Möte Mynttorget mot kriget

Här är några bilder som jag tog i eftermiddags. Situationen är verkligen egendomlig, vem hade för tio år sedan trott att Sverige skulle vara inblandat i ett krig i Afrika? Inte som fredsbevarande styrka utan som krigförande på den ena partens sida. Och vem är den ena parten förresten: ett antal NATO-stater som drar åt olika håll samt en rebellrörelse som mest ser ut som en ragu av allt möjligt, från islamister till kappvändande skurkar från den gamla regimen, samt en del hederliga demokrater. Nåväl, nu var det möte på Mynttorget nedanför kgl. Slottet i eftermiddags, jag tog några bilder och lyssnade till tal. Vi fick veta att åtminstone fyra vänsterpartister kommer att lägga ner sina röster vad det gäller att skicka stridsflyg till Libyen – jag undrar om det räcker för att rädda partiets heder.

Bomber ger ingen fred – däremot stora hål i marken. Kan det vara så illa att NATO-bomber dödar folk också …?

Notera det lilla hakkorset. Vem minns idag att en av NATO:s grundarstater var en tvättäkta fascistregim (Portugal)?

Och här kommer visst Mister NATO himself – ruskig typ!

Den här Libyenhistorien har inneburit nära nog en härdsmälta för stora delar av vänstern. Men KP som ger ut Proletären har inte vikit undan för bombvänstern. Samma gäller för maoisterna och delar av den trotskistiska tendensen. Vad anarkister, frihetliga och liknande tycker vet jag inte, det får de hålla reda på själva!

Stefan Lindgren, veteran i den anti-imperialistiska rörelsen i Sverige, talar

Det här plakatet är suddigt sett på håll, men klicka istället upp bilden nedan till större format så får du det i tydligare skick.
Just det, ett flygblad från ”Arbetsgruppen för alliansfrihet och neutralitet”. Tänk om någon säg 1970 hade sagt att ”vi behöver ha en arbetsgrupp som kämpar för alliansfrihet och neutralitet”, den personen hade väl ansetts som riktigt tosig! Vi var ju alliansfria och neutrala!

Till slut: min gamle bekant Lars-Gunnar håller slutanförande framför en banderoll med flertydigt budskap

Ja, det här var några amatörbilder. Foto-Lasse har tagit mer proffsiga bilder.

… och det här är ju som fa-an, nu är vi med i två krig med synnerligen oklara förutsättningar, och hur många fler skall det bli? Idioti, ren idioti!

Industripolitik och klasskamp

Aftonbladet har en ledare om ett ämne som jag själv ibland ventilerar här på bloggen: vad gör vi med de mänskliga och materiella resurserna i den svenska industrin, och hur skall politikerna ställa sig? En gång i tiden var de intresserade, men nu tycks vi ha ett skikt ledande politiker (det gäller alla partier) som inte har någon känsla för att industrin är en tillgång som kan och bör vårdas. Det kan bero av att de flesta i detta gäng aldrig har varit annat än politiker, eller på sin höjd har en väldigt svag anknytning till ”vanligt” arbetsliv. Därför ser man inte mycket av en hållbar industripolitik.

Alltså får det mesta flyta, och diskussionen om exempelvis krisen inom biltillverkningen spårar lätt ur i korkade utrop om att ”staten ska inte driva bilfabriker”. Även om man då påpekar att det handlar om mänskliga och materiella resurser som kan användas till allt möjligt kan man ge sig phan på att det kommer en mupp och mal på om att ”staten ska inte driva bilfabriker”. På högre nivå är det ofta inte. Jag funderade en gång över om man skulle kunna tillgripa en vanhävdsparagraf när industrier står och förfaller eller vansköts på annat sätt. Det aktuella fallet är Saabs ständigt olönsamma biltillverkning – varför skall detta tillåtas fortgå år efter år när man i stället skulle kunna sparka in konstruktion och tillverkning på en mer samhällsnyttig inriktning? Vindkraft, elfordon, spårvagnar eller vad som helst som smarta människor innanför och utanför fabriken kan hitta på.

