Men för socialdemokraterna är det särskilt allvarligt:

Socialdemokraterna, industrialismens klassiska bundsförvant, är tyst. Det är mycket småföretagande och tjänster, men väldigt ­lite branschprogram, innovationspolitik eller exportprogram.

Det är saker som jag själv varit inne på tidigare på bloggen:  exempelvis den fantasilöshet och handfallenhet som politiker-etablissemanget visade när den senaste krisen bröt ut och bland annat de gamla bilfabrikerna höll på att gå omkull. Om man inte kan göra så mycket mer än att med plågad stämma utropa att ”staten ska inte göra bilar” har man inte mycket att komma med.

Där fanns produktiva resurser i form av människor och utrustning, men vad hade politikerna för visioner? – De som verkligen hade idéer var människor långt borta från maktens korridorer, de som vågade prata om förstatligande och alternativ produktion. Den politiska eliten kunde bara stå och se hjälplös ut. Man skulle möjligen kunna tänka sig att här finns en genomtänkt nyliberal ideologi: om inte staten ingriper så kommer marknaden automatiskt att justera resurserna på bästa sätt. Men jag tvivlar på det. Jag tror mer på handfallenhet.

I kommentarerna till mitt inlägg om ”elektriska vägar” gissade jag att ett sådant projekt kan vara bra men ändå riskerar att haverera på grund av att ledande politikerna helt enkelt inte kan tänka i dessa banor. Aftonbladet skriver:

Där årets statsministerkandidater växte upp fanns knappast någon produktion att identifiera sig med.

Jag misstänker att Aftonbladet har rätt: de flesta politiker idag på hög nivå är broilers som inte sysslat med annat än politik sedan de gick med i något ungdomsförbund. De saknar helt enkelt de erfarenheter som tidigare generationer hade, när en murare eller lantarbetare kunde avancera ända upp till de högsta nivåerna i landet men ändå bar med sig kunskaper om hur det såg ut ”där nere”. Om dagens politiker har visioner handlar det mer om att ”sätta Sverige på kartan” genom några upptåg som ger publicitet för dagen men sedan glöms direkt, inte genom långsiktiga påhittiga projekt. Vi lever i ”attentatens och jubelfesternas tid”, för att citera Strindberg.

Den äldre modellen – att staten förvaltar den offentliga sektorn och röjer scenen för den privata – verkar inte fungera längre.  ”Socialdemokraterna, industrialismens klassiska bundsförvant” har blivit ännu ett parti för medelskikten medan industrin tas över av spekulationskapitalet. Det gamla partnerskapet där brukspatron och fackordförande gjorde upp finns inte längre. Den situationen har man inte lärt sig handskas med, vilket däremot regeringen gjort (trots att den är rejält tafflig och borde vara utslagen vid det här laget).

För socialdemokraterna är valet att antingen ge upp, eller bli offensiva och kräva att den ekonomiska demokratin genomförs i samband med en grundlig ombyggnad av Sverige som tjänar folkets flertal. För dagens sahlinare är valet lätt: ge upp, och ställ några mer eller mindre kufiska vallöften för medelskikten i stället. Inte undra på att partiet försvinner ut i marginalerna, med vänsterpartiet och LO hängande i rockskörten. Om vi får en politisk framtidsinriktad förnyelse värd namnet i Sverige lär det knappast komma från de där partierna. Vi får hoppas på sociala rörelser som kan trycka på utifrån, och att det blir någon fart på den verkliga vänstern. Jag såg att såväl Kommunistiska Partiet som Socialistiska Partiet manar att man skall rösta på Vänsterpartiet till riksdagen och på dem själva lokalt där de ställer upp. Det låter inte heller så jäkla offensivt.

Valaffisch av hemmagjort slag, fotograferad på Götgatan, Söder, Stockholm, i söndags. Om Vänsterpartiet generellt höll samma modiga linje som Dror Feiler (och Che Guevara) skulle det vara bra – men så bra är det ju inte.

Monsternylle!

En del tycker det är stillsamt och avkopplande att knalla omkring i naturen, och exempelvis blicka upp mot en vördnadsbjudande gammal ek … men när man ser det här monstruösa anletet blicka ned mot sig finns bara ett ord: jätteläbbigt! Hittat fotot när jag gick igenom gamla bilder, det var i mitten av maj 2006 som denna skräckupplevelse dokumenterades. Förmodligen knäppte jag bilden snabbt som sjutton och avvek sedan kallsvettig från platsen så fort det någonsin gick.

Städer under belägring – den militära urbanismen

Man kan gå på föreläsning utan att ens resa sig från soffan därhemma. I själva verket kan man ligga kvar på soffan och lyssna exempelvis på föreläsningar från London School of Economics, LSE. Man kan ladda ner dem som ljudfiler eller som både bild och ljud härifrån. Via arkitekturbloggen Arbetsbok fick jag tips om en LSE-föreläsning från 7 juni i år där ämnet var Cities Under Siege och föreläsaren hette Stephen Graham. Här behandlas bland annat hur militariseringen genom en bumerangeffekt återvänder från västs krig i Tredje världen och alltmer infiltrerar våra egna storstäder. (Det kanske inte är det första återvändandet: någon påpekade att 1900-talets folkmord i Europa hade förberetts tidigare genom folkmorden ute i kolonierna.)

Alltmer militariserade poliskårer och militärer som spelar poliser, allt mer tekniska prylar för att övervaka folk och slå ner dissidenter, allt mer ”säkerhet” – detta är den militära urbanismen. De drönarflygplan som åker omkring och spanar i Tredje världen är välkända, men nu börjar de dyka upp över städer i väst. Det som USAmerikanska och israeliska krigsmakter håller på med i Palestina eller Irak kopieras och tas tillbaka till hemländerna. Och som av en händelse råkade jag få syn på den här artikeln alldeles nyss.

Inte världens bästa bild, men jag tog den 29 april 2006. Alltså: är detta vår stadskulturella framtid?

För tre år sedan skrev jag på bloggen om ”det nya hundraårskriget” där det främst handlade om tänkta framtida krig i de växande jättestäderna i Syd. Över hälften av Jordens befolkning bor ju redan i städer, och kanske den processen fortsätter. Men det militärindustriella komplexet jagar efter nya och utökade marknader, och de finns här hemma. Allt som ser ut som demokrati riskerar att krossas i den utvecklingen, där det formellt handlar om att öka vår ”säkerhet”. För vi hotas ju av livsfarliga extremister som smyger sig in överallt och kan slå till när som helst …

När denna oroande utveckling påpekas kommer det – säkert som amen i kyrkan – fram figurer som yrar om att de minsann inte har något emot ökade kontroller bara det ger mer säkerhet. Man kan nästan undra om de är betalda av militärindustrin. Var det inte Ben Franklin som hävdade att om vi ger upp vår frihet för att få säkerhet kommer vi att förlora såväl frihet som säkerhet.

Berör detta Sverige, Stockholm? Lyckligtvis befinner vi oss i en utkant, men genomslag finns även här. Redan på 1800-talet planerades här breda och raka gator (efter franskt mönster) som skulle göra det svårare att bygga barrikader och lättare att skjuta med artilleri även i staden. Att alltfler övervakningskameror kommer upp är en sak, eller att poliserna ser ut som svarta robotar. Förut kunde man vandra längs Stadsgårdens kaj hela vägen från Slussen och ut till Söders yttersta udde, men delar av kajen är numera avstängd. Det är något EU-direktiv tror jag. Ruskiga terrorister skulle ju kunna komma på tanken att spränga finlandsfärjorna i luften.

En del kanske känner sig säkrare, men på mig gör fler kontroller och fler skumma typer i uniform att jag känner mig osäkrare. Kom ihåg när det verkligen var en terroristattack i Sverige: Jugoslaviens ambassadör mördades och sedan blev ett flygplan kapat. Visserligen väckte det uppmärksamhet, men inte hysteriska utbrott. Det var innan flygpassagerare behandlades som om de vore kriminella. Numera behöver inget hända, det blir hysteriska utbrott i alla fall – detta verkar vara ett inslag i den nya militära urbanismen. Härska och splittra genom skrämsel och panik. Och den taktiken är farlig. Rätt vad det är så har vi militäriserade poliser eller militärer som skjuter på gatorna om vi inte ser upp och försöker få stopp åtminstone lokalt.

Att det var en folkomröstning …

… om Sovjets vara eller icke vara har jag (liksom många andra saker) glömt bort. Men Ryska Posten påminner om denna händelse. Jag saxar en bit:

Armenien, Estland, Georgien, Lettland, Litauen, Moldavien deltog inte men de resterande nio unionsrepublikerna gjorde det. … 93 procent av Sovjets befolkning kunde rösta. 80 procent av dessa gjorde det och 76,4 procent av dem som deltog röstade ja.

I Ryssland röstade 71,3 procent ja, i Ukraina 70,2 procent. I alla sex republiker med traditionellt muslimsk majoritet röstade mer än 90 procent ja. Lite tillspetsat kan man säga att Sovjetunionen hade större stod ju längre från centrum man kom och endast i Leningrad och Moskva röstade en majoritet mot Sovjetunionen
Anledningen till min kursiv i slutet är att det där ser intressant ut: det verkar som om man kan tala om elitens uppror mot folket. Medan folk i gemen inte var inställda på att Sovjet skulle försvinna såg det söndervittrande och förborgerliga kommunistpartiets höga kadrer, inklusive de höga cheferna för industrin, den stora chansen att korpa åt sig egna kungadömen där de efter gottfinnande kunde plundra landet. De var inte intresserade av mer eller mindre fattiga områden i utkanterna, de kunde gott få försvinna och ta hand om sig själva!
Följden av detta blev inte ”Sovjets fredliga upplösning”. Följden blev sociala, politiska och ekonomiska katastrofer, inklusive ett antal krig och inbördeskrig från Moldavien över Kaukasus till Centralasien. Lokala småpåvar satt plötsligt med egna territorier, väpnade styrkor samt statsgränser som man ville ändra på. Ibland slog terrorn till inne i Ryssland, till och med i huvudstaden. Men de västliga liberalerna var inte särskilt intresserade så länge det handlade om bergsfolk i Kaukasus eller muslimer i Centralasien som slaktades.

Lite nytt om elektriska vägar

Det var ett tag sedan jag hade ämnet uppe på bloggen, men uppenbarligen ligger det och puttrar i bakgrunden. Här finns en färsk artikel (blada fram till sid. 19, därifrån kommer bilden, artiklarna fortsätter på sid. 20-21)): Det är klart att om transportbranschen, och då närmast åkarna, tror att det ligger pengar i det här kan det bli ett visst tryck. Sedan kan ju andra intressen komma in och försöka hålla emot respektive trycka på. Hur blir det med ekonomin på Botniabanan exempelvis om man samtidigt kommer att kunna köra elektrifierade lastbilar på E4:an från södra Sverige upp till Haparanda?

Det finns en massa argument för och emot, och kalkyler som kan visa sig stämma eller vara ren luft, men det verkar ändå som det här projektet i sig inte är gripet ur luften.

Bara ett par diagram

Bara ett par diagram. Det övre kommer från Statistiska Centralbyråns databaser, där jag fann den här statistiken på ”torg- och marknadsförsäljare”. Den som tittar på Y-axeln där antalet anges måste bli fundersam (klicka på diagrammen för större och läsbarare format). Fanns det inte mer än drygt 160 torghandlare i Sverige förrförra året? Bara om man ser till Hötorget i Stockholm så måste det väl vara flera tiotals försäljare, i hela Stockholm flera hundra? Antingen har jag missat något, eller också är det här inte en tillförlitlig siffra över hur många som står på torgen och säljer. Skulle nästan tro att det handlar om det senare.

Det nedre diagrammet bygger på en uppsättning data från universitetet i Groningen i Holland. Jag bara gjorde en primitiv nedladdning av data för ett mindre antal länder för att se hur de skulle se ut. På tal om att ”se ut” så gör sig diagrammet definitiv bättre om man klickar upp formatet. Vad det handlar om är BNP/capita i Sverige och några länder i Tredje världen (1950-2009) som jag valde slumpvis. Pengarna i de olika länderna har räknats om till en sorts icke existerande valuta (PPP, Purchasing power parity) som skall göra det möjligt att jämföra dem. En riktigt rättvisande jämförelse mellan Sverige och Etiopien är nog svår att få till, men man kan åtminstone få en hygglig uppfattning om skillnaderna.

Sverige har tuffat på i stort sett hela tiden. Det var några små bakslag i början respektive slutet av sjuttiotalet, en större smäll när nittiotalskrisen kom, samt till slut den pågående krisen. Det skall bli intressant att se hur läget är när man kan dra in 2010 i statistiken. Och så de övriga:

Två i Sydamerika: Venezuela och Peru. Intressant nog hade oljelandet Venezuela högre BNP/capita i början av femtiotalet än Sverige. Men sedan kom en lång stagnations- och nedgångsperiod som man förmodligen kan tillskriva neoliberalismens härjningar. Och slutligen en kraftig uppgång som av någon märklig anledning verkar sammanfalla med Hugo Chávez och hans bolivarianska revolution. Peru verkar ganska slätstruket hela tiden.

Två afrikanska stater: Cote d’Ivorie, eller som vi säger i Sverige: Elfenbenskusten, tror jag länge ansågs som ett lyckat afrikanskt nykolonialt ”skyltfönster”, men stagnation och tillbakagång har det varit lik förbaskat. Samt inbördeskrig under senare år. Etiopien ligger förankrat i botten och verkar inte komma någon vart.

Till sist ett annat fall nära botten: Bangla Desh, vars kurva ungefär sammanfaller med den etiopiska.

De Nya Moderaterna – en ordkuliss


De Nya Moderaterna finns inte. De är bara en ordkuliss. Den salvan avlossas av en avhoppad M-politiker i Norrtälje. För rätt många är det ingen nyhet, men det är ju bra att få det bekräftat av någon som varit på insidan också. I Odjurets buk, så att säga.

