Årsslut. Kinas nya femårsplan för rymden

Det går mot slutet av ett rörigt år och jag har inte lust att göra några sammanfattningar, och inte vet jag om det är någon idé att skvätta ut förutsägelser inför 2012 heller. Det ramlade in en gratistidning nyss, och där förutspådde några glada fastighets(skojar)mäklare att ”det går uppåt” 2012 igen. Fa’n trot, särskilt när en part i målet skall vara prognosmakare. Men att Jorden inte går under den 21 december 2012 tror jag är en rätt bra prognos. Skulle så ändå inträffa får ni väl komma och kritisera detta den 22 december! ”Haha, vad säger du nu va, titta, hela Jorden har bara försvunnit i ett svart hål fast du inte trodde på’t.”

Den svenske trubaduren Bernt Staf uppges för länge sedan (omkring 1980 tror jag) ha sagt att framtidens stora frågor blir demokrati och miljö. Ser man ut över världen idag är tanken inte så dum. Miljökatastroferna står som spön i backen, och demokratin – den som nyss var så omhuldad (officiellt i alla fall) ersätts av ”teknokrater” utan att den fina borgerligheten reagerar. Samtidigt mullrar det nedifrån på alla kampfronter – från de fredligaste till de beväpnade – och nya omvälvningar är inte otroliga under kommande år. Med tanke på att många regeringar verkar obevekligt inställda på att göra den pågående ekonomiska krisen värre lär orsakerna för människor att revoltera inte bli färre 2012. Det är rätt att göra uppror mot reaktionärerna!

Varför inte bara ta en annan men kanske inte så uppmärksammad företeelse som träder i kraft nästa år: Kinas nya femårsplan för rymdprojekt! Det har redan väckt viss uppmärksamhet att Kina bygger sitt eget system för satellitnavigering. Man blir därmed oberoende av vad USA vill dela med sig vilket orsakat en del gnäll.

Jag minns när jag rattade på en radio för oerhört länge sedan (1970, väl?) och fick in Pekingradion – och det var just den dagen Kina hade skjutit upp sin första satellit. En liten metallkula flög runt Jorden högt uppe och spelade Östern är röd med tunna plingande toner i rymdbruset.

Det har hänt mycket sedan dess. Och det skall bli mer enligt den nya femårsplanen: rymdlaboratorier, bemannade rymdstationer, rymdfärjor, fler sonder till Månen och så småningom skall människor skickas dit också. Tydligen siktar man på utforskning av asteroider och astronomiska objekt längre bort (det svarta hålet mitt i Vintergatan!), samt på system för att upptäcka rymdskrot och farliga föremål på väg mot Jorden. Det sista kan vara viktigt ifall en jättemeteor skulle hamna på kollisionskurs med Jorden. Av jordisk nytta blir också ett större sortiment satelliter för kommunikation och meteorologi.

Fascinerande. Kina ligger ännu efter USA och Ryssland vad det gäller rymdteknologi, men frågan är om man inte på sikt kan köra om? Egentligen borde detta illustreras med raketer som drar upp i rymden, men jag avslutar detta års bloggande med lite klotter i form av en tecknad framtidsönskning om pigga vårfåglar om några månader!

Inte så vältecknad, men jag tycker själva tanken bakom är god ändå: det kommer en vår så småningom!

Gott Nytt År från bloggare Björnbrum!

Mönster – fotobilaga

Man kan se mönster överallt. Man ser dem i kombinationer av stenar …

… eller kanske i fälten mellan stenar. Och man ställer måhända frågan varför ett gråvitt block befinner sig bland de gråröda stenarna …

Det stålgrå och det rosa möts på ett vackert sätt
I dessa tider kan man studera mönster som uppstår i en nästan helt frusen vattenpol på en grusväg …

… eller med fantasins hjälp få det till att ”här är det två stora vaksamma ögon som tittar upp”.   Det är lite drag av tuschteckning eller akvarell här.

Är det bara dåliga upphandlare det handlar om?

