Robotar bygger eget språk

Via Lingvistbloggen kom jag på den här fascinerande historien om robotar som skapar sitt eget språk. (Eller om vi säger: programmeras att skapa ett eget språk.) Undrar om man kan dra en parallell här till de som anser att förmågan till språk är en av de egenskaper som är hårdprogrammerad i den mänskliga hjärnan (men inte det särskilda språket i sig)? Förhållandet i den käcka lilla robotens dator måste ju vara detsamma: där finns inprogrammerad möjligheterna till språk men inte lexikon och grammatik.

Lingodroider kallas dessa små språkstudenter, och här är arbetsbeskrivningen:

The Lingodroids are a pair of mobile robots that evolve a language for places and relationships between places (based on distance and direction). Each robot in these studies has its own understanding of the layout of the world, based on its unique experiences and exploration of the environment. Despite having different internal representations of the world, the robots are able to develop a common lexicon for places, and then use simple sentences to explain and understand relationships between places – even places that they could not physically experience, such as areas behind closed doors. By learning the language, the robots are able to develop representations for places that are inaccessible to them, and later, when the doors are opened, use those representations to perform goal-directed behavior.

Här har vi lingodroid-A. Det finns en B också, som ser likadan ut.

A kan säga till B “reya rije duka hiza heto” vilket skall betyda “If I’m at the bottom right corner of the room facing the top right corner of the room, then nearby to the right is a place that I can’t get to that I’m calling heto”. Robotspråket verkar väldigt kort och kärnfullt!

En poet kan mixtra med orden och uppfinna nya, eller leka med ord som kan få olika meningar beroende av sammanhanget (som ‘nöt’ eller ‘far’). Kommer robotarna att klara av det? – När robotar skapar språk kanske det kan ge dem en fördel som människor inte har: de slipper språkförbistringen, ‘Babels torn’. I alla fall om de programmeras till att kunna klara av det!

Bättre på stillot?

Gunnel 77 år tror att det är bättre att sitta i fängelse – vilket är just vad hon gör – än att vara på äldreboende. Det kanske är riktigt, även om man bör vara försiktig med generaliseringar. Jag tvivlar på att det ”daltas” så mycket med fångar, däremot har jag en stark känsla av att det på många håll definitiv inte ”daltas” med äldre medborgare som har gjort sitt men som borde få ett lugnt och tryggt upplopp i sitt liv.

Och det kan ju ha en del med den ringaktning (eller hat, som Jan Myrdal skrev om senast i sin nya bok om Indien) som möter äldre i vår kultur. Eller skall vi kalla det o-kultur?

Hm, jag skrev ”upplopp”. Ordet har ju flera betydelser, och det kanske krävs hårda upplopp för att banka vett i skallen (kör med en yxa, som Gunnel påstås ha gjort, om inget annat hjälper) i ansvariga politiker!

Död under vit flagg? Religiösa glidningar?

I den här artikeln påstås att Qaddhafi angreps av NATO:s drönarbomber när han under vit flagg lämnade Sirte. Är det sant så är det märkligt, och frågan är i så fall vad USA:s ledare i form av Obama och Clinton visste om det. Jag har ingen idé om hur trovärdigt det här är, mycket trams och desinformation har ju vällt ut från Libyen detta år.

När ändå Libyen är på tapeten, här är en saudisk kolumnist som skriver om farorna för vidare krig i landet på grund av stammotsättningar. Hon räknar upp några principer för islamisk krigföring:

From a religious standpoint, Islam is specific in its instructions that the elderly and children should not be killed in warfare. Gaddafi was 69 years old. The Holy Qur’an also stipulates:

• Wounded soldiers unfit to fight or not fighting should not be attacked.
• Prisoners of war should not be killed.
• Any person tied up or in captivity should not be killed.
• Corpses of the enemy must not be disgraced or mutilated.
• Corpses of the enemy must be returned.

