Vill du revolution eller vill revolutionen dig?

Det här är väl ett inlägg som på sin höjd intresserar den trängre kretsen av marxologer. Men någon måste ju skriva det, så det får bli jag, på förekommen anledning …

Det var någon som trodde att jag inte vill ha revolution i Sverige eftersom jag inte vill ha inbördeskrig här. Egentligen är det en åsikt som inte bekymrar mig särskilt mycket eftersom anhängarna av inbördeskrig i detta land torde vara få (och förhoppningsvis illa beväpnade). Men låt oss gå tillbaka till det långa ”supercitatet” från Marx som jag behandlat vid ett par tillfällen tidigare och som borde intressera större grupper av folk som kallar sig socialister. Och då uppstår frågan vem som vill ha vad? Är det jag som vill/inte vill ha revolution, eller är det i själva verket världen jag lever i som gör vad jag vill eller inte vill?

Vad Marx säger är att det är världen som vi lever i som styr vårt tänkande, inte tvärtom. Materien kommer före tanken. (Idén är inte alls konstig om man erkänner att Jorden skapades långt innan det fanns några människor.) Sedan kan tanken försöka påverka materien, men då är det en tanke som redan formats av den materiella världen. Världen stoppar in data i våra skallar, och där sker tankeprocesser som leder fram till nya idéer. Vi studerar och tänker på hur vi skall utnyttja naturen omkring oss och samhället vi lever i, och så gör vi det med varierande grad av framgång.

För att ta det där med samhällspåverkan: I samhällen som är splittrade i grupper med olika intressen kan sammanstötningarna ibland bli häftiga, särskilt när läget börjar bli revolutionärt och den härskande klassen känner sig hotad. Men att försöka reducera hela den enorma omvandlingen när ett samhällssystem kraschar och ersätts av ett annat till enbart våldsprocess är enkelspårigt. (Att jag i andra sammanhang yttrat mig positivt om exempelvis upproren i Indien beror av att jag inte tror att förhållandena i Sverige riktigt ser ut som i de värsta fattighålen i Indiens inland där överklassen redan bedriver ett sorts krig mot småfolket, och småfolket organiserar sig till väpnat försvar. Tror man att ”one size fits all” är min ståndpunkt motsägande, tror man att lokala förhållanden är avgörande håller man kanske med mig.)

För det första så framgår det hos Marx att drivkraften till förändringarna kommer från den produktiva basen i samhället, förändringarna därnere kommer att framtvinga kamp och förändringar i hur samhället organiseras politiskt och kulturellt. Av Marx’ citat kan man dra slutsatsen att kampen sker på många arenor, inte bara på slagfälten.

De som har äkta intresse av våld i en sådan situation är de som kommer att förlora på byte av system, alltså de delar av den gamla härskande klassen som inte har vett att byta position självmant. Samtidigt kommer våldet i det långa loppet att misslyckas om de ändrade förutsättningarna i samhället gör att den gamla makten inte längre klarar av att styra.

De grupper som däremot är i samklang med de ändrade förhållandena har föga intresse av våld. Vad de vill ha är en ordning i samhället som gör att det just fungerar bra enligt de förutsättningar som den produktiva basen skapar. De är de framåtskridande grupper som snabbast möjligt vill utnyttja det nya samhällets möjligheter.

För att återgå till inledningen: vad jag skulle vilja se är en serie kraftiga reformer, en storstädning i samhället, som till sin verkan faktiskt blir revolutionär. Illa fungerande gammalt skräp lyfts bort och ersätts av nya riktlinjer som släpper loss människors fantasi och skaparkraft för att ta oss igenom de närmsta årtiondenas kriser. De små eliternas makt sopas bort och ersätts av demokrati. Det löser man inte genom några hundra stenkastande ungdomar, eller något litet gäng med hemmagjorda bomber och glödande proklamationer – däremot om några miljoner människor tar ett millimeterkliv framåt så kommer den samlade verkan att bli enorm. Jag har en stark misstanke om att ett eftersträvansvärt systemskifte i den här delen av världen kommer att fördröjas om något ”förtruppsparti” får för sig att starta folkkrig. Det första resultatet av ett sådant tilltag blir ju att hela den systemkritiska delen av samhället riskeras att slås ned. Småbus med vapen kan reaktionen leva och trivas med, demokratiska massrörelser är man räddare för. Vi ser ju redan alltmer totalitära tendenser.

