August om bubbelekonomi

Här skriver den unge journalisten Strindberg om svensk ekonomisk (spekulations-)historia i mitten av 1800-talet, med anledning av en skojare vid namn Strömbom – man kan ju säga att det är en äldre variant av bubbelekonomin som beskrivs:

I slutet av femtio- och början av sextiotalet tog affärslivet och industriverksamheten en ofantlig fart, dels genom privatbankernas inrättande, som underlättade anskaffandet av penningar, dels genom den stora associationsidéns tillämpning, varigenom små kapital sammansvuro sig och genom aktiebolagen verkade som domkrafter. Med denna tid börjar i vår inre historia en period, som kan jämföras med perioden Louis Philippe i Frankrike. Det är dock icke så rätt att kalla denna riktning materalistisk, ty den var ganska spekulativ. Man kunde bli rik utan att behöva gräva ner sig i materien. Man fick en idé, och så bildade man ett bolag vanligen. Det var icke arbetet, som riktade mannen, det var spekulationen. Man köpte och sålde varor, som man aldrig sett med eller mot pengar, som aldrig existerade, imaginära kvantiteter. Det var väl första gången i historien, som tankens arbete betalades efter förtjänst.

Med penningen köpte man vetenskapsmännen, och dessas vetande tillgodogjordes genast och myntades. [Minns slutet av Marx-citatet i föregående inlägg: ”Bourgeoisin … har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.”] En ny samhällsordning uppstår med stora fordringar, ofta, erkännom det, även på sig själva; det är kontoristerna. [Det stämmer, från mitten av 1800-talet började antalet tjänstemän inom produktion och handel att öka i Sverige, från några hundra till några tusen.]

Louis Philippe som Strindberg hänvisar till var den franske borgarkungen som åkte ut vid 1848 års revolution. Och 1847 hade Marx, som då ännu var rätt ny inom ekonomin, skrivit följande:

Konkurrensen är icke den industriella tävlan utan den kommersiella. För närvarande existerar den industriella tävlan endast i fråga om handeln. Det finns till och med faser i de moderna folkens industriella liv, då alla människor gripes av ett slags rus att göra profit utan att producera. Detta spekulationsrus, som periodiskt återkommer, avslöjar konkurrensens verkliga karaktär, som söker undskippa den industriella tävlans nödvändiga betingelser. (Filosofins elände, kapitel 2, § 3.)

Inte så lätt att förstå kanske, språkbruket är ålderdomligt, men det handlar om att göra pengar av pengar utan att blanda in något mödosamt arbete!

Det här citatet trycktes 1876 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som ”brev”. Finns i ”Samlade verk” band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 283.

Föregående inlägg i denna serie:

August tittar på medeltiden
August Strindberg om skyddsnatets betydelse 
”… tiden är vi!”
Och på ett av mina andra bloggprojekt finns: Strindberg om kommersialiseringen av det offentliga rummet

August tittar på medeltiden

1875 skrev Strindberg om medeltidandet i konsten:

Det är en märkvärdig företeelse inom vår tids konst, detta begär att upptaga medeltidsämnen, även med fara att oförstås av den förströdda publiken, Är det kanske den gryende reaktionen, som skall rädda oss; är det må hända en yttring av ledsnad och förtvivlan över det närvarande, detta återvändande till den mörka medeltiden, som dock icke var så mörk, ty den var framför allt innerlighet och andlighet, vilket just är vår brist, att vi sakna.

August är kanske något på spåren. Inte en trettio år tidigare, i början av 1848, hade en tysk tänkare skrivit sålunda:

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa ”kontant betalning”. Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

Kan det vara så att kapitalisternas berg av massproducerade pryttlar med tvivelaktigt affektionsvärde inte kan uppväga ” det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet” och att därför en längtan tillbaka till något mer fullödigt uppstår hos många människor. Först hos känsliga konstnärssjälar med alla känselspröt utåt och ivrigt analyserande sinnesintrycken, och sedan mer ”vanliga” människor från den ”förströdda publiken”. Det kan vara så att vi inte alls i första hand vill se ”läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen” som lejda drängar som skall kränga någon pryl till oss för att göra en smällfet kapitalist ännu smällfetare, utan hellre ”innerlighet och andlighet” fångar vårt intresse och välvilja? (Jo, det är klart, i denna tid försöker naturligtvis borgarna göra pengar även av innerlig- och andlighet, men det känns inte riktigt hållbart,)

Intressant för övrigt att August skriver att medeltiden alls inte var så mörk, Den ljusa medeltiden är titeln på en bok som kom 1984. I mina hyllor finns ytterligare några böcker på ungefär samma tema, nämligen att medeltiden inte alls var så eländig som senare påståtts.