Kanske det där med ”smarta människor” är ett av hindren – när Kapitalet står i strid med Arbetet är det livsfarligt för Kapitalet att erkänna att det finns tänkande personer på motståndarsidan, personer som till och med kan tänka bättre än en själv. Då är det lugnare att fabrikerna får förfalla än att bli utmanövrerad av människor som är duktigare än en själv.

Rövslickeri

Till skillnad mot Sverige har Finland och Österrike, som båda står utanför Nato, hittills inte signalerat något särskilt intresse för att delta.

Detta får man veta i samband med att det alltmer motbjudande Vänsterpartiet enligt extrainkallat styrelsemöte röstat ja till svenska stridsflygplan till Libyen. Vad planen överhuvud taget skall göra där är svårt att förstå ur militär synpunkt – talar man i termer av rövslickeri är det lättare att förstå. Hela det politiska etablissemanget i Sverige står som en samling rövslickare när Chefen knäpper med fingrarna. Om V någon gång hade lite stolhet så är den grundligt borttvättad vid det här laget. Vad tänker kvarvarande medlemmar göra åt det?

Många är berättigat arga, nu är Sverige plötsligt med i TVÅ krig, och det tycks bero av en uppgörelse mellan avgrundspartierna S och M i första hand. Formella politiska beslut blir verkligen inte annat än formella när det går till så här. Riksdagen blir en gummistämpel eller transportkompani för beslut som fattas på annat håll. Scenen har röjts för Sverigedemokraterna som enda oppositionspartier.

En och annan skulle inte protestera om libyerna sköt ner ett svenskt plan. Gripen har ju inget där att göra, annat än som annonspelare för svenskt rövslickeri och vapenförsäljning. Men med tanke på hur det här planet tidigare har uppfört sig kanske det räcker med en häftig manöver (exempelvis Immelmansväng – se bilden nedan!) för att det skall bli ostyrbart och åter göra sin stjärninsats som jordfräs. Eller om det blir sandfräs, det finns ju en del sand i Libyen. Skall vi hoppas på det?

Bybor gjorde fel

En doktorsavhandling som läggs fram i Göteborg visar hur en hel by i Vietnam har gjort fel. Enligt pressmeddelandet:

Bönder i en vietnamesisk by erbjöds att tillsammans och frivilligt bidra till en bro som alla skulle få använda oavsett bidrag. Traditionell ekonomisk teori förutspår att ingen bro blir byggd i det läget. Men i verkligheten byggdes bron. Nationalekonom Nam Pham Khanh och byborna i Giong Trom visar med sitt experiment att människor vill samarbeta och att sociala influenser starkt påverkar hur mycket individer väljer att bidra med till en gemensam resurs.

Vad har vi här? – Kanske ett gravt exempel där kartan (traditionell ekonomisk teori) och verkligheten (vad ett antal bönder gör i verkligheten) inte stämmer överens. Man kan givetvis avfärda detta som dumma påfund hos några efterblivna asiater, men som pressmeddelandet påpekar så finns det annan forskning under senare år som pekar i samma riktning. Och egentligen borde väl ingen annan än nationalekonomiska teoretiker vara förvånade.

Om man nu letar efter en art som liknar människor men som verkligen uppträder som en självisk ”economic man” borde chimpanser ligga bra till – och hur långt i utvecklingen har de kommit? Kanske de här insikterna slår igenom, men får man inte intrycket av att kritik av ”traditionell ekonomisk teori” möter lika mycket gensvar hos de kritiserade som om man skulle piska en död häst? – De bara mal på med sin gamla smörja!

För gammal vid 45?

30-åringar har tre gånger så stor chans att bli erbjudna ett jobb än 45-åringar visar en ny undersökning från Linnéuniversitetet. Ålder är den diskrimineringsfaktorn som slår hårdast …

… enligt ett pressmeddelande från Linnéuniversitet som citeras här. Undersökningen gäller främst serviceyrken med kundkontakt men jag misstänker att det rör betydligt större grupper.