Jag funderade på om jag skulle klämma dit etiketten ‘humor’ på det här inlägget eller inte. Nu fick det bli så, speciellt Max Gustafsons teckning nitar ju den dumliberale fifflaren så det visslar om det, men egentligen skulle nog  ‘tragedi’ eller kanske ‘rena dj-a skojarfasoner’ vara bättre som etiketter för det avhandlade ämnet!

Det har kommit fram olika motiveringar till varför det gått som det gått med delar av åldringsvården. En är att man inte alls lovade att det skulle bli bättre, man hade bara lovat ‘valfrihet’ (vilket man talar om först nu, nu när det verkar som valfriheten kan leda rätt ner i helvetet).  Fast är privatisering det goda syftet kanske det inte gör så mycket om man slirar med sanningen när projektet skall pratas igenom? Det påminner om skojeriet med EU-omröstningen där allt skulle bli bättre och man ‘glömde’ att tala om en del otrevliga saker innan rösterna avgivits. De mindre trevliga sakerna fick komma fram senare.

En annan motivering är samtidigt ett klagomål: de offentliga upphandlarna som köper in äldrevård är för dåliga sägs det. Det låter bestickande i första ledet: man måste ju skriva in villkor som säkrar kvalitet i kontrakten! Men kan vi acceptera ett sådant tänkande? Accepteras det på annat håll? Om jag säljer en säck potatis och hävdar att det är prima vara, men det visar sig att det ligger prima vara överst och oätbart skräp längre ner torde jag vara både moraliskt och juridiskt skyldig till bedrägeri. Det finns säkert paragrafer i Köplagen som köparen kan åberopa för att häva köpet och få ersättning.

Kan man behandla gamla och sjuka människor sämre än en säck potatis? Är det inte ett moraliskt haveri att använda kontrakt med brister för att leverera skit men samtidigt ta ut feta ersättningar för det? Kanske vi kan se hur två moralsystem stöter samman här, och det är intressant att se hur kampen mellan dem utfaller. Den kapitalistiska moralen har kapitalets förökande som ledstjärna, allt annat underordnas om inte andra krafter, andra moralsystem, griper in. Motkraften är den moral som sätter människans välbefinnande högre än kapitalets förökande. Det är det som reformisterna inom arbetarrörelse och socialliberal rörelse kämpade för under många år, men där man nu verkar ha givit upp.

Adam Smith hävdade att det inte är människovänlighet utan egenintresse som driver företag och tvingar dem att ta hänsyn till kundernas intressen. Det är ett system som bygger på att människor utnyttjar varandra, att man hjälper andra i syfte att hjälpa sig själv. Se originalcitatet nedan och fundera vidare.

Det är bryggaren, slaktaren och bagaren i hans exempel som möter den enskilde köparen. Dessa småföretagare i Smiths 1700-tal står öga mot öga med kunderna och har ett direkt intresse av att inte stöta sig med dem genom att leverera undermåliga varor och tjänster. Men vad händer när säljarna blir jättestora företag som dessutom kan ha politiska trådar att dra i? Det är den situationen vi har idag. Det är inte möten på tu man hand längre, det är Jätten Gluff-Gluff som tittar ner på den enskilda människan och lipar.

Offentliga tjänster som är ibland är väldigt känsliga eftersom de hanterar människor (inte potatissäckar) säljs ut. Det blir inte välmenande idealister som tar över dem. Men skulle vi faktiskt inte kunna kräva det? Skulle man inte kunna kräva att säljaren uppträder på ett sätt som är moraliskt godtagbart ur de flesta människors synvinkel – även om inte varje detalj skrivs in i kontraktet? Och om säljarna, de stora feta bolagen, skulle avvisa detta så är det väl bara att sparka ut dem. De tjänar inte våra intressen, de parasiterar på offentliga medel, de kan försvinna, vi vill inte ha moderna versioner av gamla tiders fattigauktioner!

Socialister/kommunister hävdar att varje klass har sin moral. Kapitalet visar sig vara moraliskt solkigt. Dess moral tillhör en epok som nu bör avslutas så fort det går.