Glasklart? – Nja, knappast, men tillåt mig att åter puffa för det här gamla inlägget på bloggen. Och jag lär få anledning att återkomma till ”super-citatet” fler gånger.

Skapar liberalism rikedom eller är det rikedom som skapar liberalism?

En del personer hävdar att liberalismen är så bra för den skapar välstånd. Tänk om det är tvärtom: välstånd skapar liberalism? Låter inte det mer logiskt och dessutom mer i linje med en del historiska fakta? Vi testar med ett resonemang som bygger på Västeuropeisk historia från medeltiden och framåt.

Den som för sitt liv är fullständigt beroende av människorna omkring sig börjar knappast predika fullständig individuell frihet. Detta gäller vare sig man är fattig eller rik. Ta ett medeltida europeiskt feodalt samhälle, där alla hade sin plats och kunde räkna på åtminstone lite hjälp och skydd i den grupp de tillhörde. Utanför systemet av grupper fanns ingen värld av fullständig personlig frihet att fly till, man kunde möjligen flytta från en grupp till en annan. Utanför alla grupper levde man inte länge. Detta gällde i hela samhällspyramiden, även för de välbeställda. Själva tanken på en individ helt löskopplad från sitt sociala sammanhang måste verka befängd i en sådan miljö. Att ställas utanför samhället – förklaras ‘fredlös’ – var i praktiken ett dödsstraff.

Men tiden gick, en del personer blev rikare via handel och kunde starta fabriker och anställa arbetare som i princip inte ägde så mycket mer än vad de hade på sig. Fabrikörerna ville loss ur det äldre samhällets skrankor, med dess rättigheter och förpliktelser mot medmänniskorna. För nu hade de ju egna förmögenheter så att de kunde klara sig själva, tyckte de. Och det var här som vi fick liberaler av en typ som är igenkännbara ännu idag, de som i princip deklarerar ”var och en för sig”.

Industrikapitalismen i Englands fabriksstäder skapade ‘manchesterliberalerna’ som predikade en ‘nattväktarstat’. En stat som i stort sett bara ägnade sig åt att skydda de rikas intressen mot utblottade människomassor som inte längre skulle vara berättigade till någon hjälp annat än frivillig sådan från de rika. Egendomen och dess fria nyttjande av varje individ – det var det som sattes högst. Samhället skulle inte längre ha några förpliktelser mot sina invånare, utom möjligen att ‘disciplinera’ de som var fattiga.

Har ingen aning om vad det här föreställer. Två knegare som frambär morgonhyllningen till chefen?

Notera alltså att liberalismen inte kom från de utblottade, utan från den grupp i samhället som från fabrik till fabrik försökte se till att arbetarna skulle göra sina tolvtimmarsdagar till lägsta möjliga betalning. Redan på 1840-talet var arbetarna igång med att försöka ändra villkoren, och naturligtvis körde de inga individuella lösningar. Arbetstid, arbetarskydd, gränser för barn- och kvinnoarbete krävde lagstiftning. Det krävdes enhet i fackföreningar för att få upp lönerna. Utblottade människor har ett mäktigt verktyg för att genomdriva förbättringar, och det är inte liberala solodanser utan trampet från proletariatets stålhårda bataljoner (för att citera den sovjetiske diktaren Majakovsky). De fattiga som individuellt försöker förbättra sina villkor kommer i stället att trampa ner varandra och i den förtvivlade konkurrensen sjunka allt djupare i elände. Detta medan de fina liberalerna står en trappa upp i samhällsbygget och förnöjt kan se underklassen slå sig själv sönder och samman. (En numera utdöd politisk grupp – socialliberalerna – förstod faktiskt det här och förespråkade reformer för att göra det lättare för vanligt folk.)

