Den osynliga foten

I alltid pigga och aktuella Grönköpings veckoblad får vi veta att den osynliga foten har upptäckts. ”Den osynliga handen”, omtalad av Hr. A. Smith,  som skulle lösa alla problem bara marknadskrafterna släpps lösa har visat sig helt handfallen. Nu har Grönköpings store tänkare, grund.rektor Ludwig Hagwald listat ut att  det i själva verket är ”den osynliga foten” som sätter krokben för det finansiella systemet.

Det tycker jag låter som en helt rimlig slutsats. Notera också att veckobladets illistiga redaktion ersatt en tänkt bild av just A. Smith med en annan bild föreställande Herr Doktor Karl Marx! Det kan vara en antydan om något … .

Konstutställning 16

Denna målning på duk är ganska ovanlig i min produktion – det är en temperamålning. Tempera ger färger som samtidigt är hållbara länge men samtidigt är milda. Färgpulver, äggula och vatten är vad man blandar ihop för att göra själva färgen, och sedan är det ”bara” att måla. Motivet är taget ungefär ur minnet av hur det såg ut från sluttningen ovanför en sjö i Lappland som ännu var täckt av is som dock började gå upp. På låglänta områden hade snön smält undan men bladen hade ännu inte slagit ut på fjällbjörk och vide, och dagen var grå och lite disig. För att få lite mer lapplandskänsla ritade jag dit en ren också.

Föregående inlägg i denna serie här.

Tillväxtens villkor

Uppfiskat direkt från Max Gustafsons blogg – så sant, så sant, en sorts kris!

Här är ett utdrag ur en intressant text från bloggen Gemensam om en större text författad av den skarpsinnige norrmannen Erik S. Reinert, på tal om den pågående krisen:

Att tro att vi i Nordeuropa ska slippa undan är naivt, även här ska vi spara för att kunna ösa in pengar i bankerna nästa gång dessa spekulerar bort sig. Det är bara i Kina och Indien där man har mer fokus på produktion än på finanser som reallönerna fortsätter att öka. Fokus på finanser leder alltid till sänkta reallöner, fokus på produktion till höjda. …

… den tekniska utvecklingen [riskerar] att stanna av. Den drivs nämligen på genom kapitalisters ständiga strävan att komma undan höga lönekostnader. Om lönerna bara ökar i Kina blir det där, och bara där, som den tekniska utvecklingen fortsätter. Resten blir ett bakvatten.

Lösningen är att slakta finansvärlden, eller tvinga den att underordna sig realekonomins eller den materiella produktionens krav. …

Välfärdsskeptiker har länge påpekat att New Deal och den nordiska folkhemspolitiken inte gjorde ett dugg för att få igång ekonomin på 30-talet; det var först kriget som lyckades. Reinert pekar på orsaken: New Deal var på rätt spår, men det var först kriget som krossade budgethökarna politiskt.

Det är lite punkter här och där för utelämnad text, men kolla in originalinlägget så ser du vad du missat.

Ta också en titt på Lena Sommestads nya bloggpost som åtminstone utandas lite progressiva tankar. Med tanke på hur icke-progressiva socialdemokraternas ledare i övrigt är så behöver detta inte betyda så mycket, men man får väl vara tacksam för det lilla. Det kan bli avgörande en krisartad dag. Det står om ”tillväxt” vid ett flertal tillfällen, men möjligen med en underton av att det inte är helt bra med den i alla fall. Men det måste sägas rakt ut, att tillväxt borde växlas till nedväxt på ett ordnat sätt (innan så att säga hela skiten ramlar ihop av sig själv).

Indisk tecknare ser på internationell ekonomi

Hur det egentligen är ställt med indisk humor vet jag inte så mycket om, men här är ett par teckningar som av Ninan från Times of India. Såväl den skakiga $ som den skakiga € får sig en känga. Har vi någon bra översättning på ”austerity soap”? – Jag tror jag skulle dra till med det gamla uttrycket ”fattigsoppa”. För det är väl där ett till synes hjälplöst €uropa hamnar om inte folk tar sig samman jäkligt fort och slår tillbaka!

Är du fortfarande kamrat?

