Pengar, pengar (och vad är pengar egentligen?)

Pengar? Sånt man har i plånbok och portmonnä, mynt och sedlar alltså … samt en massa andra saker. Det är väl numera mest bankrånare, någon oreformerad och rik pensionär, samt folk från länder där man har lågt förtroende för bankväsendet, som går omkring med tjocka sedelbuntar. Annars är ju ”pengar” till största delen ettor och nollor i databaser som kan kopplas ihop med våra plastkort. Plastkortets penningvärde beror av vad som står i de där databaserna, kortet i sig har inget värde. Jag misstänker att om det plötsligt krävdes betalning med mynt och sedlar för alla affärer i Sverige skulle det leda till en omedelbar ekonomisk krasch. Så mycket mynt och sedlar finns inte. Är det brist på betalningsmedel brukar mynten och sedlarna cirkulera snabbare, men även med blixtsnabb cirkulation tror jag att det skulle bli ordentliga problem.

Jag hittade för övrigt för några dagar sedan en svensk bloggare som skriver om ekonomi, och som med ledning av officiella siffror hävdar att svenskarnas skuldsättning är så stor att det inte finns pengar nog att betala tillbaka skulderna. I det inlägget diskuteras också något om vad som egentligen avses med ”penningmängd”. Att det är mer än mynt och sedlar är klart, och kan verka som en struntsak att diskutera, men nyligen tog Paul Krugman upp saken eftersom den verkar diskuteras av konservativa i USA som blir uppjagade av att det påstås tryckas en massa sedlar:

… these days — with credit cards, electronic money, repo, and more all serving the purpose of medium of exchange — it’s not clear that any single number deserves to be called “the” money supply

(På tal om USA: 2010 är det värsta året vad det gäller stängda banker sedan 1992. Det kanske lugnar ned sig nästa år. Listan på skakiga småbanker kan ju inte vara oändlig, även om den ännu är lång. Här är förresten en artikel som handlar om samma sak som jag skrivit om tidigare: krisen gör stora banker större medan mindre banker slås ut. Ökad kapitalkoncentration, med andra ord.)

Nu är väl Krugman inte penningteoretiker inom nationalekonomin, men jag har hos de oppositionella på Real-World Economics Review Blogg hittat en intressant artikel med den lustiga titeln Post-Keynesian free banking – or towards a string theory of money. Den är skriven i skuggan av euro-krisen, och jag gör den intressanta observationen att medan politikerna försöker skapa ett sammanhållet europeiskt valutaområde så räknar författaren Merijn Knibbe upp en massa andra saker än euron som kan fungera som pengar. Ibland är det lokala och tillfälliga värdebärare, användbara ibland bara i speciella sammanhang, men lik förbaskat kan de räknas som pengar.

Money consists of assets that are accepted as payment, widely or local. There’s not just one kind of money. Acceptance rests on all kinds of cultural, local, political and economic specifics.

Med andra ord kan en inteckning fungera mot en bank men inte om man vill köpa mat, och en matkupong duger i affären men inte för att betala skatt. Har dock för mig att Kalifornien, för att lätta sin ekonomiska kris, ställt ut skuldsedlar som man kan använda för just det – kännetecknet för en nationell valuta brukar vara att den är godkänd som betalningsmedel för skatt. I det här resonemanget kan alltså många saker vara pengar (cigaretter, kaurisnäckor, matkuponger eller vad man vill) och därmed kan andra institutioner än en regering skapa olika sorters pengar. Till och med hushåll kan göra det, för att inte tala om företag och i synnerhet banker.

