Den ekonomiskt smarte björnen i farten igen

Jag hinner inte skriva så mycket idag. I väntan på nya spetsfundigheter från mig kan du kanske försöka hänga med i den här filmen. Det handlar om politiken bakom räddningarna av banker i USA. Kanske inte helt exakt i alla detaljer, men smårolig i alla fall när den ekonomiskt klurige björnen får förklara hur det ligger till.

Den är fortsättning på en liknande film som jag kommenterade i november och som blivit populär på nätet.

PS. Nu är vi uppe i elva bankkonkurser i USA hittills i år. Ungefär en var tredje dag. DS.

Gästinlägg

Jag har lite dåligt med tid att skriva just nu men fick tacksamt nog ett förslag på gästinlägg som är orsakat av min tidigare bloggpost här, som i sin tur är orsakad av etc. etc… . Kaj som säkert heter något annat har invändningar mot min negativa syn på vissa saker. Han skriver:

Min positiva uppfattning om de gatustrider som ägt rum runt om i landet grundar sig i dessa möten med folk och på att jag tror att ”välfärdssamhället” är ett uttryck för de eftergifter som monopolkapitalisterna har gjort i skräcken för revolutionen och revolutionärerna i Sverige och internationellt. De kommer inte upphöra med de våldsamma attacker som de har gjort på våra rättigheter de senaste 20 åren utan ett väldigt och för dem hotfullt motstånd (och självklart i förlängningen krävs ju det borgerliga samhällets krossande). För första gången talade Sveriges samlade elit om ”det inre hotet” förra året på Folk och Försvars årskonferens. Det är just dessa unga och modiga proletärer som de pratade om.

Och här kommer själva texten:

En promenad i Rinkeby i juni 2010

    Vi tog en promenad i Rinkeby några dagar efter de stora gatustriderna med polisen i början av juni. En bit från centrum träffade vi en grupp unga män som vi pratade med en stund med innan vi blev avbrutna av polisen. Några av dem hade varit på plats när gatustriderna utbröt och de berättade att det under kvällen varit bal i en lokal och att 4 personer försökte komma in. En väktare ringde då till polisen som kom dit. Någon hade en hund utanför lokalen som skällde och polisen drog pistol, sköt och viftade med den mot några barn. Mycket folk, som undrade vem som sköt, började strömma dit. Folk blev helt berättigat arga eftersom poliserna hotfullt viftade med pistol bl.a. mot barnen som var på plats. Så började upproret som nästa dag tilltog i styrka. Totalt cirka 200 poliser var i Rinkeby samtidigt för slå ner upproret. Överklasspersoner eller deras vänner klagar ofta på att brandkår och ambulans attackeras. De vi talade menade att upprorsmännen medvetet valt att inte attackera ambulans och brandkår under dessa strider. 

        Terror. Vid ett tillfälle hade 6 poliser kidnappat en kille och slått honom uppe i skogen. Det är historier vi hört förut bl.a. i Gottsunda i Uppsala. Poliserna tillämpar en form av terror. De väljer ut vissa personer som de misshandlar i grupp på en avskiljd plats. I Gottsunda körde de ut en kille till en sopstation mitt i natten och ställde sig bakom honom och slog honom i bakhuvudet. Till killen i Rinkeby sa de när de slog honom: ”-Nu är du inte så tufff längre”. Efter det låste de låste in honom i arresten i 6 timmar. 

    Vi frågade dem om de inte tycker det är obehagligt med de ungdomar med speciella jackor som jobbar åt polisen och rör sig i Rinkeby. Vi fick till svar att ”de är kompisar”. Han var inte orolig för att de skall tjalla. En del av dem kanske inte tjallar men några gör antagligen det tror vi. Det borde ju en av anledningarna till att polisen har rekryterat dem.

    Plötsligt blev vi avbrutna av en polis som i sedvanlig arrogant och upplåst stil kommer fram och ställer fräcka frågor. Man kunde nästan ta på det ömsesidiga klasshatet. Det finns ingen försoning, poliserna hatar verkligen de här unga männen. Staten är de rikas verktyg för att hålla massorna i schack. Polisen är den del av staten som mest aktivt försöker göra det jobbet. Man möter samma förakt i Danderyd som i snutbil nr 2015. Polisen har inget existensberättigande, det är massornas tur nu.

