Repris: hur man känner igen en nazist

Det här är en repris, ursprungligen publicerad här på bloggen 2 november 2009. Av någon anledning känns ämnet ännu aktuellt. Inte bara på grund av den norske tempelriddarens dåd utan också för den kloakflod av hat som vällt upp bland annat i tidningarnas kommentarsfält på grund av vad han gjorde. Det finns en del små, små människosjälar därute som hellre drar ner andra i kloaken än försöker höja och andra sig till något bättre. Ressentiment! Och hur mycket de än tror att de är eller förtjänar att vara über så är de och förblir unter!

Ach, den där Croner är visst inget Dummkopf!

Jag visste vad det var för sorts folk som var potentiella nationalsocialister … Man hörde det i rösten, i sättet att argumentera, att välja uttryck, i försöken att tränga sig på och fram, i den frånstötande blandningen av smicker och hänsynslöshet, i den med ansträngning överkompenserade osäkerheten i uppträdandet – man nästan ”luktade” sadisten, kanske innan mannen själv begrep vart han var på väg. Jag har träffat några sådana typer inom alla politiska läger i Sverige. Det finns ingen som helst likhet mellan dem ifråga om social status men en förbluffande identitet ifråga om den personliga situationen: de var eller kände sig tillbakasatta, hejdade i sin karriär, hindrade att göra sig gällande – och jag misstänker att den ”orättvisa” behandling de enligt egen åsikt var utsatta för berodde på dem själva. Därför var de beredda att med vilka medel som helst avlägsna dem som stod i vägen för dem, i värsta fall med våld, om omständigheterna medgav det.

Citatet är från boken Ett liv i vår tid, sociologen Fritz Croners självbiografi från 1966, sidan 218-219. Det är en spännande bok, ett stycke dramatiskt 1900-tal som man får ta del av.

Croner var från en judisk familj, fanns längst bort på östfronten under Första världskriget, blev senare chef inom det tyska arbetsledarförbundet. Så kom nazisternas maktövertagande, Croner flydde till Sverige och var med om att dra igång den sociologiska forskningen om tjänstemän. Jag hade nytta av hans böcker när jag skrev uppsatser om svensk tjänstemannahistoria.

Det kanske finns andra sätt att betrakta den typ av människor som dras till nazismen. Och man kanske kan ta bort etiketten och bara se människotypen som sådan: som Croner skrev så mötte han den inom alla politiska läger. Det är helt enkelt en farlig och destruktiv människa.

Jag undrar om inte vår gamle bekant Nietzsche skulle ha känt igen denna ruskiga figur och klämt dit sin egen etikett: ressentiment. Ett franskt uttryck som betyder avsky, avundsjuka, hat.

Nietzsche såg sådana människor som farliga för sig själva och andra. De kan vända sitt misslyckande i livet mot sig själva, eller de kan bli verkligt farliga som religionsstiftare och försöka ta makten över andra. Man kanske kan lägga till vissa politiska ledare som farliga. De spelar på människors rädsla och korttänkthet för att själva surfa upp till makten.

Om vi skall kunna befria oss från det elände av hat och skuldkänslor och annat giftigt tankegod som trycker ned oss måste vi befria oss från ressentimentet. Lyckas vi med det kan vi börja närma oss idealet: Övermänniskan.

Övermänniskan är ingen Nazi-Übermensch. Nazismen fanns inte på Nietzsches tid, däremot fanns antisemiter – och dem kallade han missfoster. Övermänniskan är svår att få grepp på, men det verkar handla om en människa som just gjort sig av med allt det som gör oss andligt förkrympta, hatet, avundsjukan, mindrevärdeskomplexet. En andligt fri människa alltså, som Nietzsche visionerade om när han vandrade i den höga friska alpluften.

Rätt virke för en terrorist?

Han kommer från en privilegierad familj, där fadern var diplomat och styvfadern militärofficer. Han är uppväxt i Skøyen, en välbeställd stadsdel i västra Oslo, gick i samma skola som kungabarnen, läste vidare på handelsgymnasium och blev enligt egen utsaga miljonär på aktiehandel och e-företagande.

