Överföringsvinster och -förluster?

Jag gjorde några reflexioner åt det svenska hållet efter att ha läst detta om jämförelse mellan den ekonomiska utvecklingen i vissa länder i Asien respektive Latinamerika. Där hävdas att Asien klarat sig bättre för att resurser flyttats till högproduktiva och expansiva industrier, medan utvecklingen i Latinamerika gått åt andra hållet. Folk har försvunnit till lågproduktiva jobb och ut i den informella ekonomin.

Först funderade jag på en svensk term – är det inte ”överföringsvinster” man talar om när resurser flyttar från lågproduktiva till högproduktiva sektorer inom ett land? För att ta Sverige: när man efter Andra världskriget lade ner mängder av små jordbruk som knappt kunde försörja sina brukare, små verkstäder, fabriker och butiker, och dessa människor i stället började arbeta i den växande högproduktiva industrin, ledde det till en produktivitetsvinst av stora mått. Enskilda kunde förlora, men landet som sådant vann i välstånd. (Nja, det fanns en del fattigdom bakom kulisserna, men …) Det blev till guldåren.

Men borde det inte finnas en motsats: överföringsförluster? Exemplet Latinamerika tyder på det. Och inte nog med det, detta är en politik som faktiskt drivs idag verkar det. Även i Sverige. Antag att högproduktiva näringar läggs ner och dess personal antas försörja sig genom att gå ut med hunden åt någon annan? (Till lägre ersättning och helst med F-skattsedel, får man anta.) Eller skall vi ta det där med hundvakt, restaurangjobb och liknande som desperata gester från en politikerelit som håller på att tappa greppet och inte vet hur resan in i tjänstesamhället skall hanteras och som inte förstår de långsiktiga ekonomiska verkningarna?

Kanske frågan skall ställas så här: hur flyttas resurser från ett krympande industrisamhälle till ett tjänstesamhälle utan att det sker överföringsförluster, utan att man förstör mänskliga och materiella resurser och skickar in stora delar av samhället i en nedåtspinn? (Och utan att parasitära eliter utnyttjar situationen för sina egna snäva intressen.) Jag skulle kunna tänka mig att avsuttna politiker som Birger Schlaug eller forskare som Christer Sanne är personer som kan diskutera den saken, men annars är det tusan så tyst.

Filmen ovan kommer från New York Times, tipset om den får vi tacka Lennart Frantzell för: läs det här och det här inlägget. Jag minns hur verkstäderna såg ut på 70-, 80- och 90-talen. Från hantverk och löpande band och tempojobb till datorer och helautomatiserade produktionsprocesser gick utvecklingen. Och även hur konstruktörerna stod och jobbade vid sina ritbord, för att så småningom slå sig ned vid dataskärmar. Vad vi ser här är nästa steg, men definitivt inte det sista. Vi närmar oss ett stadium som jag tror faktiskt redan Marx funderade på:  maskiner tillverkar maskiner. Det torde innebära döden för det som vi tycker är nationalekonomi idag, men var finns de ekonomer, politiker och samhällsforskare som funderar på morgondagens ekonomi? De fortsätter tjata om åttatimmarsdag, statsskuld och gayparader. Den ekonomiska basen stämmer allt sämre med hur samhällets överbyggnad av politik och juridik ser ut – ett ganska gott skäl för att sjunga ”störtas skall det gamla nu i gruset …”! Eller skall vi vara nöjda med att stå på det sjunkande skeppets däck och se undergången närma sig?

Inte bra

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly tycker att det bra om Sverige kan skicka helikoptrar till Afghanistan.

– Det behövs en bättre säkerhet för de som är i Afghanistan. Så länge vi har personal på plats så ska de få den säkerhet som vi kan erbjuda. Jag har förstått att ambulanshelikoptrar är ett sådant verktyg som man behöver för att känna sig mer säker än vad man gör i dag.

