Grunden för olika socialpolitik i Sverige respektive USA

Historia kan vara mycket intressant. Titlar på historiska verk, artiklar eller böcker, kan däremot vara dö-tråkiga. Vad sägs om den här: Privat eller offentlig välfärd? Ett genusperspektiv på välfärdsstaternas historiska formering.

Ja, den låter inte rolig, men det är en givande artikel som skrevs av Lena Sommestad och publicerades i Historisk Tidskrift nr 4/1994. Det var så mycket korrekturfel i tidskriften så artikeln skickades ut en gång till i en separat och rättad version, och den kom fram när jag städade i en bokhylla igår kväll.

Mycket kort sammanfattning av det som jag tycker var det väsentliga: I USA fanns redan tidigt på 1800-talet en grupp välmående kvinnor som inte behövde arbeta (gällde även bond-hustrur) men som i stället kom att ägna sig åt välgörenhetsarbete till förmån för de fattiga. Däremot var de offentliga insatserna obetydliga. I Sverige fanns inga sådana tendenser av betydelse, hemmafru-epoken var en kort parentes, och därmed måste samhället ta hand om fattigfrågorna också eftersom de inte kunde klaras på privat frivillig grund. Därmed uppstod två olika socialpolitiska modeller.

I Röda rummet beskriver Strindberg hur några socialtanter gör ett misslyckat hembesök i Vita bergens slum, men får man tro Sommestad skall det alltså ha varit ett undantag. I ett fattigt och glesbefolkat samhälle som Sverige på 1800-talet räckte det inte med allmosor som tillhandahölls av samvetsömma rika privatpersoner, utan socialhjälpen/fattigvården måste organiseras av kommunerna för att fungera. Sedan var det väl si och så med hur kommunerna skötte det (skall vi dra upp dåtidens motsvarighet till dagens konkurrensutsättningar, nämligen fattigauktionerna?).

Hur representativt är sd i Sumpan?

Jag skrev för några dagar sedan en bloggpost angående ett försök i Svenskan att använda citat från Strindberg för att polemisera mot Sverigedemokraterna. För den som undrar så kan sd ses som den tredje intränglingen på socialdemokraternas gamla domäner: medan moderaterna hävdar att de är ”det nya arbetarpartiet” uppträder vänsterpartiet inofficiellt som ”de nya socialdemokraterna” – och sd är väl i stort sett officiellt ”de gamla socialdemokraterna”. Man skall då vara klar över att detta gamla kan innefatta såväl folkhemmets vänliga allomfattande politik som betydligt mörkare tendenser på folkhemmets bakgårdar.

Hur som helst, jag gjorde en dålig formulering om läskunnighet i allmänhet hos sverigedemokrater och fick en fyndig replik från Stellan Bojerud, ordförande för partiet i Sundbyberg. (Min tanke var nog egentligen inte om bokstavlig läskunnighet utan förmågan att ta till sig en knepig del av vårt kulturarv – och gamle August är knepig! – men vad jag tänkte respektive skrev gled isär.) I övrigt tyckte jag Stellans kommentarer är intressanta nog att lyfta upp till en egen bloggpost.


Som svar på undran om sverigedemokraters läskunnighet kan jag meddela att av SD-medlemmarna i Sundbyberg är 100% läskunniga.

30% har examen från universitet eller högskola. 40% har gymnasiekompetens (inkl praktiska linjer). 30% har grundskola eller utländsk folkskola (motsv). Av de sistnämnda är tre egna företagare, fyra har flerårig yrkesutbildning och övriga kortare utbildning till chaufför, väktare m m.

40% är själva invandrare. Chile, Danmark, Finland, Frankrike, Laos, Kina, Rumänien, Serbien, Syrien, Thailand, Tyskland, Ungern och Österrike.

Vi har fem kommunalt förtroendevalda. Två av dessa är invandrare (Laos, Serbien) = 40%.

Gemensamt för de utlandsfödda SD-medlemmarna i Sundbyberg är att de är assimilerade och lojala med Sverige. Dansken t ex har gjort värnplikt i Sverige som fallskärmsjägare i Karlsborg.

Fransmannen är en kopia av Louis de Funés. Österrikaren är etnisk italienare.

De bor här. De lever här. De är respekterade som självförsörjande och pålitliga vänner.

De kräver inget utan ger blott. Med två undantag. Den ene ungraren vill slänga ut alla muslimer och den andra hatar det hon kallar zigenare, men som vi benämner romer.

Tyvärr är vännen DA inte skriven i vår kommun och kan därför inte vara SD-medlem här. Han är flykting från Persien (som en del kallar Iran).

