Bra med facket

En skribent hos Real-World Economics Review påtalar varför det är bra med facket. Som bekant är det dåligt ställt med facket i USA, men den städerska som uppger sig ha blivit överfallen av gåsleversocialisten Strauss-Kahn är fackligt ansluten och har fått stöd från sin organisation. Annars är de anställdas ställning inte särskilt stark i USA, och i artikeln påpekas att IMF generellt kräver sämre rättigheter för de arbetande. Kanske just facket gjorde skillnaden i det här fallet, att hon vågade anmäla händelsen och får det till en rättssak.

Det skulle ju vara en historisk ironi om en av hövdingarna för försvaga facket-linjen går på pumpen genom våldtäkt på en fackansluten städerska. Vi får väl anta att flitiga myror just nu springer i maktens korridorer för att få den där gynnaren fri på något sätt, men man kan ju hoppas att det för en gångs skull misslyckas. En del av försvaret för honom ser inte så trevligt ut, och att försvaras av den franske pop-”filosofen” Bernard Levy-Strauss borde nästan vara som en dödskyss. (Samme kille som var ideolog för NATO:s krig på Balkan och nu senast i Libyen.)

Fin översättning

Ibland fastnar budskap på främmande språk i spamfiltret till den här bloggen. Men för den undrande så finns det en översättningsmöjlighet, och när något med kyrilliska bokstäver nyss dök fram så tryckte jag på översättningsknappen. Och fram kom denna glasklara och fina översättning:

Jag var ständigt plågas av sina gamla struynikom Canon, eftersom de som inte förstår – jag är om skrivare! och nu äntligen beslutat att splurge bw lazernik, pengar drop – drygt tre tysch, annat LNT shki Canon inte ta och gifta sig lazernik Hewlett-Packard, nämligen modelka … – skrivaren är klar, patronen måste faktiskt ändra någonting på en gång om året, eller snarare förändrades inte, utan helt enkelt påfyllda tonerkassetter! fyller bara tre hundra rubel), agility, och overlay utskrift mig ganska nöjd, ingen anledning att jag rekommenderar detta modelka behöver bude någon en enkel, men tillförlitlig BW-lazernik, köpa tid medan – 

Är detta reklam, eller är det månne någon form av konkretistisk poesi …?

Utbildning – tjänst, produkt?

Professor Erik Svensson ger i ett färskt blogginlägg kårpolitikerna i Lund en känga. Små byråkrater som går ihop med universitetsledningen för att bekämpa forskarna bland annat och som vill ha allt serverat på ett fat:

Allt fler studeranderepresentanter idag framstår som gnälliga och bortskämda småungar som kräver ”coaching” hela tiden av lärare och universitetsanställda, och inte klarar av att ägna sig åt självständiga studier och eget tankearbete. Ivarsson och andra tycks betrakta forskning som en slags lyxverksamhet och bortkastad tid, som hellre skulle ägnats åt studenterna, istället för att inse det uppenbara: hög forskningsaktivitet och forskningskvalitet kommer även studenterna till godo i form av högre kvalitet på undervisningen i slutändan.

Man skulle kunna tro att detta kan avfärdas som en lundensisk egenhet, men tyvärr, tyvärr … I senaste numret av Gaudeamus, studenttidningen i Stockholms universitet, kommer ett par filurer från studentkåren med det här:

Vi tror att studenters syn på utbildning utvecklas till att allt mer likna ett kundförhållande och frågan om vad studenter får för sin utbildning blir allt viktigare. Utbildning utveckas till en tjänst och examen blir till en produkt.

Och de examinerade studenterna blir ”varumärken”, va? När det var strid om utbildningsreformen UKAS 1968 kämpade studenter mot kommersialisering och korvstoppning i de högre studierna. Nu kommer det studentnissar som vill ha kommersialisering och korvstoppning. Och det skall vara en god köpekorv också! Vem bryr sig om gamla lärdomsideal längre!

‘Gaudeamus’ betyder väl ungefär ‘låt oss glädjas’, men de där studentnissarna blir man inte så glad åt tror jag.

hellre kompetent än social

… vi åter måste sätta yrkeskunskapen i högsätet. Idealet… är den klassiska statstjänstemannen som tillbringar sin arbetstid på det minst moderna av sätt – nämligen med att arbeta.

Men i stället har den svenska arbetsplatsen blivit det nya dagiset. Alla ska trivas och vara sociala och på fredagen är det fika och vad är det egentligen för problem med han den nye, han som inte är med på den stående Lottoraden, som inte vill bli Facebookkompis och som stänger dörren till sitt arbetsrum när vi andra pratar Let’s dance i korridoren. Det ser nästan ut som att han… jobbar?!