Detta enligt Sveriges Radio.  Det behövs ingen ”bättre säkerhet”, det behövs bara att svenskarna försvinner därifrån fort som fan. Det finns ingen anledning att gråta över bristande säkerhet för folk som är med på fel sida i ett orättfärdigt aggressionskrig. De står under NATO:s befäl, liksom bland annat norska och danska mördartyper, och vi skall inte ha några illusioner om att de är ”våra” pojkar (eller flickor). De arbetar inte för oss svenskar, de arbetar inte för afghanerna (jo, den genomkorrumperade regimen förstås), de arbetar för ockupanterna.

Vad är inte bra? – Lasse, exempelvis.

14 december 2006

Jag rensar och försöker snygga upp bland gamla bilder. Här är några som jag tog 14 december 2006 när det var demonstration mot den då färska regeringens tilltag mot A-kassan. Några saker att påpeka: den lilla fickkameran jag hade då var inte bra på att ta skarpa bilder i dåligt ljus, själv var jag fortfarande inne i en ”experimentell” period där jag kollade vad som kunde göras med det lilla underverket – men ur konstnärlig synpunkt tyckte jag resultatet blev bra i alla fall. Den översta var i sepiafärger, som på gamla fotografier.

Men det politiska resultatet? Jag tror att det nederlag som ”oppositionen” samlade ihop sig till grundlades redan här. Det fanns en massa entusiastiska människor som ville kämpa, det fanns kamplust – men också några partier som inte hade annat att komma med än att man skulle rösta på dem i nästa val. De var väl rädda för vad som kunde hända om ”gatan” tog initativet. Parlamentarismen placerade sin feta kvävande häck över det som kunde ha blivit starten till något nytt. Tack för det, Sahlin, Östros, Ohly och allt vad ni heter!

Jag tycker den sista bilden känns häftig, ungefär som när drömmar skapas och innan de försvinner i tomma intet.

Venezuela – val

Med över 66 procent av rösterna så har Venezuelas Förenade Socialstparti gjort bra ifrån sig igen. Vad är hemligheten, varför vinner socialister i Latinamerika val medan de bara gör bort sig i Europa?

Hemligheten är nog inte så hemlig: ett parti som någorlunda verkar intressera sig för välfärden hos sin tänkta politiska bas har förmodligen en starkare ställning än partier som skiter i sina väljare. Det gäller såväl utomparlamentarisk som parlamentariskt arbetande partier. Hugo Chávez jobbar inom systemet, de indiska maoisterna i CPI(maoist) finns definitivt utanför, men de är ändå uppmärksamma på saker som många människor är intresserade av och får därmed en stark ställning.

Socialdemokrater i Europa har hoppat på det nyliberala tåget som går rakt åt helvete, så varför skall folk rösta eller på annat sätt stödja dem? För att ta fallet Sverige: socialdemokraterna vågade knappt kritisera regeringen eftersom svaret ändå bara skulle bli ”det har ni ju själva gjort tidigare”. Annars så skulle ju fallet med en regering som driver människor till självmord för att kunna sänka skatterna vara ett starkt kort att ta fram i en valdebatt. Jag tvivlar på att ens tio ”extrakongresser” kan rätta till så mycket hos socialdemokraterna i Sverige, eller hos deras svans av förvirrade vänsterpartister.

Några lästips i stället för att skriva något eget

Känner inte lust att skriva något, jag gör några hänvisningar i stället.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om militär urbanism. Här är ett långt och tänkvärt inlägg om den smygande tendens som man skulle kunna kalla ”väktarisering”, när alla möjliga sorters uniformerade personer antas skydda vår säkerhet – men kanske gör att en del av oss känner sig mer osäkra. Läs och fundera.

Nationalekonomi: när krisen satt tänderna i den gamla industrivärlden och vägrar släppa försöker en del (i USA och förmodligen i ett land nära dig snart) att sälja det hela som en ”strukturkris”. Gamla industrier går under, nya kommer och då behöver staten inte göra något … men läs vad Krugman skriver om det. Han använder inte ordet underkonsumtionskris, men det är det som det handlar om.