    Vi lämnade platsen och gick in mellan husen där vi träffade en kvinna som har en son i övre tonåren. Hon berättade att hennes son inte fick några jobb trots att han har bra betyg och att ungdomarna i allmänhet inte har några jobb. ”Kommunen erbjuder inte ungdomarna jobb som de gör i andra kommuner”, ”Ingen bryr sig om ungdomarna, de går sysslolösa, det kommer att bli värre (mer uppror), ni har inte sett någonting än.”. ”Ambulansen fungerar inte likadant här som på andra platser, de kommer inte och om de kommer tar det lång tid”. Vid en fest hade en kille blivit allvarligt sjuk men ambulansen kom inte. De ”hittade inte dit”, sa de. Jag har pratat ambulanssjukvårdare i södra Sverige över en öl. Sällan har jag möte så mycket förakt mot befolkningen i förorterna i allmänhet. Om den personens attityd är vanlig bland de andra så förstår man verkligen varför de ibland blir attackerade.

    Strax därpå gick vi ner mot centrum där vi talade med några män i 30-årsåldern. En man var orolig för att hans syskon skulle få svårigheter p.g.a. upproret men han upprepade många gånger att upprorsmännen hade ett syfte med vad de gjorde ”-att de skall få det bättre”. Polisen trakasserar ofta ungdomar genom att stoppa dem och fråga dem efter legitimation. De sa att folk håller ihop i Rinkeby oavsett bakgrund och att det inte känns som de är en del av ”det svenska samhället”. Vidare sa en man att: ”det känns inte som vi är en del av arbetarklassen, vi är värre”. Han menade att eftersom de inte har arbete så är de längre ner i samhället än arbetarna. ”Skriver man (när man söker jobb) att man är från Rinkeby är det kört, då tror de att man är kriminell.”. Arbetsförmedlingen och Socialförvaltningen har flyttat från Rinkeby till andra sidan Järvafältet, så vill man komma dit om man har socialbidrag så får man promenera ett par timmar fram och tillbaka eftersom SL-kort inte längre ingår i ”socialbidragsnormen”.  Vidare sa de att ”det är de kriminella som får hjälp”, de som har varit kriminella får jobb och löner genom olika projekt. 

    Vi satte oss ner tillsammans direkt efter diskussionen vid centrum och tecknade ner så mycket av berättelserna vi kom ihåg. En lärdom vi har dragit är helt hopplöst att försöka anteckna vad som sägs samtidigt som man deltar i en diskussion, även om man inte själv pratar för tillfället. Vi kommer tillbaka med fler rapporter från modets och hjältarnas Rinkeby.

Vad gäller den politiska nivån hos de mer avancerade upprorsmännen kommer den till uttryck här:

http://www.youtube.com/watch?v=z-7CAG9BQc8

http://www.youtube.com/watch?v=7H6ck8dPYoE

Här har vi alltså en fältundersökning som ger nyttiga kunskaper. Tack för det.

Det finns rejäla problem med elände och förtryck, misskötsel och överhetsarrogans, och att ”det är rätt att göra uppror mot reaktionärerna” kan vi vara eniga om. Att sätta skräck i överheten kan vara ett sätt att få saker ordnade, fast det är bara den lilla detaljen att enstaka grupper i förorterna kommer inte att kunna genomdriva det som miljonhövdade arbetarrörelser kunde göra i Europa efter Andra världskriget. Eller för all del miljonhövdade upprorsrörelser i Tredje världen.

Jag misstänker att överheten snarare ser småkravallerna som något positivt, mycket väl ägnade för att splittra och skrämma folket, och för att få ytterligare argument för att rusta upp sin maktapparat. Militär urbanism har jag tidigare varit inne på som ett oroande fenomen. En aspekt av det här är processen där stora delar av Jordens befolkning, ur det nordliga kapitalets synpunkt, faktiskt håller på att bli överflödig. Mest rör det massorna i Tredje världen, men även en del av folket i Europas förorter kan kanske räknas till de obehövliga. De behövs inte för produktion, inte för konsumtion – vad skall de då finnas till för? Om de inte kan existera för sig själva, utan bara för att tillfredsställa ett kapital som inte vill ha dem, måste de själva motivera sin existens. Hur gör man det utan att de hamnar i total motsatsställning till resten av samhället och ger sverigedemokraterna tjugo procent i nästa val och kontroll av regeringspolitiken?