Nu kan man ju hävda att Koranen (eller Bibeln, eller andra ”heliga” skrifter) säger det ena och det andra, de lyder ändå under en större kraft som kan kallas Verkligheten. ‘Oföränderliga’ religioner ändras likförbaskat när Verkligheten behagar flytta på sig. Ofta nog sker detta utan att de troende märker någon skillnad. Knappast ens bibeltroende vill väl stena folk till döds längre exempelvis även om de hävdar att varje ord i Bibeln är sant. Vad jag vet är självmord något som islam ännu tar avstånd ifrån, men det hindrar inte att gatuförsäljaren i Tunisien som brände sig till döds (och kanske de som följde hans exempel) hyllas som hjälte av vanliga muslimer. Den religiösa uppfattning om vad som är rätt eller fel har alltså glidit en bit trots att det är samma religion. Självmordsbombare borde anses som religiöst tvivelaktiga, men uppenbarligen är många beredda att gå den vägen. Och ”rebellerna” i Libyen, samt deras islamistiska allierade från Gulfstaterna och annat håll, förefaller att utan tvekan vara beredda att bryta mot flera av reglerna som kolumnisten räknat upp. – Förändringar kan alltså vara på såväl gott och ont.

Omvärlden och våra sinnen

Här är ett citat från en krönika i Svenskan. Beskrivningen av experimentet och försökspersonernas upplevelser skulle förmodligen ha intresserat Marshall McLuhan om han haft tillfälle att ta del av dem:

Vid Marylands universitet genomfördes nyligen en undersökning som försökte hitta ett svar. 1000 ungdomar från fem skilda kontinenter deltog i experimentet The world unplugged. Under ett dygn utsattes de för en total medietorka.

Trots att det alltså bara rörde sig om ett rätt kort avbrott i medieflödet, så visade det sig att fyra av fem upplevde det hela som jobbigt eller direkt plågsamt. Starka känslor av förlust, av att ha missat något viktigt, visade sig vara väldigt vanliga. Vissa gick ännu längre och hävdade att de upplevde avbrottet som ett slags amputation eller att tystnaden höll på att ta kål på dem.

Så fort en varelse börjar förlänga sina egna lemmar eller sinnesorgan genom mer eller mindre medvetna åtgärder – apan som petar fram godbitar med hjälp av en pinne i stället för handen exempelvis – börjar det också hända saker med dess mentala åskådning. Men där apan inte kommer så mycket längre än enklare operationer med pinnar eller stenar förefaller människans förmåga att vara i det närmaste gränslös tack vare högt utvecklad,empatisk och flexibel hjärna. 
Uttrycket ‘amputation’ i beskrivningen är intressant. McLuhan använde det också, men egentligen i omvänd betydelse. När vi på olika sätt placerar oss utanför oss själva, som när vi använder verktyg eller kommunikation över långa avstånd, kallar han det en sorts amputation. Det är som om vi skär av oss armar och händer när vi distribuerar vår personliga förmåga utanför oss själva, och det leder till mentala kriser. (I det här experimentet togs ju verktygen bort och många led av det.) Den yttersta krisen han ser, och den som kan vara dödligt farlig för mänskligheten om vi inte lär oss hantera den, är när vi i en våldsam mental amputering skickar ut vårt centrala nervsystem i de elektroniska världsomspännande näten. Och det är ju det vi i rasande fart gör idag, i en omfattning som McLuhan knappast kunde ha förutsett i början av 1960-talet – fast han ändå på något sätt gjorde det!
Kanske försökspersonerna är sådana som upplevt sin tillvaro som helt beroende av elektroniska nätverk, att de känt sig mentalt sammankopplade med dem och därför tar det som en amputation när kontakten för en stund klipps av? En följdfråga blir om dessa människor är extra asociala, eller i själva verket extra sociala och kontaktsökande?
Ja Marshall, här har du något att fundera över!