Ett läskig sak (bland flera) med medeltiden var dock de stora epidemierna, med Digerdöden som värstingarnas värsting. Man kan fundera över hur medeltidssamhällena överlevde att ibland uppåt halva befolkningen utplånades på kort tid. Hur skulle det gå med Sverige om vi var nio miljoner idag och om tre-fyra månader bara fyra-fem miljoner fanns kvar i livet? Skulle landet mentalt överleva en sådan kris? När de medeltida samhälle föll så var fallhöjden inte så hög och man kunde resa sig igen även om man var blåslagen, men ett fallande Europa idag riskerar att slå ihjäl sig trots (eller kanske på grund av) ett mycket mer välmående och avancerat system. De medeltida samhällena kan också kallas feodala. Faktum är att feodalismen verkar vara det mest stabila och slagtåliga samhällssystem som skapats. Något att fundera över? Vad finns det i dåtidens ” feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden” som är värt att ta över?

Bilderna som fått illustrera detta inlägg kommer från Medeltidsveckan på Gotland

Det här citatet trycktes 1875 i tidningen Förr och nu och har rubriken ”Nordiska målares tavlor. 42. Stockholms Stortorg i Erik XIV:s dagar. Efter en akvarell av Julius Kronberg”. Finns i ”Samlade verk” band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 175.

Föregående inlägg i denna serie: 
August Strindberg om skyddsnatets betydelse 
”… tiden är vi!”
Och på ett av mina andra bloggprojekt finns: Strindberg om kommersialiseringen av det offentliga rummet

Dags för lite innerlighet?

Koppla människa till maskin och fundera över var gränsen går

Nu har den här bloggen passerat 300.000 träffar. Om det har någon större betydelse för mänskligheten? – Det kan man tvivla på.

Jag har haft några stolpar till ett inlägg om människor och datorer liggande ett tag men inte gjort det färdigt. Men varför inte använda en artikel i SvD idag som utgångspunkt då? Det heter I det effektiva samhället lever robotdrömmen och är en översikt av tankar som utvecklats av en psykolog vid namn Sherry Turkle. Nu är det ju en viss risk att ta fasta på en översiktsrecension i stället för att läsa hennes böcker direkt, men man kan ju alltid resonera om vissa saker. Gamla läsare av den här bloggen vet att jag är positiv till den tekniskt-vetenskapliga revolutionen och att jag bygger på såväl Marx och Engels (gamla teknikoptimister) och Marshall McLuhan (kanske inte teknikpessimist, men han höjde några varnande fingrar inför ett naivt accepterande).

Jag funderar på om det finns en sammanblandning i artikeln/hos Turkle som kanske skymmer en del viktiga saker. Är det så att vi skall placera robotar, elektromekaniska prylar som gör jobb åt oss och som vi kan känna saker inför, och sociala media som huvudsakligen sker inom den rena elektroniken, inom samma fack? Är en telefon samma sak som en svarv, även om båda numera innehåller en massa elektronik och datakraft? Det är därför som jag är tveksam inför artikelns ingress:

Drömmen om roboten frodas i ett samhälle som i allt mindre utsträckning bygger på mänsklig interaktion. Psykologen Sherry Turkle visar hur sociala medier som Facebook och Twitter bereder väg för sociala robotar – genom att göra vår samvaro mer mekanisk.

Kanske det är just ”mekanisk” som jag stöter mig på, beroende av att jag sett hur elektromekaniska telefonväxlar såg ut och kunnat jämföra med de datorer utan särskilt mycket lösa mekaniska delar som ersatte dem för nu rätt länge sedan. Jag har svårt att se de elektroniska fältens utveckling som något mekaniskt. Den där svarven stoppar man knappast in i skallen, men via telefonen kan, som McLuhan påtalade, vårt centrala nervsystem skickas ut runt hela planeten.