Kanske bankerna är det mest intressanta exemplet om man ser till hur de påverkar hela samhällsekonomin.  När X kommer till banken för att låna så har den förmodligen inte så mycket pengar själv, men gör en kreditvärdering av låntagaren och skapar sedan ett konto som bara är några ettor och nollor i en databas. X använder kontot för att köpa bostad, bil, investera i någonting, ha kul, med andra ord konsumera riktiga resurser (jag bortser här från spekulanter som lånar för att spekulera ännu mer). Sedan skall det betalas tillbaka, med riktiga pengar och med ränta. Har jag fattat processen rätt (ingen garanti för det) så skapar banken exempelvis ett konto där det står ”två miljoner”. Det är det enda man gör. X skickar dessa två miljoner vidare till andra konton när han konsumerar. Kvar finns finns en skuld, och den bör enligt Knibbes tankar också räknas som pengar. God affär för banken.

X kan ses som ett mellanled för att ekonomin i stort skall rulla på, och kanske rulla på mer än vad den tål. Vad skulle hända om det skedde en plötsligt strypning av bankernas lån till samhället i stort? Man vill/vågar inte låna ut (det var ett av företeelserna under den stora bankkrisen för inte så länge sedan). Det som händer är att den konsumtion som alla X håller på med också får känna på en rejäl neddragning: folk kan inte köpa bostad eller bil, investera i något nyttigt eller ha kul. Man kan säga att det beror av att ”det finns inga pengar”, men nyss verkade det ju finnas hur mycket som helst, och varje bank kunde skapa pengar genom att knappa lite på en dator … det verkar skumt, och det får vådliga verkningar för många människor. Företag och privatpersoners ekonomier kraschar, arbetslöshet och elände. Men de rika blir ännu rikare!

Man kan tänka sig att lånen till alla våra X har flera verkningar. En är att konsumtionen kan hållas på en högre nivå än om alla köp måste betalas med köparens egna pengar. Med tanke på att konsumtionen nu är uppe på nivåer som kräver flera jordklots resurser är det inte bra. En annan sak är att lån kan misstänkas driva upp priserna: om X som kollektiv inte har råd att konsumera så mycket finns det två alternativ för säljarna, nämligen att sänka priserna eller sluta sälja helt. Spontant känns det här i alla fall som en bubbla, eller man kanske kan kalla det pyramidspel. Pyramidspelet fungerar så länge som nya resurser pumpas in i systemet, men minskar tillförseln blir det kris. Och i ett sådant läge kan deflation bli ett mer akut hot än inflation.

Om jag skall försöka sammanfatta det här osorterade inlägget: det finns ”riktiga” pengar och det finns låtsaspengar som skapas genom exempelvis banklån. Vilken sort det än är så fungerar de vid köp och försäljning av ”riktiga” varor. Tar man bort låtsaspengarna kommer förmodligen ekonomin att krisa, samt att sjunka ihop till en nivå som är mer realistisk och hållbar än när den bärs fram av lånebubblor.

Den stora frågan för rörelser som vill omvandla samhället i hållbarare riktning kan vara: hur hanterar vi bankerna och deras ettor och nollor? Bör de stoppas? (Inget nytt i så fall: en gång i tiden var det vanligt att banker kunde trycka egna sedlar, men det gjorde man slut på.)

Och avslutningsvis: Gott Nytt År till alla som orkat läsa så här långt! Nu blir det inget mer skrivet det här året, jag lovar!

Rosie the Riveter har nitat färdigt

Enligt vad som meddelas har förebilden för denna kraftfulla unga affisch-dam, mest känd som Rosie the Riveter (”Nitar-Rosa”) avlidit vid 86 års ålder. Geraldine Hoff Doyle hette hon i verkligheten, och hennes bild (som hon fick veta först långt senare) kom att hamna på en av de mest kända affischerna från Andra världskriget i USA när det gällde att entusiasmera produktionen på hemmafronten. Flera kommentatorer uttryckte sin tacksamhet till denna generation av människor, och det håller jag med om.

Plågsamt och anti-plågor

Plågsamt …

Skamligt och plågsamt!

Det här är pinsamt … varför gör man så här mot mej!? Ser ingen min plågade blick?