Kan man driva resonemanget vidare? Kan det vara så att liberalism skapar fattigdom genom att den i praktiken driver en allt hårdare koncentration av rikedomar till en liten redan välbeställd grupp på de mångas bekostnad? Varför inte fundera vidare på saken? Hur har det gått med de länder där ”var och en för sig själv” verkligen slagit igenom – England och USA, några till i den anglosaxiska världen, och efterhärmarna i Sverige? Och jämför sedan med andra länder med stark utveckling men där andra principer tillämpats. Kan det ge något svar på frågorna som jag ställt här?

Tankar vid en telefon

Den här bilden tog jag i augusti 2009. Kåpan till en utomhustelefon på en vägg på Flemingsbergs station söder om Stockholm. Något märkvärdigt med den? Titta närmare på tillverkaren:

Tillverkad senast i början av 1970-talet. Sedan bytte L M Ericsson till den nya symbolen som kallades ”tre korvar”. Men här var det klassiska firmamärket. Jag törs inte svära på saken, men förmodligen har den här kåpan tryckts ut på någon av bolagets egna verkstäder, kanske i Midsommarkransen. Fast jag vet inte så mycket om den del av L M Ericsson som gjorde telefoner och signalsystem till järnvägen.

Om någon är undrande inför detta så kan jag tala om att gamla LME gjorde såväl telefoner som växlar, men också trafiksignaler, brandvarnare, kulsprutor under Andra världskriget, samt en massa andra möjliga och omöjliga saker under årens lopp. I dagens läge skulle en sådan diversifiering förmodligen utlösa uppjagade reaktioner om att det här har inget med ”kärnverksamheten” att göra. Men har man bra tekniker och arbetare, en ledning som orkar ta initiativ, samt bra ideer att jobba med går det att få mycket gjort även om det råkar ligga utanför någon ”kärnverksamhet”.

Jag tänkte på det i samband med den trista debatten om Saab. Redan när bilkrisen bröt ut påpekade tänkande människor att man borde ta chansen och snabbt göra om de gamla svenska bilfabrikerna till något mer nyttigt och tidsenligt (andra typer av transportfordon, vindkraft, eller vad som helst). Debatt förresten: hur debatterar man med individer som bara kan upprepa floskeln att ”staten ska inte driva bilfabriker”? För det var ju det det delvis handlade om: statligt övertagande, samt driva fabrikerna vidare (men inte som bilfabriker). Och det var nog där skon klämde – privatfabriksfantasterna är formodligen livrädda för alla initiativ där staten, kanske i förbund med de anställda, går in och gör något framgångsrikt av havererade privata företag. Det skulle ju kunna ge folk ideer om att de kan fixa saker själv, utan att någon bonusgubbe är inblandad.

Vila i frid, skrivmaskinsindustrin!

Nyheten når oss att världens sista tillverkare av skrivmaskiner nu lägger av, en firma i Indien. Vet nutidens ungdom ens vad en skrivmaskin är, kan de förstå vad detta mekaniska under var för något?  Jodå, jag har en gammal en kvar i ett hörn, en Facit reseskrivmaskin i läderväska, helt driven med mänsklig energi utan någon elektrisk hjälpmotor! En maskin som svarade med ett energiskt och hemtrevligt knackande när man började jobba med den.

Inte min maskin, jag hittade bilden på nätet, men så här såg det ut med väska och allt!

Tänk när man hamrade förtvivlat på de tröga och sladdriga tangenterna (fast jag hade lärt mig skriva maskin ”på riktigt” med alla tio fingrarna i gymnasiet – det har jag haft nytta av senare!), trasslade med papper och färgband, Tipp-X, karbonkopior och stenciler. Vet nutidens ungdom vad en stencil är och hur man vänder på ett färgband!?