Naturen ger oss fler pikar

Ursäkta lite krystad rubrik, men jag kunde inte låta bli … Här är en lista från USA:s energidepartement på ett antal grundämnen som är viktiga när man bygger ”grön teknik”, och som inte kommer att räcka till när det blir massutbyggnad av vindkraftverk och solceller:

Indium – metalliskt grundämne (kritisk risk).
Neodym – sällsynt jordartsmetall (kritisk risk).
Dysprosium – sällsynt jordartsmetall (kritisk risk).
Europium – sällsynt jordartsmetall (kritisk risk).
Terbium – sällsynt jordartsmetall (kritisk risk).
Yttrium – sällsynt jordartsmetall (kritisk risk).
Cerium – sällsynt jordartsmetall (nära kritisk risk).
Lantan – sällsynt jordartsmetall (nära kritisk risk).
Tellur – sällsynt jordartsmetall (nära kritisk risk).

Jaha, det blir ”pik indium” etcetera framåt, det räcker inte med olje- och fosforpikar. Notera yttrium och terbium, det är grundämnen uppkallade efter Ytterby nära Vaxholm där man hittat ett antal mindre kända grundämnen. Undrar om det finns något kvar där, i så fall kanske vi riskerar att råvarujägarna kommer dit och skall bomba och befria och ha sig! På sikt lär det krävas global planhushållning för de sällsynta grundämnen som inte går att ersätta med mer vanliga ämnen så att resurserna fördelas någorlunda jämlikt. Alternativet är mycket obehagligt och våldsamt, det ser vi redan i serien av oljekrig och råvarukrigen i Kongo.

Så såg (hon?) (kanske) ut

Från Svenskan idag

Så såg Birkaflickan ut är rubriken i tidningen. Man kan ju vara petig och hävda att en rekonstruktion är inget annat än en serie gissningar, och dessutom är det inte säkert att det var en flicka vars kranium man använt. Fast begravningsomständigheterna kan tyda på det. Och det hela är fascinerande i alla fall, tycker jag. Nu ser resultatet rätt avskalat ut och flickstackarn är alldeles grå i nyllet, men om man tänker sig normalare hudfärg, röda läppar, hår, då hade det varit ännu märkligare (men förmodligen ännu mer inexakt jämfört med hur tösen ursprungligen såg ut).

Man kan ju jämföra med den neanderthalflickshuvudrekonstruktion (36 bokstäver!) som jag tidigare hänvisat till på bloggen:

Om man gjorde ett test på de här två undrar jag hur många som skulle pricka in vem som var neanderthalare?

Reflexion om frihet och sociala rättigheter

Beträffande Libyen läste jag det här som vid första anblicken verkar rimligt:

Det som varit motiven för att orka med de uppoffringar som krävs för nio månaders väpnat uppror har varit: Frihet – Frihet – Frihet. De som inte förstått denna drivkraft bakom revolutionen har ställt sig avvisande till den blodiga kampen under hänvisning till att det i det libyska samhället redan fanns en begränsad social välfärd garanterad av regimen. Men all historia visar att grönt bete inte räcker om man inte har frihet att flytta på sig till ängen vid sidan om, frihet att säga vad man tycker, skriva vad man tycker, om det samhälle som påstår sig erbjuda välfärd, eller saknar frihet att organisera sig för att ändra samhället. Har man inte dessa friheter då är det rätt att göra uppror!

Jo, det låter ju bra, men så slogs jag av minan som finns här – det här är en variant på något jag läst tidigare (förmodligen hos de fina liberalerna på Dagens Dumheters ledarsida). När någon hävdade att mänskliga rättigheter innefattar rätt till bostad, arbete och liknande så avvisades detta bestämt av de fina liberalerna  med ett resonemang som låter bestickande: det är ju viktigare att slippa olagliga fängslanden, tortyr och liknande än att ha bostad och arbete.

Fast vi har ju en del facit redan: när en del av rättighetsbyggnaden rivs är det stor risk att resten också kommer att falla samman. De olika delarna kan inte isoleras från varandra. Är du medellös kanske du inte kan flytta till den gröna ängen hur mycket du än vill. Samtidigt som de fina liberalerna tycker att du inte skall ha rätt till tak över huvudet eller arbete (eller att du om du har arbete av ren tacksamhet skall jobba nästan gratis) så drabbas demokratin av upplösning. Det är ju så att om demokrati verkligen råder så kan folk bestämma att bostad och arbete och andra gröna ängar skall vara garanterade. Det tycker inte överklassen om – möjligen kan man få prata om det, men om det märks ansatser att genomdriva detta … Steget från övervakning till att verkligen tillgripa hela repertoaren av polisstatsmetoder behöver inte vara långt, inte om den kända enprocentsgruppen och dess politiker känner sig hotade. Då kommer vi raskt att upptäcka vilken respekt de fina liberalerna verkligen har för mänskliga rättigheter, vare sig det gäller välfärdsfrågor eller demokrati!