Det ser ut som jag skrattar, men vänta bara tills dom får se vad jag gjort i de här plågsamma brallorna!
Just det, oskyldiga djur skall icke plågas och förödmjukas på detta sätt, jag blir arg bara jag tänker på’t!
De kan få tugga på en pinne om de känner för det …

… eller rocka loss i en härlig solodans …
… mysa hela familjen ute i snön …

… eller ta sig ett långt härligt bad och bara njuuuuuuta, långt från alla bekymmer och plågor!

Hangarfartyg inom skotthåll

Det fanns en tid när de västerländska stormakternas krigsfartyg kunde tuffa omkring i de kinesiska kustvattnen och till och med uppför floderna utan att behöva riskera motåtgärder. Den tiden är förbi. Man kan väl knappt ens tro att någon USAmerikan med hjärnan i behåll längre drömmer om att kunna parkera en flotta i hotfull position i Formosasundet eller utanför Shanghai om Peking misstycker. Men det är – ur Pentagons och Vita husets synpunkt – värre än så: om kineserna känner sig så hotade att de vill slå tillbaka så bör USA:s hangarfartyg helst befinna sig utom skotthåll, en bra bit öster om Filippinerna och Japan. Den här kartan visar ungefär hur det ligger till. Klicka upp för större format och notera hur långt ut i Stilla havet den innersta röda linjen går!

Observera alltså den innersta röda ringen och beteckningen DF-21/CSS-5, DF för Dongfang. I den här Wikipediaposten spekuleras om en landbaserad sjömålsrobot vid namn Dongfang 21D som skulle kunna slå mot USA:s hangarfartyg på uppåt 3000 kilometers avstånd. Och i den här färska artikeln i Financial Times säges att denna robot nu är användbar. Man kan notera att den indiska flottan i Bengaliska viken också ligger inom skotthåll, samt ryska stillahavsflottan.

Naturligtvis funderar jänkarna på motåtgärder, men det tycks som om kineserna har ändrat förutsättningarna för deras flottpolitik i Asien. Dongfangmissilerna finns inte i fasta installationer utan körs omkring på land. Därmed blir de svåra att hitta och slå ut. Å andra sidan är de koncentrationer av hangarfartyg och hjälpfartyg som USA har, och som skulle vara ett fruktansvärt hot mot alla fiender, snarare en belastning. I stället för att ”projicera sjömakt” måste man inrikta sig på att inte själva bli sprängd i bitar. Och det bästa sättet att göra det torde vara att hålla sig borta från de vatten som kineserna tycker är känsliga. Dessutom torde kineserna jobba vidare på sina militära system med satelliter, obemannade spaningsplan, radar som ser bortom horisonten och andra tekniska påhitt.

Dongfang, 东风 ”Östanvinden” ändrar som sagt kanske förutsättningarna för maktkampen i Östasien och västra Stilla havet. Det är inte utan att man påminner sig ett uttalande av gamle ordföranden Mao: Östanvinden är starkare än västanvinden. (Fast det var nog inte sjömålsrobotar han tänkte på just då.)

Varför gillar nyliberaler bolag?

Frågan låter konstig, men den slog mig efter att ha läst några artiklar. Är man så jäkla förtjust i individuell frihet med personligt ansvar borde aktiebolag väl inte vara ett bra alternativ? Om man uttrycker aktiebolag på franska (societé anonyme), engelska (limited) eller tyska (Gesellschaft mit beschränkter Haftung) blir det klarare. I aktiebolaget blir man anonym i ett gäng och man har begränsat ansvar. Detta till skillnad mot den individuelle och lätt identifierade småföretagaren – sådana som käcka liberaler gärna tyckte kunde jagas bort från stora köpcentra av monopolbolag som Boultbee. Märkligt, som sagt. På något konstigt sätt försvinner ibland det personliga ansvaret när liberalen viftar med trollspöet, tvärt emot den offentligt deklarerade trosbekännelsen.