Nåja, jag kanske inte är hundraprocentigt nostalgisk vad det gäller denna fas i tekniken får jag nog erkänna … det var lite jobbigt när man råkade slinta med fingret och fastnade mellan ett par tangenter, eller skulle försöka korrigera ett skrivfel utan att det bara blev sudd och elände på papperet.

Den första myggan

Igår petade jag försiktigt bort årets första mygga som småsurrande satte sig på min ena handled. En mer brutal person i min närhet plattade en stund senare till den lilla stackaren. Jag tycker det var rätt taskigt mot en som måste ha överlevt vintern i ett skrymsle och nu kommit fram med nya friska tag inför ett nytt härligt år …

Men sådant är livet. Tecknen på begynnande försommar samlar sig i allt större mängder: humlor surrar vilsna omkring och klänger i bågnande scillor och vårlökar, svalörten blommar, rabarbern har redan växt sig decimeterhög, svarta små myror är ute på uppdrag, en svarthätta hördes vissla till några gånger i förmiddag, fjärilar i olika kulörer drar förbi, knoppar på aplar och körsbärsträd blir allt större … så vad är en stackars mygga i det sammanhanget? Frid över dess minne.

Det kanske blir ett gott äpple här framåt höstkanten?

Kamp mellan bas och överbyggnad: exempel

Nu tar vi en repris …

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

Jag skrev i ett tidigare inlägg, där större delar av den här texten av Marx är infogad, att han är ute efter en allmängiltig modell för samhällenas utveckling. Vi kan ta fasta på det där med modell, och tänka på att här gäller det att modellera något som förändras hela tiden, fast ibland går det snabbt och ibland långsamt. Finns det samhällsförhållanden vi kan plocka in här?

Ja, det finns det. Någon som minns debatten om fildelning? Det som har hänt är att teknologiska förändringar i samhällets bas (datorer som kan göra finurliga saker där man inte längre kan skilja på original och kopia) får återverkningar på en mängd ställen i överbyggnaden. Själva äganderätten, en grundbult i juridiken, börjar vackla. Man kanske får börja fundera i andra banor på hur skaparna av program och produkter som levereras genom datorprogram skall belönas. Kommer detta att tvinga fram medborgarlön på sikt?

Hur man än tänker så ser det verkligen ut som om juridiken och ägandeförhållandena passar illa till den tekniska nivån. Och det är faktiskt så illa att den statliga våldsapparaten är inblandad på ägande-sidan. Det är klart att hot om miljonböter och fängelse är en sorts argument, men är det argument som hjälper oss att föra samhället framåt mot större frihet – eller är det snarare så att övervakning mot hemska fildelare gör att det glider bakåt mot mer ofrihet och mindre skapande i samhället? Man får vara skapande inom storbolagens regler som staten förvandlar till lagar, annars smäller det. Och storbolagen är bara kreativa själva om de tvingas till det.

Mer exempel:  Publicerande av vetenskapliga forskningsresultat, med två linjer som står emot varandra: å ena sidan stängs vetenskapliga artiklar in bakom murar av höga avgifter i specialpublikationer, å andra sidan kan de läggas upp i databaser (som PLoS one) där de är åtkomliga för alla som har en dator uppkopplad mot nätet och därmed bidra till forskning och utveckling även i fattiga länder hos fattiga forskare. Och vi har ju exemplen med dyra programvarulicenser respektive program (som Open Office) som gratis kan laddas ner från nätet. Ytterst har vi frågan om nätet skall vara en fri domän eller om det skall kontrolleras av storbolag och regeringar. I det senare fallet blir det ett bakslag för produktivkrafternas utveckling och ett desperat försök att hålla industrisamhällets utgångna principer vid liv i en ny tidsålder. Viktiga kunskaper låses in, blir dyra att komma åt, eller kanske aldrig kommer fram.