Nu vet vi inte hur det går med de element av välfärdssamhälle (var det ”begränsat” om man jämför med Afrika i övrigt?) som fanns i Libyen, men stämmer min syn på saken hade det varit bättre att bygga på välfärden och försökt utveckla demokrati ifrån den i stället för att vräka bomber över alltihop. Demokrati byggs inte på legosoldater från Qatar eller NATO-bomber (har de dj-a använt bomber med utarmat uran igen?). Det fanns möjligheter till förhandlingar, det tycks som stamledarna var intresserade av det, men angriparna sade blankt nej. Det hade tagit tid, men tiotusentals människoliv hade kunnat sparas och resultatet skulle ha kunna bli ett lyft för den arabiska revolutionen, inte för den västliga kontrarevolutionen.

Den som skrev citatet ovan verkar märkligt nog också acceptera talesätt av typen ”när man vill göra omelett måste man knäcka ägg” eller ”när man hyvlar ryker det spån” – de var populära under de hårdaste åren i Sovjet när det inte var så noga om oskyldiga strök med i utrensningarna. Själv är jag mer känslig på den punkten. Även om man är revolutionär kan man inte trampa hur som helst på människor. Och parollen ”det är rätt att göra uppror” lyder ju i sin helhet ”det är rätt att göra uppror mot reaktionärerna” och kommer från gamle ordföranden Mao, inte Trotskij.

En bild jag hittade för några dagar sedan. Inte helt aktuell i den här formen, men kanske i någon annan variant

Slut på idéer?

Jayati Ghosh. Det finns ekonomiprofessorer som inte alls är trista slips- och kostymgubbar!

Den indiska ekonomiprofessorn Jayati Ghosh gör en intressant observation som avslutning av en kritisk artikel. Hon påpekar hur staterna nu genomför kontraproduktiva åtgärder, som skadliga åtstramningar, för att bekämpa den ekonomiska krisen. Detta leder naturligtvis till att krisen fördjupas och förlängs. Kunskaperna om hur kriser bekämpas har glömts bort, finansmarknaden har tagit över och styr vad regeringarna gör oavsett vad folken anser om behandlingen.

This is an unusual moment in the history of global capitalism: the system’s famed capacity for surviving and re-inventing itself seems, for the moment, to have disappeared.

Kanske förklaringen till detta ovanliga ögonblick är just att finansmarknader, som i stor utsträckning arbetar med imaginära värden, har tillåtits att ta över? Är man inte förankrad i den reala världen kanske ens problemlösningar inte heller är det? Och kan man styra vad regeringarna gör blir politiken därefter också, nämligen handfallen och verklighetsfrämmande. – För den som inte gillar systemet kan den här förvirringen se lovande ut, men det kräver att det kommer fram krafter som kan erbjuda intelligenta lösningar, och dessutom är starka nog att genomdriva dem.

***

Enligt listan är antalet konkursade och omstrukturerade banker i USA nu uppe i åttiofyra för detta år.

Vilka aktas – och föraktas?

Birger Schlaug skriver bra idag:

… alla länder värderar begåvningar på olika sätt. Intellektuella prestationer är lågvärderade i Sverige. Vänstern är inte oskyldiga i detta förakt för begåvning.

Särbegåvningar uppfattas som något skumt, nästan obehagligt. Om det inte är särbegåvade killar och tjejer som brinner för fotboll och vill bli en ny Zlatan eller Marta. Enligt den politiska normen har det länge varit jättefint med skid- fotbolls- och till och med volleybollgymnasier. Vilket är helt OK. Men läskigt fult med filosofi- matematik- eller något annat som har mer med hjärnan än kroppen att göra. Vilket är helt förfärligt. Särbegåvningar är också människor som har rätt att få växa, låta lusten för t ex matematik få lika stor näring som den kan få som känner lust för fotboll.