Detta är Mattias Gardells beskrivning av den norske korsriddaren. Ganska långt från den fattige, stökige,  kriminelle och missnöjde förortsbon som man tänker sig skulle passa in i mallen för storskalig våldsverkare. Men rätt nära medelklassaktivisten. Snubben i förorten (om han är av den arga typen) tänder eld på lite grejor, kastar sten på polisen, men sitter knappast och planerar i åratal – det blir kravaller, inte terrorism. Personen från mer stadgade miljöer bär med sig en annan livsattityd in i aktivismen: ordning och reda skall det vara. Sedan kan det vara hur sympatiska eller osympatiska frågor som helst som han/hon vill ge sig på, det blir genomtänkt och långsiktigt. Och detta oavsett om personen uppger religiösa eller andra ideologiska drivkrafter. Den klassmässiga ryggraden finns där ändå.

En hel del journalister kommer från denna miljö av så kallad medelklass. Borde de inte klart kunna se sånt här, eller är det möjligen så att de inte ser/inte vill se, just för att de kommer från samma samhällsskikt? Det är lättare att skriva ner stökiga oartikulerade förorts-kids än klassbröder som kan både läsa och skriva perfekt och kan alla viktiga uppförandekoder. – Eller gissar jag fel?

Terroristfenomenet verkar som en blöt tvål, det är svårt att få grepp på, så fort man börjar definiera dyker undantagen upp. Det tyder på att det inte finns en perfekt och entydig definition, utan att man får leta efter ungefärliga gemensamma nämnare. Det bör vara personer som åtminstone har resurser att utföra dessa handlingar, och som delvis kan arbeta i det fördolda, samtidigt som de förmodligen känner behov av att diskutera med och inspireras av meningsfränder och därmed hörs av då och då på nätet. Men det är miljöer som säkerhetsetablissemanget har svårt att komma åt, kanske för att man i likhet med medelklassjournalister konsekvent tittar åt fel håll. Attacken kom från ”oväntad politisk miljö” …

Jag vet inte om det är så oväntat, är det inte folk av den här sorten som stått för väldigt mycket av det blodiga 1900-talets våld fast man då oftast haft en stat i ryggen? Gillade inte flygmarskalk Göring att klä ut sig i operettuniformer han också, liksom horder av andra mordiska militarister (varav en del kom från stater som kallade sig demokratier) som slaktade sig fram genom världen? Man får helt enkelt minska intresset för ”arga unga män” omkring källarmoskeerna och titta närmre på arga unga män (och kanske uppbackare i form av arga äldre män) i det etablerade samhället som kan tänkas få otrevliga ideer. En ledtråd går definitivt åt höger: det verkar vara ovanligt att vänstergrupper slår urskillningslöst mot folk i allmänhet, mer vanligt att folk som kan definieras som höger/fascister gör det.

Hittade den här bilden på Juan Coles blogg

Jag vet inte om resonemanget stämmer, men skulle den här typen av tempelriddar-terrorism bli vanligare så hjälper det inte med upprustningsprogram för eftersatta förorter, att ordna arbeten för underklassare, och liknande i och för sig bra åtgärder. Medelklassterroristen av vår norska typ berörs inte av den sortens reformer eftersom han finns på annat håll. Man kan ha det gott ställt men ändå vara fullproppad av hat och konstiga ideer. Då kanske det är bättre att försöka plocka pengarna av de här gynnarna så att de inte får råd att bunkra upp med vapen och bomber.

Finanskugalskap

Jag brukar ibland skälla här på bloggen på folk som inte ens orkar läsa broderspråket norska, men när jag såg en artikel med rubriken ”Finanskugalskap” tog det en stund innan jag begrep vad det handlade om. Det gäller att dela upp ordet i sina beståndsdelar på rätt sätt: finans-ku-galskap. Ku är detsamma som ko (mu!) och galskap är galenskap. Det som skribenten Erik S. Reinert har gjort är att lägga samman två branscher där självreglering har lett rent åt h-e, nämligen finansbranschen med sina kriser, samt djurfodersbranschen som orsakade galna ko-sjukan. Här har vi inledningen, en liten läsövning:

Krisen i Hellas og kugalskap er egentlig produkter av et og samme fenomen: av en nyliberalistisk politisk bevegelse som ut fra rein ideologi – blottet for enhver praktisk overlegning – bestemte at markedsreguleringer måtte fjernes. I begge tilfeller ble resultatene dramatisk negative.