Det finns anledning att fundera på det här ur flera synpunkter. Dels att personalavdelningar faktiskt systematiskt diskriminerar olika grupper, vilket numera innefattar medelålders personer. Men också att det är en avspegling av hur det nuvarande ekonomiska systemet fungerar. Det skapar en grupp permanent arbetslösa, alla som inte verkar tillhöra eliten trycks undan, många fullt arbetsföra och dugliga och kunniga trängs undan de också, en massa arbeten görs inte därför att de är privatekonomiskt (men kanske inte samhällsekonomiskt) olönsamma. Arbetslöshet är slöseri med samhälleliga resurser men för somliga privata grupper kan denna olönsamhet vara lönsam.

Med ett annat system skulle vi kunna klara av det här och i stort sett sopa bort arbetslöshet och resursslöseri. Men ett system som säger att ”du är slut vid 45” passar inte ihop med pensionsålder ens vid 65. Hur kan man i det läget ens tänka på att höja pensionsåldern? 60 vore rimligare. På sikt skulle man i stället ha en glidande övergång mellan arbete och pension, och börja övergången kanske omkring 50. Kanske pensionen kunde ersättas av medborgarlön, och medborgare som jobbar så länge de vill och orkar.

Mystiskt mönster

Jaha, då kör vi lite naturvetenskap. Här ovan är en detalj ur ett foto som jag tog på måndagsmorgonen strax efter halvåtta. Det hade kommit en del snö under natten och temperaturen var omkring noll. På ett par stenplattor (snöfria) utanför huset hade det bildats märkliga mönster. Vid närmare betraktande såg det ut som fjädrar eller som konturbilder av pressade växter. Man skulle kunna tänka det som mönster på  gammaldags tapeter eller porslin.

Som av en händelse behandlar mitt husorgan Forskning & Framsteg frågan om växt- eller fjäderliknande isbildningar: Varför blommar isen?   Samtidigt tycker jag inte att förklaringarna där passar in riktigt med mina observationer, varken vad det gäller underlaget eller luftens fuktighet och temperatur. Har jag månne gjort en sensationell naturvetenskaplig upptäkt!

Baden-Württemberg – delstatsval med skrällig utgång

Jag brukar slänga in en notis om tyska delstatsval i den här bloggen, bland annat för att sådana oftast inte orsakar någon större uppmärksamhet utanför Tyskland. Det gäller även i Sverige där man nog tycker att Tyskland inte är särskilt viktigt. Nu har det varit val i Baden-Württemberg i helgen, och som man kan se så blev förbundskansler Merkels parti störst. Men … det blev i själva verket en skräll. Som framgår av följande diagram så fick såväl Merkels CDU som Fridemokraterna FDP en snytning av väljarna, vilket dock inte kunde utnyttjas av Socialdemokraterna SPD eller vänstern i die Linke. Vad det gäller die Linke så avbröts här raden av framgångsrika val – Baden-Württemberg är fortfarande ett av tre delstatsparlament där partiet inte är representerat.

Den stora vinnaren blev de gröna, die Grünen, som väl får betraktas som förebild för det svenska Miljöpartiet. Även den politiska utvecklingen kan väl ses som en ”förebild” – från att vara ett ostyrigt radikalt parti med samhällsförändring på dagordningen sålde man gradvis ut sin övertygelse i utbyte mot ministerposter. Kan någon som kan det här bättre än mig skicka en dementi ifall jag har fel om tyskarnas utveckling? Att partiet levererade en bombningsunderstödjande utrikesminister måste dock ändå ses som graverande. Kanske de gröna i Tyskland fick extra draghjälp av kärnkraftseländet i Japan, samtidigt som missnöjet med Merkels regering skulle kunna vara en black om foten för CDU även på delstatsnivå.

