Lite bilder

Har inte lust att skriva så mycket idag, så jag tar ett tag i bildarkivet i stället. Fast vill först anmärka på att jag tittat på några stora svenska nättidningar men inte sett något om att ”skiten åkt in i fläkten” så att säga. Att islamister är inblandade i Libyen är ju ingen nyhet direkt, men igår fick vi namn också på en kille som är ”rebellernas” nye boss i Tripolis men som också råkar vara gammal al-Qaidaman som verkat i Afghanistan, Irak och Malaysia och tidvis varit fängslad av jänkarna och Qaddafi-regimen. Jaja, Sverige har hjälpt till att få fram mannen till makten genom vårt flygvapens modiga insatser. Är detta ett konstigt olycksfall i arbetet eller är det medvetet som NATO låter de här figurerna komma fram ur sina hålor? Och är det inte konstigt att inte en så märklig nyhet direkt åker upp på förstasidan?

Krigsbyte. I bakgrunden Cameron och Sarkozy med de riktiga grejorna. Hittade bilden via The Arabist.

Den här bilden kan man använda i många sammanhang där folk kommer med omöjliga ekvationer

Sara Granér har lagt upp teckningar hos Alliansfritt Sverige – här slås det hårt mot floskelsprutande

Tror jag hittade den här hos Fredrich Legnemark, fast han har naturligtvis hittat den någon annan stans.  Bra kommentar till dår-orgierna i tidningarnas kommentarsfält. Läste nyss på Svenskan diverse kommentarer som antydde att dårarna nära nog är i panikstämning över att några stora tidningar går in för strängare kontroll. Vad skall trollen då sysselsätta sig med hela dagarna när de inte får spy ut sin mentala ohälsa i tidningarnas ”pissrännor”? 

Läs Marx!

Medan jag försöker smälta kommentarerna till föregående inlägg (tusan vilka avancerade läsare man har!) så vill jag uppmärksamma den här långa bloggposten på Bill Mitchells blogg (hur tusan har han tid med sådana bauta-drapor titt och tätt?): We need to read Karl Marx. Och anledningen till att han skriver det är just vad som finns i sluttampen på min föregående bloggpost, nämligen hänvisning till en krönika som säger att vi måste lära oss av Marx för att kunna rädda världsekonomin.

Mitchell utvecklar tankarna, han ger mig dåligt samvete genom att hänvisa till Marx’ Teorier om mervärdet i tre volymer som står i stort sett olästa i bokhyllan och som han tycker är läsvärda, och man kan försöka utröna hur långt han själv är beredd att gå i Marx’ fotspår. John Kenneth Galbraith skrev någonstans att japanska ekonomer var lite bättre därför att de läst Marx, och det låter inte otroligt. Det är sannerligen skillnad på den grundlige och lärde gamle tysken och de lättviktare som skriver läroböcker i USAmerikansk neoklassisk ekonomi! För att ta det väldigt kort och koncentrerat med några mitchellska kärnpunkter: det finns klasser, den härskande klassen tar en allt högre del av de värden som produceras, den kan fortsätta med sina svindlerier utan att ställas till svars, det är den härskande klassens egenintresse som gör att staterna nu under en svår lågkonjunktur håller på med åtstramningar när det i hela folkets intresse borde föras en expansiv politik för att bekämpa krisen.

På slutet skriver Mitchell:

It is clear that capitalism has reached a crisis point after 3 decades of deregulation, privatisation, welfare cuts etc were argued would optimise its performance. It was clear that all this neo-liberal legislation did was to push more power to capital, redistribute real income away from the workers, and reduce the political capacity of governments to use fiscal policy and regulation to mediate the class struggle and sustain full employment.

Capital has never like full employment. Marx knew that. The last thirty years or so has seen the gains made by workers and their unions over a century of struggle eroded away by the relentless attack on their rights and conditions.

The class struggle is alive and dominant this crisis.