Jo, jag vet att politiker uppger sig älska småföretag, helst skall alla vara småföretagare, men det låter mer som ett sätt att temporärt dölja arbetslöshet än verkliga insikter i hur marknader fungerar.

Vare sig det är stora eller små företag så är de företag, och nyligen firades hundraårsminnet av ekonomen Ronald Coases födelse. Här och här finns ett par inlägg på Real World Economics Review Blog som tar upp Coase och hans fråga: varför finns företag egentligen? Samt nyliberalers märkliga kärlek till bolag, en företagsform som de vill påtvinga alla andra verksamheter vare sig det passar eller inte.

Som en av författarna påpekar så visar existensen av företag att den nyliberala tesen om en självreglerande ekonomi är fel. Skulle ekonomin fungera på det sättet skulle det inte finnas behov av organisationer som inom sig faktiskt upphäver en mängd av de företeelser som antas finnas på en marknad med perfekt konkurrens.

I själva verket skulle företag som vi känner dem aldrig kunna uppstå om det rådde perfekt konkurrens. Företagen planerar, försöker förutse och styra vad som händer i omvärlden, de upphäver inom sig marknadsrelationerna som finns ”där ute”. De är inte hjälplösa och maktlösa och skoningslöst styrda av en anonym marknad som är bortom enskilda människors makt att påverka. De blir centra för anti-marknad skulle man tillspetsat kunna säga. I värsta fall blir de rent anti-sociala, som gökungen i fågelboet. Men eftersom förekomsten av företag just visar att det finns allvarliga brister i teorin om hur marknader fungerar har nationalekonomer i allmänhet inte brytt sig så mycket om att försöka besvara Coases fråga om varför det finns företag. Att tiga är ju också ett sätt att ta ställning.

(När jag skriver detta om perfekt konkurrens känns det faktiskt som om man skulle behöva polemisera mot folk som på allvar tror att Jorden är platt eller att den skapades av någon gud för drygt 6000 år sedan i det skick som den är idag. De nyliberala ekonomerna är ju på den nivån!)

Vådan med att allt skall påtvingas det privata vinstmaximerande bolagets form märks när offentliga verksamheter privatiseras eller får direktiv om att man skall ”generera vinst”. Vi har ett antal exempel här hemma. För Englands del skriver Monbiot om ett problem som det landet dragits med länge men som förvärras genom privat vinstjakt: fler dör i utfrysta bostäder i England än i kalla ställen som Skandinavien och Sibirien. Man kan invända att nordbor och sibirier kanske är mer vana vid att hantera kyla, men eftersom några tiotusental britter dör på grund av kyla även ”normala” vintrar (det kan bli mycket värre den här vintern) så borde problemet vara känt och inte omöjligt att åtgärda.

Monbiot beskriver en situation som inte alls är konstig. När möjligheter till ökade vinster kan utnyttjas så kommer de anonyma bolagen att göra det, utan större sociala hänsyn:

… the privatised, liberalised utility companies have been allowed to get away with murder. In her excellent new book Fixing Fuel Poverty, Brenda Boardman shows that fuel poverty has risen so steeply in the UK because public control over the energy companies is so weak. In 2002 the regulator, Ofgem, decided that it would stop regulating consumer prices. The energy companies immediately increased their profit margins: 10-fold in one case. When world energy prices rise, the companies raise their tariffs, often far more steeply than the wholesale price justifies. When they fall, domestic prices often stay where they are. 

Man kan utgå från att desa bolag, som anklagas för att tillåtas komma undan trots att de mördar folk, har högt avlönade chefer som inte känner det minsta personliga ansvar för detta, och horder av anonyma aktieägare som inte heller gör det. En del aktieägare kan i själva verket vara enorma och likaledes anonyma pensionsfonder som så att säga eliminerar en del av sin kundkrets på det här sättet. Det kanske behövs hårdare tag för att få rättning på det här, som när folk i Bolivia slogs på gatorna i flera dagar för att hindra privatisering av vattenverket?