Citat från DN:s ledaravdelning av alla ställen. Hellre kompetent än social. Har man fått för många ”socialt kompetenta” skitpratare på redaktionen? Nåja, helt nytt och helt svenskt är inte problemet. Såg för rätt många år sedan att folk tyckte att biblioteksanställda i Skottland hellre skulle sköta sitt jobb än att vara ”sociala”.

Tycker jag känner igen det här från de sista årtiondena i yrkeslivet, delvis i rollen som något udda problemlösare. Ingen vill väl drabbas av surkart på arbetsplatsen, allrahelst inte surkart som inte gör något vettigt, men när motpolen av sociala trevlighetsnissar med bättre pratkvarn än yrkeskompetens tog överhanden blev det inte så roligt det heller. (Och de flesta var både trevliga och flitiga, bör tilläggas.) Vad är viktigast – att göra jobbet och gå hem, eller hafsa igenom jobbet och sedan ägna sig åt arbetsplatsrelaterade aktiviteter som man inte är intresserad av för att räknas som ”social”? Efter ett eller två årtionden av nedskärningar hade arbetsplatsens ”udda” existenser rensats ut och utrymmet för pladderkvarnarna ökade.

Man kan ju kontrastera mot USA där jag fått uppgifter från flera pålitliga källor. Mycket är skräp därborta, men det förefaller som om yrkeskunskaper och förväntad prestation i arbetet är viktigare när folk rekryteras än vilken kompetens de kan förväntas ha att köra rundsnack vid fikabordet. Frågor av personlig natur som ställs vid anställningsintervjuer i Europa får inte ens ställas därborta. Det verkar vettigt. Här verkar det mer handla om kaffegruppskompetens. Sedan sitter väl chefer i linjen och vrider sina händer och undrar varför de inte kan få in kompentent personal.

I diskussionen efter artikeln kom det fram intressanta preciseringar. Uttrycket ”social kompetens” kan uppenbarligen användas på flera sätt varav en del inte är så bra. Vi kan bortse från den uppenbara tolkningen ”att fjäska för chefen”, men gå lite djupare vilket faktiskt görs här. Är det kompetent att kunna springa runt och hålla pratkvarnen igång utan att fundera så mycket på omgivningen och dess reaktioner, eller är det snarare att vara mycket medveten om omgivningen som gör att man är kompetent i sociala sammanhang och därmed faktiskt kan fungera bra i grupper? Då har vi den intressanta observationen att det snarare är blyga och tillbakadragna personer som uppmärksammar hur omgivningen reagerar, och som därmed borde vara en rejäl tillgång för arbetsplatser och i kontakten mellan arbetsplats och omgivning.

Upphovsrätt och ersättning

Man kan fundera på det där med upphovsrätt och ersättning. Jag håller på att läsa en samling artiklar och föredrag av den numera bortglömde Erik Blomberg (död 1965) och tänkte ”det här är ju så bra att man skulle kunna lägga upp en hel artikel på bloggen och därmed kanske inspirera någon att kila iväg till biblioteket och försöka låna och läsa allt det andra”. Man behöver ju inte vara något geni för att räkna ut att det inte ligger några pengar (utom möjligen ersättning för biblioteksutlåning) i en sådan sak. Men jag forskade lite grann och kom fram till några som heter ALIS och som förvaltar Blombergs rättigheter och frågade hur de såg på saken. Och de skojarna vill ha betalt. Att man kan bevaka att texter inte förvanskas är en sak, men här var det något annat, nämligen att någon vill ha betalt för mitt ideella arbete. Då ville inte jag vara med längre. Skulle för övrigt inte förvåna mig om kostnaderna för att förvalta en sådan här affär är större än eventuella inkomster.

Nu igen

För nästan fyra år sedan skrev jag ett par inlägg mot bakgrund av att misstänkta nassetyper gett sig på ett Ung Vänster-arrangemang i Farsta i Stockholm (här och här) och kläckte en misstanke om att vissa borgerliga politiker gärna ser stormtrupper i aktion. Nu är det visst samma historia igen, med en folkpartist som stödjer ett liknande överfall, men nu i Sundbyberg. Är man snäll kan man kalla det för väldigt dåligt politiskt omdöme. Är man väldigt misstänksam funderar man på om det är en trend, där folkpartister alltmer omfattar de delar av liberalismen som de klassiska nazisterna gjorde till sin. Extrem konkurrens och våld mot motståndare, extremt lögnaktighet och hyckleri. Det är klart att fina liberaler kan hojta om att de inte gillar våld, det är andra som är våldsamma, fina liberaler smutsar inte sina händer med sådant … men nu har i praktiken en FP-politiker uppmuntrat just de våldsamma, och är det medvetet eller ren dj-a dumhet?