Det är en jädrans skillnad. Vi förlägger allt mer av vår intelligens och kommunikation med andra utanför oss själva. Det betyder inte att mänsklig interaktion minskar – i själva verket kan den dels öka, men också ändra karaktär. Sedan är det väl en definitionsfråga vad det innebär för intelligensen: har vi skapat intelligens utanför oss själva, eller är det bara så att vi utvidgar oss själva?

Kan man inte säga att med elektroniken så kommer vi på sätt och vis in i magins värld? Och vi är bara i början: hur länge dröjer det innan en telefon styrd direkt av hjärnan kan monteras in i skallen i form av ett litet chips? Då försvinner ju ytterligare en del av gränssnittet mellan jaget och yttervärlden, och hur kan man med ett suddigt gränssnitt veta var man verkligen befinner sig? Man kan säga att intelligens byggs in i externa föremål, men också att den mänskliga intelligensen helt enkelt distribueras och kanske i lyckliga versioner kan ge oss en bättre värld. När många någorlunda kloka skallar slås samman kan det bli något bra … men om det är några elaka skallar inblandade …

Enligt artikeln studerar Turkle i sin senaste bok ”grundläggande existentiella frågor” med grund dels i så kallade sociala robotar, dels i internetgemenskaper och virtuella världar som Facebook och Second Life. Och det är ju där som jag tycker att det ligger en skillnad. Skillnaden mellan ett mekaniskt föremål, även om det kan göra fantastiska saker på kommando, och virtuella världar (som en del dataspel med mängder av människor inblandade) där hela tillvaron är realiserad i mjukvaran. (OK, ännu så länge behövs datorn som gränssnitt, men jämför telefonexemplet ovan – när spelar man utan dator men med kontakt med kanske miljoner andra människor?)

Det finns ett resonemang om robotar exempelvis i vården. En viss utsträckning kan man använda sådana, men för normalt folk (vi får alltså undanta gamla surgubbar och liknande) är det ändå den mänskliga kontakten som är viktigast. Att sätta in robotar för att det skulle vara billigt och man kan sparka vårdbiträden är en sjuk idé som vi lugnt kan överlämna till den perversa borgerligheten. In med personal och resurser! Robotar kan ge gamla och handikappade helt nya liv, men de skall kompletteras med mänsklig närvaro, med människor som har hur mycket tid som helst att sitta ner och prata. Prata på riktigt, inte något data-tjatter utan hjärna bakom.

En sak som verkligen skiljer Turkle från McLuhan (och Marx-Engels) är ”en syn på teknologin som i grunden neutral, en kraft som både kan missbrukas och brukas väl.” Teknikutvecklingen är aldrig neutral för dessa äldre herrar, den driver oss till att göra vad vi i själva verket vill göra och vad vi måste göra. Atombomben svävar inte i någon neutral rymd oberoende av människors viljor, och det gör inte telekom-satelliterna, nätverken av fiberkabel, persondatorerna eller de otaliga ”apparna” heller. Marx tog handkvarn, vattenkvarn och ångkvarn som symbol för olika samhällstyper, McLuhan pekade på tryckerikonsten och elektroniken som utformare av samhällen. Om vi vill kunna leda mänskligheten framåt måste vi förstå vad den teknologi som vi skapar gör med oss, innan det leder till en slutlig ödeläggande krasch.

Och för de tåliga läsare som orkat med så här långt så kör vi en lättsam liten film med USA-komikern Jon Stewart som intervjuar en forskare som jobbar med tankestyrda robotar. Han heter Miguel Nicolelis och träffas bland annat här på nätet. Fast först fiskade jag upp vetskapen om hans existens hos neuroantropologerna. Och som sagt, Stewart är komiker, men som sådan lär han vara vassare som journalist än vanliga USA-TV-pratgubbar och -gummor.

August Strindberg om skyddsnätets betydelse

Här är ett fiktivt brev som Strindberg skrev när han gjorde ett försök i försäkringsjournalistiken. Det handlar om privata livförsäkringar, men som den tänkande läsaren raskt inser kan resonemanget utsträckas till hela det sociala skyddsnätet:

Det som mest bidrager till individens såväl som ett helt folks lycka… är känslan av säkerhet i ekonomiskt hänseende och framför allt vissheten om att de som av honom äro beroende och älskade icke skola behöva lida nöd. Detta ekonomiska oberoende … är ingalunda, såsom mången föreställer sig, demoraliserande eller förlamande, tvärtom håller det självverksamheten vaken och bidrager i sin mån att utjämna den allmänna rikedomen, som, då den hopas på få händer, verkar skadligt på dem som äga och förtryckande på de andra, men fördelad på alla verkar väckande och livande.