Det tycks som att individuellt ansvar är något som utkrävs av småfolk som inte har så mycket kontroll över sitt liv, medan storpamparna lugnt kan segla bort i trygghet på skeppet ”Hängslen och livrem och fallskärm till max”.

Man vill framstå som bättre …

Är det krig så tar man livet av motståndare. Möjligen tror en dataspelsgeneration något annat, men i riktiga krig är det riktiga lik som ligger där på marken. Fast det tycks finnas viss motvilja mot att offentliggöra antalet. Kan det möjligen bero av att svenskarna i Afghanistan befinner sig i ett läge där man inte vet vem man skjuter på alla gånger? Stora delar av landet befinner sig i uppror mot ockupanterna, men det är inte en uniformerad och centraldirigerad motståndsarmé man möter – det är just ett folk i uppror. Kartor från FN uppges visa hur de ”säkra” zonerna i Afghanistan raskt krymper. Aftonlövet skriver:

Enligt Genèvekonventionen är de inblandade parterna skyldiga att utan dröjsmål göra allt de kan för att söka upp sårade och dödade efter striden. Men många gånger struntar de svenska trupperna i reglerna eftersom det anses för farligt.

Enligt en person med insyn är uppgifter om dödade särskilt känsliga för de svenska styrkorna eftersom de helst vill framstå som ett slags hjälparbetare.
– De vill uppfattas som hyggliga personer som ser till att flickor får gå i skolan, inte som soldater som dödar, säger källan.

Är det sådant som också kan kallas ”livslögn”? Att framstå i bättre dager än vad man förtjänar? Att vara ”en slags hjälparbetare” i stället för en riktig hjälparbetare, alltså sådana som definitivt inte vill ha soldater från USA och dess underlydande stater klampande omkring i närheten. Och det där med internationella konventioner … svenskarna är ju underställda en makt som inte alltid har så stor respekt för just internationella konventioner.

 Lästips: Afghanistanbloggen och Afghanistan.nu

Hålet i ideologin

Det skrivs mycket intressant i bloggvärlden, tankar som dock oftast bara försvinner ut i cyberrymden. Men här vill jag återanvända ett citat från Kerstin på Motvallsbloggen, när hon den 19 december skrev om dessa fina socialdemokrater som mot betalning skyfflar åsikter från Svenskt Näringsliv in i partiet:

… förmår man inte skilja mellan socialdemokratiska åsikter och borgerliga sådana, eller Svenskt Näringslivs, då är man så dåligt ideologiskt skolad att man nog borde göra en av två ting, sluta med politiken direkt eller sätta sig in i både ideologin och partiets historia samt lära sig lite om kritiskt tänkande, ägna sig åt ett par års studier alltså, innan man ånyo engagerar sig som politiker.

Kan man det här, då låter man sig nämligen inte luras av lobbyister att tycka något annat än det som är i linje med ideologin. Då märker man direkt om man talar med en förrädare.

Här sätts fingret på det som jag tror är det stora problemet: socialdemokraterna har ingen ideologisk uppfattning om vad man vill göra (annat än ha makt och därmed tillhörande löner, arvoden och andra förmåner). Det som finns är att en del ropar efter ”rättvisa”. I Internationalen sjunger svenskar en felaktig översättning – i den svenska texten står det att ”det dånar ut i rättens krater”, men Pottier som skrev den ursprungliga franska dikten hävdade att ”det dånar i förnuftets krater”. Och det kan vara en jäkla skillnad.

Här stångas ideologierna mot varandra – alternativen är ju klart urskiljbara!

Politiskt skolade socialister anser att socialism skall eftersträvas som ett mer förnuftigt sätt att sköta samhället till förmån för alla dess medlemmar. Men socialdemokrater som tänker åt det hållet idag torde vara synnerligen sällsynta (och de var inte så vanligt tidigare heller, om vi skall vara ärliga).