För att återgå till den sprängda polisbilen i Malmö och småupplopp i Rosengård, för det var ju där min kritik den här gången började, så har jag väldigt svårt att se hur detta kan utvecklas till en allomfattande kamp mot kapitalet. Kampen låses in i vissa förorter, isoleras och slås ned. När man är numerärt svag gäller det nog att hitta lösningar där man kan gå runt de spärrar som kapitalets stat sätter upp, snarare än att försöka slå sig igenom dem. Det kommer bara att misslyckas och skapa onödiga offer (om man nu inte är ute efter ”martyrer”). Man behöver inte spränga bostadsbolag som missköter fastigheter i förorterna. Man kunde ju samla ihop ohyra, mögel och annat som finns i fastigheterna och lämna tillbaka under buller och bång till bolagets kontor eller chefer. Miljörörelsen i Sverige har tidigare använt liknande metoder, har jag för mig.

Arg gubbe i Egypten

Lyssnar på nyheter från Egypten. Spännande är ett milt ord just nu! Regeringspartiets högkvarter i Kairo brinner. Utegångsförbud i städerna över hela landet, men det verkar inte respekteras. Polisfordon förstörs. Folk är kvar på gatorna och  militären har skickats in i Kairo, Alexandria och Suez. Obekräftade rapporter om sammanstötningar mellan polis och militär. Folk viftar med flaggor, applåderar och skakar hand med militärer. Kommer militären att vara lika vänlig? Delar av de stora städerna kontrolleras inte av regimen längre. Mubarak skall tala till folket, men vad har han att säga? En del poliser påstås ha gått över till demonstranterna. De lägre skikten i polis och militär tillhör den statliga våldsapparaten men de kommer också från folket. Hur länge står de ut att slå ner sina egna?

Lyssnar på en gubbe som säger att Egypten är dramatiskt annorlunda jämfört med bara för några dagar sedan. Den politiska apatin är borta.  Lenin kanske skulle ha påpekat att revolutioner kan köra historien framåt i expressfart när massorna lär sig att nyttja sin makt och störta den gamla regimen.

Klassanalys

Så här ser den ut

För några dagar sedan kom senaste numret av den lilla förträffliga tidskriften Clarté, innehållande flera artiklar av intresse när vi studerar det politiska landskapet efter det senaste valet. Bland dessa skulle jag vilja peka på sociologen professor Göran Ahrnes om klassanalys i Sverige, Arbetarklassen lever vidare. (Finns inte på nätet ännu, men kan du inte få tag på tidningen för snabbläsning torde den komma på webbplatsen så småningom. Där kan du också få information ifall du exempelvis vill prenumerera.)

I och för sig är det inget märkligt som Ahrne skriver om man känner till hans tidigare verk, men för den som tror att det skett en enorm medelklassifiering i Sverige, och att arbetarklassen försvunnit, torde Ahrnes siffror och slutsatser vara överraskande. Jag tror Göran Greider bland annat använde Ahrnes forskning som underlag i en bok om arbetarklassens återkomst för bortåt tio år sedan.

För att sammanfatta artikeln väldigt kort så finns arbetarklassen kvar som majoritet bland de arbetande, och lägger man till formellt medelklassiga människor som i praktiken inte är mycket annat än vanliga knegare så blir det ungefär ett tvåtredjedelarssamhälle av arbetare. Visserligen har arbetarklassen i viss utsträckning ändrat utseende i och med att fabriker försvunnit och en stor tillströmning av kvinnor skett, men arbetarklass är det lik förbaskat. Och det innebär, om vi vänder på resonemanget, att den storstadsbaserade och högljudda medel- och överklassen som dominerar i media med sina bekymmer och dagordningar fortfarande är i minoritet. Och något annat kommer knappast att ske. Fortsatta förändringar i det ekonomiska systemet kommer att göra att den sociala rörligheten huvudsakligen vara i riktning nedåt – proletarisering med andra ord. (Om man godkänner Ahrnes resonemang så följer dessutom bland annat att socialdemokraternas storstadsstrategi att satsa på medelklassen är helknäpp.)

Ahrne har också samarbetat med den progressive USAmerikanske sociologen Eric Olin Wright som kompletterat Marx’ äldre och inte särskilt fullständiga ansatser till klassanalys med en komponent som mäter det inflytande på sin arbetssituation en person har. En arbetare eller tjänsteman kan ha inflytande på hur arbetet läggs upp och kanske verka med delegerat ansvar och makt från sitt företag eller organisation, men personen är ju ändå en arbetare eller tjänsteman med inflytande på nåder.

På tal om det har LO-tidningen en artikel där det frågas ”vad är ett fritt jobb?”. Den går inte så djupt. Men jag antar att det är en jäkla skillnad att ha frihet med stöd och trygghet respektive att ha en frihet där man i själva verket är försvarslös i världens stormar.