Det var länge sedan jag skrev något om Nepal här på bloggen. Den politiska situationen har varit permanent krisartad och i stort sett bara gått ut på att övriga partier försökt hindra att maoisterna får det genomslag i politiken som de borde ha som största parti efter senaste valet. För landet och folket har man inte tagit något ansvar och det hela har förvärrats av att delar av maoisternas ledarskap tycks ha sadlat om och givit upp den revolutionära kampen. Det är alltid OK att förhandla och kompromissa vilket gamle Mao själv nog skulle ha påpekat, men det finns gränser som inte bör passeras eftersom man då sviker och saboterar den kamp som så många offrat så mycket för. Och det är det som Prachanda och Bhattarai har gjort anser många medlemmar i deras parti, och de har gjort det av privata egoistiska skäl. En dikt av en missnöjd medlem har cirkulerat på nätet ett tag, och jag har försökt mig på en översättning (den som inte gillar den får gå längre ner och läsa den engelska versionen som jag antar i sin tur är en översättning från nepali). Om man tänker lite bredare: det här kan vara en klagosång i vilket massparti som helst där ledarna från att ha varit du och kompis med medlemmarna och folket på gatan går till att segla iväg till sin egen oåtkomliga sfär.

Kamrat!
När du var på gatorna
talade du revolution
Kamrat!
När du var i slummen
talade du befrielse
Kamrat!
När du var med folket
som fisken i vattnet
Talade du marxism
Talade du leninism
Talade du maoism
Du talade så mycket
socialism och kommunism
och jag vet inte vad
Men nu kamrat!
När du är ordförande
hör du inte
vad gatan skulle vilja säga dig
Men nu kamrat
När du är i ditt himmelska kungarike
besöker du inte slummen
inte ens bara för att ta reda på
om de är lyckligt döda
eller fortfarande lever
Men nu kamrat!
När du är i palatset
möter du inte folket
ens för att klargöra
vilka klagomål de skulle vilja framföra
Ärligt talat
om du inte bekymrar dig:
Det du var i det förflutna, kamrat
är du inte i nuet
Du har ändrats så underbart
när ingenting ändras
med ditt vänliga godkännande
Får jag ställa den viktigaste frågan:
Å, kamrat!
Är du fortfarande kamrat
eller vad som helst
utom kamrat?

Poem: Are you still a comrade?


by Dil Sahni

Comrade!
When you were in the street
You spoke revolution
Comrade!
When you were in the slums
You spoke liberation
Comrade!
When you were with the people
Like the fish in the water
You spoke Marxism
You spoke Leninism
You spoke Maoism
You spoke so much
Socialism and Communism
And what not
But now Comrade!
When you are in the chair
You do not hear
What the street would say to you
But now Comrade
When you are in your heavenly kingdom
You do not visit the slums
Even just to confirm
Whether they are happily dead
Or still alive
But now Comrade!
When you are in the palace
You do not face the people
even just to ascertain
What complaints they would make
Frankly speaking
If you don’t mind
What you were in the past Comrade
You are not in the present
You are wonderfully changed
When nothing is changed
with your kind permission
May I ask you the crux of the question
O Comrade!
Are you still a Comrade
Or everything
Except a Comrade.

Man blir glad

Man blir glad och känner trygghet och tillförsikt inför framtiden när senaste numret av Historisk Tidskrift dunsar ner i brevlådan med ett temanummer om … döden … .Jaha, ja ja, vi skall väl alla den vägen vandra. Tack för den fina tajmingen med detta nummer, mitt i hösten och allting!

August citerar en ekonom

Förr var det ordning på nationalekonomin, inte bara en massa struntprat och obegripliga matematiska formler som mest syftar till att dölja att verksamheten är rent bedräglig. Tack vare August Strindbergs ansträngningar att skriva Sveriges kulturhistoria kan jag här citera ett av hans citat från den svenske 1800-talsekonomen. Agardhs skrifter. (Jo, Agardh var biskop och botaniker också, folk var mångsidiga på den tiden!)

Detta är alltså inte Strindberg, utan ett porträtt av  Carl Adolh Agardh från 1853

När jag tittar i Jonungs och Ståhlbergs Ekonomporträtt. Svenska ekonomer under 300 år (utgiven 1990) kan det konstateras att Agardh ännu anses läsvärd på grund av vissa frågor han behandlar! Dock kanske inte vad som följer just här.