Johan August Strindberg – ung man med blick för det väsentliga

Det här citatet trycktes 1873 i tidningen Svea och har rubriken ”Något att tänka på”. Finns i ”Samlade verk” band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 52.

Föregående inlägg i denna serie: ”… tiden är vi!”
Och på ett av mina andra bloggprojekt finns: Strindberg om kommersialiseringen av det offentliga rummet

"… tiden är vi!"

”Tiden är ond, men vem kan sätta sig upp mot tidsandan? Vem vill hejda hennes ström.” Så resonera vi dagligen och så hava våra fäder resonerat, ty så hade de lärt av sina fäder. Vem är då denna oimotståndliga makt, som drager oss med sig och mot vilken vi känna oss vanmäktige. Vem är denna tid, som alltid är ond, vi må leva i erkänt goda tider eller ej, och som alltid får bära skulden, då något ej är i lag? Tiden är du och jag, tiden är vi! Och ändå äro vi nog enfaldigt uppriktiga att påstå, det vi äro onda – är icke detta sorgligt? Ingalunda! Det är ett gott tecken, att vi äro missnöjda med oss själva eller vår ståndpunkt, ty när så är förhållandet, innebär detsamma alltid en längtan efter något bättre. Olyckan är blott den, att vi stanna vid denna längtan, lägga armarna i kors och klaga på den onda tiden, utan att vi göra det minsta att förbättra densamma, d.ä. oss.

För den som undrar hur det går med min föresats att läsa Strindbergs samlade verk kan det meddelas: hittills går det bra. De tre första volymerna var nämligen tunna och innehöll mycket glestryckt teatertext. Nu är jag framme vid band fyra med tidig journalistik. Den är nästan lika tjock som de föregående tre tillsammans och tätt med text på varenda sida. Men kanske lite mer att uppmärksamma här i bloggen. Undrar om Strindberg faktiskt tänkte sig att tiden är beroende av att det finns tänkande varelser närvarande som förstår att händelse B kom efter händelse A, att tid och människa är oskiljaktliga?

Det här citatet trycktes 26 april 1872 i Stockholms Aftonpost och har rubriken Perspektiver. I. Några blickar på tiden. Finns i Samlade verk band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 21.

En väldigt ung Strindberg

Långsamma krascher

Som motvikt till de grådaskiga funderingarna i denna blogg-drapa så lägger jag upp en bild jag tog i morse vid Långholmens koloniträdgårdar. I sanning, här är det grönska och blomsterfägring!

Att se en människa, en organisation, en stat, eller ett helt ekonomiskt system, långsamt och ohjälpligt krascha kan vara plågsamt – eller nöjsamt – beroende av tycke och smak. En ohjälplig nedgång som när nu den ljusa delen av dygnet blivit två minuter kortare än bara för ett par dagar sedan tillhör inte den sortens krascher, för vi vet ju att om sex månader blir dygnet några minuter längre igen och vi kan häva oss upp ur mörkret, sakta men säkert. Annat är det när en  människa, en organisation, en stat, eller ett helt ekonomiskt system far ner i ett dike som blir allt djupare och dyigare, men inte fattar det utan fortsätter att gasa på trots alla varningar, trots att det tycks vara uppenbart att denna färd leder till undergång. Undergång utan återvändo.

Nu går Saab-anställda hem och firar (?) midsommar utan lön. Det finns inte pengar till lön. Vart tog pengarna vägen? Det kommer att bli en dyr krasch, trots att det var uppenbart att företaget sedan länge var illa ute och de nya ägarna var synnerligen tveksamma figurer. Läget hade varit ett helt annat om staten gått in på ett tidigt stadium, tagit över hela rasket och så snabbt som möjligt ställt om produktionen till saker med större efterfrågetryck än de gamla svårsålda bilarna. Pengarna kunde ha gått till konstruktion och produktion då, i stället för som hjälp nu till människor som bokstavligen gjort ett lönlöst jobb. Men eftersom industripolitik tycks saknas såväl hos regering som opposition blir det så här, man står bara och glor. Det är någon sorts liberalism: om ingen gör något så blir det gjort i alla fall, på något mystiskt sätt.