Det är faktiskt upp till ledningen för Folkpartiet att ta hand om den här frågan och rensa upp – eller att inte göra det och därmed ytterligare stärka misstankarna om att grupper inom FP gärna ser nassar som nyttiga stormtrupper mot politiska motståndare.

PS. Mer om Sundbybergsfallet här. DS.

WEA växer våldsamt

För en vecka sedan skrev jag om World Economic Forum, WEA, ett nytt forum som syftar till världsomspännande kritik av den neoklassiska sörjan inom nationalekonomin. Man kan ju säga att de som dominerar den här branschen milt sagt visade sig som släta figurer när den senaste stora krisen brakade loss. En del kanske var korrupta också. Hur som helst, enligt ett färskt pressmeddelande så har WEA nu mer än 3500 medlemmar fördelade på 110 länder.

Nu är WEA i färd med att starta två nya tidningar (fria för medlemmar, på nätet naturligtvis) samtidigt som man har kvar sin gamla Real World Economic Review. Det låter spännande. Man får hoppas att det här är en rörelse som kan växa på bredden och djupet. När krisen i själva verket bara fortsätter i vår del av världen så är det verkligen behov av kritik och synpunkter.

För övrigt såg jag att ett svenskt namn inom ekonomin, känt sedan tidigare, fått sig en utskåpningReal World Economics Blog  för vissa grejor han skrivit här. Anders Åslund, var inte det en sådan där ökänd ”Jeltsinrådgivare” på sin tid?

Leka affär med det offentliga

Mitt i prick – tycker jag i alla fall. Det offentliga har blivit en lekstuga för förvirrade politiker som ”leker affär”. Resultatet blir därefter. Jag fiskade upp Max Gustafsons teckning här. Och minns att satiren träffar inte bara Alliansen utan stora delar av den så kallade oppositionen. Det är inte Alliansen som är den stora fienden, det är den nyliberala ideologin och oppositionens ledande politiker finns i den fållan de också.

Helt naturligt att undergången inte märktes

Skulle ni köpa en begagnad bil av denne man? Svar: det kanske går bra, men jag skulle inte köpa hans kalkyler om världens undergång!

Det märktes inte att världen började gå under den 21 maj. Men det är inte så konstigt: Mannen bakom det hela förklarar nu att det var en osynlig, andlig grej. Så det där med jättesuperkolossala jordbävningar kan vi vänta med (till 21 oktober, men då smäller alltihop på en gång med uppryckande av de trogna och undergång för de övriga!). Jaha, det var därför man inte märkte någonting då, och profeten fick alltså rätt (enligt sig själv). Men är det inte åtminstone några små glidningar i resonemangen pre och post 21/5?

Dock har några klentrogna redan innan 21 maj befarat något sådant och skapat ett ”bingo-kort” där ursäkterna kan prickas in. (Hittade det hos den ständigt lika klentrogne Lindenfors.) Verkar som om man kan pricka in flera rutor nedan, men definitivt inte bonusstjärnan i botten.

Vad det gäller uppryckandet av de rättrogna så har det påståtts från vissa håll att det inte märktes på grund av att det inte finns några. Det påminner mig om en melodi jag hörde en gång med den vitsiga titeln ”The only good Christian is dead”. Och då är väl alla andra mer eller mindre vanliga syndare.

Många skrattar åt det hela, en del är förmodligen förkrossade efter att ha gett bort sitt liv för något heltokigt, en del kör nog vidare mot nästa undergång, och somliga tycker att kyrkorna i USA bör betala skatt som alla andra och dessutom ställas till ansvar för smörjan de sprider. Men jag undrar hur ansvarsparagrafer för folk som hävdar gudomlig vägledning skulle fungera? Var går gränsen mellan religion och falsk marknadsföring eller bedrägeri? Är det när pengar kommer med i bilden?

Idag dissar vi …

… Bobban Dylan som fyller sjuttio bast. En gång i tiden var jag väldigt förtjust i hans verk, men sista LP:n jag köpte var den där med foto av BD samt några indier på framsidan, och sedan dess har jag mest avfärdat honom som en tämligen trist bölare. Han själv fattar dock tydligen inte att det är dags att lägga av utan fortsätter med någon sorts evighetsturné.

När vi ändå är inne på dissar-spåret så kan väl Bruce Springsteen få åka med, och så tar vi Lundell på en gång. Två bölare till i ett svep i BD-traditionen. För det är väl ingen som nämner ordet ”sång” i sammanhanget? Om man uttrycker det så här: det finns folk som visserligen kan knåpa ihop bra texter och melodier men som borde låta mer kompetenta krafter stå för framförandet. Såna som till och med kan få mediokra verk att lyfta.

Jag var inte så förtjust i Hoola Bandoola band heller … pretentiösa små halvvänster-tomtar som gick hem även hos Moderata Ungdomsförbundet  …

Med vänliga (?) hälsningar
Surgubben