»De råämnen», säger han [Agardh], »Sverige huvudsakligen har att
framdraga från naturens sköte, äro säd, trävaror och metaller.
De två senare finnas där i större förråd än i något annat land,
Och vad sädesproduktionen angår, så kan den, när alla odlings-
bara trakter blivit tagna i bruk, uppdrivas till lika höjd som
Danmark. Sverige kan således, medelst frambringandet av
dessa tre råämnen, skaffa sysselsättning åt en vida större folk-
mängd än om det skulle använda det däruti liggande kapitalet
till fabriker. Dessa tre produkter utgöra tillsammans icke blott
människosläktets viktigaste nödvändighetsvaror, utan även
villkoret för all civilisation. Utan säd, utan järn och utan byggnadsvirke,
skulle varje folk förfalla till det vilda naturtillståndet.

Norden har säd och södern har druvor. Södra Europa har
olivskogar med små stammar och gråa kronor, förbrända i so-
len; lombardpopplar med hopträngda grenar, som giva ingen
skugga, endast liknande solvisare på slättens tavla. Sverige har
sina evigt grönskande tall- och granskogar; och då södern för-
vekligas i vällukterna av sina orangelundar, vandrar nordbon
under valven av sina bok- och ekskogar, fördjupad i allvarliga
tankar eller hänförd av naturens skönhet. Överallt i södern
förjagas man om sommaren från de heta fälten in i husen.
Överallt i norden drives man från husen ut i den fria naturen.

När Amerika, Indien och Australien hava gruvor av silver
och guld och diamanter, bryter Sverige järn, den ädlaste av
alla metaller, ur sina gruvor, och den bästa kopparn i Europa.
Det arbete, som dessa råämnens frambringande fordrar,
måste ske genom människokraft. Det arbete, som fabrikationen
fordrar, måste ske huvudsakligast genom maskiner.

Det förra arbetet, eller det som råämnenas frambringande
kräver, är ett tungt och mödosamt, men tillika ett fritt arbete.
Arbetaren är därvid herre över sina rörelser; han kan stanna
när han behagar, han kan arbeta fort eller sakta efter behag,
han kan därvid samtala med sina kamrater, han kan tänka på
sin familj eller sina vänner, utan att detta hindrar hans arbete.

Kortligen, arbetaren i norden förlorar vid sitt arbete icke friheten
i sina rörelser, icke friheten i sina tankar, icke friheten i
sina känslor. Arbetet prövar hans krafter till det yttersta, men
det stärker dem; och då han gått ifrån sitt arbete är han, efter
slutad sömn, den följande dagen starkare än förut. Hans muskler
växa ut, hans bröst vidgar sig, hans kinder blomstra och
hans öga tager småningom överallt i norden himlens färg.

Under det männernas arbete i norden sålunda utföres i den
fria naturen, sommar och vinter, sysselsättas kvinnorna hemma
i stugan, icke vid ett vidhängande arbete, utan vid ett
oupphörligt omväxlande vid bestyret av ett hushåll, alltid åtföljt
av åtankan om personer, som äro kära för hjärtat och åt
vilkas trevnad hela detta sysslande är egentligen ägnat.

Om aftonen äro alla hushållets ledamöter samlade och förenade
uti stilla och vänliga känslor och under samtal, varuti
man vid den gnistrande brasan meddelar varandra de viktiga
händelser, som under frånvaron träffat vardera av husets ledamöter.

Se där det allmänna folkets eller arbetarens liv i norden.
Huru förbyter sig icke detta upplyftande skådespel av ett strävsamt
och arbetsamt folk, då vi flytta oss till de västra, industriella
länderna.

Där finna vi arbetarne i massa inneslutne inom fyra väggar,
halvklädda i kvav och förskämd luft, i dunster uppstigande
från de kokta, jäsande råämnena, eller under det dövande
slamret av maskinernas gnisslande och rasslande gång, utan
andra föremål att betrakta än de fuktiga väggarne och den
eviga, taktmässiga, våldsamma och oemotståndliga rörelsen av
maskinernas armar, som lyfta och sänka sig eller gå till höger
och vänster i en oföränderlig likhet.»

Särskilt förtjust är jag i Agardhs tilltvålande av skrälingarna nedåt Valland: ”…  då södern förvekligas i vällukterna av sina orangelundar, vandrar nordbon under valven av sina bok- och ekskogar, fördjupad i allvarliga tankar eller hänförd av naturens skönhet.” – Där satt den! Skulle dagens ömkliga nationalekonomer kunna göra en så skarpsinnig observation! Och jag tror att det som Agardh skrev hade viss påverkan på Strindbergs egna ekonomiska uppfattningar senare.

Om du känner för att läsa en annan lång och roande uppgörelse med modern nationalekonomi på engelska kan jag rekommendera det här aktstycket. Undrar om de officiellt godkända ekonomerna förstår vilka driftkuckun de blivit?