Det här är spännande

Stå inte där med näsan i vädret Neffe, ut på gatan och demonstrera!

Folk väller ut på gatorna i Egypten – ”den arabiska gatan” ger luft åt sina känslor – en presidentkandidat har tagits av polisen – det skjuts med tårgas och gummikulor (undrar om de är av samma sort som israelerna metallkulor med tunt gummiöverdrag, en klart farlig grej) – både i Kairo och landsortsstäderna pågår demonstrationer och angrepp på offentliga byggnader – omvärlden mumlar förvirrat om att alla bör visa ”återhållsamhet” trots att (eller kanske för att) återhållsamhet sällan fäller olämpliga regeringar – undrar hur det är med arbetarrörelsen nu, för några år sedan strejkades det mycket i Egypten – man kan undra hur länge det dröjer innan polis och militär börjar vackla och byter sida, och  …

… det här är spännande!

Kan man tänka sig en utveckling där exempelvis blockaden av den egyptiska gränsen mot Gaza säckar ihop, det vore väl bra!

Dom glömde Spiltaligan

Har varken lust eller tid att knacka fram några djupare inlägg just nu. Så titta här i stället – i listan på mystiska upplopp av arbetarungdom (med förmodligen rätt obetydlig erfarenhet av ordinarie arbeten) saknas Spiltaligan på Östermalm. De var ”ungdom på glid” i slutet av 50-talet i Stockholm, på den tiden när det ännu bodde underklass på Östermalms bakgårdar. Småkriminella, stökiga, uppfann uttrycket att ”låna en bil”. Det handlade ursprungligen inte om att stjäla en bil och försvinna, utan att ta sig in i bilen, köra ett tag, och sedan återställa den på sin ursprungliga plats utan att ägaren märkte något – med andra ord att ”låna”. Jag vet inte om någon försökte göra stor politik av det, utan man såg väl det mest som det var, nämligen ungdomar med trasslig bakgrund och tveksamma framtidsutsikter på väg ut i kriminalitet.

I ovan angivna länk försöker man också dra fram Axel Danielsson, en klassiker i den socialdemokratiska vänstern när partiet ännu var ungt i Sverige, men jag undrar om det fungerar. Ursprunget till den här polemiken (tidigare länkar finns här) handlade inte om trasiga arbetare som slogs med polisen utan om ett skumt bombattentat mot en polisbil. Sånt kan vanliga kriminella också få för sig att göra, exempelvis bland MC-gängen. Högerextremister skulle kunna spränga bomber också, det ingår ju i deras repertoar, och sedan påstå att det är ”invandrare” som är de skyldiga.

Det verkligt spännande händer inte här utan på andra håll i världen just nu.

"Den arabiska gatan"

Hört något om ”den arabiska gatan” på sista tiden? Det är ju så att tidigare under åren så har oroade människor då och då varnat för att ”den arabiska gatan” kan bli fly förbannad och göra uppror. Inte utan orsak, utan på grund av högst påtagliga orsaker – usla och diktatoriska inhemska härskare, usla levnadsvillkor, samt illdåd begågna i arabvärlden av makter utanför arabvärlden (läs USA, Israel och Europa). Men revolutionerna har inte kommit, och mindre strejker och upplopp har slagits ned av regimerna. Och därmed har illdådsmakarna känt det som fritt fram att fortsätta i samma gamla stil – ”se, det händer ju ingenting farligt trots allt ont vi gör!”.

Ända till nu. En regim har fallit i Tunisien, andra regimer känner sig hotade av att de egna medborgarna använder gatorna inte bara för kommunikation utan även för demonstrationer. I den gamla sagan var det vallpojken som ropade ”vargen kommer” och till slut inte var trovärdig när vargen verkligen kom. I den sagovärld som illdådsmakarna lever i har de ropat ”vargen kommer inte”, men nu finns den här i form av en alltmer missnöjd och självmedveten ”arabisk gata”, en naturkraft som blir svår att manipulera för de politiska fixarna.

Jag minns en TV-intervju under Israels överfall mot Gaza, och en flinande israel som hävdade att man hade de arabiska eliterna på sin sida. Och det stämmer ju, men dessa eliter finns bara så länge som ”gatan” tillåter att de existerar. I dagens elektroniska mediavärld kommer allt fler av dessa gatans människor att få tag på argument varför eliten skall ha en stor stark fet spark i baken, och varför eliten i själva verket är ful och liten och ingen man egentligen behöver vara rädd för om man anfaller tillräckligt många på en gång. Mubarak har en jättestor säkerhetsapparat, men vad innehåller den för människor, kan det tänkas att många poliser och militärer egentligen hellre skulle förena sig med än slå och skjuta på ”gatan”?