Det här är ännu synpunkter ”på marginalen”. Men när krisen fortsätter kanske de kryper in mot centrum. Man kan ju tänka sig nästa steg, där regeringar börjar jobba efter en marxistisk receptbok och slänger den ”ricardianska ekvivalenten” utan att erkänna att det är det man gör. Vilka principer regeringarna än officiellt bekänner sig till är nog viljan att sitta kvar, och helst inte bäras bort av rasande folkmassor, starkare än några principer. Fast går man i Marx’ spår tycker man att regeringarna skall bäras bort, ju fortare desto bättre!

Den gamle svenske marxisten Arnold Ljungdahl kallade en gång Marx’ läror för ”lejonkulan”. Alla spår leder dit, inga spår därifrån. Vi kan inte undvara Marx när vi förklarar världen.

Ricardiansk ekvivalens – vadå?

Ibland brukar jag lyfta fram intressanta resonemang som döljs i kommentarer till mina bloggposter och därmed inte får tillräcklig uppmärksamhet. Nu tänkte jag göra samma sak, fast saxa från en annan bloggare nämligen Lars Pålsson Syll. Jag frågade honom om det som kallas Ricardiansk ekvivalens, en nationalekonomisk idé som verkar ligga bakom hur man motiverar så kallade åtstramningar på olika håll i världen. Och som god pedagog levererade Lars omedelbart en miniföreläsning till svar. Vad är alltså Ricardiansk ekvivalens? Jo …

Det är ett populärt modellantagande i neoklassisk nationalekonomi. Ur realismsynpunkt är det rent trams. Extra komiskt är det också att den som fått ge namn åt ekvivalensen själv inte trodde på den! Jag citerar ur min bok [”Ekonomisk doktrinhistoria”]:

”En traditionell ”keynesiansk” uppfattning har varit att staten genom att underbalansera budgeten kan få fart på ekonomin genom att på så vis öka exempelvis konsumtionen. Nyklassiska ekonomer ifrågasätter idag detta och åberopar som stöd något man kallar ricardiansk ekvivalens. Enligt denna teori har konsumenter rationella förväntningar och inser att budgetunderskott idag leder till högre skatter i framtiden och därför väljer att inte öka sin konsumtion.

Det något ironiska med denna teori är att mannen som fått ge namn åt den själv tog avstånd från den! I ”Essay on the Funding System” (1820) skriver han apropå på olika alternativ att finansiera krig att ”vi är benägna att tycka att kriget är en belastning bara i proportion till vad vi för ögonblicket måste betala i form av skatt för det, utan att reflektera över hur länge vi troligen måste betala sådana skatter.” Ricardo trodde uppenbarligen inte att människor var så rationella och framåtblickande som ricardiansk ekvivalens förutsätter.”

Andra märkligheter: Hos Bloomberg tycker en krönikör att det är tid att låta Marx rädda världsekonomin. Kanske vi är nu inne i en fas där det blir mer accepterat att Marx’ grundläggande analys stämmer. Vad man sedan gör av den insikten är en annan historia.

Konstutställning 12

Gårdagens bild kunde ju ge vissa dystra tankar. Nu vill jag pigga upp med friska fjällvindar i stället, det är mycket trevligare. Det man ser här är en mosaik, fast målad på duk. Är inte säker, men jag tror det är akrylfärg. Motivet är Tjuonavagge ovanför Abisko, alias den berömda Lapporten, med vita moln på himlen och vita snöfläckar här och där på fjällsidorna. Jag har varit uppe i passet en gång för många år sedan. Där finns en sjö – man ser hur en jokk just från den sjön rinner ned ur dalgången – och då var det mest is på sjön, samt en fiskmås och en storlom också. Över de där vidderna brukar fjällvråken cirkla och ibland hörs ljungpiparens ödsliga visslingar, lövsångare sjunger från björkarna, och … här måste jag avbryta innan jag försvinner helt i fjällterrängen!