Man kan alltså se det här som en rent teknisk fråga: med datorer, nätet och program kan man göra si eller så. Men de möjligheterna kommer att slå igenom på alla nivåer i samhället, och de kommer att påverka vårt sätt att tänka om världen omkring oss. Hur? Den viktigaste produktionsfaktorn är människan, här är det kunskaper och tankar som finns i hennes huvud (och delvis utlokaliserade till datorer), och människan i sitt dagliga liv får allt svårare att tolerera hur samhällets överbyggnad hanterar hennes kunskaper, önskningar och förmågor. En del av detta har vi faktiskt sett under ”den arabiska våren” där nya sociala media (ny teknik) spelat en viss roll. Men det gäller ännu samhällen som tekniskt inte är på vår nivå ännu – så hur skall det gå hos oss när överbyggnad och bas hamnar ännu mer i motsats mot varandra och det inte bara handlar om att byta regering utan kravet blir att byta system? – Här kan reformkrav som i förslagsställarens huvud inte syftar till revolution ändå bli revolutionära i och med att de går utanför det nuvarande systemets gränser. Förmodligen är det reaktionärerna som förstår detta bäst och därmed allt mer desperat slår vakt om det bestående.

Svårt att förstå? Tja, vem har sagt att samhället och dess utveckling är glasklar? Jag vill inte påstå mer än att jag dunkelt anar sammanhangen och hur de olika krafterna förhåller sig till varandra. Vi får jobba vidare med Marx’ modell!

Arabiska frihetsturnén 2011. Kommer till ett torg nära dig den här våren … hur ser Tahrirtorget ut under senkapitalistiska förhållanden i Skandinavien eller västra Europa?

Gemensam – bloggtips

I föregående inlägg var det ett bloggtips, och jag fyller på med ett till: bloggen Gemensam som med viss kritisk distans granskar företeelser i vårt samhälle. Vad var det för en knäppjöns som påstod att det bara är skräp i bloggvärlden? Jag skulle vilja hävda att problemet är det omvända – det finns för mycket bra bloggar att man inte har en chans att hinna med och läsa!

Ny blogg om Indien – Indiensolidaritet

Då och då kommer det en ny förhoppningsfull blogg som vill upplysa medmänniskorna om väsentliga frågor. Ofta blir den första tiden som är svår. Bloggaren/bloggarna har stora ambitioner, men så av någon anledning falnar intresset, det blir för lite tid att skriva, materialet räcker inte till för att prestera något vettigt, etc. Men när det gäller den färska bloggen Indiensolidaritet borde risken vara ganska liten, åtminstone vad det gäller mängden av material om Indien. Det finns nog hur mycket som helst. I första hand vill den belysa upproren bland stamfolk i centrala Indien, ofta under ledning av det maoistiska partiet, och den allt våldsammare kampen ute i skogarna. Men enligt avsiktsförklaringen kan det bli mycket mer.

Jag är ju förmodligen en av få svenska bloggare som då och då tagit upp indiska angelägenheter och klagat över att det känns ensamt, men när nu Indiensolidaritet har sjösatts kanske jag kan lägga ner de klagomålen, sluta fuska med indienrapporter och i stället låta Indiensolidaritet göra jobbet. Spännande, vi får önska lycka till!

Självbedrägeri och propaganda

Have you noticed, by the way, how repetitiously our president, various presidential candidates, and others now insist that we are “the greatest nation on Earth” …? And yet, doesn’t that phrase leave ash in your mouth? Look at this country and its frustrations today and tell me: Does anyone honestly believe that anymore?