På tal om oppositionen så är vänsterpartiets nedgång exempel på svårartad och långsam krasch. Det finns en partiledning som bara kör på val efter val, medlemmar som inte säger ifrån, och så sjunker man allt djupare i det där dyiga diket. Kanske man klarar nästa val också, men det vore oförtjänt. När Sahlin ”smällde igen dörren” och partimedlemmarna började ana att det kanske kunde vankas en ny frihetstid, en tid där man kunde lägga upp en egen politik utan att behöva kompromissa med eventuella övertygelser, såg partiledningen till att övertygelserna slängdes bort till priset av en dörr som öppnades – till ingenting. Ett sådant parti förtjänar faktiskt att försvinna i dyn. Synd på alla bra medlemmar, men de gjorde ju inte uppror mot ledningen, så nu står de där. Så länge medlemmarna väljer styrelse och inte lyfter bort den om den gör fel så vilar det yttersta ansvaret hos dem.

Långsamt och plågsamt kraschar NATO. Denna organisation borde ha upplösts när motivet till dess existens upphörde, men gjorde som andra byråkratier när ens uppgift är avslutad: man hittade på nya mål och hankade sig vidare. Så kom kriget i Afghanistan, och efter ett tag började det viskas om att NATO:s existens hängde på att man inte förlorar där. Nu ser det ut som man förlorar där, samtidigt som NATO:s ekonomiskt alltmer trängda medlemmar har inlett någonting i Nordafrika som blir ännu en spik i likkistan. Den regim som skulle ha rasat för månader sedan sitter kvar och den påstådda motståndsrörelsen skriker hela tiden efter mer hjälp. Flygkriget fungerar inte, en markinvasion riskerar att mötas av mängder av beväpnade riktiga motståndsmän, och NATO har nu målat in sig i ett hörn där man antingen kan ge upp nu (politiskt omöjligt) eller fortsätta och riskera att köra fast – inte i ett dyigt dike, men i en jäkla massa ökensand. Och det är frågan om man överlever en sådan historia. Självförvållad krasch i stället för ordnad avveckling.

Obama lär ha sagt något knäppigt om att den nya dippen i ekonomin bara är en ”revidering neråt”. Tja, vill man inte kalla det en skärpning av pågående kris så kanske den termen duger … sedan får vi se om det verkligen betyder att hela skutan går till botten, eller om det kommer någon räddning …

Och till slut den stora krisen i främst de gamla industriländerna som har försökt förvandla sig till postindustriella underverk där pengar görs av pengar i en allt värre svindel. Den fruktade ”dubbeldippen” kanske slår till nu. Möjligen kan man se tiden från slutet av 1970-talet och fram till nu som en serie kriser med mellanperioder av svindlande affärer som gör att varje ny kris blir allt svårare att ta sig ur. Ur det perspektivet – ett seriekrisande system – kan man verkligen tala om en långsam och plågsam krasch. Ännu så länge är den lönsam för en liten elit, och uthärdlig för en större ”medelklass”, men vänta bara när denna medelklass upptäcker att eliten inte har vänner, bara intressen … då kan det smälla ordentligt och hela systemet rasa i ett kaos av teknisk revolution, ekonomiskt sönderfall och gatuprotester!

Efter detta känns det kanske lite konstigt att säga TREVLIG MIDSOMMAR men det gör jag i alla fall!

Sverige påstås klara sig bättre än USA

Citatet nedan kommer från ett sånt där konstigt inlägg på HuffPo där man inbillar sig att Frankrike, Canada och Sverige skulle vara ”socialistiska” länder. Men vi kan ju bortse ifrån det för tillfället, i USA har man en konstig verklighetsuppfattning där någorlunda modern administration av samhället likställs med socialism. Det intressanta i artikeln är bland annat det här:

A further examination of the 39-year period extending from the end of the Nixon administration until 2008 shows the Swedish economy, known for its high taxes and heavy regulation, growing at a significantly higher rate than the US.

The authors conclude that big government might not actually stand in contradiction to a productive economy: ”Countries with typically high levels of government involvement in the economy, such as Sweden, Denmark and Canada, do not appear to have experienced stifled economic growth relative to countries where government involvement is more limited, like the US,” the report says.