Föregående i denna serie här.

August och vikten av skatteredovisning i förebyggande syfte

Stenskulptur av medeltida riddare på Väte kyrka, Gotland

Ibland behövs det bara en smärre detalj för att ändra/förstöra en god historia. Ta Strindbergs skådespel ”Herr Bengts hustru” som exempel.

Här behövs några förklaringar. Skådespelet antas utspelas ungefär på 1520-talet. På den tiden var det få personer som titulerades ”herr” i Sverige. Kallades någon ”herr” så var det en riddare, en person som tillhörde frälset. Med ”frälse” avsågs att man var befriad (”frälst”) från att betala vanliga skatter. Men det  fanns en motprestation. För att få komma med i frälset måste man bekosta en fullt utrustad krigare med häst, och det var inga billiga saker. En karl med vapen och full rustning, samt en första klassens springare kostade mer än bara skjortan, och bara de rikaste bönderna kunde klara av det och få bli frälse. Den beridne riddaren var ungefär medeltidens motsvarighet till våra tiders stridsvagnar. Idag skulle man alltså, om de gamla reglerna följdes, kunna bli skattebefriad om man bekostade en stridsvagn med besättning!

Problemet för herr Bengt är att det är fred och på fem år inte har gjorts några mönstringar (en statlig kontroll alltså) av att han håller ryttare och häst i stridsdugligt skick.  Jag fattar inte detaljerna, men det verkar som skulden ackumulerats under åren dessutom och kan omvandlas till reda pengar. Bengt ”trodde” att han inte behövde visa upp grejorna för att det var fred … är det värre än andra skatteslarvares ursäkter i våra tider (”hunden åt upp mina kvitton” och liknande)? Men plötsligt dyker en fogde upp och kräver in utestående skuld i pengar, och fixar inte Bengt det så åker han ut från frälset och blir vanlig skattebonde igen! Hårda bud, eftersom hans nya hustru inte känner till det och han har inte vett att tala om hur det ligger till, varpå romantik och själskval och upprörda känslor kan spridas ut över många sidor. – Vi får ordna till det här!

Akt ett, scen ett av skådespelet ”Herr Bengt tänker förebyggande”

Herr Bengt sitter i sin riddarsal vid ett jättelikt skrivbord av ek och granskar ett papper. Detta inträffar cirka fem år innan han träffar sin hustru. Så vänder han sig om och ropar mot kulissen.

BENGT
Hovmästare!

In trädet hovmästaren och bugar lätt.

HOVMÄSTAREN
Herr Bengt kallade …

BENGT
Jo, det har ju inte varit någon mönstring av ryttare och häst detta år, och det var väl ett år sedan förra mönstringen. Det ska ju göras årligen. Har hovmästaren hört något om det?

HOVMÄSTAREN
Nej herre, det säges vara oreda i den kungliga förvaltningen för tillfället och ingen tar hand om mönstringarna.

BENGT
Det är skönt att slippa det besväret, men om de kommer igen och kräva redovisning kan det bli besvärligt om det läggs på kvarskatt för varje år man uteblir. Man vet aldrig vad de kan hitta på, Hovmästare, nu göra vi så här: Bed kaplanen att han sätter samman ett brev till det kungliga kansliet där vi förklara oss redo att göra mönstring för att visa vår pliktuppfyllelse närhelst så påkallas. Brevet bevittnas i två kopior av sex redlige män, vi behålla den ena. Därmed har vi ryggen fri om de kommer och klagar. Vi har förklarat oss beredda att göra vår del av överenskommelsen och ärendet är överlämnat till den andra sidan.

HOVMÄSTAREN
Skall ske omedelbart, herr Bengt.

Hovmästaren lämnar rummet. Bengt lutar sig tillbaka i stolen och ser drömmande mot taket. Talar för sig själv:

BENGT
Jaha, vad var det jag tänkte på? Hur vore det med en ny fin jaktfalk att stoltsera med?