Eliterna kan dränka upproren i blod idag men ändå bli utslagna senare (för, som en insiktsfull man sade: ”man kan göra mycket med bajonetter, men man kan inte sitta på dem” = en regim kan inte bara bygga på våld, man måste ha åtminstone delar av folket med sig). Eller de kan börja göra eftergifter för att lugna opinionerna, men då kommer man förmodligen i ett läge där en eftergift bara öppnar för en flodvåg av nya krav. Kan ”gatan” slå sig in i politikens styrelserum kan utvecklingen dra iväg hur långt som helst.

Frizoner i eftersatta förorter – bra ide?

Det finns en del folk som tror att man skulle kunna få fart på ekonomin och komma åt arbetslöshet och andra problem i eftersatta förorter genom att skapa speciella ekonomiska zoner. Lägre skatt, lägre arbetsgivaravgifter och liknande skulle kunna hjälpa det lokala näringslivet. Man hänvisar till franska erfarenheter av sådana frizoner. Jag är säker på att många politiker och tjänstemän gärna gör en studieresa till Frankrike för att kolla på nöjesli … förlåt, näringslivet skall det vara, i de ökända banlieues.

Mycket lägligt kommer en rapport som borde studeras av frizonsentusiaster och andra intresserade. För att sammanfatta slutsatserna om den franska satsningen: lite mer anställningar blev det, men till väldigt högt pris.

Med andra ord kan det vara värt att fundera på om man kunde få ut mer för pengarna om de satsades på något annat sätt än just genom lågskattezoner. Blir det hållbara satsningar som på sikt kommer att bära sig själva, eller handlar det om att lycksökare går in och kapar åt sig maximalt med pengar under åren med låga avgifter och sedan sticker?

Döm själv – om du orkar

Bloggen drar mot fyraårsjubileum om mindre än en månad. Möjligen har den drabbats av ålders- och kanske också vårtrötthet. Vad göra med den, och med kollegor i bloggvärlden? Kan man bara rulla på som förut, eller smälla igen dörren och säga: ”Nu är det slut”? Några exempel på funderingar angående kollegor, hämtade från blogglistan på högerflygeln.

Jag lyckades trampa bloggkollegan Röda Verb ordentligt på tårna genom att misstycka om sprängning av polisbil i Malmö som han gillade, samt gillade som sagt. Den diskussionen kan läsas här för den som har lust/ork att göra en självständig bedömning. Fimpa länken? Jag vet inte. Lite rätt har jag väl i alla fall i min argumentering när jag anar en utveckling där en liten bomb idag på fel ställe kanske leder till en stor bomb i morgon, även den på fel ställe och eventuellt med mycket värre skador såväl mänskligt som politiskt? Då vill jag säga ifrån. Inget konstigt med det. Någon läsare med lokalanknytning (Malmö) som har lust att kommentera om detta?

Och vad göra med dessa trotskister som dels inte vill kallas trotskister och dels kommer med sina proklamationer om att de inte är stalinister i tid och otid. Gärna i otid och med sådan frenesi att man ”kunde tro att de hade betalt för’et”, för att låna ett gammalt uttryck. Påminner de inte om dessa ”antisionister” som pladdrar om allt mellan himmel och jord … utom Palestina? Fimpa? Stänga länkarna och låta dem hålla på utan att bry sig? Kommentarer? Det kanske vore bra med en nedbantad länklista för att få bättre överskådlighet?

När man känner vårtrötthet redan i januari är det … tröttsamt.

Förklaring på kommunikationsproblem?

Det har på senaste tiden kommit fram att företrädare för USA-diplomatin har haft svårt att förstå vad svenska politiker säger. WikiLäckorna står som spön i backen, och titt som oftast måste en svensk politiker meddela att ”det har jag aldrig sagt”. Eftersom detta missuppfattande förefaller gälla såväl regerings- som oppositionspolitiker måste problemet vara generellt. Kan det helt enkelt vara så att jänkarna bara hör några obegripligheter à la ”den svenske kocken” och är tvungna att gissa sig till vad de där svenska knas-skallarna säger när de bräker på sin obegripliga svengelska? – De kanske tycker att det låter så här: