Att inte ta "debatten"

Den här bilden tog jag för några veckor sedan, det var en banderoll som hängde på Sergels torg när Afghanistandemonstrationen kom dit. Av någon anledning tycker jag att den passar in i temat för följande inlägg: debatter är bra, men då skall det vara debatter och inte ”debatter” där villkoren ställs av konstiga hatgrupper med förvriden världsbild.

Jag satt i kloka människors sällskap igår eftermiddag och lyssnade bland annat till kloka och intressanta synpunkter från Ali Esbati, en av Vänsterpartiets skarpare hjärnor som sedan några år är utlokaliserad till Norge. Han pratade om populistiska och rasistiska rörelser i Europa som under de senare åren vunnit rejält med mark. En förklaring till det är uppenbar: den traditionella arbetarrörelsen har mer eller mindre säckat ihop i de flesta länderna (Tyskland med die Linke är ett intressant undantag) och när kvarvarande politiker i dessa tidigare arbetarpartier och fackföreningar tagit över den neoliberala verklighetsbeskrivningen öppnas dörren för betydligt värre grupper.

För det finns inte bara en neoliberal verklighetsbeskrivning som inte är av denna världen, de allt starkare hatpartierna kommer också med en beskrivning. Och den vill de ha ”debatterad”. Men följer man Esbatis resonemang uppträder då ett märkligt förhållande: den som påpekar fel, brister, orimligheter blir inte bemött. Det blir ingen diskussion. I stället kommer anklagelser om att man ”inte vill ta debatten”. Men då är det ju ingen debatt längre, det blir en förvriden verklighetsbeskrivning som hatpartierna kräver att man skall ställa upp på. Vad blir det då för debatt? – Detta är ett gott skäl att inte ”ta någon debatt” med dessa människor. De vill ju inte ha någon debatt, de är inte beredda att ta argument, de vill bara ha bekräftelse på sin egen förvridna världsbild.

Hatgrupperna kan bara bemötas effektivt genom att slå sönder det nyliberala inflytandet, för där har vi grunden till att de kunnat växa. Att ”ta debatten” med personer som inte vill ha någon debatt och faktakontoll av vad de säger kommer leder ingen vart.

Skall vi ta fram nasseargumentet på slutet … skulle du diskutera med nassar som beträffande judarna hävdar … nej, jag tar fram ett annat argument. Skulle du ställa upp och diskutera med en rysk pogromist av modell 1905, en polsk judehatare av mellankrigsmodell, eller en arabisk extremislamist idag, med anledning av den världsbild som finns i ”Sions vises protokoll” som om den vore sann och värd att debattera (= att bekräfta)?

Miss?

Man kanske kan minnas det här citatet (jag har kursiverat de mest centrala orden) …

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa ”kontant betalning”. … Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

… med anledning av det här:

Miss?  Attityden påminner lite om ett annat fall jag skrev om här. Gamla kärringar (och gubbar antar jag också) skall passa sig jävligt noga i det nya fina liberal-samhället där marknadsfrihet råder. Här får man inte vara trött och virrig i huvudet, för då kommer en marknadsliberal och sparkar en över kanten!

Och det inledande citatet? Jo, det kommer från Det kommunistiska partiets manifest, 1848.

Bildbevis – kampen mot neoklassikerna

Jag skrev tidigare om ett manifest som skäller ut de neoklassiska nationalekonomiska lärarna, och som tycker att de skall jagas bort som straff för den skada de gjort. Här kan vi se hur det ser ut i praktiken på Berkeley. Manifestet har klistrats upp på dörren till Daniel McFadden, en ”pristagare” vars namn jag utan några skamkänslor glömt bort. Hoppas att någon placerar det på Assar Lindbäcks dörr också. Bara färgen är så läskig att alla måste förstå att det rör sig om något fruktansvärt.

Rubriksättare i farten

Från allas vårt Aftonlövet får vi lära oss en ordkombination som jag tror är ny. Tidigare hade man väl skrivit ”tänker befolka” eller något åt det hållet, men att ”bosätta” ett ställe har jag aldrig hört om tidigare. Eller handlar det om en felskrivning, och man tänker ”besätta” Mars? Det vore väl typiskt för militaristiska jänkare.

Jaha, en stackars svensk ingenjör har råkat i svårigheter i det notoriskt oroliga Yemen. (Skriver man inte Jemen på svenska förresten?) Dock, i det finstilta nedom rubriken ifrågasätts om mannen var svensk. Vet man ens om han var ingenjör? Och hände det verkligen i Jemen?

Jubilarer i tysthet?