Läs hela artikeln, den är inte så lång. Här är ytterligare en smakretare, om vad som händer när bankerna släpps loss när det gäller att skapa pengar:

… som finanskriseteoretikeren Hyman Minsky påpeker, er kjernen i finanskriser at finanssystemets evne til å skape nye innovative produkter langt overskrider realøkonomiens evne til å investere all denne kapitalen på en fornuftig måte. Derfor pådyttes personer – som amerikanske huseiere – eller land – som Hellas – lån de ikke burde fått. Som premie for denne væremåten må finanssektoren så «reddes».

Om neanderthalare och vår egen utveckling

En liten artikel hos HuffPo sammanfattar faktiskt rätt mycket av debatten om vad som hände med neanderthalarna. Några brittiska forskare tror sig, genom att studera lämningar av lägerplatser i ett område i Frankrike, ha kommit fram till att neanderthalarna så att säga ‘försvann i mängden’. De skulle helt enkelt ha varit så få i jämförelse med den moderna människan att de på något sätt trycktes undan. I artikeln finns också kritiska synpunkter mot den här teorin, bland annat att britternas metod för att räkna är helt ute. – Så går det till i vetenskapens värld!

Nya numret av Forskning & Framsteg ramlade ner i brevlådan igår. Där finns en artikel Här blev våra förfäder moderna som man bara hittar ingressen till på nätet, men kan man läsa resten så är det tankeväckande – och det väcker en del frågor också, vilket jag tycker är bra. Artikeln bygger på fynd som gjorts vid utgrävningar i Kapprovinsen i Sydafrika. Kärnan i resonemanget verkar vara att den moderna människan uppkom för 200.000 år sedan och såg ut som oss anatomiskt. Men det var för mindre än 100.000 år sedan som det verkar ha skett ett språng i utvecklingen och man kan se spår av något som verkar vara abstrakt tänkande. Man ristar mönster på olika föremål, man utvecklar nya former av redskap som spjutspetsar, man har mönstrade strutsägg som vattenbärare. Artikelförfattaren Anders Högberg som är fil.dr. i arkeologi och arbetat med fynden i Sydafrika skriver:

Men vad är modernt beteende? I studier av människans tidiga utveckling definieras det ofta som socialt beteende som överförs från en person till en annan genom kommunikation, vilket i sin tur möjliggör utbyte av information och kultur mellan grupper och generationer. I motsats till tidigare hade människan nu utvecklat en förståelse som innebar att man kunde ge saker betydelser som gick utöver deras funktion. De materiella spåren av sådant abstrakt tänkande finns inte från homo sapiens sapiens första 100 000 år. De uppträder först med lämningar som är ungefär 80 000 år gamla. Och spåren blir fler och fler i takt med att resultat från nya utgrävningar publiceras.

Så här ser stället ut som gett Anders Högberg material om våra förfäder. I klippan finns grottor där de lämnade spår efter sig.

Jag tror att bara det där lilla citatet skulle kunna ge upphov till hur långa diskussioner som helst. ‘Materiella spår’ är viktiga, men vi vet inte vad homo sapiens pratade om vid lägerelden under årtusenden innan man började rista på äggskal eller ockra-bitar, göra snäckhalsband eller klottra på bergväggar eller sig på själva. Och nog arbetade de med olika typer av verktyg och pratade med varandra om det långt innan de kom in i klotteråldern, och det påverkade långsamt deras kroppar och tänkande. Vad beträffar tänkandet sägs det också att …:

… den arkeologiska forskningen har nu kommit till ett läge där vi kan skapa en mer nyanserad förståelse av det moderna beteendets utveckling hos människan, och de flesta forskare är överens om att det bör ses som ett resultat av samspel mellan flera variabler. Geologiska, klimatmässiga och miljömässiga förändringar i kombination med förändringar i människors biologi och födointag samt sociala och kulturella förutsättningar och ambitioner ses i dag som viktiga orsaksfaktorer.

Nya resultat från neuropsykologin kan hjälpa oss att förstå detta samspel. Forskningen visar att de biologiska influenserna på människans beteende inte är förutbestämda från födseln – vi föds inte med en uppsättning gener som villkorslöst styr hjärnans beteendemässiga utveckling. Miljömässiga faktorer påverkar generna. Detta innebär att arv och miljö samspelar när hjärnan utvecklas.