Citatet kommer från Samlade verk band 10, Svenska folket II, sid. 363-365.

Föregående i denna August-serie finns här.

På mediafronten inget nytt

Jag trodde inte att mitt inlägg Sanning för alla skulle få så många kommentarer. Tack för alla! Nu plockar jag upp debatten från kommentarsfälten och fortsätter från ett nytt inlägg. Tanken på medieplattformar som kan bryta de stora mediemonopolens och stormakternas försök till blockering, censur eller förvrängningar kom naturligtvis upp i diskussionen. Norska dagstidningen Klassekampen togs upp som exempel på ett självständigt pressorgan (den började som en marxist-leninistisk tidning och har lyckats leva kvar med god upplaga) och det kom förslag om att starta något nytt med journalistisk profil – kanske i stil med Huffington Post. Det tycks finnas en och annan som tänder till på den idén.

Jag resonerar något i den här stilen. Vi har en rullande kris som nu drivits så långt att det kapitalistiska samhällssystemet möjligen kan krascha i vår del av världen. Det är med andra ord kanske en situation som den socialistiska rörelsen har haft för ögonen och väntat på sedan mitten av 1800-talet. Systemet är i svår kris, men kunskaperna och medlen för att gå vidare finns också i större grad än någon tidigare under förutsättning att utvecklingen inte tillåts gå vind för våg eller kontrolleras av små negativa krafter. I det läget kunde man förvänta sig att för rörelser som kallar sig socialister eller kommunister borde det inte finnas något viktigare än att samla tillgängliga resurser för att bryta upp bland annat den borgerliga mediablockaden.

Hur många ”blockadbrytare” finns det nu? Om vi tar sådana som både finns som papperstidningar och på nätet kan jag ur minnet plocka fram Riktpunkt, Proletären, Flamman, Arbetaren, Etc, Internationalen. Ett halvdussin således, och säkert har jag glömt någon eller några. Dessutom har vi de som bara finns på nätet i form av hemsidor eller bloggar. I själva verket en stor kraft (även om man får räkna med en stor överlappning av läsare mellan olika sajter), men hopplöst splittrad. Vad innebär det om man försöker starta något nytt? Förmodligen att det bara blir en (nät)tidning mer i den redan ganska stora samlingen. För jag misstänker att hur stor den verkliga krisen än blir så kommer det knappast att skapas ett sådant krismedvetande att de olika smågrupperna är beredda att slå ihop vad man har för att gå till offensiv.

Om man skall räkna in ett antal socialdemokratiska papperstidningar med nätsidor i den här samlingen vet jag inte – kan dessa människor överhuvud taget tänkas ha några ambitioner om vi pratar om samhällsförändring? Samtidigt finns ju stora grupper läsare här, förmodligen rätt mycket större än för den första sextetten av tidningar jag räknade upp. Kan man inte misstänka att dessa partitidningar skulle se det som en förstahandsuppgift (enligt gamla socialdemokratiska reflexer) att tiga ihjäl eller bekämpa något som uppfattas som en motståndare till den egna partiledningen och dess kader av ombudsmän – eftersom en ny plattform i sin praktiska politik faktiskt måste bli en motståndare! Partiet har gått från socialliberalism till nyliberalism, och det är nyliberalismen som är systemkraschens ideologiska motor!

Därmed har vi problemet att vilja och resurser finns på olika ställen, och jag vet inte hur man skall komma över det. Den utopiske socialisten Saint-Simon satt i sitt hem och väntade på att en rik man skulle komma och finansiera hans fina projekt, men det kom aldrig någon. Möjligen kan crowd-funding fungera numera, jag vet inte, men det skulle vara en begäran om stöd till folk som förmodligen redan gör en del uppoffringar för att hålla ovannämnda tidningar vid liv. Jag tror i alla fall att om en ny sajt skall få verklig slagkraft så kan den inte skötas som ett helt ideellt projekt, det måste finnas en del proffs som arbetar heltid med journalistik, teknik och administration, och naturligtvis skall ha betalt för det. Teknik och projekt kommer också att kosta. Samtidigt är frågan: vem har ledningen, vems ideer styr?

Det här verkar pessimistiskt, men jag är hellre pessimistisk och blir glatt överraskad än att ägna mig åt ohållbar optimism. Skulle det gå att bygga en radikal och inflytelserik nätbaserad tidning i Sverige för masspridning (även via pdf-upplaga)? En sak är säker: det är inget som jag kan driva igenom! Kan någon skingra min pessimism?