Avhopparen tycker att Moderaterna verkar ha känsla för näringsliv och pengar men saknar social kompetens. Att partiet har en skit-attityd mot sjuka människor som gjort rätt för sig hela livet, men som nu stämplas som ”fuskare”, är det inget att säga något om. Inte heller att en hel del partiföreträdare har underligheter för sig som inte stämmer med den fryntliga attityden utåt (mot sådana som man inte anklagar för att ”fuska”). Däremot har jag en del frågetecken vad det gäller Moderaternas förmåga att hantera näringsliv, inklusive industripolitik eller skräckexempel som Boultbeeaffären i Stockholm. Tror man att en kombination av låt-gå, sälja-offentlig-egendom-till-underpris, samt skattesänkningar löser några problem för landet har man en ganska konstig verklighetsuppfattning.

Jakten på ett fåtal fuskare används som rättfärdigande för att försämra för hederliga människor som drabbats svårt av sjukdom. Det är inte rätt.

Nej, det är inte rätt, men det är makt, och makten har en otrevlig tendens att tränga sig före rätten i kön till det anständiga livet.

Jag beklagar …

… att jag eventuellt skrämde känsliga läsare genom att ha en bild av minister Björklund i föregående inlägg. På något sätt får man intrycket av att mannen i fråga inte borde vara i närheten av små barn som inte är i sällskap av någon annan vuxen person. Kan ha något med det där konstiga leendet att göra. Det har fått mig att gå och gruva mig en stund. Man skall vara rädd om den lilla läsarskarans känslor! Så för att i någon mån prestera en lugnande motvikt publicerar jag också de här tre små kaninerna. De är väl söta! Titta på dem i stället för på den där fula gubben.

Slutar framtiden i klassrummet?

Som utrustad med lite språklig fantasi kan man ju ändra ett ord här, och få det hela till att ”Framtiden slutar i klassrummet”. För hur är det numera? För en del år sedan talades om ”livslångt lärande”. Är det lika angeläget längre? Man kan tänka sig att en del människor i yrken som kräver stora kunskaper och som samtidigt har en kunskapsbas som ständigt utvecklas (medicin och datateknik är två grenar som ligger nära till hands) kan få glädjen av ofta återkommande fortbildning. Den sortens människor, som sitter på lönsamma kunskaper, är arbetskraftsköparen beredda att satsas på så att deras funktion som värdeskapande arbetskraft består. Men för stora grupper behövs inte så omfattande utbildning att de på grund av den kan bli oundgängliga som individer – faller en ifrån står det tio man med liknande kvalifikationer på gatan utanför och söker jobb. Vad har de för nytta av ”livslångt lärande” när det ändå bara slutar i en tillvaro där man är en slit-och-slängvara som kan behandlas godtyckligt?

En gång gjorde folkskolan att en växande industri fick tillgång till mängder av människor med grundläggande färdigheter i att läsa, skriva och räkna. Den där massuppställningen av nya arbetare behövs inte längre, det räcker med mindre grupper av specialister. Och det gäller även utbildning på högre nivåer. Den kapitalistiska ekonomin behöver snäva grupper av specialutbildade människor, möjligen kan de ”växa på jobbet” och få en del utbildning internt, men skulle de inte platsa är det bara att plocka in en ny specialist och kasta ut den gamla.

Samtidigt som industrisamhället sjunker samman ökar visserligen behovet på tjänstesidan, men även där rationaliseras det ju, och slutresultatet blir man kan ”spara” genom att skära ner på skolutbildning. Det där kan man dölja genom att prata om att ”alla behöver inte ha högskoleutbildning”, men jag skulle tro att om björklundarna får härja ett tag till blir det nog inte bara högskola utan också gymnasium som är onödigt för underklassen. Vad det gäller överklassen och de högre medelskikten kommer de ändå att se till att ungdomarna tar sig igenom skolorna, även de som är lite klena å huvudets vägnar.

Framtiden i klassrummet kanske slutar i åttan eller nian för ett växande antal ungdomar från underklassfamiljer och underklassområden. Vad händer med dem sedan? En del kan väl skickas vidare som lärlingar. Lärlingssystem rätt skött kan vara bra när man skall komma in i ett yrke från grunden, men här finns ju misstanken om att det också gäller att skaffa fram lite billig arbetskraft och dölja lite arbetslöshet för en tid. Det man kan befara är att det återskapas en underklass som reserv av arbetskraft för billiga jobb, och vad ligger det för framtid i det? Man kan ana att inte bara industrisamhället utan samhället som sådan faller sönder någonstans mellan privatskolorna och underklassens förorter. Underklassens barn är inte dummare än att de förstår att framtiden tar slut och den stora dörren smälls igen i deras nyllen just när livet skall börja. Staten och kapitalet säger i princip till de här människorna: ”Ni behövs inte, och i den mån ni behövs så ska det vara till jävligt låg betalning.” Man får hoppas att den insikten inte tar den kriminella vägen utan omvandlas till ordentliga politiska krav.