Superintressant tycker jag. Och jag antar att sista ordet om det här inte är sagt, vare sig i forskarvärlden eller på den här bloggen. För när vi ställer oss frågan ”varför är vi som vi är?” så hjälper den här sortens forskning till att ge svar. Kanske inte det sista och definitiva svaret, men åtminstone ett ljus i okunnighetens mörker.

Aj, aj, Archaeopteryx har omvärderats!

Allt är ju ständigt under omprövning i forskningens värld (vetenskap och omprövning är som ler och långhalm) och nu faller en gammal sanning: vi har sedan länge lärt oss att Archaeopteryx var ”urfågeln” men nu har den omdefinierats till dinosaurie. Artikel i Svenskan som bygger på sammanfattning i Nature.

Archaeopteryx, omdefinierade från fågel till dinosaurie

Det är det nya kinesiska fyndet av en dinosaurie som kallas Xiaotingia zhengi som fått forskarna att tänka om. Den är också en befjädrad historia, men vissa saker gör att den definieras som dinosaurie och inte som fågel. Vad det handlar om är det fascinerande att å ena sidan dog de klassiska dinosaurierna ut för 65 miljoner år sedan, men å andra sidan fick de en fortsättning i form av fåglar. En del dinosaurier kunde flyga och hade fjädrar. Och då uppkommer frågan: var går gränsen mellan de två formerna av varelser? När är man dinosaurie, när är man fågel – i en evolutionär process kan det vara svårt att hitta den exakta gränsen. Förr talades om ”den felande länken” exempelvis när man forskade om människans ursprung, men det är frågan om det är en fruktbar tanke. När det gäller förändringar som kanske drar ut över hundratusentals år, kanske miljoner år, kanske det inte finns något exakt tillfälle att peka på.

Men man kan ju spekulera om varför den här utvecklingen skedde. Kan det ha varit så att flygdinosaurier, och en del tidiga däggdjur, var mycket rörligare än de stora markbundna dinosaurierna och därmed hade lättare att ta sig till områden som inte var så hårt drabbade av katastroferna och där det var lättare att överleva?

Här har vi Xiaotingia zhengi  som fått forskarna att tänka om

Vi som i den bokslukande barndomen läste ”En försvunnen värld” av Sir Arthur Conan Doyle kanske minns att en flygödla, en pterodaktyl, hade en roll även där.

Den enda riktigt pålitliga urfågeln är väl den som sitter i ett gökur!

August om aperier

Jo, jag tycker Strindbergs bok om gamla Stockholm till stora delar är en ganska torr uppräkning av olika saker, men det här med aperier är väl lite kul i alla fall. Men för att spela apa på ett tillfyllest trovärdigt sätt så bör man själv helst vara en riktig apa, så tycker jag i alla fall … tror jag … kanske …

Stockholms allmänhet tyckes stundom hava med stort intresse sett människor spela apa. Många minnas ännu den tyske balettmästaren Heinrich Springer, som ej blott på Djurgårdsteatern, utan även på den kungliga scenen med stor framgång uppträdde som apa i »Kärlek och hämnd eller den amerikanska apan», melodram i 2 akter, samt »Dornis död», melodram i l akt, vilka stycken drogo till k. teatern ett stort antal skådelystna i början av 1838, och det första av dem lär hava givit en inkomst av 33.351 rdr. Elva år senare spelade en annan tysk ocksåa apa på kungl. teatern, nämligen den komiske pantomimdansören Klischnig, som uppträdde i » Trollkarlen eller apan och fästmannen» samt i »Jocko eller den brasilianska apan»’,Smaken hade dock, tyckes det, något ändrat sig, ty det först nämnda stycket gick ej mer än fyra gånger, och det andra endast två.

Verkliga apor hava naturligtvis ofta förevisats och tävlat med de falska. Vi veta dock icke, att någon av dem någonsin gjort sig ett namn.

Citat från Gamla Stockholm, band 8 av ‘Samlade verk’, sid. 80.

Föregående inslag i denna serie finnes här.

Att höra röster

En del enklare mördare hävdar att de hört röster som beordrat dem att veva igång med kniv, järnstång, yxa eller vad tillhygge som fanns tillgängligt. Vad det gäller massmördaren i Norge har inget sådant försports. Ändå försöker man lansera honom som en sorts galning. Ensam galning.