Ett samhälle där långa tankar och bildning uppfattas som snobberi är inte ett bra samhälle. Lika lite som ett samhälle som föraktar illa drabbade är ett bra samhälle.

Illa drabbade? Det räcker att bli gammal, vilket ju många blir, för att drabbas av förakt. Eller till och med hat. Jan Myrdal har flera gånger skrivit om det han kallar hatet mot de gamla i Sverige. I sin senaste bok, Röd stjärna över Indien, är han inne på det igen. Sverige tillhör de länder där åldringar riskerar att behandlas som skit trots att deras enda fel är just att de är gamla. Det finns andra kulturer där man inte ser på de gamla som hinder som skall bort så fort som möjligt och, om de nu envisas med att leva kvar, skall kosta så litet som möjligt. Och detta oroar socialisten Myrdal. Är detta en brist i vår kultur kan den komma att leva kvar även om vi byter samhällssystem i Sverige. Jag tycker också det är oroande. Det var ju en ledande socialdemokrat som kallade de äldre för köttberg har jag för mig. Knappast en händelse.

Att ”vänstern” inte är oskyldig till såväl bildnings- som människoförakt vet vi alltså, även om läsaren torde notera citattecknen jag satte dit. De där individerna är inte vänster. Det fanns en gammal vänster som ville att begåvade ungdomar även från fattiga hem skulle få möjlighet att läsa vidare till högre utbildning, det fanns en gammal vänster som ville ta bort de gamla fattigstugorna och ersätta med ordentliga ålderdomshem, det fanns en gammal vänster som av egna erfarenheter hatade den konkurrensutsättning som när det begav sig kallades ”fattigauktioner” och krävde mänsklig socialvård. Dagens ”vänster” klarar inte av detta. Inte dessa politikerbroilers, inte de som visserligen har en del utbildning men som indoktrinerats i den teoklassiska ekonomin. (Jo, jag lånade uttrycket teoklassisk i stället för neoklassisk från andra kritiker, detta för att understryka det religiösa draget i denna tankeriktning.) Och man skall nog inte urskillningslöst glorifiera den äldre vänstern heller. Vid sidan av ljusgestalterna fanns det andra element. Men frågan är: hur kommer vi åt det här?

Sensationellt i Nepal(??)

Jag har inte skrivit så mycket om Nepal på ett tag, det har ju varit permanent politisk kris som aldrig fått någon lösning och svårt att veta vad man skulle sätta fingret på – förutom att det maoistiska partiets ledning uppenbarligen gått för långt i sitt kompromissande med övriga partier. Nu har läget dock ytterligare skärpt till sig i och med att två av partiets högsta ledare hotas med uteslutning! Detta sensationella besked gäller generalsekreteraren Pushpa Kamal Dahal, alias Prachanda, och premiärministern och vice partiordförande Bhattarai. Anklagelserna mot dem är flera, de håller på att montera ner Folkarmén utan att få något i gengäld och även förstöra andra landvinningar under det revolutionära kriget, de har slutit ett avtal om investeringar med Indien som patriotiska nepaleser inte gillar, och Prachanda själv anklagas för att ha möten med den indiska säkerhetstjänsten.

Kommer det att gå så långt att dessa högsta ledare verkligen åker ut, och vad kan det få för följder? – Det avgörande är väl hur stark den radikala falangen i partiet är, den som vill fortsätta revolutionen i stället för att som Prachanda och Bhattarai avbryta och förvisa den till någon dimmig framtid. Vad vill partiets breda bas och de massorganisationer man samarbetar med? Det var ju fotfolket som riskerade livet under tio år av väpnat uppror medan flera av dagens högsta ledare befann sig i utlandet. Möjligen kan man åter snickra ihop kompromisser mellan de olika fraktionerna i maoistpartiet, men på sikt kan det knappast vara hållbart. Sedan är frågan vad Indien kan hitta på, man vill förmodligen styra vad som händer i Nepal.