Vem kom först?

Frågan ”vem kom först, hönan eller ägget?” verkar besvaras med att ”det beror på om man går från höger till vänster eller från vänster till höger”.

Fast det mest korrekta svaret är egentligen att ägget kom först. Detta beroende av att fåglarna är en utveckling av ödlor – eller dinosaurier om man så vill – och ödlorna lade ägg. Men då flyttas bara frågan ett steg: ”vem kom först, ödlan eller ägget?” – Det har jag ingen aning om!

FN:s miljökonferens i Stockholm 1972

Den stora miljökonferensen hölls i FN:s regi i Stockholm 1972. Det var i ett läge när det började komma onda aningar om vår framtid (frånsett det dåförtiden ständiga hotet om mänsklighetens utplånande genom kärnvapenkrig).

Under sextiotalet hade det, trots sedvanligt motstånd från de som aldrig tror att något farligt kan hända, trängt igenom larm om miljögifter, vattenproblem, hotande resursbrist, överbefolkning och liknande. Rachel Carson och Tyst vår var en stor väckarklocka, och här i Sverige fanns författare som Georg Borgström och Hans Palmstierna som skrev om miljö- och resursfrågor. Palmstierna var socialdemokrat och jag tror inte att de ökända betongsossarna gillade hans åsikter – de gillade betong och tyckte väl att miljö var något som man bokstavligen kunde skita på om det gynnade deras återval. Det var därför som valfläsk som vägen mellan Kiruna och Narvik byggdes, i stället för att fixa till malmbanan för att underlätta persontrafik. Samtidigt blev USA:s miljömord med giftbombning av skogarna i Vietnam kända. Sura US-diplomater hävdade att miljömord på grund av krig inte skulle behandlas på konferensen. Upplopp befarades vid konferensen, och jag har för mig att det upprättades ett läger för tillresta haschtomtar i Skarpnäck för att de skulle hålla sig lugna.

FN hade tält nere i Kungsträdgården, och där kunde man köpa frimärken bland annat. FN ger ju ut egna frimärken, och till konferensen såldes förstadagsbrev med några märken påsatta och stämplade, samt lite konstnärlig utsmyckning. Jag köpte ett par sådana. Det ena ser ut så här:

Bilden kan verka något förvirrande, men som tur var finns en beskrivning tryckt på baksidan av kuvertet:

The illustration on the first day cover of the Issue reproduces a poster which was designed by the famous Swiss painter HANS ERNI and on which the artist has the following to say:

”In today’s society, a family lives in biologically polluted surroundings, which are symbolized by a skull. The heads of the man and the woman form the eye-sockets and their arms rocking the child form the jaws. Litter floats all around; one can see in one place a chemical formula showing two carbon cycles: in another place one can see chemical formulas of various products which were obtained by fractionized distillation of petroleum: butane, octane, dedecane, pentadecane and elcosane. In the bottom half of the picture a metal barrel lies in the mud.

Like a sign of fate, the picture is surrounded by a circle intersected by white lines. The vertical line joins mother and child; the horizontal line connects woman and man. The lines cross at the mouth of the woman who cries her distress when realizing the destruction of the human environment. The mouth is thus the center of a circle which binds the figures to their fate – ­the fate of Man, who is divided between his science and his conscience.”

Då tar vi det igen, fast tittar lite närmre:

OK, det är väl inte världens roligaste motiv, men så här ser det ena frimärket ut i närbild

Det fanns naturligtvis en massa olika aspekter på det där med miljö. Jag vet inte hur exempelvis gamla ärevördiga Svenska Naturskyddsföreningen ställde sig till olika frågor på den tiden, men från vänsterradikalt håll ville man givetvis lägga klassaspekter på det här med miljöförstöring. Ur minnet plockar jag fram ett par rader från en av Fria Proteaterns låtar. Först pekar man på gifter och andra otrevligheter i arbetsmiljön, och sedan klämmer man till med ”Men när röken från fabriken slår ner på direktörns hatt / då får vi en miljödebatt”. Tanken därbakom var väl att borgerlig miljöpolitik var falsk och löjlig och inte tog hänsyn till de arbetande. Det kan stämma, men samtidigt har våra kunskaper om vad som står på spel utvecklats enormt på dessa snart fyrtio år sedan den stora konferensen.