Givetvis: gör man en sådan här sak har man mentala problem. Men är det så att han inte hört röster? – Vi hör alla (om vi inte haft otur och är döva) röster, många röster omkring oss. En del lyssnar vi till, en del skjuter vi bort. Folk pratar, radion pratar, TV pratar, texterna i tidningar och böcker vi läser, texterna i datorn talar till oss. Det påverkar oss alla, det vore dumt att påstå något annat. Sedan blir frågan ”hur mycket?” något som måste underställas individuella undersökningar.

Man kan fundera över om termen ”ensam galning” helt enkelt betyder att killen inte hade betalt för sina dåd. Det finns ju faktiskt folk som har betalt för att planera massdödande, för att tillverka utrustningen som behövs, och kanske för att förverkliga planerna också. Men de lyfter lön, finns i industrier som är lönande bolag med goda vinster, och betraktas därmed inte som galningar. För att ta ett exempel: Vem kontrollerar Boforsdirektörens mentala hälsa, eller vilka röster han hört, när han pratar om den nya fina splittergranaten och låtsas att det inte är civila som kommer att slitas i bitar av den?

Det har varit mindre angeläget att framhålla mannen i Norge som israelvän. Detta trots att en sådan sak ingår i pusslet som förklarar vad som hände. Högerextremismen i Europa idag är i stor utsträckning israelvänlig. I stället för att fortsätta med det gamla judehatet, och därmed fått skit för det, ändra man inriktning, byter ”jude” mot ”islamist” och klarar sig därmed undan en massa kritik. Därmed kan man undra hur det egentligen står till med vänskapen, vem/vad man är vän med, men det förefaller som om Israels alltmer brutala och extrema politik stämmer väl överens med vad den europeiska och nordamerikanska extremhögern är ute efter.

Om man inte gillar vad som hände i Norge gillar man kanske inte heller vad Baruch Goldstein gjorde när han med maskingevär dödade 29 personer och skadade många fler i en moské i Hebron på den ockuperade Västbanken. Hörde den mannen några röster? – Klart att han gjorde det, han hörde bosättarrörelsens hat och agerade. Den rörelsen kan idag sägas styra Israel. Om man gillar vad Goldstein gjorde kanske man inte har så svårt att ta till sig Anders Behring Breivik heller. De finns i och lyssnar till samma kör av röster.

WEA växer väldeliga

Den sjätte juli skrev jag att World Economic Association, WEA, hade över 5000 medlemmar. Nu kom meddelande om att medlemsantalet passerat 6000. Om vi antar att Jorden har 6 000 000 000 innevånare så innebär det att var miljonte jordkryp nu är med. Med nio miljoner innevånare borde Sverige ha nio medlemmar, men jag undrar om det inte kan vara några fler här, och kanske proportionellt något mindre anslutning i exempelvis Kina och Indien?

Uppläxande av socialdemokrater

När socialdemokratin bildades så var det med den historiska uppgiften att avskaffa kapitalismen.

När det gått ett tag blev den i stället förvaltare av den kapitalism som skulle avskaffas.

Nu håller kanske kapitalismen på att avskaffa sig själv i ett långdraget och plågsamt självmord när systemet får allt större svårigheter att hålla igång. Den produktiva basen vittrar sönder, spekulationen tar över i allt vildare svängar, tekniska förändringar signalerar att ett nytt samhälle är på gång. Var finns socialdemokraterna i den processen? De tänker sig kanske transport till ”historiens sophög” de också?

Vad som händer med förvaltarna är tydligt, det senaste exemplet på ledande socialdemokrat som hoppar över till spekulationskapitalet är tidigare finansministern Åsbrink. Lycka till på nya jobbet som rådgivare till Goldman Sachs!

Vad händer med världsekonomin? Svenskan  citerar tre ”domedagsprofeter” som spår fortsatta kriser. Ganska lätt egentligen, det kan jag också göra genom att dels titta över axeln hur det varit, och sedan med ledning av det gissa hur det kan gå några år framåt (och så kan det lik förbaskat bli en gissning rent åt h-e!). Men vi vet att kriserna följer på varandra och att ”guldåren” verkar tillhöra historien.  2013 kan bli ett dåligt år och sedan? Ännu värre kanske, om inget görs?