(En tanke på slutet: är det en tidning som behövs, är det inte snarare en högkvalitativ nyhetsbyrå?)

SNS-krisen fortsätter

Om det hade funnits några vetenskapligt pålitliga rapporter som bevisar framgångsrika privatiseringar så hade vi vid det här laget fått höra om dem. Men jag har inte hört något. Praktiskt har en hel del försämringar noterats.  Däremot delar sju medlemmar av SNS’ vetenskapliga råd ut en rejäl råsop på DN:s debattsida. Man kan tycka att artikeln innehåller väl mycket av naivitet, som om man verkligen förväntar sig att kapitalisterna skall bortse från sina egna intressen om vetenskapen skulle motsäga dem, men det kanske är någon sorts spel för gallerierna. Det är klart att klassintressena står ovan sakfrågorna, i synnerhet för en klass som börjar tappa fotfästet och förtvivlat klamrar sig fast vid vad som helst för att inte sjunka.

SNS har en lång historia av fri och öppen diskussion och har sedan slutet av 1940-talet spelat en unik roll i svenskt samhällsliv genom att vara en brygga mellan näringsliv, politik och forskning. SNS agerande hotar att rasera ett förtroende som byggts upp under lång tid. Det centrala här är inte sakfrågan om effekterna av privatisering och konkurrens i välfärdssektorn utan den övergripande frågan om forskningens och forskarnas frihet.

”Slutet av 1940-talet” är ingen tillfällighet. Det var en tid när arbetarrörelsen stod på toppen, när kapitalismen var allvarligt skakad av några årtiondens krig och kris och när det fanns alternativa samhällssystem i verkliga livet. Men ändå fanns det hopp om livet. Då gällde det för kapitalisterna att försöka få grepp på verkligheten inte bara genom forskning, utan att knyta forskarna till sig för att få den forskning man ville ha, och sedan få den transporterad ut i samhället. Att detta nu kraschar kan ytligt sett bero av mindre lämpligt uppträdande av vissa personer, men i grunden handlar det om mycket skärpta motsättningar mellan samhällsklasserna. Det är  motsättningen mellan samhällets materiella bas och stora delar av den intellektuella överbyggnaden. De hänger helt enkelt inte så bra ihop längre (finns många exempel på det, tänk på fildelningsdebatten där två rättsuppfattningar brakar samman!).

I varje klassamhälle är de härskande tankarna den härskande klassens tankar. Men det finns ju andra tankar, och de kan tränga sig upp och ta över – om vi skall kalla det paradigmskifte, eller revolution, djupgående förändringar blir det lik förbaskat och nya tankar blir förhärskande. Det är detta som kan vara på gång nu.

I det sammanhanget är det intressant att läsa Lena Sommestads senaste bloggpost, den är naturligtvis alldeles för snäll som vanligt men har ändå vissa systemkritiska minor dolda i texten.

SNS har gjort något som Arbetarrörelsens forskningsinstitut borde ha gjort för länge sedan – om det hade funnits några Arbetarrörelsens forskningsinstitut. Bristen på mobilisering inom arbetarrörelsen för en kunskapsbaserad politik är ett av de största och värsta politiska missgreppen under de senaste 20 åren. Konkurrensparadigmen hade aldrig kunnat få det genomslag som det har fått i Sverige, om arbetarrörelsen hade haft kraft att stötta en oberoende empirisk forskning om konkurrensparadigmets effekter.

Det där var ju också en rejäl råsop, nämligen mot den anti-intellektualism som tillåtits råda inom socialdemokratin under årtionden. Jag minns någon av de halvbildade ‘tjejerna’ inom socialdemokratin (men inte namnet) som hävdade att ”en examen är ingenting”. Socialdemokratin hänger på gärsgårn och verkar mest vara intresserad av att se till att man förlorar även nästa val. När man serveras givna framgångsfrågor reagerar man knappt. Sommestad är nog ett av de sista, och illa förtjänta, hopp som partiet har kvar. Jag antar att vetenskapligt illiterata, men baksluga och intriganta partigängare, nu funderar på hur man bäst skall kunna oskadliggöra henne för att inte lugnet i parti-kryptan skall störas alltför mycket? – Och något Arbetarrörelsens forskningsinstitut kommer man definitivt inte att vilja släppa igenom!