Ridå, akten, scenen och pjäsen slut, och hela grunden för skådespelet ”Herr Bengts hustru” tillintetgjord. 

Se August Strindberg Samlade verk, band 11, Tidiga 80-talsdramer.

Föregående inlägg i denna serie finns här.

Lena Sommestad

Ny ledare för socialdemokratiska kvinnoförbundet blir Lena Sommestad, vald med två tredjedelar av rösterna på förbundet kongress. Sommestad verkar vara en av de få socialdemokratiska ledarna som väcker viss respekt genom kunnighet och engagemang, så det är bara att gratulera. Fast man kan undra om det räcker med enstaka bra ledare för att få upp den sjunkna skutan till ytan igen? – Knappast. Det hänger faktiskt på om medlemmarna rycker upp sig och börjar ställa krav, och inte bara står som en fårskock och väntar på att ledningen skall höra av sig med direktiv.

Ekonomer om ekonomer, antropolog om ekonomi

Om nationalekonomi är verklig vetenskap är tvivelaktigt. Jämför med naturvetenskaper där man kan isolera olika delmoment i en process och köra experiment för att undersöka olika saker separat. Men ett riktigt samhälle kan inte hanteras som ett laboratorium. Man kan inte exempelvis studera inflation där genom att ändra penningmängden kraftigt samtidigt som allt annat antas vara oförändrat. ‘Allt annat’ kommer som tidigare att fortsätta att förändras, hur mycket ekonomen än ropar ceteris paribus (övrigt samma = allt annat oförändrat). Det är därför som man bör undvika att  låta folk med konstig verklighetsuppfattning mixtra med känsliga saker som samhällen fulla med människor. Den kritiska ekonomen Bill Mitchell skriver:

It is a sad testimony that the mainstream of my profession is largely operating in a parallel universe but bringing their crazy ideas to our universe and pressuring governments to follow policies that damage a vast majority of people. One thing that is clear – the majority of these economists never have to carry the costs of their denial and retire on nice pensions. The same cannot be said for the victims of their arrogance and denial.

Verkar som man inte kan komma undan ekonomisnacket någonstans – se dagens Berglins!

(När jag filar på den här bloggposten kommer ett länktips via Lars Pålsson Sylls blogg, till en artikel av John Kay som också tar upp det här med modeller och förutsägelser i nationalekonomin. Han skriver bland annat:

Economic systems are typically dynamic and non-linear. This means that outcomes are likely to be very sensitive to small changes in the parameters that determine their evolution. These systems are also reflexive, in the sense that beliefs about what will happen influence what does happen. …

Och så kommer en slutkläm – notera att antropologin kommer in här:

Economics is not a technique in search of problems but a set of problems in need of solution. Such problems are varied and the solutions will inevitably be eclectic. Such pragmatic thinking requires not just deductive logic but an understanding of the processes of belief formation, of anthropology, psychology and organisational behaviour, and meticulous observation of what people, businesses and governments do.)

Här kan jag förresten låta Mitchell motsäga en del av vad jag skrev inledningsvis om omöjligheten att ha samhället som ett laboratorium, han tar Storbritannien som exempel:

Now, more than 15 months into the austerity program and with the cuts about to really bite, the British economy continues to go backwards. Our real world laboratory is providing priceless data upon which we can assess basic propositions that mainstream macroeconomics provides and which Modern Monetary Theory (MMT) contests. A nation cannot have a fiscal contraction expansion when all other spending is flat or going backwards. Britain is up against an impossible equation.

The current period is providing us with an excellent (though tragic) real world laboratory to test the dominant economic theories. Forget all the mathematical models and regression equations. We don’t need Matlab, Scilab or SpaceLab. We don’t need to argue whether some function is non-linear, specified, identified or deep fried. We don’t have to worry about transversality, homogeneity, boundaries or continuity. This is real life – we have Britain.