Detaljer om den här affischen finns här

Jag såg i tidningen Proletären nyss att det är 40 år sedan föregångaren till dagen KP bildades. Det var KFML(r) – där (r) stor för revolutionärerna – som med buller och bång bildades i Göteborg vid denna tid år 1970. Ovanstående affisch är från valet 1973 och föranledde väl en del höjda ögonbryn, men kanske inte så många hysteriska utbrott. r-arna var ju som de var, och deras dåvarande ordförande Frank Baude skrev roligt om affischen i sina minnen.

I övrigt kan man säga att r-arna under några år var nästan hysteriskt aktiva, och att det sedan skedde en avmattning. Men till skillnad mot många andra grupper har man överlevt. Och inte bara det: idag heter man Kommunistiska Partiet och ägnar sig åt fridsam parlamentarisk kamp för det mesta (samt en del socialt arbete i Uppsala tror jag). Parollen ”leve de vilda strejkerna – fram mot den socialistiska revolutionen” har man inte hört på länge. Jag såg vid något tillfälle att maoisterna i Malmö var skitförb-e på KP för att dess folk där inte är tillräckligt militanta.

Det var faktiskt en insändare i Proletären som påminde om jubileet, och undrade varför det inte firas nu. Redaktionen förklarade att man kommer att fira det i samband med nästa kongress, som kommer i januari, men det låter lite ansträngt.

Möjligen kan förklaring vara att r-arna har en historia som i sina äldre skikt har en del konstiga inslag. Sådant som att man försökte bilda sin egen vietnamrörelse på tvärs mot De Förenade FNL-grupperna, och att man fullständigt tog avstånd från fackligt arbete. Idag har man goda kontakter med Vietnams Arbetarparti som det verkar, och en hel del partimedlemmar är också fackligt aktiva. Men det finns en period mellan dessa motpoler som kanske måste förklaras på något sätt. Jag tror det finns andra underligheter också – försökte man inte närma sig Bresjnevs gamla sovjetparti också under en period? I ett par av Guillous böcker om agenten Hamilton påstås att SÄPO var inblandade i bildandet av KFML(r). Det skulle ha varit ett sätt att samla de värsta hetsporrarna inom vänstern på ett ställe. Jag vet inte hur mycket som ligger i det. Men en del folk inom det tidiga (r) kanske inte var riktigt klara i knoppen. De rensades ut några år senare. Var det inte någon som spöade upp en trotskist också?

Jag tycker det var knasigt och skadligt att bilda r-gruppen som man gjorde 1970, men gjort är gjort och det är väl bara att önska god fortsättning. Möjligen kan de allt bistrare tiderna göra att dagens KP:are får fundera på om man inte skall damma av en del gamla stridsparoller igen?

Första maj i Stockholm. r-arna marscherar ännu under den gamla fina Röd Front-banderollen. Man samlas här på Mynttorget nedanför kungliga slottet varje år. Kungen torde inte behöva känna sig särskilt oroad.

Ned i samma flod eller i en ny?

Vi går ner och går inte ner i samma flod. Vi finns och vi finns inte.

Inledningsvis ett citat från den grekiske filosofen Herakleitos, även känd som ”den dunkle”. Men vad han säger är klart nog: världen förändras. Vi kliver inte ner i samma flod två gånger. För när vi gör det den andra gången så har vattnet vi befann oss i första gången redan runnit vidare, och nytt vatten har kommit, även om floden i sig ser likadan ut. Och vårt liv är i ständig förändring, det är något som pågår så länge vi lever.

Somliga försöker dock få stabilitet  i tillvaron. Denna reklamskylt fotograferade jag på tunnelbanan i morse.

Skulle guld vara säkrare? Finns det guld nog för att tillfredsställa alla säkerhetsivrare, eller kan det möjligen vara så att den verkliga mängd guld som ligger till grund för guldspekulationen är betydligt mindre än de pengar som spekulanterna öser in just i den nischen – kan det möjligen finnas en bubbla här också? (Och så är jag generellt undrande när reklam av den här typen dyker upp i plebejiska sammanhang som tunnelbanan. Har de riktiga spekulanterna redan börjat ana oråd och drar till andra grönare ängar, kanske efter att först ha sålt av sina dubiösa guldinnehav?)

Historien förefaller inte vara stabil. Kriser kommer och går. Här tar jag och kopierar in en del av vad min trogne läsare Jan skrev i en kommentar till föregående inlägg, för här ges stora och intressanta historiska vyer. Han hänvisar till Carlota Pérez’ Technological revolutions and financial capital, samt en presentation  som går igenom …:

… de fem teknologiska skiften vi har haft sen 1700-talet och visar att de gick till på ungefär samma sätt. Kopplade till vart och ett var en period strax efter de revolutionerande innovationerna med sanslös spekulation och övertro på deras möjligheter, varefter politiska reformer såg till att spekulationen upphörde och tekniken kunde tas fullt i bruk.

Vad som än händer kommer antagligen tekniken att tämjas och bubbelekonomin att upphöra, det har den gjort tidigare. Men inte av någon av de aktörer som finns nu, uppenbarligen.