In civilised society he [= människan] stands at all times in need ofthe cooperation and assistance of great multitudes, while his whole life is scarce sufficient to gain the friendship of a few persons. In almost every other race of animals each individual, when it is grown up to maturity, is entirely independent, and in its natural state has occasion for the assistance of no other living creature. But man has almost constant occasion for the help of his brethren, and it is in vain for him to expect it from their benevolence only. He will be more likely to prevail if he can interest their self-love in his favour, and show them that it is for their own advantage to do for him what he requires of them. Whoever offers to another a bargain of any kind, proposes to do this. Give me that which I want, and you shall have this which you want, is the meaning of every such offer; and it is in this manner that we obtain from one another the far greater part of those good offices which we stand in need of. It is not from the benevolence of the butcher, the brewer, or the baker that we expect our dinner, but from their regard to their own interest. We address ourselves, not to their humanity but to their self-love, and never talk to them of our own necessities but of their advantages.

Adam Smith Wealth of Nations

Religiöst underhållningsvåld

Många tycker att religiösa människor, som präster och munkar, bara lullar omkring utan att göra så mycket och mest verkar vara trist-nissar. Men åtminstone i födelsekyrkan i Bethlehem är det andra och friskare tag. Om man kollar den här HuffPosten så finns där också en film som visar hur armeniska och grek-ortodoxa kristna personligheter går loss med kvastar – mot varandra. Jag tror det är en årligen återkommande ritual i just den kyrkan, med olika samfund som bankar på varandra i kamp om varje millimeter av den heliga platsen. Vad skulle den gamle fridsfursten Jesus Josefsson säga om detta? Eller man skulle ju kunna tänka sig att moder Maria uppbragt skulle hyssja ner fridstörarna med hänvisning till att barnet måste sova.

Fast jag tror nog att asiatiska kamp-munkar av buddhistisk sort hade varit bättre på att slåss med kvastskaften än de här kristna amatörerna. Är det inte kendo det kallas när folk slår varandra i skallen med bambukäppar? – För en del år sedan kunde man läsa om hur två buddhistiska grupper fajtades så blodet skvätte om makten över ett kloster i Korea. Vete fasen om inte en eller ett par blev ihjälslagna också. Kul när alla kämpar om vem som har den sannaste tron!

Ja, Jesus var ju inblandad i det här, och låtom oss minnas den fina tyska vagg- och julsången STILL STILL STILL weils Kindlein schlafen will:

Vad vill vi med Kina?

Ola Wong skriver tankeväckande om Kina och världen, inklusive Sverige. Kinesiska investeringar i exempelvis infrastruktur skulle kunna vara ett stöd till Europa. Men om det skall vara något som tjänar båda parterna visar erfarenheten …

… att om européerna ska vinna på den situationen måste det finns en genomtänkt strategi. Allt kokar ner till frågan: Vad vill vi med Kina?

Problemet är att Sveriges politiska och ekonomiska elit är uppvuxen i en annan tid och saknar relevanta kunskaper. … .

Många [i eliten] har studerat i USA, eller, som Carl Bildt, arbetat ute i Europa. Men Carl Bildts enda nämnvärda Kina-initiativ är att han la ner (!) konsulatet i megastaden Guangzhou/Sydkina. I stället öppnade Halmstads svar på Henry Kissinger ambassader i de heta tillväxtsmarknaderna Afghanistan, Sudan och Vitryssland. Det var ju trots allt ett afghanskt bolag som köpte Volvo.

Ha, där fick Calle Stropp en känga!

Wongs artikel glider lite hit och dit. Jag är inte säker på att eventuella problem i de mer krishärjade delarna av Europa är relevanta när man diskuterar förbindelserna Kina-Sverige (Grekland kan vara mer beroende av snabba insatser österifrån) men det finns ändå en generell slutsats som håller:

Antingen blir man proaktiv eller medsläpad av utvecklingen. Om Sverige väljer förstnämnda krävs en big bang av Kina-kunskap.