Fabriksgifter – ja, jag har för mig att en del som jobbade på lackeringsverkstaden på mitt dåvarande jobb ansågs ”lite konstiga”. Det blir man nog om man får i sig för mycket ångor av lösningsmedel och färger. Jag vet inte hur en sådan verkstad ser ut idag, men använder man robotar för att göra jobbet behöver man inte riskera att de blir yra i skallen av gifter. Dessutom gör man väl färger idag som inte är giftiga – hoppas jag.

Stadsminister 1972 var den märklige Olof Palme. Jag kommer inte att skriva något om honom idag, det är så många andra som gör det.

Den egyptiska revolutionen, anarkism, DJ Gadafi m.m.

Decentralized and highly organized leadership: This revolution was not leaderless, but the leaders were not visibly identifiable. They cleverly structured their protests and activities without naming a single group or leader. Dozens were speaking on behalf of the revolution, communicating the same message. Some identified with the youth, others with the diverse opposition movements, while many were independent. The security apparatus was confused and could not identify the major leaders of the revolution.

Ovanstående är en av ett större antal punkter om omvälvningen i Egypten, hur den organiserades och hur organisatörerna försökte möta olika problem. Kan läsas här.

En sidofundering: jag har ingen koll på vad anarkister kan tänkas anse som upproren i Nordafrika. Men som anarkist borde man väl vara intresserad av hur stora mängder människor på det mest beundransvärda och berömvärda sätt organiserar sig under väldigt hastiga och besvärliga omständigheter. Inte utan ledning, som vi ser, men med en en uppenbar förmåga att själva ta hand om sina angelägenheter. När regimen tömde fängelserna och skickade ut brottslingar för att ställa till kaos bildades raskt lokala skyddsgrupper ute i bostadskvarteren. Rent och snyggt kunde man hålla på Tahrirtorget, och folk lärde sig till och med att stå i kö i stället för att knuffa sig fram. Det borde innebära att när kampen utvecklades sig så kom det också spontant fram en massa nya ledarfigurer på lokal nivå, förutom de som redan tidigare hade börjat organisera resningen. Motsvarar inte detta en anarkistisk vision av en revolution ganska bra?

Jag har sett trotskister som försöker sälja Nordafrika som sin permanenta revolution, men det är jag skeptisk till. Över huvud taget förefaller såväl vänster av gammal typ (liksom radikalreligiösa grupper) inte ha spelat så stor roll i Egypten och Tunisien, och inte på andra håll heller i de pågående upproren. Kanske vänstern kan reorganisera sig i en del länder och komma tillbaka, fast det verkar ju sent påkommet. Det blir väl som på Kuba, där Fidel och hans revolutionärer fick kämpa utan stöd från kommunistpartiet som inte var intresserad av någon revolution. Partiet hörde inte av sig förrän gerillaarmén segrade.

Beträffande religion kan man kanske jämföra med Polen under undantagstillståndets och Solidaritets storhetstid, när frihetsrörelsen visserligen hade katolsk dräkt men ändå lik förbaskat handlade om smör- och brödfrågor och ett förstenat politiskt system som måste väck. Så verkar det vara i Nordafrika och Västasien idag också – även om många uttrycker sig i religiösa termer så är det jordiska frågor det handlar om. Detta torde vara ett bekymmer även för Irans härskare som knappast kommer att tjäna så mycket på de här upproren. Snarare tvärtom. Regimen i Iran kan inte fungera som inspirationskälla för upproren, däremot kan oppositionen känna sig styrkt. Iran är ett intressant mellanfall: inte fullständig diktatur, inte fullständig demokrati. Får man bort prästernas makt som de har genom Väktarrådet skulle kanske resten av det politiska systemet kunna rulla på rätt in i en borgerlig demokrati ganska snabbt. Men bli inte förvånad om prästpartier skulle få en massa röster även i framtiden. Alla iranier är inte hippa teheranare från de finare kvarteren.

Till slut ett litet musikinslag. Här har vi DJ Gadafi med Zenga Zenga Song:

Klippkonst på frimärken

Jag fortsätter med frimärkstemat från fredag och lördag, fast nu från en annan vinkel. 
Här är två märken av den trekantiga sorten som sitter samman, och de har en sorts aktualitet eftersom de kommer från Libyens grannland Chad. Libyerna under broder Moammar har anklagats för att destabilisera Chad under många år genom att stödja lokala särintressen av väpnad natur. Dessutom har Libyen försökt ta över en lång landremsa längs den gemensamma gränsen i Sahara. 
Jag vet inte, men det kan vara så att motiven på de här märkena kommer just från det området. I Sahara finns inte bara sand och berg, utan också klippmålningar från den tid när området var grönt och frodigt. Då får man gå bortåt femtusen år tillbaka. Jag antar att det är klippmålningar som är avbildade här: till vänster är det en flodhäst (som samtidigt ser ut som ett mumintroll), till höger någon sorts gasell.

Egypten – angriparnas grav

När jag tittade efter andra saker (bland annat det trevliga frimärket med broder Moammar som finns med i det här inlägget) hittade jag en egyptisk serie frimärken från 1957. Budskapet är klart nog: Egypten är angriparnas grav. Fast resonemanget kan vara lite hit och dit om man säger så. Ibland är graven inne i, ibland utanför gränserna för dagens Egypten.

Detta avser strider i östra Nildeltat vid staden Avaris som var huvudstad för hyksos, en utländsk grupp som under en tid kunde ockupera norra Egypten under faraonisk tid och upprätta sin makt där innan man sparkades ut igen.

Här svingar den ädle muslimske riddersmannen Saladin sin sabel i det avgörande slaget mot korsfararna i  det så kallade Heliga Landet år 1187. Jan Guillou låter sin riddare Arn vara med där och med knapp nöd undkomma med livet i behåll. Hitteen (brukar väl ofta kallas Hattin) ligger inte i Egypten utan i Palestina. Men Saladin var härskare över Egypten i alla fall.

Ett sista försök till korståg slogs tillbaka i Egypten och den franske konungen blev tillfångatagen

Ain Jalout kan det också stavas – invaderande mongoler fick smörj i Palestina av egyptiska trupper. En viktig seger, för det satte stopp för den mongoliska expansionen i den här delen av världen.

Och så är vi framme vid orsaken till den här serien av frimärken: Frankrike, Storbritannien och Israel invaderade Egypten 1956. Orsaken var åtminstone officiellt att Egypten nationaliserade Suezkanalen. Det handlade om att den vite mannen ville sätta en olydig brun man på plats, kanske man kan säga. Men den store vite mannen i Washington, som då hette Dwight Eisenhower, ville inte gå med på det, och utan stöd från USA rasade invasionsförsöket samman. Invasionsstyrkorna fick dra sig hemåt igen, och snart var de gamla kolonialväldena historia. I stället kom nykolonialismen – men det är en annan historia!

En var annan eller var tredje dag, ungefär

Hittills har tjugotre banker stängts i USA i år. Den här helgen bara en, men utslaget över tiden blir det en konkurs var annan eller var tredje dag ungefär (fast stängningarna läggs till helgerna för att undvika panik). Utslagningen av lokala banker som tydligen är små nog för att få gå i konkurs fortsätter. Och det befaras att utrensningen kommer att fortsätta. En bank av nio hänger på gärsgårn, så att säga.

Oväntat svag BNP-siffra från USA  meddelas det. Oväntat? Nja, det verkar vara det gamla vanliga, nämligen att verklighetens landskap inte stämmer med ”analytikernas” karta. Sjunkande offentliga investeringar och inte så snabbt växande privat konsumtion anges som skäl till att BNP inte växt så fort. Det är ju inga okända komponenter i ekonomin direkt, och att de dessutom utsätts för påfrestningar av olika slag är inte heller okänt. Krisen är inte över för det stora flertalet amerikaner, och det förefaller som om mäktiga politiska krafter i USA har bestämt sig för att driva en kurs som kommer att orsaka landet oerhörda skador. Den nuvarande administrationen i Washington kommer i vanlig ordning att föreslå kompromisser, och när republikanerna blånekar kommer man att ge upp och låta kraschen komma.

En skribent föreslår återgång till merkantilism för att få ordning på saker och ting. Med andra ord att göra slut på frihandelsdogmen och återgå till äldre beprövade recept för att skydda den egna ekonomin. Man kan plocka ideer från äldre ekonomiska system, det medger jag. Det är bra att kunna även ekonomisk historia. I en värld som alltmer kommer att påverkas av peak-oil och diverse andra pikar kan det bli nödvändigt att svänga tillbaka i riktning mot mer självförsörjning. Till det krävs en näringspolitik som är betydligt mer aktiv än att dels inte göra något och dels tro att krypande för spekulanter skulle ha något med företagsvänlighet att göra. Men i dataåldern kan produktion och distribution organiseras mer effektivt och demokratiskt än på 1600-talet.

För att ta USA igen: jag är inte säker på om jag har rätt, men en stor del av deras näringsliv som är kvar i landet är lokala etablissemang som inte är så stora, men som är kopplade till de där lokala bankerna som kraschar en efter en nu. Där är mycket av landets ekonomiska infrastruktur, och nu vittrar den sönder. Inte konstigt att privatkonsumtionen också vacklar. Det är dit, snarare än till smällfeta bonus-corporate-fat cats som USAmerikanska staten skulle skicka sina stödpengar.

Översatt till svenska förhållanden kanske det skulle betyda att vi skulle återuppliva gamla hederliga sparbanker och jordbrukskassor och se till att de kan stödja lokala aktiviteter som är samhällsnyttiga (vilket är något annat än kapitalistiska spekulanter).

En hel del i världsekonomin beror av vad kineserna hittar på. Enligt en sammanfattning är det stora grejor på gång i och med den tolfte femårsplanen som skall beslutas i början av mars. Det finns bubblor och sprickor i den enorma ekonomiska tillväxt som varit länge nu, och det är ledarna medvetna om. Planen är att gå över från exportdriven tillväxt till tillväxt som baseras på inhemsk konsumtion. Kommer det att påverka omvärlden? – Ja, det är mycket troligt, men kan man räkna ut hur? Kommer ett minskat kinesiskt exportöverskott  att hjälpa en sjuk västlig ekonomi? – Inte automatiskt, eftersom de västliga företag som säljer till Kina mycket väl kan ha sina fabriker och kontor där, och även omsätta sina vinster där. Det behöver alltså inte betyda ökad export från de gamla industriländerna till Kina. Däremot ökar handeln mellan Kina och andra nya framåt industriländer, bland annat med hjälp av rikhaltiga och billiga krediter. Kanske krediterna till utlandet är ett sätt att bli av med en del dollarreserver av tvivelaktigt framtida värde?

För att klara av den här omläggningen måste Kina bygga det som de gamla industristaterna nu försöker avveckla: omfattande sociala trygghetssystem. Sådana fanns i rudimentär form tidigare i Kina under Maos tid, men sedan kom ”reformerna” som innebar att folk måste spara till allt för att försöka undvika att dess ekonomi krossades exempelvis vid sjukdom, arbetslöshet eller pensionering. Det privata sparandet har alltså ökat jämsides med den kinesiska exportboomen – man kan säga att de två sakerna hänger ihop. Man har låtit utlandet köpa det som man själv skulle ha kunnat köpa om man inte sparade så mycket. Nu måste regeringen få folk att spara mindre och konsumera mer av inhemsk produktion i stället. Det där med dyrt enskilt sparande i stället för offentliga billigare fonder är något som bör diskuteras även i vår del av världen.

Det är en mycket intressant utveckling: kommer kineserna att definitivt kunna återta ledningen som den ledande kraften inom ekonomi, kultur, vetenskap, teknologi … allt medan ett alltmer konstigt och förvirrat babblande USA sjunker allt djupare i dyn (och tar oss med sig)? Det viktigaste är inte att Kina är störst – för det är man inte. Det viktiga är tendenserna, hur starka de är och åt vilket håll de drar. Och för att citera ett citat från gamle ordföranden Mao kan man säga att ”östanvinden är starkare än västanvinden”.

Smokerings farligare än gunsmoke?

Jag fick för någon dag sedan syn på en nyhetsartikel om rökförbud i USA. Där vilar man så att säga inte på hanen utan har fått till mer eller mindre omfattande generella förbud i tre fjärdedelar av delstaterna. Inte för att det är så viktigt, men av ren och skär nyfikenhet kollade jag vad som gällde i Arizona. Det var detta:

Statewide smoking ban in almost all public places, including workplaces, restaurants and bars. Smoking within 20 feet of entrances, exits, windows and ventilation intakes is also a no-no, but certain outdoor patios are OK.