När jag läste om det här självskrytet i en artikel om imperier som spårar ur kom jag att tänka på en annan stormakt på fallrepet. Året var 1944 och det började se illa ut för Tyskland. Vad kunde man göra för att pigga upp folk? Jo, ett propagandaknep var att ge hela riket ett pampigare namn och trycka det exempelvis på frimärkena:

Notera vad som står där i underkanten. Inte Deutsches Reich som på tidigare tyska frimärken, utan 1944 blev det Grossdeutsches Reich – Stortyska Riket. Och detta samtidig som Röda armén obevekligt rullade västerut och det tyskkontrollerade området krympte, de med Tyskland allierade staterna visade allt mindre vilja att vara med längre, och till och med de västallierade fick mer fart på sina fälttåg i Italien och så småningom i Frankrike. ”Ett folk står upp” kan man läsa i märkets överkant. Det var de sista hoprafsade skarorna av över- och underåriga hemvärnare som skulle göra det sista desperata motståndet innan Riket föll ihop i en kollaps nästan av ragnarök-format..

Kanske Hitler och Goebbels trodde på det här. En hel del tyskar uppfattade nog inte att kriget var förlorat förrän några månader innan det verkligen tog slut. Men självbedrägeri och drömmerier är farliga i en värld med hårda kanter. Det gäller även för nutida imperibyggare och drömmare.

Libyen – den heta potatisen för V

En framtidskommission inom Vänsterpartiet har frågat medlemmar om vad de tycker, och …

De medlemmar som tillfrågats gav en bild av ett parti som står ganska enat kring den politik partiet för idag. Som gillar såväl vår lokala som vår internationella politik.

Man kan ju undra över det där med ”internationella politik” i förhållande till vad som händer i Libyen just nu. För en stund sedan rapporterade radion om att engelska, franska och italienska marktrupper skall skickas dit. Detta finns det inget stöd för i FN-resolutionen, men vissa makter kan ju behandla FN-resolutioner som dasspapper om så anses lämpligt. Möjligen kan Kina, Ryssland och andra makter nu ta chansen och agera i Säkerhetsrådet innan några få ”rådgivare” förvandlas till en fullskalig invasion.

Somliga V-medlemmar är dock oroade. Här kommer en protest från signaturen Blåsorkestern (v):

Vi tror inte att Natos bombplan kommer att bidra till någon folklig revolution i Libyen. Vi tror att Nato bombar i eget, och i USAs, intresse och är rädda för att inte bara militära styrkor och anläggningar drabbas, utan också oskyldiga civila.
Att svenska Gripenplan är med på ett hörn hjälper inte, tror vi. Tvärt om. Det enda Gripenplanen gör är att flyga in Sverige i Nato, utan att bomba några markmål…
Det är vi rädda för och vi förstår inte Vänsterpartiets allians med regeringen och riksdagsmajoriteten. Det hade varit bättre att ta samma ståndpunkt som Sverigedemokraterna, eftersom de hade rätt.

Detta har alltså blivit en het potatis (välförtjänt) för partiet, och nu måste det debatteras:

Diskussionen om flygförbudszon och deltagande med JAS-plan på plats har engagerat och upprört många inom Vänsterpartiet så väl som inom den bredare fredsrörelsen. Den 27/4 har vi bjudit in olika debattörer för att fråga dem om utgångspunkterna för deras olika ställningstagande i frågorna.
Deltar gör bland annat Anna Ek, ordförande för Svenska Freds- och Skilljedomsföreningen, Aron Etzler, chefredaktör på Flamman samt Hans Linde, riksdagsledamot (V). Fler deltagare tillkommer.
Kafé Marx, kl 18:30–20:00, 27 april

Jo, fritt inträde var det också.

Hur vet jag nu detta? Jo, allt är saxat från Vänsteraktuellt, medlemstidning för V i Stockholm som jag fortfarande per e-post trots att jag gått ur partiet.

Och man kan ju undra vilken framtid partiet har med medlemmar som i stort sett står eniga runt den politik som partiet för idag. Libyen är ju, hur stor den frågan än är, bara ett i en rad av bockar i kanten vad det gäller V:s göranden och låtanden.