Rättvisa låter visserligen bra men kan raskt avfärdas med hänvisning till någon budget som måste balanseras, och hur bemöter man ett sådant argument? Och därmed uppstår ett tankemässigt hål som snabbt kan fyllas av politiska opportunister och mutkolvar. Socialistisk rättvisa sopas åt sidan till förmån för kapitalistiskt förnuft. För kapitalismen har också sitt förnuft. Men då den politiska medvetenheten inom partiet är så usel (några vill ha ”rättvisa”, men inget mer) fattar man helt enkelt inte att de påståenden som kommer från diverse partiledare och ”socialdemokratiska debattörer” har varit i Svenskt Näringslivs påse innan de hamnar i SAP:s säck. Man fattar inte skillnaden, utan verkar tro att  en socialdemokratisk åsikt och politisk rekommendation kan se ut hur som helst. Man tror att kapitalismens egoistiska förnuft är det existerande förnuftet. Och därmed har vi oförmågan att skilja ideer åt som Kerstin påpekade, om jag uppfattade henne rätt. Och den oförmågan gör SAP moget för historiens sophög. För hur skulle partiet kunna resa sig ur det gungfly det befinner sig i nu?

Läckor, kapitalism, demokrati, brist på ryggrad etc

En dags bloggpaus har jag haft, skönt med lite ”semester”. Världshistorien tar dock inte semester utan traskar på, exempelvis med nya läckor. En del gott folk har kläckt hastigt och hafsigt hopkomna teorier om vad WikiLeaks har att komma med och vad läckorna kan få för betydelse. Det är allt från ”världshistoria” till ”ingenting nytt”, konspirationer av USA eller Israel, eller läckor som just kommer att sänka USA och Israel.

Själv är jag försiktigare med omdöme, men man kan konstatera att släppta dokument får efterräkningar runt om i världen trots att bara småportioner ännu släppts. Och som jag tidigare påpekat gäller det att alltid ha ett källkritiskt tänkande redo när man läser om läckorna. Att en president i Panama försökte få hjälp från USA för att avlyssna politiska motståndare (vilket han förnekar) kanske inte berör oss så mycket. Dokument som bekräftar vad vi egentligen redan tror oss veta – nämligen att de före detta befrielsekämparna i Palestinska Befrielseorganisationen PLO är Israels korrupta knähundar, förrädare och rena skurkar – kan vara av större internationell betydelse. Det är ju en permanent världskris som pågår därnere, och skall den lösas måste nog den här typen av quislingar avslöjas och berövas allt inflytande. När trollen kommer ut i solljuset spricker de, enligt gammal folktro.

Men idag såg jag i andra bloggar att något hänt på hemmaplan, något som faktiskt ställer den så kallade kampen mot terrorismen i ett annat ljus. Så jag gick in på Pirat-Falkvinges blogg och kollade. Här är några sammanfattande meningar från hans långa genomgång:

Piratpartiet hade rätt i precis allt. Jakten på vanliga Svensson som delar musik och film med varandra har legat bakom den största nedmonteringen av medborgarrätter i modern tid, och amerikanska intressen har legat bakom allting.

Sedan 1980-talet har USA aggressivt hotat med handelssanktioner mot länder som inte ger amerikanska företag tillräckligt stora konkurrensfördelar … . Rent praktiskt fungerar det så att branschorganisationerna i USA går till det amerikanska näringsdepartementet, som i sin tur går till det amerikanska utrikesdepartementet, som går till ambassaderna, som i sin tur pratar med regeringar, bland annat den svenska, och kräver lagändringar för att gynna de amerikanska företagen.

Med andra ord, det handlar inte om några hemska terrorister som skall bekämpas, utan (vilket vi egentligen redan visste även i det här fallet) att det handlar om USA:s ekonomiska intressen, som dessutom är intressen i branscher som är i stark omdaning på grund av ny teknik men som vägrar att erkänna detta. Desperationen slår över i brutalitet, och helst ger man sig på andra stater som verkar ha svårt att försvara sig. Vi kan strunta i terrorister, här handlar det om affärer!

Vi som är lite äldre kan nog minnas utsagor om att kapitalism och demokrati hör ihop. Det fanns anledning att vara skeptisk redan för årtionden sedan när den tesen kläcktes, men med facit i handen ser vi att en desperat kapitalism med statsmakt till sitt förfogande kan bli direkt antidemokratisk. Ett privatföretag är inte en demokratisk institution. Den som anser att privatkapitalismen bör vara ett mönster för hur hela samhället skall skötas har därmed avsagt sig den demokratiska ståndpunkten.

Dessutom ser vi att de svenska politikerna är ryggmjuka tjänstehjon. Naturligtvis kan USA:s ambassad försöka påverka de egna företagens ställning i Sverige, det ingår ju i ambassadörers och handelsattacheers jobb, men lika naturligt borde det vara för svenska politiker och tjänstemän att försvara vårt eget land inklusive de egna medborgarna. Nu verkar det vara tvärtom: de som skall företräda oss är en samling knäsvaga nickedockor som (bara det sker lite i skymundan) utan att tveka säljer såväl demokrati som medborgare till främmande makt. – Ganska intressant förresten: uppträder inte dessa människor i praktiken på det sätt som när kommunisterna förr i tiden beskylldes för att ”ta order från Moskva”? När Moskva byts ut mot Washington är det tydligen inte så farligt längre. Och därmed kan man fråga sig om de här läckorna om svenska politikers krypande för storföretag i USA kommer att få politiska återverkningar – kommer det att bli debatt, kommer ansvar att utkrävas? Visserligen finns det en opposition, men dess största parti behärskar ju av de där kryparelementen, så jag vill se att de gör något innan jag tror att de eventuellt kan göra något.

God Jul!

Det här är min kompis ”den roliga lilla ljus- och julhunden” (om det nu är en hund, eller är det i själva verket Rudolf med röda näsan?) som tillsammans med mig önskar läsekretsen

God Jul och Gott Nytt År

Varför ljus– och julhund? Jo, om man tittar närmare ser man en veke som sticker upp ur kompisens huvud. Nu skulle man alltså kunna bränna ner den, men den här gynnaren har stått hemma hos mig i många år nu, och inte eldar man väl upp en kompis, va?

På tal om Rudolf med röda näsan så var det någon som för några dagar sedan hävdade att rentjurarna tappar hornen ungefär vid den här tiden medan renkorna har dem kvar. I så fall skulle Rudolf vara Rudolfina. Jag vet inte om det gäller generellt för alla renar det där med hornen, eller om det är ett påhitt mer specifikt för den nordamerikanska cariboun. Den gamla nordiska julbocken, som numera i stort sett är utkonkurrerad av aggressiv utländsk marknadsföring, har dock hornen kvar.

Julkul med nassar

Om man börjar med den här länken kan man få se der Führer själv och andra brunfärgade gossar som firar jul på stamkrogen i Nürnberg. Det är en serie bilder, i färg faktiskt (brunaktiga, får man säga) som LIFE fått tag på. Om man klickar sig genom serien av bilder och fortsätter exempelvis här så finns en bildserie av exekutionen av ett antal unga samarbetsmän efter att det tyska väldet i Frankrike rasade samman 1944. Typiskt nog var det ett fåtal personer i toppen, och småhandlare i botten av tyskarnas samarbetsorganisationer som drabbades av de våldsamma utrensningarna. Mellanskikten kunde fortsätta ungefär som tidigare efter ett tag – som nassesympatisörer var de pålitliga antikommunister, och sådana fanns det  marknad för även efter att det nazistiska ”korståget mot bolsjevismen” krossats av just de elaka bolsjevikerna.

”Julkul”, förresten – här sitter der Führer och några kompisar under en mäktig julgran, men inte verkar de vara så livade direkt. Hoppas inte LIFE blir ledsna för att jag klippte ur en bit av en bild för att få fram centralmotivet bättre.