Med andra ord tycks det vara olämpligt att tända en cigg närmre än 5-6 meter från ingången till exempelvis en affärsgalleria. Däremot kan man glatt knalla in genom dess entre med en puffra i fickan tror jag – kan man inte göra det ännu så jobbar lagstiftarna på det! Att gå omkring med dolt vapen är ju en mänsklig rättighet.

Nu såg jag att de fantastiska människorna i delstatens parlament jobbar för att coltrevolvern skall bli delstatsvapen. Varför coltrevolvern kan man undra, varför inte den glock som fungerade så fint vid den senaste masskjutningen?



Det här är ”ur-colten”, en tidigare modell än den som senare blev känd från västernfilmerna.  Paterson colt från 1830-talet. Bör ha varit knepig att skjuta med eftersom den inte hade någon avtryckare, utan man fick spänna och släppa hanen för varje skott. 








Någon månne undrar om inte revolverskott kan vara mer omedelbart dödande än tobaksrök, men det kanske är fel. Skall vi antaga att The Marlboro Man här tvingas se vad som händer när hans stackars häst inandats rök en gång för mycket? Offer för passiv rökning!


Ständigt detta al-Qaida

Protesterna är del av den sedan tidigare utlysta demonstrationsdagen ”vredens dag”, som myndigheterna gjort sitt bästa för att avvärja. Premiärminister Nuri al-Maliki har hävdat att agitatorerna kan tillhöra al-Qaida eller den forne diktatorn Saddam Husseins anhängare.

Så är det alltså i Irak i samband med färska demonstrationer. Att broder Muammar i Libyen också skällt motståndare för att var al-Qaidafolk är väl inget att förvånas över, liksom att det viftas med liknande argument i Jemen och Somalia och på andra håll. Ett enormt krig pågår i Afghanistan, och med avläggare in i Pakistan, för att bekämpa … tja, vadå? Mest luft, verkar det som. Medan verkliga människor lemlästas.

Vad kan man säga: ”al-Qaida – larger than life”? Eller med ett förvanskat citat från Ture Sventon: ”al-Qaida, ständigt detta al-Qaida!” – Nå, om upproren i Afrika får rulla på ett tag till kanske slipper höra detta usla argument. Det verkar lite väl tunt vid det här laget och borde snart vara totalt utslitet. Enda sättet att hålla igång al-Qaida i en värld av snabb demokratisering torde vara rejäla injektioner av resurser och Usama-lookalikes för att få folk att tro att det fortfarande rör sig om en existerande realitet. Nu finns det ju inslag av mildare islamister här och där i proteströrelserna i arabvärlden, men vad jag minns utgjorde inte det kraftiga katolska inslaget i polska fackföreningen Solidaritet på sin tid ett skäl för att man inte skulle vara solidarisk med dess kamp.

Förhållandet mellan det progressiva Latinamerika och Libyen är en liten sidohistoria. Från Cuba, Venezuela och Nicaragua har meningsyttringar hörts om att man inte skulle uppskatta en USAmerikansk invasion av Libyen. Inget konstigt med det, USAmerikanerna skiter i libyerna, det är oljan de är ute efter.

Vad säger man här? ”Låten barnen komma till mig” eller något i den stilen. Ett libyskt frimärke från en tid när broder Muammar var yngre och raskare än idag.

På tal om broder Muammar i Libyen så skriver (före detta?) bloggkollegan Röda Verb om förhållandet mellan denne man och vissa udda politiska kretsar i Danmark. Så långt är det inget att bråka om. Men avslutningen på det inlägget är sådant så man nästan börjar fundera på om det är provokation på gång:

En ”radikal” militär, som bråkar med Förenta Staterna och ger pengar till ”radikala” rörelser i oilka länder; som upptäckt en ”ny väg” till socialismen, som bedriver ”direktdemokrati” och finner nya vägar för ”folkligt deltagande”. Alltihop finaniserat med oljepengar. Vi pratar om Gaddafi, men vaför tänker vi hela tiden på Chávez?

Nej, vi tänker inte på Hugo Chávez, men jag kan väl tänka mig att någon smartskalle inom USA:s propagandaindustri eller Venezuelas höger kan försöka dra den valsen. Kommer ett rejält demokratiskt genombrott i Mellersta Östern kan vi lära oss en del av hur Venezuela behandlas i vissa kretsar. Om dessa nya arabiska demokratier visar sig vilja ha oberoende och tala för palestiniernas rättigheter kommer de nya demokratiska ledarna att skällas för ”diktatorer” av världens folkpartister, skvatt galna dessutom, och anklagas för att tota ihop massförstörelsevapen i något hörn. Detta hur demokratiskt valda de än är. Krångligare än så är det inte.