– Det tog mig tio år att fly från mullorna i Iran. Nu håller de på att komma ikapp mig här i Sverige.

Jag vet inte hur representativ SD Sundbyberg är. Men när jag ledde utbildning av SD-funktionärer i Stockholms län så var ca 50% av deltagarna invandrare.

Flest SD-invandrare har Södertälje och de är i regel kristna syrianer.

Så jag upprepar bara frågan jag ställde i diskussionen med Stellan (och som resulterade i de två sista meningarna): hur representativt är sd i Sundbyberg/Stockholms län för landet i stort? Samt gör reflexionen att skall man polemisera bör man ha kunskaper om vad/vem man polemiserar mot. Det behöver inte betyda att man gillar/ogillar, men att man åtminstone inte halkar iväg i samma kontraproduktiva spår som förstör så mycket av den politiska debatten där folk skriker förbi varandra. Finns det någon vänster- eller annan människa i Sumpan eller omnejd som läser det här och kan ge synpunkter på vad sd lokalt håller på med? Eller kan ge intryck från någon annan del av landet? Vem som än eventuellt skriver, tänk på att den här bloggen är modererad och föredrar en hyfsad samtalston, vilket innebär att otrevligheter raderas!

Ibland var August rolig också

Strindberg som humorist? – Tja, här är ett litet stycke, utdrag ur en dagbok, som han förelade allmänheten:

Den 13 [maj 1897]

Städerskan har kokat det uslaste kaffe man kan tänka sig.
Jag hembär det som ett offer åt makterna, och från den dagen dricker jag choklad, utan att knorra!

Det var väl roligt, fast man undrar om det var författarens avsikt. Undrar om inte choklad var beskare på hans tid än numera, för övrigt. Samma citat finns även på franska. Så för jämförelsens skull:

le 13.

La bonne a fait un café le plus misérable qu’on puisse rêver.
Je l’offre aux puissances, et dès ce jour je prends du chocolat, sans murmurer!

Där satt den!

Citatet kommer från Legender, Samlade Verk del 38, sid. 87 och 234.

Föregående inlägg i denna serie.

Vinter i Kabul

Det är vinter i Afghanistan också. Jag hittade den här, och andra bilder, från eländet i Kabul på Einar Schlereths blogg. I Aftonbladet skriver tre socialdemokrater att trupperna bör tas hem från Afghanistan.

Det moraliska ansvaret för eventuella skadade eller förluster i denna svenska krigsinsats vilar tungt på riksdagsmajoriteten.

Och vem tror att riksdagsmajoriteten tar något moraliskt ansvar om den inte utsätts för något fruktansvärt hot, exempelvis risken för indragna arvoden och pensioner? Jag undrar om de ordinarie ledamöterna ens fattar att det finns ett rejält moraliskt problem här?

Varför kan de inte bara försvinna?

Jo här ser vi en anslagstavla där den aktuella socialdemokratiska politiken klart och tydligt framläggs,

Den här bilden har jag publicerat tidigare någon gång, det var innan senaste valet. Jag tyckte väl att den rätt bra illustrerade den socialdemokratiska politikens flytkraft.

Varför kan de inte bara skämmas och springa och gömma sig?

"Försörjningsbörda"? – Historisk jämförelse

Här kommer mer material om det i mitt tycke löjliga ordet ”försörjningsbörda”. Jag hittade ett intressant diagram med medföljande kommentar hos Statistiska Centralbyrån. De finns i en nedladdningsbar fil med historiska befolkningsdata för Sverige, på sid 21.

Människor i yrkesverksamma åldrar står för försörjningen
av barn och gamla. Antalet pensionärer och unga i
förhållande till antal personer i yrkesverksam ålder kan
därför ses som ett mått på försörjningsbördan. Förr
förväntades en ung människa kunna försörja sig själv långt
tidigare än vad vi räknar med idag och det medför ett
behov av alternativa mått på försörjningsbördan.

Idag går det 700 pensionärer och unga på 1000 personer
i åldrarna 20-64 år eller med äldre tiders åldersgranser,
600 på 1000 personer i åldrarna 15-64 år. Försörjningbördan
har varit ganska konstant under långa tider men
minskade kraftigt i början av 1900talet och har sedan
dess, efter en viss ökning, stabiliserats på en ny och lägre
nivå än tidigare.

Ja, det går ju att hävda att ”försörjningsbördan” ökar för de stackars arbetande människorna, men vilken kurva man än väljer av ovanstående så förefaller verkligheten gå åt ett annat håll. Sedan kan man ju tillägga att en del av det arbete som dessa stackars nedtryckta försörjare utför på olika sätt är beroende av arbeten som tidigare generationer utfört.

Roosevelts förslag till "andra rättighetsförklaring"

1944 talade USA:s president Roosevelt till nationen. En del av talet citeras här, och anledningen är naturligtvis att de punkter till en ”andra rättighetsförklaring” (Second Bill of Rights) som han räknade upp säkert skulle få dagens så kallade liberaler att skita knäck i spiraler och börja yla om extremism.

The right to a useful and remunerative job in the industries or shops or farms or mines of the Nation;

The right to earn enough to provide adequate food and clothing and recreation;

The right of every farmer to raise and sell his products at a return, which will give him and his family a decent living;

The right of every businessman, large and small, to trade in an atmosphere of freedom from unfair competition and domination by monopolies at home or abroad;

The right of every family to a decent home;

The right to adequate medical care and the opportunity to achieve and enjoy good health;

The right to adequate protection from the economic fears of old age, sickness, accident, and unemployment;

The right to a good education.

All of these rights spell security. And after this war is won we must be prepared to move forward, in the implementation of these rights, to new goals of human happiness and well-being.

Vad är liberalernas alternativ då? Tja, de säger att du ska inte ha tak över huvudet, du ska ha demokrati (men akta dig dj-t noga för att använda demokratin exempelvis för att kräva tak över huvudet, för då får du se på fan!). En del av det här kom senare med i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vilket torde ha varit acceptabelt för dåtidens socialliberaler.

Ett modernt samhälle är ingen bondgård

Det är bra att ha vakna läsare som kommer in med synpunkter. Och jag tycker det är bra att ibland kunna ta en kommentar och lyfta upp till ett eget inlägg. På det sättet kommer intressanta tankar ut i ljuset från kommentarsfältets skugga (och jag behöver inte skriva så mycket själv). Signaturen Koraxkorax skrev nedanstånde som kommentar till förrörra inlägget på min blogg.

Man kan inte jämföra ett modernt land med en bondgård på medeltiden, där bonden i hemlighet grämer sig för att gården även måste försörja hans åldrande släktingar, och oroar sig för att hans hustru skall bli gravid och att de skall få ytterligare ett småbarn att försörja. Myten om försörjning är nedärvd från historien. Men ett modernt samhälle fungerar inte som en bondgård på medeltiden. Det råder ingen brist på livsmedel, energi, bostäder, råvaror, arbetskraft och pengar. En pensionär konkurrerar således inte om godiset. Tvärtom är han en tillgång i sin egenskap av konsument. I en modern ekonomi är inte problemet brist på råvaror och energi, utan att få pengarna att cirkulera. Kastar vi sålunda pensionärerna utför ättestupan, så krymper ekonomin och det bildas en ny grupp arbetslösa, osv.

Ett land är inget företag som lever helt på vad det kan sälja. Det finns en inhemsk ekonomi som är mycket större än exportekonomin. Det är alltså INTE exportindustrin som i första hand försörjer landet med pengar. Det är banksystemet som har den uppgiften. Nya pengar kan skapas från noll och intet bara genom att en bank beviljar en kredit (lån). Detta innebär att det egentligen aldrig kan vara brist på pengar i ett land. Däremot kan det vara brist på låntagare – det är bristen på låntagare och bristen på köpstarka konsumenter som oftast drar ned penningcirkulationen och aktiviteten. Så – vill man göra ett land rikt – se då till att köpkraften är stark och utbredd i breda befolkningslager, då får man också många låntagare. Och i det läget är en pensonär, som använder hela sin pension till konsumtion, en tillgång för landet. Liksom alla andra konsumenter.

Alltså: det är fel att jämföra staten med ett hushåll eller ett företag. Man kanske bör tillägga: ”så länge vi har en konvertibel valuta som vi själva skapar när behov finns – exemplet Eurozonen visar vilka tråkiga saker som kan hända när man gör sig av med de fördelarna, då blir man faktiskt som ett hushåll eller företag utan egen penningtillverkning!”

Att ge sig på pensionärernas konsumtion är inte smart. Det kommer att få samma verkan som andra så kallade ‘åtstramningar’, nämligen att en del av den efterfrågan som håller produktionen igång sopas bort. Och detta kompenseras inte av att spekulationskapitalet blir rikare, för det kan inte på egen hand underhålla den massproduktion som är systemets ekonomiska bas. I stället för att vara ‘sparsam’ kan man se vilka oanvända resurser som finns och som vi vill sätta fart på, och sedan skapa en lagom mängd pengar för att detta skall ske. Tycker man att det finns för mycket pengar i systemet kan man ju klämma åt spekulanterna.