Åja, prisade ideer är väl en sak och fungerande ideer en annan!?

Men det står ju ‘antropolog’ i rubriken till den här bloggposten. Det var detta jag skulle skriva om när det ovanstående så att säga kom i vägen, men jag tror det finns visst sammanhang ändå. För att ta det väldigt grundläggande: ekonomi kan inte existera utan människor i samhällen, människor i samhällen studeras bland annat i sociologin, och den generella läran om människan som varelse hittar vi i antropologin. Man kan alltså se det som en hierarki där antropologi kommer i topp ovanför sociologi, samt ekonomi i botten. Inte en rangordning som många ekonomer gillar, men vi har ju redan sett noteringar om deras verklighetsuppfattning. Vet man inte hur människorna fungerar i sitt dagliga konkreta liv är det svårt att summera vad de gör till realistiska och användbara teorier.

Nåväl, jag hittade en väldigt lång, men samtidigt väldigt spännande intervju med  David Graeber som studerar antropologi och ekonomi i ett sammanhang. Där skakar han om en tes som jag tror ursprungligen kommer från Aristoteles (även om Graeber bara nämner Adam Smith i sammanhanget), nämligen om byteshandelns och pengarnas ursprung.

Det Graeber ger sig på är något han kallar en nationalekonomisk ursprungsmyt.

Yes there’s a standard story we’re all taught, a ‘once upon a time’ — it’s a fairy tale.

It really deserves no other introduction: according to this theory all transactions were by barter. “Tell you what, I’ll give you twenty chickens for that cow.” Or three arrow-heads for that beaver pelt or what-have-you. This created inconveniences, because maybe your neighbor doesn’t need chickens right now, so you have to invent money.

The story goes back at least to Adam Smith and in its own way it’s the founding myth of economics. Now, I’m an anthropologist and we anthropologists have long known this is a myth simply because if there were places where everyday transactions took the form of: “I’ll give you twenty chickens for that cow,” we’d have found one or two by now.

Det här är verkligen intressant, för här avlivar alltså Graeber teorin om bytet som underlättas av pengar och hävdar att forskarna inte har hittat något samhälle som verkligen fungerar enligt den ursprungliga teorin om utbyte fast man borde ha gjort det efter att ha letat i över tvåhundra år. Han nämner några exempel på hur det ser ut i samhällen som antropologer studerat. Irokeserna skulle aldrig ha bytt saker på det sättet.

Med utgångspunkt från de äldsta data från Mesopotamien (5200 år gamla) anser Graeber att först kom kredit och skulder, sedan pengar. Den form av byteshandel som Smith och den nationalekonomiska skapelsemyten föreskriver (”du får tjugo höns av mig om jag får din ko”) tillskrivs en senare epok, när ett existerande penningväsende brutit samman. Det hände i Ryssland 1998 när pengarna försvann och de som fick ut lön kunde få det i form av varor från företaget där de arbetade.

Utlåning och ränteskulder fanns redan hos den äldsta stadskulturen med skrift, sumererna, och med detta följde ekonomiska kriser, uppror och privata katastrofer. Då och då under den långa mesopotamiska historien måste härskarna gå in med skuldavskrivningar för att rädda situationen. Det sumeriska ordet ‘amargi’ är det äldsta kända för frihet, nämligen fri från skulder. Bibliska ‘jubelår’ och kristna och muslimska försök att bekämpa ocker eller räntor över huvud taget ingår i den traditionen (samt Solons berömda avskaffande av gäldslaveriet i Athen, kan man tillägga).

Här är en intressant sak. Man kan utgå från att

… all human interaction is exchange, and therefore, all ongoing relations are debts. This flies in the face of everything we actually know or experience of human life. But once you start thinking that the market is the model for all human behavior, that’s where you end up with.