Längst därinne finns ett vakande öga – vems?

Över till Egypten. I en artikel om neoliberalismen och Egypten görs den här generella reflexionen:

Everywhere neoliberalism has been tried, the results are similar: living up to the utopian ideal is impossible; formal measures of economic activity mask huge disparities in the fortunes of the rich and poor; elites become ”masters of the universe,” using force to defend their prerogatives, and manipulating the economy to their advantage, but never living in anything resembling the heavily marketised worlds that are imposed on the poor.

Det kan gälla ett land när dig också.

One of the things that make the Egyptian and Tunisian revolutions potentially important on a global scale is that they took place in states that were already neoliberalised. The complete failure of neoliberalsm to deliver ”human well-being” to a large majority of Egyptians was one of the prime causes of the revolution, at least in the sense of helping to prime millions of people who were not connected to social media to enter the streets on the side of the pro-democracy activists  … Egypt and Tunisia are the first nations to carry out successful revolutions against neoliberal regimes. Americans could learn from Egypt. Indeed, there are signs that they already are doing so. Wisconsin teachers protesting against their governor’s attempts to remove the right to collective bargaining have carried signs equating Mubarak with their governor. Egyptians might well say to America ‘uqbalak (may you be the next)..

Det var en lång och läsvärd artikel. Här är en till som också är lång och jag drar bara ett citat:

The political architecture of the Mubarak regime was directly pulled from the neoliberal shadow government model, right down to the political rhetoric of toughness as a mask for theft.

Finns det inte en regering i ett land när dig som också gärna ”ställer krav” och skall se beslutsam ut, medan klyftorna mellan rika och fattiga bara växer och sprickorna i samhällsbygget blir allt värre? – Det är därför de pågående revolutionerna är viktiga, de slår direkt mot det nyliberala projektet. Det är visserligen i sig ruttet, men det kommer inte att falla av sig själv. I det läget skall man inte bli förvånad om det dyker upp nya filmer där någon skäggig gubbe påstås hota oss, eller om det till och med exploderar en bomb någonstans för att visa vilket ruskigt terroristhot vi lever under.

"Tahrir-andan"

How to have an Egyptian-style revolution here in Britain? Particularly when our unions are so ineffective and slow-moving? Anne Alexander replied by citing the role of the trade unions in the Tunisian uprising. The union leadership in Tunisia was deeply tied to the regime, but pressure from below broke those ties and forced the leadership to call for a general strike. This suggests, she argued, that even unions with conservative or timid leaderships can be transformed into effective vehicles for popular dissent.

What can citizens in Britain do to help? Dina fielded this one. “How do we help the ‘Arab Street’? Have a revolution here.”

Ovanstående är avslutningen på en artikel med rapporter från Kairo – The Spirit of Tahrir. Det borde som många säkert förstår gå bra att byta ut ”Britain” mot andra länder med tröga och ineffektiva, men potentiellt starka fackföreningar. Vad säger ni om det, damer och herrar vid Norra Bantorget i Stockholm?

The beauty in Tahrir Square you can have everywhere

To our friends in Madison, Wisconsin:

We wish you could see first hand the change we have made here. Justice is beautiful, but justice is never free.

The beauty in Tahrir Square you can have everywhere – on any corner, in your city, or in your heart. 

So hold on tightly and don’t let go, and breathe deep Wisconsin – for our good fortune in on the breeze, in the midwest and in the Middle East.  So, breathe deep Wisconsin, because justice is in the air – and the spirit of Tahrir Square be in every beating heart in Madison, Wisconsin.

Saxat från al-Jazeeras Live Blog för Libyen. En hälsning från Egypten till Wisconsin. Blir det här en ny allsång för upprorsmakare världen över? Om man tittar på den här artikeln så inleds den också med en bild från Tahrirtorget, men knappast med folkligt revolutionära hjältar. Snarare riktigt ruskiga figurer som borde placeras så långt från makt och härlighet som det bara går.

Tahrirtorgets skönhet kan skådas varhelst frihetens fackla höjs.