Samtidigt bör man väl erkänna att Sverige är ett rätt litet land i sammanhanget, vare sig man är tidigt eller sent ute. Det gäller att välja områden där vi har bra kunskaper och där kineserna är intresserade av satsningar, som exempelvis på miljösidan. Där skulle några framåt ministrar kunna göra mycket för att smörja upp förbindelserna, men hur fungerar det om ministären i stort styrs av en liberal politik som går ut på att politikerna inte skall göra något (utom att lyfta löner och arvoden). Om Sverige inte har en intelligent näringspolitik inåt så lär det bli svårt att få en utåt. Handlingsförlamningen vad det gäller Saab – där det nu ser ut som om stora mänskliga och materiella resurser slängs på soptippen i stället för att återanvändas och utvecklas – är förskräckande och bådar illa för framtiden.

Radio Björnbrum

Här är ett litet och förmodligen svårsmält ljudexperiment, men om tekniken fungerar och du har ljudgrejorna inkopplade på din dator så lär det höras saker om du trycker på den här länken.

I övrigt antar jag att intresset för att skriva och läsa bloggar de närmsta dagarna är mindre än intresset för vad tomten och julbordet har att bjuda på, så jag önskar bara er alla

God Jul & Gott Nytt År!

Konjunktur eller något djupare?

För några dagar sedan meddelades att prognoserna för julhandeln skrivs ned och att mellandagsreorna är igång trots att några mellandagar ännu inte inträffat. (Om man inte tycker att livet just nu ändå känns som en seg jäkla mellandag mellan det gamla förbrukade och det nya fina som vi ännu inte kommit fram till.) Är det dåliga konsumerandet något som beror på konjunkturerna – det ser ju ganska skakigt ut just nu? Är det, som en del framhåller, orsakat av att det blir svårare för folk med bostadsrätter eller hus att använda dessa för att ta nya lån och bli ännu mer skuldsatta? En del pratar ju om att kreditsamhället håller på att gå mot sitt ände, konsumtionen har hållits igång av en jättelik kreditbubbla som inte är hållbar längre. Till slut kommer en räkning som måste betalas med riktiga pengar, eller leda till konkurs.

Det är säkert så. Många tittar på sina privata finanser och känner att pengarna inte kan rulla lika fritt som tidigare. Man blir försiktigare helt enkelt. Det är inte bara oroande konjunkturer, utan det målmedvetna raserandet av efterkrigstidens välfärdssamhälle som spelar in. Vad betyder sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa, ålderdom eller andra personliga påfrestningar för den personliga ekonomin, måste jag bunkra upp jättelika privata försäkringar för att kunna klara mig i stället för att lita till gemensamma offentliga system?

Men det finns ytterligare en faktor som bör tas med i bilden. Den beskrivs delvis här. Vad som sägs är en sak som även neoklassisk nationalekonomi känner till men kanske inte tar på allvar: avtagande tillfredsställelse av ökande konsumtion. Det är fint med en brakmåltid om man är hungrig, men äter man två, tre, många brakmåltider på rad blir nöjet av varje nytt mål allt mindre. En Filippa Bergin har bildat ett investmentbolag som skall hugga tag i den nya (?) trenden med …

… en ny ekonomi som fokuserar på kunden och relationen till kunden. Eftersom affärsidén inte är bara effektiv produktion så kan bolagen vara med kreativa i att hitta lösningarna på kundens önskningar, på andra sätt än genom att sälja en produkt. Jag ser en ny tid med affärsidéer som inte bygger på ett volymuttag av resurser. Man kan säga att vi ersätter arvet efter industrialismen, säger Filippa.

– Jag är inte tillväxtkritiker och det här betyder inte att försäljning och affärsverksamhet går under – utan det handlar om en anpassning och utveckling av tjänster och produkter som blir mer hållbara och behovsanpassade, säger Filippa och konkretiserar. Jag vill inte köpa leksaker till mina barn, utan jag vill ha glada lekande barn, Jag vill inte äga en bil i innerstan, utan jag har ett behov av transporter.

Dels tycker jag mig ha hört parollen ”sätt kunden i centrum” tidigare (samt, när det var jobbigt att klara leveranstiderna: ”sätt kunden i väntrum”), dels låter det här som någon sorts variant på ”grön kapitalism” som jag är misstänksam emot. För mig låter det som ”sista striden det är” för kapitalismen, den letar förtvivlat efter utvägar att fortsätta att vara sig själv men med ett vänligt ansikte. Det tvivlar jag på är hållbart. Kapitalism är ju verkligen kapitalism, vinsten är det yttersta målet.

För att ta ett kanske extremt exempel: Det statliga Systembolaget kan drivas åtminstone med delvis inriktning på att få folk att inte dricka så förbannat, en privat spritbutik har vinstmaximering att hålla sig till. Kommer så kallad grön kapitalism att innebära att den fortgående förödelsen av planeten vi lever på hejdas, eller kommer den att fortsätta fast bakom en grönmålad kuliss? – Om man inte är tillväxtkritiker så är det fråga om hur mycket man har att komma med vad det gäller framtidens ekonomi, för det finns uppenbara möjligheter att det blir ned- och omväxling av vad vi nu gör som blir den verkliga utmaningen, inte att köra på som tidigare fast under en ny etikett. Samtidigt så verkar det här mer tjänsteinriktat, och tjänster skall väl slita mindre på miljön antar jag.

För att ta det positivt så ser jag den här möjligen avplanande konsumtionskurvan som en tendens som kan få hela systemet av rovdrift av människor och natur att på sikt försvinna. Bortom konjunkturer, peak-oil, kreditbubblor och konsumtionströtthet kanske finns något annat som ganska få människor ännu vågar tala om. I stället för att växla spår kör man vidare med olika nya varianter som i stort sett handlar om att vi (vilka som nu räknas som ‘vi’?) skall ha det som tidigare fast lite bättre. Det vore bättre att säga att vi skall ha det bättre, nämligen ett värdigare liv för oss alla, utan att någon skall sitta och räkna vinst hela tiden. För gör man det – sätter vinsten som det centrala – blir slutet av historien någonstans i trakten av Carema. Vill vi ha det så?

(Jag försökte titta på hemsidan för Bergins investfirma för att få mer upplysningar, men den angavs vara under konstruktion.)

Nästan var sjunde tysk …

… lever under fattigdomsgränsen meddelar Sveriges Radio. Det är uppseendeväckande, inte riktigt lika illa som i USA, men det närmar sig. Cirka tolv miljoner tyskar, 14-15 procent av befolkningen, har en nettoinkomst som ligger under 60 procent av den genomsnittliga tyska nettoinkomsten. Och detta har hängt kvar i åtminstone fem-sex år nu, trots påstått goda tider. Men det kanske inte är så konstigt, och det kanske inte alls är så att en välskött tysk ekonomi står emot slarvputtarna söder om Alperna. En intressant detalj är att fattigdomen inte bara gäller gamla Östtyskland utan också Berlin och i gamla västtyska Ruhr.

Hur skall man tolka det här? – Kanske som att ett låglöneproletariat permanentats på grund av diverse ‘reformer’ (kvar sedan ‘den rödgröna’ regeringens tid), samt att Tysklands exportöverskott kan ha en del i det hela. I stället för att konsumera produktionen hemma tas en del av efterfrågan bort genom låga inkomster och dålig inkomstutveckling, och då exporterar Tyskland sönder de mindre produktiva och fattigare delarna av EU. Samtidigt lånar man pengar till dem på ett hejdlöst sätt och kräver återbetalning av hela världen när upplägget rasar ihop. När länderna med importöverskott inte orkar längre utan deras konsumtion av importvaror – bland annat från Tyskland – minskar kommer det naturligtvis att slå tillbaka även på tyskt näringsliv. Men när spekulationskapitalet med bankerna i spetsen har ledningen kanske det inte betyder så mycket för Merkel & Co? Industrier må falla men bankerna räddas, till varje pris!