Ändring i röstandelar sedan förra valet

Ändring i antal parlamentsplatser sedan förra valet

Bra och mindre bra tidskrifter

Jag läser tidskrifter med olika inriktningar, beroende av intressen som envisas med att spreta åt olika håll. En som jag åtminstone läst en del tidigare är American Economic Review, men trots att nationalekonomi kan vara intressant är AER oftast inte särskilt rolig (det finns andra tidskrifter som ges ut av American Economic Association, men det kan vi bortse från just nu även om de ibland ger trevligare läsning). Varför är AER trist? Kanske för att innehållet inte handlar om vetenskap utan mer om karriärmarkeringar i den nya affärsinriktade universitetsvärlden? Detta är ungefär vad som hävdas i en artikel på den kritiska sajten Real-World Economics Review Blogg: Economic Journals – what are they good for?  ”… academic journals have less and less to do with actual scholarship. They’ve become the marketplace of the new corporate university.” Good for nothing alltså. I alla fall om det är nyskapande ekonomisk forskning man är ute efter.

Jag tycker det ofta är trevligare att framhäva det positiva och vända ryggen åt det negativa, man känner sig lite gladare då. Och som trevligt exempel framhäver jag den lilla pigga tidskriften Medusa (”svensk tidskrift för antiken”) som damp ner i brevlådan i fredags. Det finns en hemsida också. Det senaste numret handlar om etruskerna, ett märkligt folkslag som många tycker är fascinerande. Jag har haft dem uppe i olika sammanhang, som här och här (där jag avslöjar etruskernas sanna ursprung) och skrivit om ett par böcker härhttp://bluffo.wordpress.com/2009/02/08/etruskerna-tva-bocker-furuhagen-och-haynes/.

Det väsentliga är i alla fall att vi får en stunds angenäm läsning med sakuppgifter, jordnära som en etruskisk fåraherde i en grå (grå? ‘spännande’ kanske är bättre ord?) urtid och utan något tugg om att etruskerna skulle vara ‘mystiska’ på något sätt. Det som är egendomligt är väl att de har ett språk som många forskare inte tycker liknar något annat, men jag har en känsla av att den gåtan också håller på att lösas av andra flitiga forskare. Annars är de väl inte mer mystiska än andra forntida folk – vi vet ju i själva verket mer om etruskerna än många andra folk i urtiden. Etruskerna har ju lämnat en del skriftliga bevis efter sig (och där man lär sig tolka dem bättre och bättre) vilket de flesta andra dåtida folk inte gjorde.

Det speciella med etruskerna var att de vid rätt tidpunkt råkade bo på rätt ställen i mellersta Italien, och att de var väldigt bra på att ta vara på de lokala förutsättningarna. Man odlade jorden som var synnerligen bördig, födde upp får och boskap på de fina betesmarkerna, samt utvann malm i bergen och smälte den förmodligen med träkol från de stora skogarna. Dessutom råkade man befinna sig på en knutpunkt för handelsrutterna mellan Medelhavsområdet och Centraleuropa. Inte undra på att åtminstone den etruskiska överklassen blev tjock och glad och kunde ägna sig åt mycket nöjesliv och prakt!

Många – del två

Föregående inlägg hette Många, och här är fortsättning och utvidgning av ämnet. För beräknat antal deltagare i London har stigit under dagen. Tidigare har jag sett uppgifter om att arrangörerna hoppades på 100.000 eller så. För en stund sedan skrev Guardian 250.000 men höjde sedan till 400.000. ”500.000”
hävdar en hårdvänsterblogg som dessutom glädjer sig åt ett sönderslaget bankkontor och lite gatuslagsmål.

Det sista handlar väl mer om bilder för media och för att ”svarta blocket” skall göra skäl för sin existens. När verkligt stora människomassor kommer i rörelse minskar behovet av den här sortens aktiviteter. I kväll förväntas rörelsen Uncut ingripa mot företag som anklagas för skatteflykt, men det är demonstranter som håller en fredlig linje och förmodligen får större genomslag och sympatier av den orsaken. Vem gillar bonusgubbar på bankerna och ”corporate fat cats” i största allmänhet? – Allmänheten gör det inte.