Jag vet inte om det är intressant att fortsätta att tjata om valet och vilka lärdomar man drar av det. En intervju med metallordföranden Stefan Löfven i Dagens Arbete visar inte på någon större ånger eller insikt. Man har inte varit tillräckligt tydliga, säger han. Jag minns en tidigare socialdemokratisk minister (Hellström?) som försökte försvara sig med att han inte varit ”tillräckligt tydlig” när han ljugit i något sammanhang med skum vapenexport. I kommentarerna är det dock en som drämmer till och kallar Löfven ”klassförrädare”. Det kan ju vara korrekt under förutsättning att man tycker att de högsta facktopparna ännu tillhör arbetarklassen. Har han halkat över till bourgeoisien kan man dock säga att han bara gör sitt jobb.

En mindre debatt mellan mig och Helena Duroj finns här. Jag anser fortfarande att folk som bedrivit politik under årtionden och som dessutom har betalt för det skulle vara bättre än jag på att bedöma en politisk situation. Vänsterpartiet gapade över för mycket (sålde de sista resterna av sin själ för några hägrande ministerposter) men tappade hela stycket. Kan vi inte helt enkelt avskriva V som alternativ (SAP blev avskrivet för årtionden sedan) och be dem försvinna och upplåta plats åt en vänster som faktiskt är vänster?

Det vettigaste man kan göra nu är kanske att intaga en bekväm ställning och drömma sig bort. Jag tror jag stänger av datorn för ett dygn framåt minst. Låt inte datorn ta över ditt liv! Kanske det här citatet kan visa på en nödvändigt upprorisk inställning – ändra reglerna:

”In football we win if we obey the rules. In politics we win if we have the audacity to change the rules.”
Slavoj Zizek

PS. Här är en annan intressant sak att läsa. DS

Ide – bra idé

Som min gamla mor påpekade för många år sedan: människan är felkonstruerad, man skulle kunna gå i idé under vintern. Tänk så skönt att bara sova bort de mörka dystra vintermånaderna, och sedan vakna upp ungefär när den sista snön smälter bort och de första vårfåglarna och vårblommorna ger sig tillkänna! Åtminstone borde alla som heter Björn få del av denna lysande tanke!

(Om jag gör lite fler fula teckningar till den här bloggen kanske jag skrämmer bort läsarna och kan lägga ner den – smart idé när man bara vill gå i ide!)

Allt ljus på …

… ja, på vem då? ”Allt ljus på artisten” är ett gammalt talesätt, men vem är artisten? Just nu verkar det som de flesta bara vill prata om sverigedemokraterna, men är det verkligen de som är huvudattraktionen? Kan detta upprörda prat om sd dölja att det finns krafter som verkligen har makt och som gör fula saker samtidigt som de försöker framställa sig som fina och demokratiska människor? Skall vi se fram mot en period där alla försök att ta upp något problem omedelbart bemöts med att ”det där kan vi inte prata om för det gör sverigedemokraterna och sånt får vi verkligen inte stödja” – även om det skulle vara populära förslag som kommer fram? Och åtminstone kortsiktigt skulle de stora partierna vara glada att kunna använda sd som en ursäkt för att fortsätta att misshandla folk och missköta Sverige. Jag skulle tro att sd skulle uppskatta en sådan situation, att bli ensamma om en mängd saker som folk i gemen tycker borde åtgärdas.

Jag skulle säga: mindre ljus på sd, maximalt sökarljus på vad socialmoderaterna håller på med i sina skumma vrår.

Lenticularis?

Enligt Wikipedia: ”Lenticularis (av latin: lens = lins), förkortning len, är en molnart som används för moln som i formen liknar en lins eller en mandel. De har vanligen skarpa yttre konturer, ibland med irisering. På grund av sin ovanliga form har de ibland misstagits för ufon.”

Nej, det här var inte ufon och ingen synlig irisering var det, men kanske just linsmoln som jag fotograferade den 12 juni 2006 klockan 11:24. Egentligen var det väl den berömda Lapporten (Tjuonavagge) ovanför Abisko som var motivet, men molnen kom med på köpet så att säga. Tjuonavagge betyder för övrigt Gåsdalen, men det är mycket sällan man ser fjällgäss i de här trakterna numera.