En kortversion av det här kan vara: Tyskland producerar armod på hemmaplan genom att producera armod i utlandet.

Jag tittade på tyska die Linkes hemsida, och de har en kommentar. Frågan om de har kraft att orka göra något. Och har de tyska socialdemokraterna tuktats nog för att ha lärt sig en läxa och bli bättre? Som alltid: mer frågor än bra svar!

Ett spöke går runt i Europa. Och nr. 3000

Det här är det tretusende publicerade inlägget på den här bloggen. Puh, så många ord! Och det får bli ett tips-inlägg igen från den läsande intresserade allmänheten. (Tack, Jan!)

”Varje förnuftig människa idag måste utöva kapitalism-kritik” citeras en tidigare generalsekreterare för tyska högerpartiet CDU ha sagt. I inledningen till artikeln där detta citeras återkommer en ny version av vad Marx skrev i Kommunistiska Manifestet 1848: Ett spöke går runt i Europa. Men nu är det inte kommunismens, utan finansmarknadernas spöke som är i farten, och det erövrar dagligen makten. Artikelförfattaren pekar på det obefintliga motståndet från den gamla arbetarrörelsen (nåja, lite motstånd syns ibland, men långt ifrån tillräckligt) och något som är ännu värre: arbetarrörelsens politiska gren administrerar kapitalets angrepp mot folkens levnadsvillkor tills den kastas ut från regeringarna, och den fackliga grenen tycks fortfarande tro att det finns möjligheter till en ‘social dialog’ där man sitter ned med regering och kapital och beslutar till det allmänna bästa. Men vad rörelsens nuvarande ledare tycks ha glömt är den kamp som man en gång måste föra för att komma fram till dialogerna, massmobiliseringarna och strejkerna. Och då finns det inte stora möjligheter till framgång.

En artikel på norska, men omöjligt skall den väl inte vara att läsa! Det här är något att drämma i skallen även på svenska fackliga representanter som inbillar sig att ‘social dialog’ fungerar utan att man sätter kraft bakom orden.

Till språkets försvar

Återigen slår jag till och gör bloggpost av ett tips som en läsare stoppat in i en kommentar, nämligen i detta fall Susanne som påtalat existensen av Språkförsvaret.  Jag kollade Språkförsvarets hemsida, och där finns det mycket intressant, bland annat en massa nyttiga länkar.

Jag tog mig frihet att klippa ut en halv ‘berglinare’ därifrån, där ser man ju vad mycket av dagens språkförsvar handlar om. Nämligen att motverka personer med knaper kunskap i engelska som ändå skall vara någon sorts språkprofeter för engelskan.

När jag arbetade på det stora industriföretaget i slutet av förra årtusendet bestämdes av engelska skulle införas som ‘koncernspråk’. Följden blev en massa papper skrivna på taskig engelska, förutom av den minoritet som hade engelska som modersmål och som kunde sin sak. Om man i övrigt vann något på det vet jag inte. Jag pratade med en direktör som hävdade att folk trodde att han var engelsman, men det vete fasen … . Hade jag varit engelsman/amerikan hade jag nog snarare uppfattat det här som en komisk krumbukt av rövslickande svenska småskuttar.

Frågan är om ens engelsktalande är så bra på engelska alla dagar. Jag pratade vid ett tillfälle med en bildad gentleman från Pakistans Northwestern Frontier Province, och han hade en del att invända mot engelsmännens kunskaper i engelska … ‘especially the working class’. (Vad säger det oss om engelskt klassamhälle och engelska skolor?) Vill man läsa engelska på riktigt hög nivå kanske den skrivs av en indier, men då kan det vara så avancerat att det är fråga om hur mycket man förstår av det! Att engelsmannen idag skulle prata som Shakespeare kan vi glömma! Vad jag hört så förstår engelsmannen av idag knappt vad Shakespeare skrev om det framförs i originalversion!