Är man inne på en politisk linje som har den riktiga klassiska nationalekonomin i ryggsäcken (”klassikerna” + Marx alltså, med påfyllnad av några modernare klassiker från 1900-talet, inte den neoklassiska egendomligheten) så finns såväl medvetenhet om orsaker som lösningar på lager. Och det är bland annat där som dagens socialdemokrater missar – många av dem har förmodligen högst oklara och förvirrade ideer om nationalekonomi och vad partiet och svenska nationalekonomer tidigare haft för sig.

Man kan säga att det är ett tragiskt slut för en stor folkrörelse. Man kan också säga att det är rent slöseri med mänskliga och andra resurser när socialdemokratin bara står och glor medan världen rasar samman omkring den utan att ha några ideer om vad man kan göra åt det! Har ni ingen känsla av skuldmedvetenhet, av skam, därute i de socialdemokratiska organisationerna? Har ni det så kan den känslan omvandlas till politiska aktioner för att rätta till saker och ting, men känner ni inte ens olust inför den egna vanmakten kan ni lika gärna avveckla och gå hem. Ni behövs inte.

Åter till krisen. Förutom ”domedagsprofeterna” ovan (som ger det konstiga rådet att köpa guld – jag undrar: kan man betala i Konsum-kassan med lite guldsand?) så har några svenska bloggare tagit upp frågan om något som man kanske kan kalla ”den totala krisbilden”. En av dem är Flutetankar som skrivit rätt omfattande här. Ett problem hos den typen av bloggare (ur min synvinkel alltså) är att de inte ser möjligheterna hos breda progressiva folkrörelser att göra om spelreglerna, och så har vi ju det där med den teknisk-vetenskapliga revolutionen som jag brukar tjata om. Det är den som skapar grundvalen för det nya samhället, och grundtexterna om detta borde ingå i socialdemokraternas politiska skolning.

Det finns jätteproblem inom ekonomi och miljö, det finns jätteproblem med att en liten elit försöker lägga beslag på Jordens resurser för egen del, men uppslag till lösningar finns ju redan. Redan i början av 1900-talet myntades parollen Socialism eller barbari. Vore det inte dags för kvarvarande medlemmar i socialdemokraternas olika organisationer att bestämma sig för vad man vill ha egentligen?

Nog med utskällning för idag. Är det någon därute som lyssnar?

När Jorden rapar metan är det fara å färde

Senast jag var inne på ämnet ”massdöd” på bloggen var här när det handlade om dinosauriernas plötsliga försvinnande för 65 miljoner år sedan. Då var det en hårtslående meteorit, samt kanske andra naturliga orsaker, som snabbt slog ut dinosaurierna och beredde livsrum för däggdjuren – sådana som du och jag alltså.

Men för 201 miljoner år sedan skedde också en massdöd. En stor del av den tidens liv försvann, och i stället kunde dinosaurierna utvecklas till härskare på den här planeten under en enormt lång tidsperiod. Varför hände detta? Forskare i Köpenhamn tror sig ha hittat ett svar, och det innehåller element som är oroande även för oss.

Då var det våldsam geologisk aktivitet på Jorden. Det som skulle bli Atlanten höll på att bildas när Europa, Amerika och Afrika gled isär. Väldiga vulkanutbrott och lava som vällde ut på den nya havsbottnen gjorde att metan som normalt borde vara låst på bottnen utlöstes och kom upp i stora mängder i atmosfären. Det var en process som varade hundratusentals år, men under några tiotusentals år tycks det ha varit ett extra kraftig utbrott. Den som har läst lite om klimat vet att växthusgaser är olika starka, och metan slår mycket hårdare än koldioxid när det gäller att skapa växthuseffekt och värmechock.

När jag läste det där tänkte jag direkt på metanet som ligger infruset i de nordliga tundrorna, och oron för vad som kan hända om det sker en snabb upptining i norr och metanet släpps loss. Det gäller även i svenska nordliga marker där man märker att tundran förändras. Kommer det åter att bli en relativt långsam process, så att vi människor (eller jag åtminstone) hinner dö ut innan helvetet bryter loss, eller … ?

Samtidigt kommer frågan: om detta har hänt inte bara en utan flera gånger tidigare, långt innan vi fanns här, varför skall vi reagera på en naturlig process? – Jag kan inte svaret, men är det så att vi har möjligheter att påverka utvecklingen genom att förvärra eller lindra den globala uppvärmningen så krävs det rätt goda argument för att vi bara skall rycka på axlarna och fortsätta som förut.

Jag hittade uppgifterna om detta här och här.