Vad det är för grupper som demonstrerar mot regeringens ”besparingspolitik” kan man läsa här. Det är en högst blandad samling, men fackföreningarna under TUC (engelska LO, ungefär) torde vara störst i sammanhanget. Det handlar i hög grad om ”do or die” för såväl facket som mycket av den offentliga servicen i England. I Wisconsin, USA, lyckades blåreaktionärer genom sin fientlighet blåsa liv i den nästan döda fackföreningsrörelsen. Något liknande tycks hända i England, även om facket är i lite bättre skick där. Man får förmoda att inte bara de reaktionära gossarna i regeringen, utan de reaktionära gossar som styr Labour, är ganska oroliga för vart det här kan barka hän.

Många som sagt, och även om bilden är suddig tycker jag mig se en del fackföreningsbanderoller av den gamla fina modellen: mörkröd botten med mörkgula textfält och någon symbol i mitten.

Det där med ”oro” kanske också gäller i ett land närmare dig. Jag kanske är misstänksam mot mänskligheten ibland, men är det inte bara Alliansen och Svenskt Näringsliv (och den där reklambyrån Prime) utan också grupper inom socialdemokratiska partiet som har anledning att känna sig illa till mods? Visserligen finns det en hel del frågetecken angående den där nye killen Juholt (kärnkraft och krig låter inte så bra, och det där konstiga pratet om ”social demokrati” …?) men bara det faktum att man inte kunde baxa fram en ny partiordförande som helhjärtat står bakom de senaste årtiondenas nyliberalism och nederlagspolitik måste vara illavarslande. För jag tror inte att det bara handlar om en gubbe på toppen. Det händer saker i samhällsdjupet som återspeglas i den socialdemokratiska toppen. Några känner att vinden vänder.

UNISON är en fackförening. Stora gasfyllda ballonger har man med sig också

Det kan ju bli en Obamaeffekt med Juholt, alltså att frälsaren visar sig vara en bluff- och pratmakare och rent otäckt reaktionär. Men det kan också hända andra saker, nämligen att en kuschad och tillbakaträngd rörelse gör som i England – man börjar röra på sig och gå framåt, ställa krav så att ledningen hamnar i situationer där den helt enkelt tvingas att agera för medlemmarnas intressen vare sig man vill det eller inte. Det kan vara värdefullt, många människor är hårt pressade och behöver hjälp, och det behövs framtidstro över huvud taget. Tanken att det kan finnas en framtid bortom nyliberalismens träsk kan bli rent explosiv! Det spelar ingen roll om varje idé som förs fram inte ser formellt radikal ut, även ganska hovsamma krav kan i vissa lägen bli farliga för den lilla härskande eliten och få dess makt att vackla. Ena dagen kräver hungrande människor inte mer än mat, och nästa dag exploderar allt i en jätterevolution – sådant har hänt flera gånger.

Det är ju formellt inga revolutionära krav som Lena Sommestad för fram i en debattartikel i DN men hävdar man …

… att den allra största bristen i partiets arbetssätt i dag är att politiska förslag ofta formuleras utan en tydlig förankring i grundläggande värderingar, sakkunskap och samhällsanalys. Samhällsforskningens resultat tas inte systematiskt till vara ….

… så är det ur min synpunkt en synnerligen viktig kritik. Ur olika samhällsvetenskaper (och minns att naturvetenskap och humaniora har tunga kunskaper också) kan skottas fram tonvis med underlag till en radikal politik som kan föra oss från ett samhällssystem till ett annat. Arbetar man på det sättet, med kunskap i basen, kan man dels göra rätt saker, dels bli mindre utsatt för skumma lobbygrupper som vill driva partiet åt ett helt annat håll (över kanten, nämligen). För de politiska förslag som Sommestad säger saknar förankringar på ett visst sätt saknar inte förankring över huvud taget – man kan alltid hitta klassaspekter, och om det går illa förankring hos just den sortens intressen som man demonstrerar mot i London just nu. Med väl genomtänkta förslag som förankras hos den trefjärdedel av folket som gillar välfärdsstaten borde man däremot bli oövervinnerlig.

Kan man tänka sig hundratusen stockholmare marschera genom staden och ropa ”ut med Alliansen”!