Jag fick rätt

Jag fick rätt, framtidsutsikterna var dåliga för änkefru Maria Gomes Valentim i Brasilien. Förut var hon världens äldsta (som man känner till i alla fall, vem kan garantera att det inte gömmer sig obekanta än värre ur-åldringar ute i buskarna?) med 114 år, men nu har hon lämnat detta jordeliv innan hon ens hunnit bli 115. Den som nu får bära den olycksbådande titeln ”världens äldsta” är en person i Georgia, USA. Vila i frid!

Stagnerande miljörörelse?

Ännu ett behjärtansvärt budskap – eller säger vi  ‘tiggarbrev’? – som nyss ramlade in i  brevlådan.  Rädda ålen från utrotning, köp ut ålfiskarna …

På samma ställe som materialet till föregående inlägg kom fram, nämligen i Miljöaktuellt på nätet, finns länkning till ett intressant inlägg – eller rättare två intressanta inlägg, fast av samme man – i brittiska The Guardian. Läser man i rätt ordning skall det först vara här och sedan här.

För att uttrycka det kort så tycker författaren, Charles Secrett, att efter fyrtio år så har miljörörelsen stagnerat. Dess aktioner väcker inte så mycket uppmärksamhet, och vad kanske värre är: av de idella organisationerna som växte fram har det blivit organisatoriska jättar där administration och bidrag från i övrigt mest passiva medlemmar verkar viktigare än aktion (om jag uttrycker det med egna ord). Han pekar också på reflexmässigt motstånd mot kärnkraft och genmodifierade grödor som ett problem.

I länk nummer två har han formulerat de där tankarna i ett brev till miljörörelsen generellt. Den rörelse som stagnerat behöver en nystart om den skall vara relevant i framtiden. Men hur får man igång ett maskineri som fylls av före detta idealister som nu blivit anställda och välavlönade direktörer, administratörer, tjänstemän etc. etc.? Det där är ju faktiskt samma sjukdom som med dödlig verkan har angripit arbetarrörelsen, så problemet är inte unikt för miljökämparna. Kanske grunden till sjukan är att en rörelse som arbetar för förändringar hela tiden riskerar att lik förbaskat växa ihop med det som den vill förändra, i sin strävan att försöka verka ”resonabel” och ”jordnära”. Trots att ”jordnära” knappast är ett uttryck som passar särskilt bra in i dagens bubbelekonomier! – Har den sammanväxningen skett, och man sitter där med en fet lön, är det inte så säkert att man vill riskera den genom obekväma ord och handlingar. Och detta även om det potentiellt finns jättelika opinioner därute.

Kommer någon att bry sig längre om vi begraver Riksdagshuset under en jättehög med ekologiskt odlad kogödsel, eller måste man ta till grövre metoder för att få dit media?

Biffar för vegetarianer, utveckling pågår

Det var år sedan jag skrev om syntetiskt kött på bloggen och klämde in en förmodan om att det kanske händer något under detta årtionde. Utvecklingen traskar på, och enligt refererade uppgifter kan det komma något förutsatt att forskningen finansieras vidare och att produktionen kan ske till rimliga priser. Jag antar att det finns en väldigt mäktig jordbrukslobby som försöker se till att detta inte sker. Visserligen är vinsterna enorma (enligt forskarnas glädjekalkyl eller …?) …

Enligt forskarnas analys skulle odlat kött producera 96 procent mindre växthusgaser än konventionellt kött. Tillverkningen av odlat kött skulle kräva 7 till 45 procent mindre energi än konventionell köttproduktion. Slutligen skulle odlat kött bara kräva 1 procent av den konventionella produktionens landarealer och 4 procent av vattenmängden.

… men är det argument som biter på agro-kapitalet? Annars skulle ju minskat mark- och vattenbehov vara smaskens i en värld som på sina ställen lider brist på båda, liksom minskad produktion av växthusgaser är bra, men vad betyder det mot nästa bokslut och årets bonusar? Och jag ställer återigen frågan: kan vegetarianer tänka sig att odla syntetiskt kött som aldrig suttit i något djur som dräpts för vår skull?

”Inte vill ni väl äta upp mej som är så liten och söt?”

Skulle man kunna tänka sig att mot slutet av detta årtionde kan även Jordens fattiglappar få smörja kråset med en redig syntetbiff, tillagad i en soldriven ugn, och allt detta till ett rimligt pris?