Ekonomiska notiser – USA

Jag kollade listan hos USA:s finansinspektion, och nu är man uppe i 125 stängda och omstrukturerade banker för detta år. Det lär bli fler.

Skall man tro att de dåliga tiderna är över? Några figurer som kallar sig NBER ( The National Bureau of Economic Research) påstår  att recessionen i USA tog slut i juni 2009. Man använder uttrycket ”recession” i stället för ”lågkonjunktur” eller ”depression” som ju kunde göra folk upprörda, antar jag. Man kan ställa det mot den verklighet som en stor del av befolkningen lever i, och som av lättförståeliga orsaker blir ledsna och upprörda.

En av sju USAmerikaner lever under fattigdomsgränsen enligt färska folkräkningsdata. Det börjar närma sig femtio miljoner människor det. Då kan man gissa att det finns ytterligare mängder med folk som lever visserligen över den där gränsen men har det milt sagt knapert i alla fall. Det drar ner hela ekonomin. Folk drar ner på sin konsumtion om så är möjligt. De är rädda för att förlora jobbet om de har något, rädda för skulder och inkomstfall. Jag såg för ett tag sedan att ett indiskt företag satt upp en callcenter-filial i USA. Lokal personal, definitivt inte överbetald. Ingen stor grej egentligen, men det visar vilka som är på uppgående och vilka som faller tillbaka. Det verkar som om delar av USA glider ned i ett tillstånd av Tredje världen.

Det här inlägget på Real World Economics Blog kommer med officiella data från USA:s kongress, och diagram, som visar sambandet mellan ojämn inkomstfördelning och ekonomiska kriser.

Over the past three decades, income inequality has grown dramatically. After remaining relatively constant for much of the post‐war era, the share of total income accrued by the wealthiest 10 percent of households jumped from 34.6 percent in 1980 to 48.2 percent in 2008.  Much of the spike was driven by the share of total income accrued by the richest 1 percent of households.   Between 1980 and 2008, their share rose from 10.0 percent to 21.0 percent, making the United States as one of the most unequal countries in the world.  Moving even further up the income distribution, the share of income accruing to the wealthiest 0.1 percent of households – those with incomes of at least $1.7 million in 2008 – has grown sharply as well. In short, the evolution of income inequality in the United States is largely driven by the trends at the very top of the income distribution, as very wealthy households have continued to accrue an ever‐greater share of the nation’s total income.

Om inte detta är politisk dynamit, vad är då politisk dynamit? Undrar hur länge det dröjer innan även de officiellt godkända ekonomerna börjar erkänna att det kan bli tokigt när allt mindre grupper snor åt sig allt mer av vad som produceras i ett land.

Detta leder oss till en ”rolig” företeelse som kan kallas ”rikemansraseri”. Paul Krugman skriver om det. Och här är ett praktiskt exempel ytterligare från honom. Vad som händer är att vi får en pervers version av ett av definitionerna av ”fattigdom”. Just den handlar inte om att man har det dåligt, utan att man upplever sig ha det dåligt jämfört med andra människor. Med andra ord: personer som tillhör den procent som har de högsta inkomsterna i USA är missnöjda. För även om de har det bättre, uttryckt i reda pengar, än 99 procent av den övriga befolkningen, händer det att mycket rika personer jämför sig med extremt rika personer och därmed känner sig missgynnade och arga. Det är nämligen så att inkomstspridningen har ökat även inom den lilla rika procentgruppen, och då blir en del väldigt upprörda. Multimiljonärer som aldrig kommer att riskera att hamna bland de svältande, arbetslösa och missgynnade är arga av bara phan för en liten skattehöjning! Annars skulle man ju kunna tänka sig att de skulle vara glada över att slippa bo i bilen och hämta mat hos något kyrkligt soppkök!

Detta är överklassarrogans som kan göra att det exploderar bland resterande 99 procent.