Eller också… Enligt Pérez har det bara tagit ca 20 år efter den revolutionerande nya tekniska uppfinningen tills förhållandena har ordnat sig. Men nu har det gått 40 år sen mikroprocessorn uppfanns och ännu har ingen sett ens början på bubbelekonomins slut. Kanske har Immanuel Wallerstein rätt när han säger att kapitalismen har uttömt sin kraft och bara kaos återstår tills vi hittar på ett nytt system?

Det lät riktigt revolutionärt på slutet. Eller om vi tar den gamla ramsan ”socialism eller barbari”. Men för att inte tappa ämnet helt för det här inlägget: den fråga man kan ställa sig är om det går att lära av historien. Kan några tidigare cykler av tekniska språng som alla urartat till spekulation och krasch, men som lösts till slut, lära oss något om framtiden? Pérez själv verkar av presentationen att döma vara helt klar över att förhållandena ändras och att vi har olika vatten runt fötterna varje gång vi kliver ner i floden, men kan man tänka sig ett alternativ där floden torkar ut, byter lopp, elimineras av ett vattenkraftverk, förvandlas till ett otrevligt myggförpestat träsk …? Det kanske kommer ett läge där vi inte ens kan låtsas att det är samma flod vi badar i. Och jag vet inte om det är ett bra eller dåligt alternativ.

En sista (tror jag) trött kommentar …

Jag vet inte om det är mödan värt att älta mer om det söndervittrande ”rödgröna” samarbetet. I Aftonlövet har Katrine Kielos härsknat till ordentligt på ledarsidan:

… Socialdemokraterna har en partikultur som håller smarta idéer ute och smarta människor inne. … Socialdemokratin är oinbjudande, paranoid och intetsägande.

Och i samma tidning hävdar Göran Greider att socialdemokraterna inte haft en ny idé på femtio års tid.  Nej, det är klart att om man har svårt att hantera tänkande människor blir det problem. På sluttampen skriver han att  … :

… människor i dag är mer avancerade än det samhälle de tvingas leva i. Och att detta samhälle inte längre är vårt, det är borgerlighetens. Det måste återtas och det måste förändras.

Det låter som en version av den marxistiska samhällssynen: när den politiska överbyggnaden inte hänger med  den samhälleliga basens utveckling blir det kris och nödvändigt att stuva om i överbyggnaden.

Men det finns ju mängder av orsaker som kan läggas ihop för att man skall kunna förstå hur socialdemokraterna blev ett jätteparti med långvarig maktställning som nu bara sjunker ihop till en kletig otrevlig gegga. I en kommentar till ett inlägg på bloggen Biology and Politics skriver Jan Wiklund:

S baserade sin makt på en av historiens mest imponerande folkrörelsemobiliseringar. Men priset för statsmakten var att s tvingades medverka till att avmobilisera, med stundom rätt ruffliga metoder. När rörelsen var avmobiliserad – död – nog fanns inget behov av s längre.

Inga andra politiska alternativ kommer att dyka upp än vad det finns mobiliseringar för. Det behövs nya strejker, ockupationer, manifestationer, med en sammanbindande folkrörelsekultur. Först då finns det underlag för politiska partier med kraft nog att styra.

Notera det där med ”ruffliga metoder”. Det fanns en tid när ”rörelsen” inte bara hade masstöd och sociala ideer, men också tillgång till mer eller mindre officiella polisiära knölpåkar för att slå ner olika typer av motstånd. Nu har man varken det ena eller andra, och det är frågan om det är värt att slösa så mycket intresse på folk som är oinbjudande, paranoida och intetsägande? Och som för allt i världen inte vill höra talas om strejker, ockupationer, manifestationer eller en sammanbindande folkrörelsekultur.Vad är partiet bra till över huvud taget? Säg ”Modern Monetary Theory” till deras ”ekonomiske talesperson”, och denne lär förmodligen svimma!

Ja, det här är ekorrar, men jag tycker att de inte ser så inbjudande ut de heller. Kanske paranoida? ”Rör inte mina arvoden och min Riksdagspension!”

Och detta gäller i tillämpliga delar också vänsterpartiet. Var redo för transporten till historiens sophög! (Jag vet inte vem som uppfann uttrycket om sophögen, men kanske Friedrich Engels övertog det från den tyske anarkisten Max Stirner som var i farten lite tidigare än Marx och Engels.) Har partier som så grovt misskött sig rätt att kräva vår uppmärksamhet och snylta på vår tid?