If however you ditch the whole myth of barter, and start with a community where people do have prior moral relations, and then ask, how do those moral relations come to be framed as ‘debts’ – that is, as something precisely quantified, impersonal, and therefore, transferrable – well, that’s an entirely different question. In that case, yes, you do have to start with the role of violence.

Det där med ett samhälle där folk redan från början har moraliska uppfattningar får mig direkt att tänka på teorin att vår grundläggande förmåga till moraliskt tänkande är nedärvd, hårdkodad i våra hjärnor, och går tillbaka till grupplevande varelser långt innan människan fanns. Det handlar om ömsesidighet och förståelse för hur andra personer kan uppfatta en situation. Det finns en bas för vårt tänkande, men den kan mer eller mindre deformeras på grund av exempelvis marknadsrelationer. Då kan den moraliska skulden förvandlas till en ekonomisk skuld – så uppfattar jag ungefär Graeber.

Ursprunget i utbyte är inte byteshandel hävdar Graeber och följer antropologen Marcel Mauss, det är gåvor och gengåvor. Gåvor ges utan officiellt krav på gengåva, men underförstått finns kravet där. Det är någon sorts ömsesidighet som gäller, men relationer mellan människor kan inte bara reduceras till ekonomiskt utbyte (för då hamnar man, som citatet ovan säger, i modellen med marknaden som förebild för allt mänskligt umgänge). Till slut kan man få ett samhälle med härskande institutioner vars enda uppgift är att skydda långivarna, inte låntagarna eller samhället i stort, mot de skadeverkningar som vårdslösa krediter och lån kan ställa till med. (Som jag ser det: staten vräker in riktiga pengar för att rädda stora finansiella institutioner medan vanligt folk, skuldsatta eller ej, kastas för gamarna.)

Här är ett citat om ”kommunistiska relationer”:

Or take communistic relations – and I define this, following Mauss actually, as any ones where people interact on the basis of ‘from each according to their abilities to each according to their needs’. In these relations people do not rely on reciprocity, for example, when trying to solve a problem, even inside a capitalist firm. (As I always say, if somebody working for Exxon says, “hand me the screwdriver,” the other guy doesn’t say, “yeah and what do I get for it?”) Communism is in a way the basis of all social relations – in that if the need is great enough (I’m drowning) or the cost small enough (can I have a light?) everyone will be expected to act that way.

Jag antar att man kan sätta frågetecken för en eller annan sak som Graeber påstår, men det förändrar inte mitt grundintryck: det behövs folk med mycket bredare och djupare kunskaper än dagens huvudströmning inom nationalekonomi för att förstå hur ekonomi fungerar. Den fungerar för övrigt snarare förvirrande och döljande än upplysande och förklarande. En massa olika specialvetenskaper kan hjälpa till för att nå upplysning, och de kan sammanfattas under rubriken antropologi. Om antropologiska undersökningar lär oss att marknadsfundamentalismen bara är en fundamentalism bland andra, vad gör vi åt det?

Containerboende, New York, katastroflösning?

Jaha, en ovanligt häftig blåst är på väg mot USA:s östkust och New York och världen förväntas stå på tårna. Det rör sig ju inte om någon vanlig liten storm i Bengaliska viken som bara dödar några tusen oväsentliga fattiglappar i Indien och Bangla Desh, gu’vars! – Men vi vet ju att det finns utfattiga i USA också, och det var de som drabbades hårdast när New Orleans kom i vägen för stormen Katrina.

Detta påminner mig om ett blogginlägg jag gjorde för över tre år sedan. Svenska arkitekter hade gjort ett förslag på nödbostäder i form av conainers för New York. Ständigt lika hierarki-medvetna amerikaner tyckte givetvis att de var för snygga. Är folk fattiga så skall boendet se ut som tillfällig slum, inte prydligt permanentboende! (Jag tycker fortfarande det inlägget är intressant i andra avseenden också.)