Lästips vetenskap

Varför inte ägna en stund åt att läsa den här artikeln om biologi som författats av prof. Erik Svensson och Pia Gustafsson (där ES = bloggkollega Biology and Politics) och en svarsartikel av fil.dr. Kerstin Berminge (alias bloggkollega Kerstin på Motvallsbloggen)? Jag tycker att det blev flera intressanta vinklar hur man kan se det där med biologins betydelse för att förklara det mänskliga samhällets utveckling, och omvänt hur samhällets utveckling skapar olika biologiska förklaringsmodeller för att passa rådande politiska trender, och en eventuell socialistisk framtid.

Det är trevligt med trevligt sällskap

Är människan i grunden altruistisk eller egoistisk? Och vad betyder det för socialismen? Varför inte se det så här: om människan är altruist är det inget problem med socialism och samarbete. Är människan egoist så är socialism av rent egoistiska skäl det bästa alternativet för att överleva. Värsta alternativet är egoistisk egoism där en tanklös kortsiktighet ödelägger alla framtidsutsikter. Vassego och välj! Hade jag varit med i debatten kanske jag hade påpekat att vi lever i biologiska system som alltmer knyts samman via världsomspännande elektroniska nätverk, och tror någon att det inte kommer att återverka på den mänskliga hjärnans arbete så torde det vara feltrott!

Läget år 2030?

Den här tabellen kan vara svår att läsa, men den finns i större format här

Kan man förutspå hur världsekonomin ser ut om tjugo år? – Ett bra svar kan vara att ”gissa går ju alltid, men säker kan man aldrig vara”.

Antag att en rik person har 100 kronor i årsinkomst och en fattig 50 kronor. Man gissar att den rikes inkomst kommer att växa med 1,82 procent per år medan de fattige kommer att få 4,56 procents årlig ökning. Kommer den fattige någon gång att komma ikapp rikingen? Jag frågade min miniräknare och fick svaret att det sker efter drygt 26 år. (Ekvationen 100*1,0182^x = 50*1,0456^x ger att X, som är antalet år jag frågar efter, blir drygt 26,1 år.) Ränta på ränta kan alltså ge stora siffror från en liten början och kasta om förhållandet mellan rika och fattiga.

I artikeln med diagrammet hänvisas till den ekonomiske forskaren Angus Maddison. En hemsida tillägnad hans verk finns här. Som forskare hade han gjort antaganden om världsekonomins utveckling, men kanske varit för pessimistisk vad det gäller Latinamerika och Afrika. Nu har några andra ekonomer uppdaterat vad Maddison kommit fram till och är mindre pessimistiska. Det går bättre för Latinamerika – det är väl bland annat ett resultat av att en del stater brutit med nyliberala utvecklingskoncept som snarare leder till avveckling – och jättar som Indien och Kina tuffar på bra. (Men som bland annat exemplet Indien visar så betyder inte utveckling för mindre grupper av befolkningen att de stora grupperna får det bättre – man skapar några miljardärer och mängder av fattiga.)

Blir det verkligen så att de stater som inte ingår i OECD kommer att stå för 70 procent av världens produktion om tjugo år? Med tanke på att ”de därute” väl har cirka 70 procent av världens befolkning vore det inte annat än rättvist. Det finns anledning till viss optimism, men med varnande pekfingrar höjda. Pandemier, resurskriser, krig – hur kommer ett sönderfallande USA-imperium att uppträda mot omvärlden exempelvis – ekologiska kriser, kulturell förvirring … . Men trots alla varningar kanske man kan gissa att jämvikten i världen som så grovt förstördes av 500 års västerländsk kolonialism och imperialism kommer att återställas.

OECD-länderna är blåfärgade, har ofta blå politiker, utvecklas inte så bra nu och kanske inte i framtiden heller. Ser ut som om framtiden finns därute i det grå.

Maurice Allais

I en av mina bloggposter angående ”nobelpriset” i ekonomi nämnde Pierre Gilly en av världen bortglömd och förskjuten nationalekonom som dock fick detta pris. Maurice Allais var namnet, och det verkar vara en intressant person. Nu finns det en bloggpost av Pierre som beskriver denne man lite mer. Läs bara vilken hädare det rörde sig om, han ansåg att … :

… inkomster av kapital borde beskattas betydligt högre än löner. Och när han sedan började kritisera frihandeln – även inom EU – gjorde han sig helt omöjlig i media. Allais menar att den allt lägre tillväxten och högre arbetslösheten som drabbat västvärlden sedan sjuttiotalet är en följd av en ogenomtänkt frihandel.

Det var att svära i kyrkan det! Så här såg han i alla fall ut år 2001, vid nittio års ålder. Å ena sidan kan han ha varit tidigt ute med en del teorier inom nationalekonomin, å andra sidan skrev han på franska och var inte så förtjust i översättningar, så då kom andra och knyckte ideerna i stället och de blev kända under andras namn. Man får i alla fall det intryck av en engelsk Wiki-artikel om honom. Den franskläsande går naturligtvis hit och får mer kött på benen.